Advertising pillar on Chłodna Street in the Warsaw Ghetto – ‘Cafe Sienna 16’ presenting ‘Great News’ – ‘Help a child with a generous hand’ – Give a Child Some Joy – Children's Day – Warsaw Ghetto.

Advertising pillar on Chłodna Street in the Warsaw Ghetto – ‘Cafe Sienna 16’ presenting ‘Great News’ – ‘Help a child with a generous hand’ – Give a Child Some Joy – Children's Day – Warsaw Ghetto.

The advertisement for ‘Cafe Sienna 16’ presenting ‘Kapitalna Nowość’ (Great News) probably refers to an artistic event related to the history of the café run by Tatiana Epstein, operating in the Warsaw Ghetto.

During the existence of the Warsaw Ghetto, cafés played an important social and cultural role. One of them, located on Sienna Street, was run by Tatiana Epstein, and its waitresses were women from wealthy families who had lost their fortunes. My aunt Krystyna Rozental also worked there.

The ‘Great News’ announced in May 1942 was probably some kind of cultural event (e.g., a performance, music competition, concert). I do not know whether it took place in the café itself on the ground floor or in the hall on the second floor, i.e., in Janusz Korczak's Orphanage!

The slogans ‘Help a child with a generous hand’, ‘Children's Day’, and ‘Give a child some joy’ refer to the celebration of ‘Children's Day’ in May 1942 (precisely on 5 May, the Jewish holiday of Lag ba-Omer). At that time, the management of Centos (Central Office of Orphan Care Institutions) organised a solemn ‘Children's Day’ celebration. It was accompanied by a ‘Public Collection’, i.e., a collection of money on the streets of the ghetto.

There were also plans to launch a ‘Children's Month’ on August 1, 1942, but these plans were thwarted by the start of the Great Liquidation of the Ghetto, which began on 22 July 1942.

Słup Ogłoszeniowy przy ul. Chłodnej w Getcie Warszawskim - "Cafe Sienna 16" prezentująca "Kapitalną Nowość" - "Pomóż dziecku hojną ręką" - Daj Dziecku Trochę Radości - Święto Dziecka - Getto Warszawskie.

Ulica Chłodna - słup ogłoszeniowy. W prawym górnym rogu fotografii widać poręcz schodów prowadzących na most.

Ulica Chłodna - słup ogłoszeniowy w Dużym Getcie i most między Dużym i Małym Gettem.

Ulica Chłodna "Aryjska" – słup ogłoszeniowy w Dużym Getcie po drugiej stronie muru widzianego tutaj po prawej stronie.  Na drugim planie most między Dużym i Małym Gettem.

Reklama "Cafe Sienna 16" prezentująca "Kapitalną Nowość" odnosi się prawdopodobnie do wydarzenia artystycznego związanego z historią kawiarni prowadzonej przez Tatianę Epstein, działającej w Getcie Warszawskim.

W czasie istnienia Getta Warszawskiego kawiarnie pełniły ważną funkcję społeczną i kulturalną. Jedna z nich, znajdująca się przy ulicy Siennej, była prowadzona przez Tatianę Epstein, a jej kelnerkami były panie z zamożnych rodzin, które straciły majątek. Tam pracowała również moja ciocia Krystyna Rozental.

Prawdopodobnie zapowiadana w maju 1942 roku "Kapitalna Nowość" to jakieś wydarzenie kulturalne (np. spektakl, konkurs muzyczny, koncert). Czy miało to miejsce w samej kawiarni na parterze czy w Sali na drugim piętrze, tzn. w Domu Sierot Janusza Korczaka, nie wiem!

Hasła "Pomóż dziecku hojną ręką", "Święto Dziecka" i "Daj dziecku trochę radości" odnoszą się do obchodów "Święta Dziecka" w maju 1942 r. (Dokładnie 5 maja, w dniu żydowskiego święta Lag ba-Omer). Wtedy bowiem, kierownictwo Centosu (Centrali Związków Instytucji Opieki nad Sierotami) zorganizowało uroczyste "Święto Dziecka". Towarzyszyła temu "Powszechna Kwesta Uliczna" czyli zbiórka pieniędzy na ulicach getta.

Planowano również rozpoczęcie "Miesiąca dziecka" 1 sierpnia 1942 r., jednak plany te pokrzyżował początek Wielkiej akcji likwidacyjnej getta, która rozpoczęła się 22 lipca 1942 r.

Budynek Sienna 16 - Gmach Tow. Pracowników Handlowych m. Warszawy. Z tego miejsca Janusz Korczak, dziesięcioro wychowawców i 239 dzieci zostali 5 sierpnia 1942 wyprowadzeni na Umschlagplatz, rampę kolejową Dworca Gdańskiego przy Stawkach. Stąd zostali przewiezieni wagonami bydlęcymi do obozu zagłady w Treblince, gdzie zostali zamordowani! Tutaj na parterze była kawiarnia Tatiany Epstein.

Umschlagplatz in Warszawa - Wagons and Railway Tracks Details.

Umschlagplatz in Warszawa - Wagons and Railway Tracks Details
Two types of wagons of approximately the same size were used for the deportations. Each cattle wagon (freight car) has a floor space of roughly 20 square meters.

The standard wagon used by the German Reichsbahn was a two-axle covered goods wagon, the most common type of which was the G10. The interior dimensions were roughly: length: 8 to 9 meters, and width: 2.7 to 3 meters. Type 1C boxcars with a little cabin outside (for escorting soldiers) were also used. The trains to Treblinka were escorted by the SS men or military policemen, and the guards were Ukrainians, Latvians, or Lithuanians. The guards fired at the escaping people.

The victims were forced into sealed freight or stock cars, not passenger carriages. These were the same types of cars typically used to transport livestock or goods. The cars were severely overcrowded, with around 100-150 people crammed into each one for the journey to the Treblinka death camp. Conditions: The conditions inside were horrific, with no sanitation, food, or water, and many people died during the transit.

Railway Tracks at Umschlagplatz. The entire area was originally a freight train station area connected by a siding to the Warszawa Gdańska station, adjacent to the ghetto's northern border on Stawki Street. Prior to deportations, the Germans fenced off a portion of the existing railway infrastructure for the deportations.
A single transport train typically comprised about 60 wagons. As the standard freight wagon (often the G10 model) used by the German Reichsbahn during the Holocaust was typically around 10 meters long, including the buffers, a train consisting of 60 cattle wagons was approximately 600 meters long, including the locomotive.

110 persons with parcels in one wagon means an area of 50x40 cm to stand on per person. My own measures are approx. 70 x 40. Sometimes more than 150 people were loaded onto each wagon.

Dimensions of the railway car of type 1C (with cabin outside), as seen in some of the photos:
Total length of the interior space for deportees is 8 meters.
Total height interior space for deportees (ceiling curves down from the middle): 2.2 meters at the center, and 2.1 meters at the sides.
Total width of interior space for deportees: 2.7 meters.
According to the factory writing on the boxcar, the area was 27 sq. meters.
Other cattle wagons were about 21 sq. meters (7 x 3 m).


Transports to the Treblinka station, 60 cattle cars.

Treblinka Railway Station since many years a non-existent railway station where trains stopped before entering the Treblinka death camp area. Transports of Jews from all over occupied Europe came to Treblinka both from the north, from Malkinia station, or from the South.
Treblinka railway station, approximately 4.5 km from the camp. The main railway track, number 34, passed the station. However, there were several railway sidings. Two of them were used for personal traffic. Other slidings were east of a main track and were more than 600 meters long, so they were long enough to accommodate the entire train. Transports that averaged 60 cattle cars were, upon arrival, divided into three sets of 20 wagons each. Thereafter, each set was rolled onto the ramp at the Treblinka death camp. The extermination at the Treblinka camp took place from dawn until dusk, so it was common for victims to wait overnight on railway sidings, locked in their wagons.

Rows of the waiting wagons at Treblinka station were under constant surveillance by SS Wachmannschaften, and sporadic escape attempts resulted in direct executions. 

Actually, first on August 27, 1942, Germans issued an order prohibiting trains other than those carrying deported victims from stopping at Treblinka station. They wanted to keep the entire extermination process, as well as the existence of the death camps, secret.

The train entered the Treblinka station on track 4 or 5 (the two outer ones on the right side of the station, looking from the direction of Małkinia). On these tracks, the train was divided into 20-wagon "sets" (or "sections"). The shunting locomotive moved these divided trains onto track No. 3 (the middle one), and then took them via a siding to the extermination camp. On the way back, it took the empty wagons from the camp, setting them aside on an empty track at the Treblinka station. After the entire train had been brought in and all the empty wagons collected, the shunting locomotive formed the return train, and the main line locomotive took it to Warsaw.

Krochmalna 92 - Dom Sierot Janusza Korczaka - Byli wychowańcy jako wychowawcy.

    W 1932 r. pracowało na koloniach Tozu, Gminy i Magistratu 20
osób z posród b. wychowańców i b. bursistów w charakterze personelu
wychowawczego i administracyjnego. (Ciechocinek, Leszno, Przetycz,
Mlodzieszyn, Zielonka, Falenica, Różyczka).

    Obecnie pracuje w internatach w Polsce i w Palestynie 27 z po-
sród b. wychowańców i b. bursistów. (Krochmalna 92, Różyczka,
Twarda 7, Ogrodowa 27. Ś-to Jerska 22, Szpital na Śliskiej. Brzesc
Grodno, Kraków, Palestyna).

Sällan sanning i tidskriften Judisk Krönika - Här finns ett undantag - Sanningen om Holocaust Monumentet i Stockholm.

Min mammas (andra från vänster) faster Lola var Simone´s (andra från vänster) mamma. Min morfar, (Lolas bror) mördades nästan samtidigt som Lola, den ena i dödslägret Treblinka och den andra i dödslägret Auschwitz under första veckan i augusti 1942.

Faster Lola (Eleonora) och hennes tre barn i Paris 1941. Albert, första till höger separerades 1942 från resten av familjen och sattes i lägret Drancy varifrån han fördes till Auschwitz där han mördades.

Kusinen Albert, 10 år,  separerades 1942 från resten av familjen och sattes i lägret Drancy varifrån han fördes till Auschwitz där han mördades.

Vit och Svart rök från krematorier existerar inte i Sveriges museum om Förintelsen, därmed bevaras INTE minnet om Förintelsen!

Det låter kanske kryptiskt när jag skriver att vit rök från krematorier inte existerar i Sveriges museum om Förintelsen. Tyvärr är den beskrivningen den mest raka. Sveriges museum om Förintelsen bevarar INTE minnet om Förintelsen!

Vit rök

Vad associerar man Vit rök till?
Vit rök bär på vitt skilda betydelser beroende på sammanhanget, från religiösa besked till tekniska varningssignaler. De flesta tänker på Vatikanen och Påveval och vit rök (fumata bianca) från Sixtinska kapellets skorsten. Vit rök associeras ofta med renhet, fred och gudomlig närvaro. Om en bil ryker vit tyder det ofta på att kylvätska läcker in i förbränningsrummet, vilket kan bero på en trasig topplockspackning. Vid kallstart kan det dock bara vara ofarlig kondens. Uppträder inte i elektriska bilar som har el-motorer. Rent fysiskt består vit rök oftast av en hög koncentration av vattenånga.

Svart rök
Svarta röks färg och egenskaper beror på mängden av sotpartiklar. Dessa bildas vid ofullständig förbränning av kolrika material (som fet, olja, gummi eller plast) sk. när syretillförseln är begränsad.
När det gäller Auschwitz och rökens färg från dess krematorier finns det en betydande och dyster distinktion i historiska vittnesmål bl.a. sparade vid Lunds universitet - Polska Källinstitutet. Där hittar man bl.a. en beskrivning från en polska (läs: kristen) som talar om en tjock, kolsvart rök och om en vit rök som ett direkt resultat av den industriella förbränningen av kroppar i Auschwitz. Hon tyckte att den vita röken kom då man brände kroppar av fullständigt utmärglade judar som inte hade ett gram fett i sina kroppar. I dödslägren som hade krematorier under andra världskriget eldade man stora mängder av kroppar samtidigt.

 

Kontinuerlig likförbränningsugn för massbruk

Krematorieugnar i Auschwitz kom från tyska Topf & Söhne. Troligen kunde de inte hålla den temperatur eller syrenivå som krävdes för fullständig förbränning, vilket resulterade i den karakteristiska, tjocka svarta röken. Detta trots att företaget anpassade sina ugnar för att kunna bränna kroppar i en takt som långt överskred civila standarder. År 1942 lämnade Topf & Söhne in en patentansökan för en "kontinuerlig likförbränningsugn för massbruk". Designen liknade ett transportband där kroppar skulle matas in i ena änden och aska komma ut i den andra – en rent industriell lösning. Dokumentation visar att ledningen var fullt medveten om ugnarnas syfte och arbetade aktivt med SS för att förbättra tekniken för "industriell förintelse".
Företaget Topf & Söhne tog inte bara fram ugnar, utan designade även ventilationssystemen för gaskamrarna i Auschwitz II-Birkenau. Detta gjordes specifikt för att snabbt kunna suga ut giftgasen Zyklon B så att nästa grupp offer kunde drivas in omedelbart – en teknisk lösning för att minimera "dötid" i dödsmaskineriet. Topf & Söhne ingenjörer inte bara "följde order", utan var proaktiva innovatörer som besökte Auschwitz vid flera tillfällen för att finjustera sin teknik på plats så att "dödsmaskineriet" kunde arbeta med full kraft. Under våren 1943 har fyra massiva anläggningar (Krematorium II, III, IV och V) med kombinerade gaskammare och krematorier färdigställdes i Auschwitz vilket möjliggjorde mord och förbränning i en obruten, industriell skala.

Vit rök i Auschwitz

Medan vit rök i andra sammanhang (som vid påveval) betyder positiva nyheter, var all rök från Auschwitz skorstenar för fångarna en konstant påminnelse om förintelse. För dem blev skorstenarna ett språk som signalerade att nya tågtransporter hade anlänt till Auschwitz-Birkenau (Brzezinka) och att massmorden pågick.

I Sverige behöver man en klar och en konstant påminnelse om Förintelsen

I Sverige behöver man en klar och en konstant påminnelse om Förintelsen. Förintelsen har nämligen tappat sitt innehåll. Man vet att det är något skrämmande men inte vad det egentligen var och hur den genomfördes. Inte siffror, inte utställningar av typ Svart på vitt - den handlar nämligen inte om krematorieröken från de mördade judar men vad den svenska pressen skrev om Förintelsen.

Andra utställningar vid Sveriges museum om Förintelsen är av samma typ som den beskrivna Svart på vitt. De beskriver man homosexuel kärlek och situationen av Romer under den mörka tiden. Man beskriver sista minut insatser från Sverige när det gäller fångar från kocncentrationsläger således vid krigets absoluta slutskede då alla 6 dödsläger var sedan länge befriade.

Det som saknas är en klar berättelse - redogörelse vad Förintelsen var. Varje elev eller vuxen skall kunna lämna museet med en klar information. Inom akademiska föreläsningar och andra professionella presentationer brukar man avsluta sitt föredrag med "Take-home message". Man syftar på den absolut viktigaste slutsatsen som talaren vill att du ska komma ihåg. Ofta är det en uppmaning eller en nyckelinsikt.

Jag skrev ovan, "en klar berättelse", men vad egentligen betyder det? De är jo det som Sveriges museum om Förintelsen har misslyckats totalt med. Jag har under flera år studerat särskilt skolbarnens beteende vid besök av riktiga museer om Förintelsen, museer som är designade att förmedla på bästa sätter sitt budskap, bl.a. USA, Israel och i Polen.

Jag märkte att skolbarnen springer förbi digitala presentationer inkl. 3D och stora bildskärmar men samlas gärna vid modeller. Modeller (makieter) av olika slag som visar t.ex. ett hus i Warszawas getto under upproret i april 1943 eller modeller av döds- eller koncentrationsläger.

Det finns flera kända och historiskt viktiga makieter (modeller) som visar logistiken och den industriella processen i förintelselägren som används i utbildningssyfte. Den mest kända är Mieczysław Stobierskis modell av Krematorium II i Auschwitz-Birkenau. Den finns i nästan alla riktiga Förintelsemuseer. Den modellen kan dock vara "för mycket" för landet lagom då den visar döende judar i en fylld till maksimum gaskammare. 

Under senare år har modern teknik använts för att skapa extremt exakta digitala makieter de anser jag bidrar lika mycket, läs lite som dom 3D av överlevande som kan svara på frågorna. En del svar om livet i getto besvaras av 3D modeller av överlevande i museet i Stockholm att det var roligt i gettot och vi gick glada på gatorna.

En detaljerad genomskärning av Krematorium II i Birkenau, inklusive de underjordiska gaskamrarna och de ovanjordiska krematorieugnarna. Den visar logistiken från ankomst och avklädning till mordet och hanteringen av kropparna. Originalet skapades 1948 och finns på Statliga museet Auschwitz-Birkenau. Kopior finns även på Yad Vashem i Jerusalem och US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C..

Vad måste tas upp av ett Förintelsemuseum, även i Stockholm

Både Holocaust by Bullets (Förintelsen genom kulor - massarkebuseringar) och den industriella förintelsen (den stationära), bör tas upp samt övergången från det personliga med hjälp av kulor till det anonyma mördandet i dödsfabrikerna. 

Ghetton – Isoleringen, där judar koncentrerades i ghetton som ett första steg mot förintelse. Svält och sjukdomar användes som vapen och att nära 1 000 000 judar dog i getton.

Det måste tas upp att Holocaust by Bullets, massarkebuseringar, utförda av Einsatzgruppen i östra Europa sedan 1941 var en påfrestande metod för förövarna, vilket ledde till nästa steg, inrättandet av dödsfabriker, dödslägren.

Dödslägren – Den industriella fasen.  Dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Chelmno, Treblinka och tre andra dödsläger fungerade som fabriker där "råmaterialet" var människor och "produkten" var en död människa. En människa från vilken efter döden man tog både hår och guldtänder och strax innan dess kläder.

 
Dödstågen – Logistiken: Tågtransporter med tyska riksbanan (Deutsche Reichsbahn) blev en förutsättning för Förintelsen genom att transportera miljontals människor till dödslägren under fruktansvärda förhållanden i godsvagnar. Upp till 150 människor trängdes i de. Många dog under själva transporten.
Resorna kunde pågå i allt från några timmar (från Warszawa Gettot) eller ett par dagar till över en vecka (t.ex. från Korfu eller Nederländerna). På grund av extrem trängsel, syrebrist och uttorkning dog ofta upp till 20–30 % av passagerarna innan tåget ens nådde fram till dödslägret.

Personifiering av Förintelsen
Personifiering anses vara en av de absolut viktigaste metoderna för att förstå Förintelsen, men metoden bär också på komplexa pedagogiska utmaningar. Genom att ge offren ett ansikte, en familj och en röst blir historien både mer levande och begriplig. Det är svårt för det mänskliga sinnet att greppa siffran "sex miljoner", men genom en enskild röst och ett tonårsperspektiv – som Anne Franks – blir tragedin greppbar och väcker empati. Samtidigt är det avgörande att komplettera dessa personliga öden med historiska fakta och bredare sammanhang för att ge en sanningsenlig helhetsbild.

Personifiering kan även appliceras på en gruppnivå. Ett starkt exempel är Janusz Korczaks barnhem och de 239 barn i olika åldrar som mördades den 5 augusti 1942 i dödslägret Treblinka. Just denna dag deporterades från Warszawa Getto och mördades i Treblinka totalt 6 623 personer i lägret, varav en stor andel var barn. Att genom text och illustrationer lyfta fram de specifika 239 barnens öden är en tydlig personifiering som ger värdighet åt de anonyma offren i statistiken.

Som jag nämnde så mördades över 6 000 personer i Treblinka just den dagen. Att lyfta ut gruppen på 239 från barnhemmet gör att de resterande tusentals offren, som annars skulle bli anonyma, får en mer tragisk relief.

Att illustrera ödet för de specifika 239 barnen är ett sätt att "ge tillbaka" dem deras mänsklighet. Istället för att bara vara en del av den industriella dödsmaskinen i Operation Reinhard, blir de individer med en gemensam historia. Detta arbetssätt rekommenderas ofta av Yad Vashem – att börja med individen, gå till gruppen och slutligen sätta in det i den stora historiska kontexten. Vid Holocaust museum i Washington brukade varje skolelev få ett ID-kort som tillhörde et barn som mördades i Förintelsen med en kortfattad historia inklusive ett foto, starkt o ch personligt! 

Det starkaste exemplet för avpersonifiering samtidigt mest provocerande exemplen på "hur man inte skall skildra Förintelsen" såg jag för 2 år sedan i Sveriges museum om Förintelsen lokaler I Stockholm. Ett jättestort fotografi på 3 x 2 meter visade en grön härlig skog. Vid en första anblick såg det ut som en idyll, men motivet (enligt beskrivningen) dolde en avgrund som enbart de insatta i ämnet kunde se, det var platsen för Einsatzgruppens tidigare massarkebuseringar. Det är en outhärdlig paradox att naturen kan vara så bedövande vacker på exakt samma plats där tusentals människor brutalt mördats. För en betraktare utan förkunskaper döljer bilden offren istället för att synliggöra dem. För oss som har anhöriga som mördats av Einsatzgruppen, som min farfar och mina kusiner i Pinsk, blir det vackra landskapet nästan en förolämpning. Naturens likgiltighet inför morden bör inte estetiseras; den bör kontrasteras mot de faktiska förövarnas dokumentation (Jäger-rapport) för att begripliggöra brottets mekanik. Så varför producera sådana naturbilder. En text hjälper inte!
Ett passande sätt att illustrera massarkebuseringar vore bilderna fårn Babij Jar eller Lubny. Bilder tagna av Einsatzgruppens egna fotografer. Bifoga till de bilderna de klara tyska instruktionerna hur massavrättningar skall gå till.
Istället bör dessa platser och händelser presenteras med de formella, byråkratiska dokumenten från förövarna – de instruktioner och loggar som metodiskt beskriver massmordets genomförande – blottläggs en chockerande sanning. Den "vackra skogen" skall ge plats (eller kompleteras) för den iskalla, dokumenterade planeringen och utförandet av ondskan. Orginalfotografier visar de fruktansvärda brott. De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Babij Jar med kläder av de som blev avrättade och den stora ravinen där kropparna av de 33 000 kvinnor och barn håller på att täckas med sand är en del av "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

"Förintelsen med kulor"

Min "Take-home message."

"Förintelsen var inte en enskild händelse, utan en systematisk process som började med ord och isolering i ghetton redan i oktober 1939, och fortsatte med arkebuseringar i raviner och skogar, och kulminerade i en industriell dödsmaskin sedan juni 1941. Den visar hur modern logistik, teknik och företagsamhet – när de berövas mänsklig moral – kan användas för att administrera massmord på en kontinental skala."

För att förstå Förintelsen måste man förstå den Industriella kronologi (ghetton → bullets → industri). För att genomföra mördandet av 6 miljoner judar så krävdes tåg (från hela Europa), ingenjörer och byråkrater, inte bara soldater. Alla etiska värderingar har glömts under flera år. Det som bör även nämnas är medhjälp (passiv och aktiv) från den lokala befolkningen.

• Holocaust by Bullets
• Den Industriella Förintelsen
• Ghetton
• Logistiken

1. Holocaust by Bullets (Massarkebuseringar)
Denna fas genomfördes främst av Einsatzgruppen (mobila insatsgrupper) och lokala kollaboratörer, oftast genom massarkebuseringar i närheten av offrens hemstäder i Östeuropa direkt efter Nazitysklands storskaliga invasion av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941. Antal offer: Cirka 2 miljoner judar mördades i massarkebuseringar. Avrättningarna ägde rum i över 1 500 städer och byar i ockuperade Sovjetunionen och Baltikum. Vid Babi Jar i Ukraina mördades 33 771 judar under endast två dagar (29–30 september 1941).

2. Den Industriella Förintelsen (Dödslägren)
Denna fas kännetecknas av en systematisk och stationär process där offren transporterades med tåg till anläggningar byggda enbart för massmord. Antal offer i dödsläger: Cirka 2,7 miljoner judar mördades med gas.
Uppdelning per läger: Auschwitz-Birkenau: Cirka 1 300 000 offer (varav ca 1 200 000 judar).
Treblinka: Cirka 925 000-975 000 offer.
Belzec: Cirka 434 500–600 000 offer.
Sobibor: Cirka 167 000–250 000 offer.
Chelmno: Cirka 152 000–172 000 offer.

3. Ghetton och andra dödsorsaker
Innan deportationerna till lägren dog hundratusentals människor av svält, sjukdomar och övervåld. Antal offer: Mellan 800 000 och 1 000 000 judar beräknas ha dött i ghetton, koncentrationsläger och arbetsläger till följd av de vidriga levnadsförhållandena.

Sammanfattande "Take-home" statistik - antalet offer
Totalt mördades cirka 6 miljoner judar under Förintelsen. Förintelsen "by bullets" stod för ungefär en tredjedel av dödstalen, medan den industriella fasen ("by gas") stod för nästan hälften. De resterande dog i ghetton eller under de sista månadernas dödsmarscher

I sammanhanget av min beskrivning av verksamheten i firman Topf & Söhne skulle ett "take-home message" kunna vara: Teknisk kompetens utan moralisk kompass kan förvandla ingenjörskonst till ett verktyg för folkmord.

Sveriges museum om Förintelsen invigdes i juni 2023. I tre år har de huserat i Vasastaden. 

De tycks älska sig själva med sina "Utställningar" men inte följa uppdraget de fick av Regeringen!
Sveriges museum om Förintelsen bevarar INTE minnet om Förintelsen!

He-Halutz in Sweden and in Cyprus and in Eretz Israel.

Go North and bring Israel´s children home! Several emissaries (left photo) came to Sweden just for this purpose. As the legal immigration was restricted by the British Mandate's quota system, the only way to enter Eretz Israel was illegally. The British government created detention camps on Cyprus as part of its effort to stem the rising tide of illegal immigration to Palestine, organized by the Zionist movement’s Ha’apala or Aliya Bet ("illegal" immigration) campaign. In the right photo, an emissary and a youth who were arrested by the British and brought by prison ships to Cyprus camps..

S/S Ulua was chosen to bring former concentration camp prisoners from Sweden all the way to Eretz Israel. Seaway was chosen as it was found to be a safer way to reach Israel without crossing any country borders. Likely, organizers did not know until approaching Sweden how big the group of Holocaust survivors was that were prepared to take this dangerous way to reach Israel. Actually, the ship was equipped with  2,500 life jackets when leaving France for its mission. In May 1946, He-Halutz registered 3311 persons who could be future (illegal immigrants) Maapilim.

S/S Ulua in the port of Marseille, where structures were added to her after deck to increase carrying capacity. It altered her silhouette, which can be easily seen in the photos after Ulua left Marseille. In place of the flat afterdeck, a kind of poop deck was built. That deck formed the roof of a new cabin built in the rear. Several of the Haganah ships were actually rebuilt in that way. November 1946.

The start of S/S Ulua's "Jewish story" was the crossing Atlantic from the USA to the Mediterranean in 1946. On October 15, 1946, S/S Ulua sailed from Baltimore to Ponta Delgada in the Azores, where fuel was loaded. This part of the trip took approximately 10 days. Thereafter, she left Ponta Delgada in the Azores, passed Gibraltar, and headed to Marseille to be rebuilt. The second part of the trip probably took one week.

S/S Ulua spent 7 weeks being retrofitted in Marseille and was secretly renamed Haim Arlosoroff חיים ארלוזורוב. The new name, Haim Arlosoroff, was, however, never painted on the ship. Gad Hilb took over as Captain on Haim Arlosoroff/Ulua.

In Marseille, structures were added to her after deck to increase carrying capacity. It altered her silhouette, which can be easily seen in the photos after Ulua left Marseille. In place of the flat afterdeck, a kind of poop deck was built. That deck formed the roof of a new cabin built in the rear. Several of the Haganah ships were actually rebuilt in that way.

In Marseille, extra fuel tanks were added. Inside, almost all interior walls were demolished to expand her interior, and wooden floors and tiers of wooden bunks were added to accommodate a thousand passengers. Bunks were similar to the ones the future passengers were already familiar with from the concentration camps.

From Marseille, S/S Ulua sailed with legal credentials, plus a cargo of four carloads of Canadian lumber, canned water, rations, bedding, 2,500 life jackets, 100 fire pumps, mess kits, and a few obstetrical packs. S/S Ulua sailed first east to the port of La Ciotat in France. It was probably to fool British intelligence that was watching the traffic in numerous Mediterranean harbours. Thus, to stop the transfers of Holocaust survivors from Europe to Eretz Israel.

On December 31, 1946, S/S Ulua (Haim Arlosoroff, חיים ארלוזורוב) sailed from La Ciotat. She passed Gibraltar again and continued up to Sweden by way of the Skagerrak and Kattagat.


S/S Ulua, which flew the Honduras flag, after it left Sweden, it anchored first at Le Havre, France, to stock up on supplies. It then anchored at the Metaponto port in Italy, where another 684 maapilim embarked, bringing the total number of passengers to 1348. On 27 February 1947, the ship reached the shores of Bat-Galim, Haifa, where it ran aground. After a struggle, the British transferred the passengers to 3 deportation ships that brought the maapilim to the British detention camps in Cyprus.

Aliyah Bet was the code name for the clandestine movement that organized the "illegal" immigration of Jewish refugees, including tens of thousands of Holocaust survivors, to Mandatory Palestine between 1920 and 1948, in defiance of British restrictions.
Aliyah Bet aimed to rescue European Jews and provide homes for Holocaust survivors. Legal immigration was restricted by the British Mandate's quota system.
The Ulua operation was managed by Mossad LeAliyah Bet and the Brihah network, which helped survivors reach Mediterranean ports. American volunteers also crewed ships.
Methods: Immigrants traveled on often unsafe, overcrowded ships, risking perilous journeys from various European ports.
British Opposition: The British Navy intercepted over 90% of the ships, detaining about 50,000 refugees in camps, mostly in Cyprus, until Israel's statehood in 1948.
Impact: Over 100,000 Jews participated. The movement increased the Jewish population in Palestine and drew international attention to the survivors' plight, contributing to the UN's partition plan and Israel's establishment.

Szeregi obronców

Olga Deutsch from Karcascomor, Hungary, was 9 when WWII started. Olga. Taken to Auschwitz, where her mother and two sisters were murdered, Olga was an object of Dr. Mengele's "selektion" at the ramp and a subject of his medical experiments. From Auschwitz, she was transferred to KL Buchenwald, where she was a slave worker at Krupp in Essen. Liberated from the concentration camp in Bergen-Belsen, Olga was brought to Sweden on UNRRA's White Boat M/S Ingrid that left Lübeck on July 7, 1944. A passenger on Ulua/Haim Arlosoroff, she was captured on the ship in Haifa and was taken to the British detention camp in Cyprus. In 1947, she was brought back to Haifa and transferred to the British detention camp in Atlit, south of the city. Upon her release in August 1947, she was registered, photographed, and received a permanent permit to stay. (Arolsen Archives, SHMA Archives, Israel State Archives).