44 kilometer - Den sista resan - I Förintelsens spår i Sverige - Sommaren 1945 - Om detta må ni berätta ... och Om detta fick Ni inte berättat - 44 kilometer - Den sista resan - I Förintelsens spår i Sverige - Sommaren 1945.

Min resa för att känna de drygt sjutio överlevande som kom till Stockholm sommaren 1945 börjar där deras resa slutade - vid Norra Begravningsplatsen i Stockholm. En omvänd väg! Idéen är inte min men det var så jag mötte de. De var alla namnlösa. Bara ett nummer (igen!) och kvarter.  I Bergen-Belsen var fångnummer och bokstaven på baracken de bodde i, hela deras identifikation.

Om detta må ni berätta ... gavs ut 1998. Tanken med den här boken var att vi i Sverige skulle lära oss vad som aldrig får hända igen - Förintelsen. Boken ger bra fakta men har fortsättningsvis för lite koppling till Sverige. Här menar jag platser och människor som har bevittnat Förintelse och Förintelsens offer.

Inom Föreningen Förintelsens Minne och privat hade jag mycket kontakter bland Förintelsens överlevande, bl.a. mina föräldrar och deras vänner. Alla var de då levande. Förintelsens offer, de döda hade jag en föreställning att de fanns överallt som en aska eller i namnlösa massgravar. 

Första gången jag konfronterades med en grav av en Förintelsens offer var det år 1995 och offret var begravd på Norra judiska begravningsplatsen. Det hel hände då när en döende man från Israel, Förintelsens överlevande i 85 års ålder, ville veta om hans släkting fanns begravd i Sverige. De visste bara att hon hette Frimet(a) Ajnhorn (Einhorn) och var i tonåren när Andra världskriget startade. Den som ringde mig till Karolinska Institutet var också forskare, en släkting till den döende mannen. De som sökte efter hennes grav fick mitt namn och telefonnummer från Holocaust Washington Museum som jag samarbetade intensivt med. Jag letade faktiskt i en vecka under lunchtiden bland de helt övervuxna gravarna och till sist så hittade graven jag letade efter. Grav av EINHORN, Frimett som kom till Sverige 1945 och dog strax därefter. Hon blev 16 år gammal. Jag meddelade familjen det, skickade därefter ett foto av det framtagna från underjorden gravstenen. Flera år har gått. Mina barn blev vuxna och fjärde generationen har kommit till världen. 

Nu, drygt två decennier senare har jag med flera andra ur Föreningen Förintelsens Minne följt under flera månader ödet av ett antal Förintelsens överlevande som har kommit till Stockholm, till Frihamnen med lasarettfartyget S/S Kastelholm från Lübeck. De kom till Kajplats 2. Precis bakom Magasin 2 där båtar till Tallin lägger till nu.

De mest sjuka, bland dem, Frymet Ajnhorn, flickan vars grav jag sökte år 1995, hade burits iland på bårar eller utan bårar som små knyten svepta i filtar då många vägde strax över 20 kilo. De som var något starkare fick gå iland själva och sattes på de uppställda träbänkarna på kajen.

Nästan alla ankommande (drygt 200) undersöktes och kördes först till sanitetsanstalten i Ropsten och därefter därifrån de dryga 50 kilometrarna  till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Många undersöktes där samma dag eller nästa dag. Många kördes enskild direkt från fartyget till Epidemiska sjukhuset i Stockholm.

Jag följde någras korta liv efter ankomsten. Tittade på deras läkarkort, följde deras blodvärdena, röntgenbilderna och temperaturkurvorna. Några av de överlevande kunde man inte ens väga, de var för sköra. Jag jämförde deras läkarkort utfärdade i det brittiska sjukhuset i Bergen-Belsen därefter DP-2 korten från Lübeck och slutligen de svenska från Sigtuna.

Min resa för att känna närmare de 600 överlevande som kom till Stockholm under juni och juli 1945 och dog strax därefter börjar faktiskt där deras resa slutade - vid Norra Begravningsplatsen i Stockholm. En mycket speciell tillbaka resa in i Förintelsens skugga. Således en omvänd väg! Idéen är inte min. Det var så jag mötte de första gången, egentligen deras gravstenar flera centimeter under gräset och deras namn gömda under lavarna och mossan. Jag kunde uttala deras namn och det bildade en viss brygga mellan oss.

När det gäller resan tillbaka i tiden i Förintelsens mörka skugga så har jag för några år sedan blivit tillfrågad av organisatörerna av Janusz Korczak marschen i Warszawa om en idé som gällde just marschen. Det handlade om Dom Sierot - ett barnhem som år 2012 "fyllde" 100 år. 

Marschen längs Warszawas gator skulle utgå från Umschlagsplatsen - som symboliserar döden av Korczak och 239 barn år 1942 till just den byggnad som öppnade sina portar för 100 år sedan. Då hittills Marschen gick från "livet till döden" var det först lite svårt att svälja den nya idéen - "Från döden till livet". Efter några timmars betänketid så sa jag ja till den föreslagna uppställningen. Marschdeltagarna i Warszawa, ett par tusen gick från döden i Treblinka som Umschlagsplats representerar till Dom Sierot som representerade det lyckliga hemmet för hundratals barn. Varje marschdeltagare bar på ett band med ett barnnamn - ett judiskt namn. Framme vid det gamla barnhemmet band de banden vid stängslet. Barnen har kommit hem.

Min marsch för de 1945 överlevande som dog i Sigtuna strax efter att ha kommit Sverige börjar således vid deras gravhällar i Stockholm. Det finns över 70 sådana där. 

Från begravningsplatsen förflyttar jag mig i en liten lastbil mot beredskapssjukhuset i Sigtuna. Denna lastbil förde mat och förnödenheter till sjukhuset i Sigtuna och återvände med de dödas kroppar som last. I Sigtuna, i beredskapssjukhusets skolsalar som blev sjuksalar stannar jag enbart en kort stund vid deras sängar som ser klart överdimensionerade jämfört med deras ynkliga kroppar. 

Min resa från Sigtuna fortsätter i en arméambulansbuss för bårar. Inte en "vit buss" som många felaktigt beskriver! Drygt 5 mil längs nuvarande E4 och därefter längs Lidingövägen till Ropsten och strax därefter till Frihamnens Kajplats 2. Där väntar på mig ett lassaretfartyg som för mig till Lübeck. Lite sjösjuk, febrig och trött av sjöresan tar jag mig till Lübecks hamn. Där finns Röda korsets tåg med sjukvårdare ur de brittiska trupperna som strax innan, den 15 april 1945 befriade Bergen-Belsen. 

Jag landar i lägret mellan två byar Bergen och Belsen. Där står sjukvårdstält tätt. Där mins en ångande bastu och tält för desinfektion av de som överlevde och skall få ytterligare vård.

Stanken av de 10 000 icke begravda kroppar som britter mötte där i april 1945 finns kvar. Kropparna har flyttats med hjälp av en buldozer till massgravarna. Jag orkar inte längre! Jag förflyttar mig snabbt hela 6 år tillbaka i tiden. Till Polen, Ungern Tjeckoslovakien, Rumänien m.fl. Många av "mina överlevande" från Norra var de i skolåldern. Många har precis upplevt sin första kärlek. Många var nygifta och fick sitt första barn.

Så jag börjar nu min bildserie från slutet. Norra judiska begravningsplatsen. Många av gravstenarna är oläsbara. Vi rengör de och tar reda på namnen. Nästa anhalten är Judiska församlingens arkiv. Jag kollar om de finns och hur deras namn stavas i dödsboken. Många har förvrängda namn och platser där de föddes. Polskor blir tjeckiskor och vice versa. Det som stämmer är deras födelsedatum och dödsdatum.

År 1995 - En bok om Förintelsen i Europa under åren 1933–1945 som Föreningen Förintelsens Minne gav ut. Omslagsbilden till boken 6 tusen av 6 miljoner: ett requiem. föreställer de långa listor på de mördade judar, på släkten till de som överlevde och kom till Sverige. Boken var gåva från Föreningen Förintelsens Minne till alla skolor, även en sommarläsning till Göran Person och alla andra svenska riksdagsmän.

I Judiska Församlingens arkiv, i boken över de begravda så finns alla de som dog i Sigtuna. Här fyra personer som begravdes bara 3 veckor efter ankomsten till Sverige.

Vid den blåa punkten - kvarter K ligger de fyra ovannämda. Då flera kroppar anlände dagligen till begravningsplatsen bestämde man sig att börja begrava "de överlevande" i en ny kvarter som heter J.

Så här börjar jag min resa. Från slutet av resan till Sverige för de överlevande som klarade livhanken bara några veckor efter befrielsen. Resan startar vid deras gravar vid Norra Judiska Begravningsplatsen. Många av gravstenarna är oläsbara. Vi rengör de och tar reda på namnen. Stenkonservator Justyna Bamba tar reda på det för ögat osynliga. Pola Ladowskas namn kommer fram. På stenen står det att hon kommer från Tjeckoslovakien fast vi vet genom FFMs forskning att hon kommer från Polen och textilstaden Lodz.

Man vet att det var redan vid åttatiden som först de första två bussarna från Ropsten kom körande fram till skolhemmet i Sigtuna där beredskapssjukuset var inkvarterat. De måste nog köra i en skyttetrafik då det fanns plats för 6 stycken bårar i varje buss.
Nästa steg var var därför att finna Läkarkorten från Sigtuna beredskapssjukhuset. Alla kom dit från lassaretfartygen. Sjukhuset i Sigtuna var dock även för de överlevande som kom till andra hamnar, således från andra sjukhus. Stora tunga arkivlådor med namn och diagnoser väger mycket, på alla sätt.

Majoriteten av patienter i Sigtuna var unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats tidigare. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus. De flesta journaler från Sigtuna har handritade lungor med de mest sjuka områdena markerade med rött.

På baksidan av korten med Diagnos och de röda lungorna brukade läkarna ofta antecknat patientens härkomst (här Polsk judinna) och tidigare yrke och ofta även uppgifter om saknade anhöriga: Föräldrar döda - Systerns öde okänd..

I Läkarkorten och i de medicinska journalerna från beredskapssjukhuset förekommer knappt 400 patienter. Majoriteten av patienter var unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. I Läkarkorten står det klart vilka patienter var judinnor och vilka inte. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats innan. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus.
I de flesta journaler från Sigtuna finns handritade lungor med de mest sjuka områderna markerade med rött.

Bara ett flertal patienter i Sigtuna får diagnosen konvalescent i sina journaler, dvs var i första hand i behov av vila och god omvårdnad för att tillfriskna och hämta krafter.

Nästa steg var att finna deras Läkarkort från Sigtuna beredskapssjukhuset. Alla kom dit från lassaretfartygen. Sjukhuset i Sigtuna var dock även för de överlevande som kom från andra sjukhus också. Stora tunga lådor med namn och diagnoser. Korten med de som dog i Sigtuna ha en röd övre vänstra hörna och ett kors. Redan på det stadiet märker jag att namnen och länderna där de överlevande föddes stämmer inte överens med de angivna på gravhällarna.

Sanittetsanstalt Ropsten. Hit kördes de överlevande från Frihamnen. Stockholms stad har med bidrag från statsverket till två tredjedelar av kostnaderna uppfört en avlusningsanstalt vid Ropsten; den blev färdig till användning i slutet av april 1920. Området var då kuperat, och den placerades uppe på en kulle på den nuvarande trafikplatsen vid tunnelbanestationen Ropsten. kunde ta emot upp till 200 personer per dag. Medan de själva badades och kalufsen befriades från eventuella hyresgäster, röktes kläderna med cyanvätegas. Staden själv betjänades förstås också, och särskilt från natthärbärgen skickades folk hit för rengöring och avlusning. Anstalten stängdes formellt 1943 men hölls öppen som Sanittetsanstalt för flyktingar från Baltikum. Den förblev sedan stängd, men byggnaden revs först in på 1960-talet för trafiken, bl.a. för nya Lidingöbron.

 

Mellan Lantmännens magasin och kolupplaget har man byggt en provisorisk mottagningsstation. Därifrån körde man de fd koncentrationlägerfångarna till sanitettssattionen i Ropsten.

SS Kastelholm vid Kajplats 2 i Frihamnen. Personalen bär ut fd koncentrationlägerfångarna och lägger de på bårar..

SS Kastelholm på väg mot Kajplats 2 i Frihamnen. I bakgrunden Lidingö. Fartyget är fyllt av svårt sjuka och utmärglade människor som överlevt koncentrationslägren. S/S Kastelholm, passagerarfartyg, sjösatt 1929 för AB Svenska Amerikalinien för östersjöfart. Dräktighet 907 brt, 570 nrt, löa 55 m. Kolfyrad kolvångmaskin. 210 hyttplatser. Befälhavare juni 1945: Kapten Dahlbom. 

En gammal karta med Hansestaden Lübeck och Stockholm markerade. En sjöresa, dryggt 1000 km måste har tagit 4-5 dagar för ångfartyget SS Kastelholm. Att resan ha var så lång berodde dels att fartygen från Lübeck måste eskorteras första sträckan p.g.a. minor i vattnet. Fartygen la till också i Karlskrona innan då kom till Stockholm.
Annars så var det i början av 1250-talet som Birger Jarl och den tyska Hansestaden Lübeck kom överrens om att handeln mellan Hansan och Sverige skulle utgå från Stockholm. De tyska köpmännen fick olika förmåner i staden mot att de följde svensk lag.

För att ta emot patientema organiserades genom UNRRA och Svenska Röda korsets försorg ett detachement i Lübeck, det s.k. Lübeckdetachementet. Chef för detta var doktor Hans Amoldsson. Detachementet upprättades i Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Alle strax utanför staden. Med britisk hjälp iordningställde man en patientförläggning i tre byggnader med sammanlagt l 400 bäddplatser och en reception med svensk, tysk och brittisk personal. Vidare ingick en svensk badpluton med utrustning för bastubad. Patienterna skulle i huvudsak anlända med tåg. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 passagerare. De skulle registreras och väljas för vidare transport till Sverige.

Brittiska soldater och det brittiska Röda korset skötte transporter från Bergen-Belsen till hamnen i Lübeck. Fotot publicerades i boken 6 tusen av 6 milioner år 1995. Jag var initiativtagare och redaktör för boken.

De fd lägerfångar som kunde gå gick igenom flera bad, bastu och annan desinfektion. Då en del dog i bastun fick den svenska bastubatalionen att ändra på rutinerna.

De fd lägerfångar som inte kunde gå har badats liggande.

De befriade kvinnorna i lägret som skulle resa med transporterna till bl.a. Sverige har blev "desinfekterade" och fått sina fångkläder brända. Första läkarundersökning sköttes av brittiska läkare och varje person fick ett ett Field Medical Card. Troligen var de röntgade och behandlade på plats i lägret Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 gick brittiska soldater in i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Inne i lägret fann soldaterna högar av döda, nakna människor, flertalet kvinnor.

De befriade kvinnorna i lägret som skulle resa med transporterna till bl.a. Sverige har blev "desinfekterade" och fått sina fångkläder brända. Första läkarundersökningen sköttes av de brittiska läkarna och varje person/patient fick ett Field Medical Card. Troligen var de röntgade och behandlade på plats i lägret Bergen-Belsen.

SS-personal, tyska kvinnor och män, övervakade av brittiska soldater, lastar och lossar (till vänster) en lastbil med kroppar som ska begravas i en massgrav. I Bergen-Belsen fanns judar från nästan hela Europa: Tyskland, Polen, Spanien, Portugal, Holland, Frankrike, Jugoslavien, Albanien, Ungern samt från Turkiet. April 1945 .

April 1945 i Bergen-Belsen. En britisk soldat begraver med en schaktmaskin en del av de 10 000 kroppar som hittades inom lägret. Min mosters man tillhörde de överlevande som hittades halvdöda i lägret. Troligen finns hans kvarlevor i en av de massgravar som finns inom området.

Janusz Korczak pisał po polsku - Jego książki, artykuły i recenzje były wydawane w Polsce również w języku hebrajskim i żydowskim.

Janusz Korczak pisał po polsku - Jego książki, artykuły i recenzje były wydawane w Polsce również w języku hebrajskim i żydowskim. M.in. w pismach "Olami", "Olami Hakatan", "Hechaluc Hacair", "Dos Kind", w których jego teksty tłumaczono z polskiego.

Poniżej linki do Ostatniej wyprawy Herszka på hebrajsku wydanej w styczniowym numerze Hechaluc Hacair z 1938 roku.

http://www.infocenters.co.il/gfh/multimedia/Files/Idea/%D7%A0%D7%9B%D7%A0%D7%A1%20012855%201.pdf
i
http://www.infocenters.co.il/gfh/multimedia/Files/Idea/%D7%A0%D7%9B%D7%A0%D7%A1%20012855%202.pdf

W Hechaluc Hacair Tajemnica Esterki ukazała się w styczniu 1939 roku po polsku.
http://www.infocenters.co.il/gfh/multimedia/Files/Idea/%D7%A0%D7%9B%D7%A0%D7%A1%20012857.pdf

Janusz Korczak: Ciężka to rzecz urodzić się i nauczyć się żyć. Pozostaje mi wiele łatwiejsze zadanie: umrzeć. Po śmierci może być znów ciężko: ale nie myślę o tym. Ostatni rok czy miesiąc, czy godzina? Chciałbym umierać świadomie i przytomnie. Nie wiem, co powiedziałbym dzieciom na pożegnanie... - Pamiętnik, Warszawskie Getto, 1942 r.

Okulary Janusza Korczaka (jedyny ocalały osobisty przedmiot)

Ett fall för RÅ och JO - Öppen antisemitism i Karolinska

Det hela luktar som på trettiotalet i Tyskland, egentligen år 1933, således innan man införde de ökända Nürnberglagarna. Precis som nu som Karolinska anser så sedan 1933 judiska advokater och jurister fick inte företräda i "kristna mål". Vidare fick judiska läkare behandla enbart judiska patienter,

Karolinska har försökt stoppa en advokat som företräder en judisk läkare som anmält trakasserier på sjukhuset. Advokaten – som själv är av judisk härkomst – döms ut som "partisk" i frågor om antisemitism.

I så fall så kan ju inte kvinnor som har blivit våldtagna av män ha någon kvinnlig försvarsadvokat eftersom denna då kan vara partisk när det gäller våldtäkter. Vita får inte företräda de svarta och vice versa, etc.

Det hela luktar som på trettiotalet i Tyskland, egentligen år 1933, således två år innan man införde de ökända Nürnberglagarna. 

Precis som nu som Karolinska anser så sedan 1933 judiska advokater och jurister i Nazityskland, fick inte företräda i "kristna mål". Vidare fick judiska läkare behandla enbart judiska patienter. Samma sak gällde andra offentliga arbeten.

Detta är mycket allvarligt sk då en del anser att införandet av de antisemitiska Nürnberglagarna som antogs 1935 var början av Förintelsen. I den nya mörkbruna lagstiftningen som särskilde man judar från den tyska så kallade ”ariska” folkgemenskapen. Lagarna, som i sin helhet heter Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran, bestämde vem som var av tyskt blod, blandras, heljude, halvjude eller kvartsjude. Äktenskap mellan judar och tyskar förbjöds och judarna fråntogs fullt medborgarskap och förlorade rösträtt och tillträde till offentliga arbeten.

Imorse så tittade jag i SvDs pappersupplaga men hittade inte artikeln som publicerades igår elektroniskt. Gråa lappar tycks leva vidare i dagens Sverige.

Snubbelstenar och uppfödning av ankor

Förra ankan var i Dagens Nyheter. Man skrev att den tyske konstnären godkände de svenska snubbelstenarna. Men informationen från Forum f Levande historia var falsk. Konstnären visste inget när man ringde upp honom och Stockholms Kulturnämnd avslog ansökan vars idé fyllde då 10 år.

Nu, ett år senare, passande till 80-års Minnet av Kristallnatten så dyker upp en ny anka i Strömmen (nära Levande Historia i Gamla Stan). Den här gången i Expressen. Flera dagar innan Kulturnämnden skall fatta ett beslut!

Jag stöder snubbelstenarprojektet i Stockholm.
Problemet är att ingen av de 4 kandidater uppfyller kraven för snubbelstenar.

• Ingen hade en fast adress i Stockholm! 
• Ingen hade deporterats från Stockholm och alla befann sig utanför Sveriges gränser när Andra världskriget startade. 
• En av de fyra var dessutom spionanklagad och man hittade foton av svenska skyddsobjekt i hans rum på ett hotell eller pensionat. 
• Det som stämmer är att de var judar, de sökte uppehållstillstånd och de blev offer för Förintelsen.

Således inget och ingen av ovanstående uppfyller kriterier för snubbelstenar.

När slutade Förintelsen? Min far skrek på nätterna så länge jag kan minnas, även i Sverige på nittiotalet.

När slutade Förintelsen? I maj 1945 när kriget tog slut? I juli-augusti 1945 när de 20-tal överlevande från Förintelsen dog i Sigtuna eller i mars 1993 när min far slutade skrika på nätterna?

När började Förintelsen? År 1933 - 1935 - 1938 eller 1939?

och 

När slutade Förintelsen?

I Wikipedia hittar man inte svaret och de flesta undviker att svara då alternativen är många.

Enligt Simon Wiesenthal Center i Los Angelse så avser Förintelsen perioden från 30 januari 1933, då Hitler blev kansler i Tyskland, till 8 maj 1945, då de västallierades seger innebar slut på kriget i Europa.

I början av 1990-talet när jag sökte det svenska ordet Förintelsen på internet så fick ja 0 - noll svar. Skolverket hade redan då en egen hemsida, en SO-sida med många världshändelser inskrivna men inte Förintelsen. De hade inget svar på min fråga, varför?
Jag tog samtidigt initiativet att översätta 36 Questions About the Holocaust - 36 most frequently asked questions about the Holocaust till 36 frågor om Förintelsen till svenska och polska och uppmanade flera bekanta i världen att översätta det till andra språk. Skolverket gick med att ha på sin sida alla 36 frågor om Förintelsen. Nu, när man googlade (då en okänd term) så fick man 1 (ett) svar.

Den första frågan och svaret om Förintelsen handlade just när det startade och sludade, se nedan.

Till vilken historisk tidsperiod hänför man begreppet Förintelsen?
Begreppet Förintelsen avser perioden från 30 januari 1933, då Hitler blev kansler i Tyskland, till 8 maj 1945, då de västallierades seger innebar slut på kriget i Europa.

Ett annat alternativ till att markera början av Förintelsen är införandet av de antisemitiska Nürnberglagarna som antogs 1935, således den lagstiftningen som särskilde judar från den tyska så kallade ”ariska” folkgemenskapen. Lagarna, som i sin helhet heter Lagen till skydd för det tyska blodet och den tyska äran, bestämde vem som var av tyskt blod, blandras, heljude, halvjude eller kvartsjude. Äktenskap mellan judar och tyskar förbjöds och judarna fråntogs fullt medborgarskap och förlorade rösträtt och tillträde till offentliga arbeten.

Efter Kristallnatten  1938 fördes 100-tusentals judar till koncentrationslägren i Tyskland.

En del anser att Kristallnatten (på dagen för 80 år sedan) v 9 november 1938 var starten på Förintelsen där 6 miljoner judar mördades av nazisterna i andra världskriget.
Andra anser att det var den 1 september 1939 då andra världskriget bröt ut.

När slutade Förintelsen? Det var egentligen det som gjorde att jag började skriva om det. Var det verkligen iden 8 maj 1945. Min far skrek på nätterna hela mitt vuxna liv. På dagarna syntes inget att han har upplevt den mörka perioden och förlorade nästan hela sin familj.

De första riktiga Snubbelstenar efter Förintelsens offer uppgrävda i Stockholm - TILL MINNET AV KRISTALLNATTEN I NOVEMBER 1938 SOM GAV VÄRLDEN EN FÖRANING OM VAD NAZISTERNA SKULLE GÖRA - FÖRINTELSEN

Stockholm den 28 oktober 2018. Här, 10-15 cm under gräsmattan finns ett hundratal gömda men säkra snubbelstenar - gravhällar. Under gravhällarna ligger ett hundratal Förintelsens offer begravda. Ingen klipper gräset här eller krattar bort löven. De flesta besökande betraktar kvarteret som ett reservfält för framtida begravningar.

80 års minnet av Kristallnatten högtidlighålls nu runt omkring i världen, människor ägnar sig åt ett sorgearbete då detta övergrepp var början till Förintelsen. Här är Föreningen Förintelsens Minne, min familjs och studenternas sätt att minnas. Förintelsens offers stenar skall komma upp till ytan till Stockholm. Man skall icke längre trampa på de. De skall upp till ytan på nytt. Man skall kunna snubbla på de och minnas. På bilden finns ett antal gravvårdar av Förintelsens offer. Stenen närmast kameran har vi tagit bort jord och gräs. Resten längs den vita linjen skall tas om hand idag. Minnet av Kristallnatten och Förintelsen lever trots att offren är döda.

För 80 år sedan den 9 november 1938 släpptes nazisternas krafter lösa. Över hundra judar dödades under natten som gick, tusentals misshandlades och sattes i koncentrationsläger. Denna dag plundrades 7 500 judiska affärer och 500 synagogor brändes ner. En av de synagogor som undkom förstörelse smugglades ut och finns idag i Stockholm, tyvärr, nedpackad.

Kristallnattens sammanfattning och en klar slutsats var - Nazityskland och senare Europa hade inte längre plats för judar.

80-års minnet av Kristallnatten högtidlighålls nu runt omkring i världen. Många judar ägnar sig åt ett sorgearbete då detta övergrepp var också en början till Förintelsen.

Förintelsens offer finns idag begravda på flera platser i Sverige. Deras gravstenar som bekostats av Sverige ligger i Stockholm vid Norra Begravningsplatsen.

Gravarna om de besöks så betraktas de ofta som en helhet, ett fält med synligt gravnummer och kvarter. Förintelsensoffrets namn med födelsedagen och landet de kom ifrån ligger gömda under mossan och gräsmattan som har vuxit över gravhällen.

Gräset har även vuxit över den gemensamma nämnaren, året de dog. Oftast är det 1945, ibland 1946 eller 1947 eller 1948. Flest begravningar var det under juli eller augusti 1945, således bara dagarna eller veckorna efter att de överlevande har transporterats till Sverige.

Det är numera svårt att skilja mellan gravhällar och stenbeläggningen, stigar mellan de gravarna. Även de är svåra att upptäcka.

Förintelsens offer vid Norra begravningsplatsen ligger begravda i K- och J-kvarteren. I början förstod man inte att så många av "de räddade" skulle dö. En liten lastbil som körde extra mat mm till beredskapssjukhuset i Sigtuna kom tillbaka med döda. Nästan varje dag. Först då förstod man att det inte kommer handla om enstaka döda men om många. Ibland dog flera samma dag. 

I Sigtuna och i svenska pressen beskrev man bara de patienter som höll på att tillfriskna. Man nämnde inte de som vägde 25-28 kg och fick sin sista villoplats i Stockholm. Trots att det står på deras gravstenar Stockholm där man skall ange platsen där de dog så handlar det om Sigtuna, platsen där man skulle födas på nytt. Det stämde för många men inte för alla. Därför började man att begrava Förintelsens offer i en helt ny kvarter, J.

Min sambo Justyna Bamba som är stenkonservator och jag hade svårt att se de gömda och glömda stenarna och offren av Förintelsen vars namn man kunde inte länge avläsa. Vi vände oss till Anna Nachman som är ansvarig för alla fyra judiska begravningsplatserna i Stockholm om lov att ta fram gravhällarna. Anna var positiv, entusiastisk! Gör det! Tack! Vi rengjorde först en sten, därefter en till. Ett mycket tungt och mödosamt arbete. Men plötsligt så fick i fram ett namn, en människa. Flera från Föreningen Förintelsens Minne dök upp vid begravningsplatsen. Ibland handlade det om en pratstund ibland om ett arbete.

Vi började med K kvarteret. Därefter J kvarteret. Vår firma stod för arbete, grus, jord och naturligtvis kunskap.

Under sommaren 1945 så kom före detta koncentrationslägerfångar mestadels från Bergen-Belsen till Stockholm. De anlände med lasarettsfartyg S/S. Kastelholm som la till i Frihamnen och därefter från sanitetsstationen i Ropsten så fortsatte de till beredskapssjukhuset i Sigtuna. En del fördes direkt till Epidemisjukhuset.

Idag fick vi hjälp av några studenter från Paideia folkhögskola. Föreningen Förintelsens Minne stod för soppan, bullarna och instruktioner. Innan vi började arbeta har jag berättat bakgrunden. Varför vi har Förintelsens offer begravda i Sverige. Två gravstenar har vi grävt upp från underjorden. På bilden övervakar stenkonservator Justyna Bamba (till vänster på bilden) tre studenter från Paideia folkhögskola.

Idag fick vi från Föreningen Förintelsens Minne hjälp av några studenter från Paideia folkhögskola. Innan vi började arbeta har jag berättat bakgrunden; Varför har vi Förintelsens offer begravda i Sverige, och om att under sommaren 1945 så kom före detta koncentrationslägerfångar mestadels från Bergen-Belsen till Stockholm. Att de anlände med lasarettsfartyget S/S Kastelholm som la till i Frihamnen och därefter från sanitetsstationen i Ropsten så fortsatte de överlevande till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Några klarade inte av resan från Lübeck och avled ombord. Många dog i beredsakapssjukhuset i Sigtuna.

En av de gemensamma nämnare för judar som kom till Sverige med lasarettfartyget är platsen där de avslutade sina liv, Sigtuna. Deras kroppar transporterades nästan dagligen i en liten lastbil till Norra begravningsplatsen. För många var det dock platsen för en pånyttfödelse. Här i liggaren i Judiska Församlingen - Frömetta Einhorn från Polen som har inte hunnit fylla 16 år och Regina Posladek från Tjeckoslovakien som har precis fyllt 20.

Två stenar som låg under markytan vid Norra begravningsplatsen har idag rengjorts, bokstäver tagits fram och slipats med våtslippapper med olika grovlekar  De har blivit snubbelstenar. Gravstenar som man inte längre trampar på. Man kan dock snubbla över, stanna och läsa att Frömetta Einhorn (Frymeta Ajnhorn) från Polen som har inte hunnit fylla 16 år och Rywka (inte Regina) Posladek f. 1924 från Polen blev bara 21 år gammalt. Rywka (ev. Ryfka) är inte född 1925 och kommer inte från Tjeckoslovakien som angavs på stenen.

Ytterligare två gravstenar som låg under markytan vid Norra begravningsplatsen har idag blivit snubbelstenar. Gravstenar och gravar som man inte längre trampar på. Man kan dock snubbla över, stanna och läsa att Frömetta Einhorn (hennes riktiga namn är Frymet Ajnhorn) från Polen som har inte hunnit fylla 16 år och "Regina"  Rywka Posladek (från Polen inte Tjeckoslovakien) som har precis fyllt 21, dog som Förintelsens offer i Sverige.

Ett DP-kort tillhörande Posladek Rywka. Kortet är ifyllt den 9 juli 1945 i Lübeck. Avresedatum är 11 juli 1945 med Vita båten S/S Kastelholm. Kortet är underskrivet Posladek. RYWKA POŚLADEK borde stå på kortet och på hennes grav. Hon var inte från Tjeckoslovakien men från POLEN. Det här DP-2 kortet innehåller felaktigt födelsedatum och et felaktigt förnamn. 

Ett kort tillhörande Posladek Rywka. I kortet från koncentrationslägret Buchenwald står rätt information om Rywkas födelseår och rätt för- och efternamn. Dessutom står även vilka lägren hon tidigare var fängslad i där hon arbetade som slavarbetare.

Ett Läkarkort som jag visade för Paidea studenter. Frömmeta Einhorn - Frymeta Ajnhorn från Polen som har inte hunnit fylla 16 år. I hennes Läkarkort från beredskapssjukhuset i Sigtuna finns en kort anteckning: Föräldrar döda, syskons öde ökänt... Frymeta Ajnhorn var en skolflicka i Polen knappt 11 år när tyskarna ockuperade Polen. Hon hamnade i Lodz Getto och därefter så passerade hon ett antal koncentrations/arbetsläger och hamnade till sist i Bergen-Belsen där hon befriades av brittiska styrkor den 15 april 1945. Soldaterna möttes av omkring 60 000 svältande, utmärglade och svårt sjuka fångar, och högar av döda. Frymeta tillhörde kategorin "halvdöda". Hennes diagnos var bl.a. förändringar i lungorna. Hon skickades från Bergen-Belsen med ambulanståg till Lübeck och därifrån kom hon med Vita båten S/S Kastelholm den 5 juli 1945 till till Stockholm. Två månader senare, på kvällen den 7 augusti 1945 dog hon i sjukhussängen i beredskapssjukhuset i Sigtuna. Dagen därpå jordfästes hennes särade och utmärglade kropp i Stockholm.