Om detta skulle ingen berätta - Polskor och Judinnor i Heberg

Svart på vitt var en serie tv-program som visades på SVT i 130 avsnitt under åren 1984-1992. Varje program fokuserade på ett (vanligen svartvitt) fotografi som Hans Villius eller Olle Häger beskrev. Villius och Häger gav ut en bok med samma namn 1991.

Här är ett annat foto beskrivet. Jag hittade det när jag sökte efter omärkta judiska gravar av Förintelsens överlevande. Det var något speciellt med det här fotot, fängslande.  Jag såg direkt att det handlade om en begravning. Fotot fylls huvudsakligen av unga flickor med stora kransar och en man som håller tal. Manen är kristen då han tog av sig hatten, en del av flickorna ser judiska ut.

Jag visste två saker om detta fotografi. Det tillhörde en Förintelseöverlevande som kom med Vita båtar aktion till Sverige. Jag visste att fotot lämnade Sverige den 24 januari 1947 och kom till Eretz Israel den 28 februari 1947. Flickan som hade fotot med sig blev därefter internerad på Cypern i läger nr. 66 och kom till Israel 1948.

Det var av en slump som jag hittade fotot i ett arkiv i Israel. Det enda som stod på fotot var med lite otydliga bokstäver var Falkienberg, skrivet med en blyertspenna. Nyfiken beskrev jag det, bifogade fotot och ringde därefter till Pastoratet i Falkenberg. Jag ånyo beskrev historien och tillade att bilden togs troligen under sommaren 1945 eller 1946 och att begravningsföljessammansättning pekar på att flickorna kom från ett flyktingsläger i närheten av Falkenberg. Tyvärr, dödsböckerna, de gamla, finns i arkiv i Lund, blev jag upplyst och visst fanns det ett läger i närheten, i Heberg. 

Frågan kvarstod, var det en judisk flicka eller en kristen som begravdes? Vem var hon? Med kristen så menade jag en katolik då i flera läger placerade man "polska" och "judiska" flickor/kvinnor tillsammans. 

Svaret från Pastoratet kom redan nästa dag. Det måste ha varit Zofias begravning. Hennes grav var omärkt i flera år. Nu står det där ett järnkors med hennes namn där. Zofia Dare Przybylska hette hon.

I Heberg lägret tycks sämjan mellan polskor och judinnor varit god. Inte som i andra förläggningar i Sverige där Förintelsens överlevande fick på nytt uppleva antisemitismen. 

Zofia Przybyszewska, 23 år, tog sitt liv i juli 1945.  Det hände på länslasarettet i Falkenberg. Under kriget var hon fånge i Stutthof. Stutthof var det första koncentrationslägret som nazisterna lät uppföra i Tyskland. Det var beläget 34 kilometer från Danzig (polska Gdańsk). Flera av flyktingar som kom till Sverige med Vita båtar och Vita bussar kom därifrån.

Många av fångarna i Stutthof var med ökända transporterna som startade 15 april 1945. Evakueringen av Stutthoflägret precis som andra läger innan berodde på att de ryska arméernas framryckning som startade i januari 1945. Fångarna i Stutthof lastades ombord på pråmar. På varje pråm fanns flera tusen fångar. På pråmen Ruth fanns 1060 fångar. drygt 700 överlevde resan till Flensburg.

Den 11 maj 1945 kom med S/S Homberg till Malmö 1375 flyktingar från Flensburg, av de var 142 kvinnor. Bland de fanns Zofia. Om jag minns rätt (måste undersökas!) så hade S/S Homberg lämnat därefter Malmö med en last av tyska soldater, m.fl. från Norge.

Under resan från Flensburg till Malmö hade en handfull människor dödats och dumpats i havet. Brittiska underrättelser berättade att koncentrationslägervakter fanns bland de fjortonhundra flyktingarna. Vad som exakt hände på fartygen fastställdes aldrig. Svenska polisen avslutade sin förundersökning! Att Sverige blev till en fristad för krigsförbrytare läser man i många personliga skildringar, bl.a. från beredskapssjukhusen. Nazister och krigsförbrytare kom till Sverige bland övriga flyktingar. Precis som de så hade de inga dokument och fick som alla andra en blå stämpel i sina inresehandlingar till Sverige.

Att Sverige blev till en fristad för krigsförbrytare läser man i många personliga skildringar, bl.a. från beredskapssjukhusen. Nazister och krigsförbrytare kom till Sverige bland övriga flyktingar. Precis som de så hade de inga dokument och fick som alla andra en blå stämpel "Saknade legitimationshandling" i sina inrese-handlingar till Sverige.

Zofias bästa väninna var troligen en judinna från pråmen från Stutthof.

Heberg lägret stängdes inför skolstarten i augusti 1945. En del av de 95 flickor där utplacerades till andra läger. En del återvände till Polen, en del reste till Israel. De sistnämnda tog fotografiet av begravningen med sig. Bland de som reste till Israel fanns Dina Feldstein som var i tonåren när hon kom till Heberg (tror. född 1928) och en del andra som lämnade Sverige för Israel under 1946-1949 bl.a. med S/S Ulua i januari 1947.

Efter att ha skrivit ovanstående inlägget har jag fått kontakt med Lars Wikander som har skrivit en bok om Zofia. Boken är en viktig dokument och bör lyftas upp! Översättas!

Bibliotekstjänst, Inger Wassenius, skrev i sin recension om boken:
En grav på skogskyrkogården i Falkenberg väcker författaren Lars Wikanders intresse. Han har tidigare skrivit om sju brittiska flygare som vilar på samma kyrkogård, och nu börjar han fundera över vem den unga Zofia var. Han letar sig bakåt för att få svaret och upptäcker en ohygglig verklighet. Zofia föddes i Polen 1922 och som tonåring arresterades hon och fördes av nazisterna till arbetslägret i Stutthof. Författaren hittar ganska få spår efter henne, men han berättar om de människor som omgav henne i lägret och ser på deras upplevelser med Zofias ögon. Det är en ohyggligt plågsam läsning om ondska, fruktan och svält. Det mesta har vi kanske hört talas om förut, men författaren har gjort gedigna efterforskningar och han lyckas verkligen, inte minst genom bildmaterialet, svartvita fotografier, levandegöra Zofias historia. En viktig bok, som fyller ett stort behov genom att berätta om händelser som vi aldrig får glömma bort!

Boken finns inte i bokhandeln, men kan beställas från Lionet (en Lions Club på nätet) via
malin@tiks.se alt 0346-586 87.

Pastoratet i Falkenberg undersöker ett antal omärkta gravar från den tiden.....

Wejście kuchenne - Dom Sierot Korczaka - Krochmalna 92

Droga do Domu Sierot to zazwyczaj droga prowadząca przez wejście kuchenne. Tędy wchodziły dzieci i personel w obłoconych butach, tu były bowiem szatnie. 

Tu przywożono jedzenie do kuchni. Ponad setka dzieci, bursisci, wychowawcy i inny personel jedli w Domu Sierot wiekszośc posiłków.

W suterenie znajdowały się: kuchnia ze spiżarniami, kotłownia (centralne ogrzewanie), szatnie dla dzieci, rozbieralnia i pokój kąpielowy z wannami i prysznice. Był pokój dentysty o czym niedawno się dowiedziałem. W suterenie mieściły się również ubikacje gospodarcze i mała jadalnia.

Posiłki w Domu Sierot
Pierwszy posiłek to śniadanie o 7.00
Drugie śniadanie o 11.00
Obiady - o 13.00 pierwsza, a o 16.00 druga tura obiadów.
Kolacja o 19.00

Logistyka kuchni w Domu Sierot to osobny temat. Gotowe jedzenie z kuchni przyjeżdżało do - jadalni - czyli sali rekreacyjnej specjalną windą.

Podobnie jak ze zdjęc powojennych z lotu ptaka można odczytac logistyke Umszlagu to podobnie tutaj można studiowac różne drogi prowadzace do Domu Sierot.

Movie choice for Holocaust survivors after WWII

After WWII ended several thousands of Holocaust survivors were allowed to Sweden. Many of them were hospitalized. However, the biggest part of survivors were placed in the camps of different characters. The youngest one were in the special schools.

Working at the archives I found a letter from one of such camps where they are asking the Swedish film distributor for sending them the movie Gone with the wind. They are getting an official answer that Gone with the wind is to expensive but they can get the Bambi movie.....

The letter was send to Myckelby Internatskola on March 14th 1946. Most of the peoples from Myckelby school/camp left Sweden in January 1947 on the S/S Ulua boat heading for Eretz Israel.
May be Swedish institute choice helped them to make the final decision (joke).

Vad hände med Raphael Benjamins grav på Kronoberg? En medveten skadegörelse?

Författaren till boken om Benjamin Raphael och hans grav skrev till mig i natt "Om stenen kom till 1811 så har den 1907 stått i typ 100 år, konstigt att den föll samman totalt på de kommande 20 åren". Bilden här är från 1907 och gravstenen ser ut vara i bra skick.

Baksidan med den obefintliga hebreiska texten i januari 2020. Jag använde UV-ljus av olika våglängder och min berömda raklödermetoden för att visualisera några hebreiska bokstäver som var fullt synliga år 1907 enligt den översta bilden. 

Raklödermetoden som vi inom STHLMgravvard@gmail.com använder för att visualisera skriften inför renoveringen av texten. Här, svenska sidan av Benjamin Raphaels grav. Tyvärr, så var det då bara +4 C så lödermetoden fungerade inte helt bra men en del bokstäver i förnamnet syns ändå BENJAMIN.

Författaren till den nytryckta boken om Benjamin Raphael och hans grav skrev till mig inatt "Om stenen kom till 1811 så har den 1907 stått i typ 100 år, konstigt att den föll samman totalt på de kommande 20 åren". Vad han syftade på var en artikel från 1920-talet där man beskrev att den hebreiska sidan av stenen var oläsbar.

Jag håller med att något konstigt hände med gravstenen av lönnmördade Den helige föreståndaren för sjuk och begravningssällskapet herr Raphael. Den från sol oskyddade sidan, den med svenska fanns kvar när jag började restaurera stenen medan hela hebreiska texten på sidan som vette mot gatan som var skyddad från solen och påväxten  var borta. Borta redan för hundra år sedan. År 2020 såg det ut som en kryssmejsel-huggen stenyta. Mystiskt !!!

Har det att göra med Benjamin Raphaels funktion inom Chevran att göra? Kanske någon uppfattade hans historia och att han lönnmördades som opassande att skriva på en judisk gravsten? Kanske tyckte man att den hebreiska texten borde vara vänd mot Jerusalem?

Mer att läsa om Benjamin Raphael finns på https://jimbaotoday.blogspot.com/2020/02/mannen-i-graven-bredvid-eller-historien.html

One year after WWII ended - 472 Holocaust survivors still in the Swedish hospitals and sanatoria

I was lately studying the book by Emil Gluck - Hachshara and Youth Aliyah in Sweden 1933-1948. In this book there is reproduced a very interesting document concerning number of Jews that "might emigrate to Eretz Israel".   3 311 persons are listed in this document, not by name but by the numbers at the different locations in Sweden. Places like a camps and schools that were run by Swedish grants or by grants from different Jewish organisations or jointly. The list is dated May 15th, 1946. In this list there are also listed 472 Holocaust survivors that were still in the Swedish hospitals and sanatoria.

It is not known how many Holocaust survivors arrived to Sweden at the end of the war.

What I mean with the Holocaust survivors? I mean Jews! This statement is important to do directly in the beginning as nowadays many peoples, also in Sweden are starting to use the Holocaust in many un appropriate ways, the way that is suitable for their own, in many cases as in Sweden, for the political reasons. Immigrants that arrived to Sweden mainly for economical reasons used to be compared with the Holocaust survivors. This also year 2020 in the governmental institution Forum för Levande Historia that compare children from kinder transport with youngsters from Afghanistan selling narcotic in the central areas of Stockholm.

The number of Jews transferred to Sweden at the and of WWII is still discussed. This big question can be, however, easily solved by going through SUK archives.

Jews, Holocaust survivors came during Spring and the Summer 1945 when Red Cross White Buses action was followed by White boat action. To start with the Red Cross White Buses action was run by Danish and had nothing to do with saving the Jews. Red Cross mandate was however, later, extended to non-Scandinavians and thereafter as well to "the transfer to Sweden of a number of Jews". 

After that, on 21 April, when Red Army already encircled Berlin and day before they started shelling Berlins city center and actually advanced at the Berlins southern suburbs, Himmler gave his consent to the Swedish Red Cross to transport women of all nationalities out of Ravensbrück camp. The war was over, both Himmler and Red Cross representative knew it well. 
Some 3 000 women were brought out from Ravensbrück by the White buses, and a German "ghost train" with some 4 000 female prisoners that were transported from Ravensbrück to Denmark and onwards to Sweden. It is likely that 40-50% of women that were brought out from Ravensbrück on that train were Jewish, approximately, 2800-3500.

Early, Red Army encircled Berlin. White busses were driving in this dangerous area.

With the UNRRA action, White boats, that followed previous Red Cross action - White Buses, approximately 9 300 persons were brought to Sweden mainly from the Bergen-Belsen. Here the percentage of Jewish man and woman was much higher, 60-80%. 

I was lately studying the book by Emil Gluck - Hachshara and Youth Aliyah in Sweden 1933-1948. In this book there is reproduced a very interesting document concerning number of Jews that "might emigrate to Eretz Israel".   3 311 persons are listed in this document, not by name but by the numbers of people at the different locations in Sweden. Places like a immigrant detention camps and schools that were run by Swedish grants or by grants from different Jewish organisations or jointly are listed. The list above is dated May 15th, 1946. In this list there are also listed 472 Holocaust survivors that were still in the Swedish hospitals and sanatoria.

May 1946 means one year after White Buses and White boat action. At that time all the beredskaps sjukhus - temporary emergency hospitals that were hosted over the Summer 1945, in the Swedish schools were already closed and the Holocaust survivors were treated in ordinary hospitals, camps and sanatoria. 22 places with hospitals and sanatoriums are listed. Stockholm, Malmö and Gothenburg are not listed although there were numerous of the Holocaust survivors treated där. It is likely that Hachscharah peoples just lost the contact with them as patient were moved rather often between the hospitals.

Most of Holocaust survivors wanted to leave Sweden as quickly as possible. However, they and all others in Europe knew that "the repatriation " was not the first choice. For many the entire Europe was a big cemetery. Many Holocaust survivors were witnessing the destruction of their loved ones. Both "by bullets" and in gas chambers.

It is therefore that Eretz Israel (Palestine) was the first choice for most of the survivors that came to Sweden during 1945. Many left actually 1945 when they got information that someone of their family survived in Poland or in Hungary. Many knew that reach of relatives by Red Cross was meaningless !!!

In Harrison report to the President Truman one can read following analysis and thereafter the conclusions concerning the Jews in DPs camps.

With respect to possible places of resettlement for those who may be stateless or who do not wish to return to their homes, Palestine is definitely and pre-eminently the first choice. Many now have relatives there, while others, having experienced intolerance and persecution in their homelands for years, feel that only in Palestine will they be welcomed and find peace and quiet and be given an opportunity to live and work. 

In the case of the Polish and the Baltic Jews, the desire to go to Palestine is based in a great majority of the cases on a love for the country and devotion to the Zionist ideal. It is also true however, that there are many who wish to go to Palestine because they realize that their opportunity to be admitted into the United States or into other countries in the Western hemisphere is limited, if not impossible. Whatever the motive which causes them to turn to Palestine, it is undoubtedly true that the great majority of the Jews now in Germany do not wish to return to those countries from which they came.

In conclusion, I wish to repeat that the main solution, in many ways the only real solution, of the problem lies in the quick evacuation of all non-repatriable Jews in Germany and Austria, who wish it, to Palestine. In order to be effective, this plan must not be long delayed. The urgency of the situation should be recognized. It is inhuman to ask people to continue to live for any length of time under their present conditions.

The present conditions - means the conditions in DPs camps that where very bad.  Shortage of food, clothing and the fact that Jews were kept in many cases in the camps that were build by Nazis as the concentration camps.

Some of the Holocaust survivors in Sweden reunite actually with their relatives in DP camps in Germany and Austria. The biggest aktion of leaving Sweden was that by ship S/S Ulua in January 1947 and some transports that went first to Calais and Antwerpen and thereafter to Eretz Israel. There were also trains leaving Sweden to Gdynia. They were aimed for the Jews that got permit to stay to USA and went there on the ship from Gdynia. Was entire ship chartered by Jewish organizations?

Great area to make a proper research!!

Jews, the Germans and the Nazis In the Same White Boat - S/S Kastelholm

Who is on the former White Boat on the way from Malmö? Germans?, former DPs?, Repatriands?

    The title, "Jews, Germans, and the Nazis in the Same (White) Boat,” alludes to the saying that “being in the same boat” means being essentially in the same predicament with no recourse. Here, it was the reverse: the very same boat, S/S Kastelholm, carried on its routes, separated only by short periods of time, the refugees who were poles apart: the Jewish Holocaust victims on one route, the Holocaust perpetrators on another, including also Nazi murderers. On some later trips, the cabins of S/S Kastelholm were filled with former concentration camp prisoners on their way to home countries and to Eretz Israel, the promised land, now with the official name Mandate of Palestine.

    Considering the above, I was thinking about the cabin number. 37 on deck C of S/S Kastelholm. I know who traveled in it for 4 days between the 5th and 8th of July. Her name was Grete Lorie (her real name was Gertruda Lorieova), a Holocaust survivor from Bergen-Belsen. She was almost unconscious and had a high fever of around 40°C when leaving Lübeck. Her cabin, deep in the ship on the starboard side, third from the fore, was hell for the first two days of the journey from Germany as special devices against acoustic mines were fitted close to the cabins. These mechanical devices produced a terrible chattering sound for countering acoustic influence mines. When in Stockholm, Gertruda Lorieova was taken by ambulance directly to the hospital. She died there after some days and was buried in the K-quoter at the North Jewish cemetery. During the following trip of S/S Kastelholm from Lübeck to Stockholm, Eva Jakubovitz was lying in the same cabin. Both Gertruda and Eva died within the days after they arrived in Stockholm. On deck B, in cabin no. 31, Vera Krèmer was. Vera was the first Holocaust victim to die in Stockholm. All three girls are buried in the same row at the Northern Jewish cemetery in Stockholm!

    Six months later, the same cabins at S/S Kastelholm in which dying Holocaust survivors were transported from Lübeck to Sweden were filled by German military personnel who were going in the opposite direction. Among them were probably also the SS and Gestapo members who were on duty in Norway when WWII ended.  On duty means that they might also be responsible for sending 768 Jews from Oslo to Auschwitz. Only 28 of them survived.

Remarkable that the predators and their prey were in the same berth, with just six months time difference.

Later, in 1946-1947, the cabins of S/S Kastelholm saw again Jewish Holocaust survivors who were brought to Sweden by White Boats and White buses. Now, they were leaving Sweden for Eretz Israel, and some as well for Poland, after getting unbelievable information that someone survived. Two Jewish survivor groups, heading later for Israel, boarded S/S Kastelholm on its trips to Antwerp and Calais. Here in May, they are leaving for Calais. Among passengers there were boys and girls, former inmates from Kinderheim in Bergen-Belsen, who were brought on UNRRA's White Boat, S/S Kastelholm to Sweden.

Later, in 1946-1947, the cabins of S/S Kastelholm saw again Jewish Holocaust survivors who were brought to Sweden by White Boats and White buses. Now, they were leaving Sweden for Eretz Israel, and some as well for Poland after getting unbelievable information that someone survived. Two Jewish survivor groups, heading later for Israel, boarded S/S Kastelholm on its trips to Antwerp and Calais. 

Many of the Jewish refugees who ended up in Sweden by different actions, wanted, after they got their health back, to move to Eretz Israel. Transportation between Sweden and Eretz Israel was the biggest problem. Europa was not safe for the Jews.  On January 24th, 1947, the Aliyah boat S/S Ulua departed successfully from Trelleborg with 650 Jews. The final destination for S/S Ulua was Israel. The trip was part of Aliyah Beth, an illegal entry to Israel. After the S/S Ulua left, there were still hundreds of young Jews who wanted to go to Israel.

S/S Kastelholm was never used to transport Jewish survivors to Haifa in Israel, as it is stated by The Living History Forum run by the Swedish Government.

Red Cross Boat S/S Kastelholm, cabin no. 37 on deck C, starboard side, is marked. Was this cabin, the area of the boat, especially dedicated to the most ill patients?

The medical journal from the Red Cross Boat Kastelholm, cabin no. 37 2. 5-8th July 1945. Puls and fever data of Grete Lorie are shown. Many of the patients were in a very bad condition, suffering from severe malnutrition and tuberculosis, and, in fact, a few of them did not survive the voyage and numerous died after arrival in Sweden.

The medical journal from the Red Cross Boat Kastelholm, cabin no. 37 2. 11-15th July 1945. Pulse and fever data of Eva Jakubovitz are shown. Many of the patients were in a very bad condition, suffering from severe malnutrition and tuberculosis, and, in fact, a few of them did not survive the voyage and numerous died after arrival in Sweden. Eva died a few weeks after arrival. Two of her sisters, who survived, left Sweden later.

The medical journal from the Red Cross Boat Kastelholm, cabin no. 31, deck B. 2. 5-8th July 1945. Pulse and fever data of Vera Krémer are shown. Vera Krémer was the first Holocaust victim to die and was buried in Stockholm. Her daughter survived the Holocaust in hiding and lives now (2020) in Budapest.

December 1939 - June 1945. Until mid June 1945, the steam ship S/S Kastelholm was parked at Old City, next to the Royal Palace in Stockholm. No one wanted to use it for the Baltic trips. Throughout the entire WWII, S/S Kastelholm was posted there. Suddenly, the situation drastically changed!

Below are some of the activities of S/S Kastelholm 1939-1946.

December 1939- June 1945
Until mid-June 1945, the ship S/S Kastelholm was parked next to the Royal Palace in Stockholm. No one wanted to use it for the Baltic trips. Throughout the entire WWII, S/S Kastelholm was posted there. Suddenly, the situation drastically changed!

June-July 1945
In June and July 1945, the cabins were filled in several rounds by Holocaust survivors who, under UNRRA aid, went under the Red Cross flag to Sweden to receive care. S/S Kastelholm, with Captain Dahlbom, was then part of a fleet of five vessels administered by the Navy (through Civilförsvaret) and was subsequently painted as a Red Cross ship belonging to White Boats. S/S Kastelholm was chosen to transport survivors from Lubeck in Germany to Stockholm in Sweden. It was a rather comfortable ship, which was important as most of the survivors brought to Stockholm were in rather poor condition.

The very first trip for S/S Kastelholm as a White boat was to bring exhausted and ill Holocaust survivors liberated in the Bergen-Belsen concentration camp. Numerous of them, although they were treated for almost 10 weeks at field hospitals. Most of them were still seriously ill and very weak when they boarded the S/S Kastelholm on June 28th, 1945. Boarded means they were taken onboard on stretchers.  

S/S  Kastelholm made three trips between Lubeck and Stockholm. The last trip under UNRRA's direction was thus from Lubeck on July 25, 1945, with approximately 170 Norwegian children and 46 mothers. 

December 15th, 1945
S/S did several trips with Polish and Jewish refugees to Poland, a.o., on December 15th, 194,5 from Malmö to Poland. Some of the Holocaust survivors from Sweden were on board. Some of them to reunite with their families in Poland, and some of them are just using Poland as a transit land when going to Eretz Israel. Thus, legally, they had a visa to enter Eretz Israel issued by British authorities. However, the number of visas was very limited, and it resulted in Aliyah Beth's illegal immigration.

S/S did several trips with Polish and Jewish refugees to Poland, a.o., on December 15th, 194,5 from Malmö to Poland. Some of the Holocaust survivors from Sweden were on board. Some of them to reunite with their families in Poland, and some of them just using Poland as a transit land when going to Eretz Israel. Thus legally as they had visa to enter Eretz Israel issued by British authorities. However, the number of visas was very limited, and it resulted in Aliyah Beth an illegal immigration.

January 27, 1946
Almost 6 months later, the cabins of S/S Kastelholm (Captain Kallenberg) were filled by German militaries (probably also the SS and Gestapo people). They were about to leave  Trelleborg for Lubeck. It was part of the last act of the Baltic and German extradition from Sweden. Therefore, in January 1946, there stood two vessels in Trelleborg harbor. One was a Russian ship, S/S Beloostrov, and the other a Swedish ship S/S Kastelholm. I do not know if the Swedish ship was again chartered by the Swedish Military. The Marine Administration's documents state that S/S Kastelholm was, after it was transporting former concentration camp prisoners, "delivered back" to SAL (the Swedish America Line) in late July or August 3, 1945.

Back to Trelleborg. What is known is that on January 25, 1946, the Soviet ship S/S Beloostrov left Trelleborg with about 150 Balts along with 230 Germans on board. Balts and Germans were soldiers. It was actually the third and the final transport to the Soviet Union. In total, over 2,500 Germans were extradited to the Soviet Union. The destination of the Soviet vessels was Libau in Latvia.
The Swedish ship S/S Kastelholm departed Trelleborg harbour just two days later, on January 27, 1946, with about "200 German military refugees" going to the western zones. I do not know who exactly decided about the fate of 200 Germans destined for Lubeck. Most probably, it had to do with the principles decided by the Alien forces. It implies that refugees in uniform would be returned to the zone where they were at the time of Germany's military capitulation on May 8. Thus, soldiers from the Eastern Front would be extradited to the Soviet zone. Among the German soldiers returned to the Soviet Union were Balts serving in the German army, among others in the SS.

On May 13th, 1946, S/S Kastelholm left Helsingborg with 100 of the youngest Jewish refugees, born around 1930. This time  to the French port of Calais.  It is likely that all of Jewish refugees had a permit to entry the Mandate of Palestine as this information was in the "Card for facilitating the passport control on departure from Sweden". There were supposed to go further to Eretz Israel but first, after 1 year stay/learning in France according to Aliyah office in Paris. Here the back of the Swedish entry card with the information of whereabout since the person came to Sweden with the White boat in July 1945.

May, 13th, 1946
S/S Kastelholm did another trip with Jewish refugees, 100 of the youngest ones, born around 1930. This time to start with, the French port of Calais. S/S Kastelholm left Helsingborg on May 13th, 1946. All of them likely had a permit to enter the Mandate of Palestine, as this information was in the "Card for facilitating the passport control on departure from Sweden". They were supposed to go further to Eretz Israel, but first after a 1-year stay/education in France,e according to the Aliyah office in Paris.

August 1946
Again, S/S Kastelholm, which transported the first former concentration camp prisoners (June-July, 1945) was the solution. The ship was departing in August 1946 for Antwerpen and Aliyah Beth people in Sweden succeeded in getting 130 adults and 30 youth on board. The idea was that another boat was taking them further to Israel. However, the group got stranded in Holland and left for Israel in April 1947.

S/S Kastelholm was built 1929 by Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB., Göteborg for Swedish America Line. After 1952, it was sold several times after that without change of name. In 1975 the ship was scrapped.

M/S Kronprinsessan Ingrid was also used to transport DPs to Sweden during June-July 1945. Later in October-November 1945, the ship was to transport to Poland so called repatriandi. Repatriandi were person that were returning to their home countries. Concerning Jews Polan was not the country to return to as most of the Jews and their homes were not there any more.  

Chmielnik - Skarzysko - Ravensbrück - Bergen Belsen - Lidingö - Fiskarudden - Eretz Israel - Cypern - Israel

Tidigare har man spekulerat i att det var två tågsätt som kom den 24 januari 1947 till hamnen i Trelleborg. Men det tycks ha varit enbart bara ett tåg då antalet angivna passagerare på tåget var 600 och antalet emigranter på S/S Ulua var totalt 650. Många resande med båten kom från områden runt Trelleborg så det måste ha varit bara ett tåg,

Tidigare så kunde man segla förbi Fiskarudden på Lidingö och väster om Duvholmen när man seglade Lidingö Runt. Det var en "short cut" men man riskerade där en stiltjebälte, ett område där vindarna permanent är växlande och svaga.

Ibland gav risktagandet en utdelning, ibland stod jag och tittade på Lidingöborna som tittade på mig. Vad jag inte visste var att jag stod vid Fiskarudden precis där unga judiska flickor, Förintelsens överlevanade bodde strax efter kriget. Många av flickor där kom med Vita Båtar eller Vita Bussar till Sverige.

Sommaren 1945 stod Fiskaruddsvillan tom. Militären som disponerade huset och området innan gav sig av. Dåvarande ägaren Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra, lyckades hyra ut huset till Statens Utlänningsnämnd. Nämnden i sin tur upplät huset åt grupper med ortodoxa (?) judiska flickor, totalt 200 stycken, som räddats undan Förintelsen. Det blev en blir flickskola. Dessa flickor fick nu bo i villan och ha den provisoriska baracken, som OSS byggt för förvaring av sprängmedel, som matsal. Flickorna hade ingen familj eller släkt kvar i livet, och hade av en rabbin samlats upp från olika förintelseläger efter Tysklands kapitulation. På Fiskarudden erbjöds de en strängt ortodox skolning och uppfostran. De flesta flickorna hade ingen utbildning alls, då de hade suttit internerade en stor del av sitt liv.

En spioncentral fanns på Elfvik under och efter kriget, där man hade behov av att få agenter körda till Estland. Någonstans i systemet verkade det dock finnas en läcka, så flera av agenterna avslöjades av ryssarna och fängslades.

Där förekom i största hemlighet signalspaning och kodknäckning riktad mot både den tyska och den sovjetiska krigsmakten. Fiskarudden var samtidigt en av flera hemliga platser för uppsamling av norska ”vidarereisende”, dvs flyende norrmän som skulle flygas till Skottland för att senare sättas in i fortsatta strider mot ockupationsmakten i Norge. Dessutom användes Fiskarudden som depå för lagring av högexplosiva sprängmedel från USA till hjälp för motståndsrörelserna i Norge och Danmark. Man byggde till och med ett särskilt magasin ute i trädgården för att inte behöva ha de kraftfulla sprängmedlen inne i bostadshuset. Bakom verksamheten under täcknamnet Twinkle låg den svenska Försvarstaben och senare Försvarets Radioanstalt FRA. Från USA:s sida styrdes verksamheten från OSS, senare CIA. Flygplan landade under stort hemlighetsmakeri nattetid på Bromma flygfält där man lastade över sprängmedlen, som kom från från USA via England, till lastbilar som körde ut det till några depåer i mellansverige, där Fiskarudden utgjorde depå nr 3.

Verksamheten av en annan typ som utgick från den gamla villan på Fiskarudden, efter kriget år det ytterst få känner till. Direkt efter kriget kom Fiskaruddsvillan att användas som internatskola för föräldralösa judiska flickor som räddats från utrotningsläger nere på kontinenten. Många av de kom till Stockholm med Vita Båten S/S Kastelholm och vistades att börja med vid beredskapssjukhuset i Sigtuna. 

Fiskaruddsvillan blev nu flickornas hem och skola under tre år. De fick lära sig ett gemensamt språk, hebreiska, och ett strängt judiskt ortodoxt levnads- och betraktelsesätt. I september 1948 upplöstes skolan och flickorna slussades vidare till det hägrande landet Israel. De blev kända som ”Lidingöflickorna” och har genom åren behållit sin vänskap.

Fiskaruddsvillan blev nu flickornas hem och skola under tre år. De fick lära sig ett gemensamt språk, hebreiska, och ett strängt judiskt ortodoxt levnads- och betraktelsesätt. I september 1948 upplöstes skolan och flickorna slussades vidare till det hägrande landet Israel. De flesta lämnade dock villan på Fiskarudden redan den 23 januari 1947 och tog sig till Centralstationen i Stockholm där de väntade på ett judiskt natt-tåg från Falun. Tåget förde de till Trelleborgs hamn.

De flesta lämnade villan på Fiskarudden den 23 januari 1947 och tog sig till Centralstationen i Stockholm där de väntade på ett natt-tåg från Falun. Det var inget ordinarie tåg.

Ra 20 akten i SJ arkiv. Transport av 600 judar Centralstationen-Trelleborgs färjeläger 23-24/1 1947. Tyvärr, så vet jag inte om det var samma tågsätt som kom från Falun. Troligen så var det så. Tågsättet bestod av klass 3 vagnar. Sovkupéerna i 3 klass innebar 3 tre sängar. I sittvagnar fanns enbart träbänkar som var oklädda.

I Statens Järnvägars arkiv, närmare bestämt Trafikbyrån (Tbr). sökte jag information om tåget som anlände till  Trelleborgs färjeläger den 24 januari 1947. I diarieregistret C1b för 1946-1947 fanns under sakgrupp Utländska resenärer ett antal dossier- och diarienummer med rubriken "Tp av judar" (dvs Transport av judar). Tyvärr, i huvuddiariet där det står vilken korrespondens som förekommit, fanns bara info med stämpeln "Utgallrad enl. K. B. 14 maj 1915" (...enligt Kungligt Brev....), dvs tjänstemännen på SJ hade enligt detta brev rätt att gallra i handlingarna enligt vad som står i brevet.
Att det var den sökta handlingen som försvann tyder förkortningarna som står gäller för Ra 20 akten. Transport av 600 judar Centralstationen - Trelleborgs färjeläger 23-24/1 1947.