Friday, May 24, 2019

De fem Vita båtar med Röda kors som sattes i trafik i juni 1945


H.M. Prins Carl


Tack vare SHAEF (Supreme Headquarter Allied European Forces) och UNRAA (The United Nations Relief and Rehabilitation Administration) hade fem Vita båtar satts i en skyttetrafik mellan Liibeck och Sverige. UNRRAs aktion där de svår sjuka fd Bergen-Belsen fångarna skulle transporteras till Sverige för att få vård genomfördes mha Svenska Röda korset. De första transporterna började i slutet av juni. De fem fartyg som fick uppdraget att i skytteltrafik och transportera de befriade fångarna var Svenska flottans lasarettsfartyg Prins Carl, Göteborg-Fredrikshavn Linjens upplagda passagerarfartyg Kronprinsessan Ingrid, Svenska Amerika Liniens Östersjöångare S/S Kastelholm som stod "långtidsparkerat" vid xxxxxxxx i Gamla stan samt M/S Rönnskär och dess systerfartyg M/S Karskär.
Den första överfarten skulle ske i slutet av juni.
Den 27 och 28 juni togs följande antal patienter ombord på de fem svenska fartygen:
Kronprinsessan Ingrid - 424 varav 179 liggande
Karskär -198
Rönnskär - 170
Kastelholm - 220
Prins Carl -179. Det stod ursprungligen 180 men ersattes av 1979. Dog en person under själva embarkeringen.

Före aktionen har samtliga fartygen anpassats för uppgiften. Förutom radiotelegrafiutrystningen hade dubbelsängar monterats i de två lastfartygen Karskär och Rönnsker (systerfartyg).

Kronprinsessan Ingrid anlöpte först till Malmö där de sk sittande patienter lämnade fartyget och fortsatte därefter till Göteborg med de liggande.
Karskär och Rönnskär la till i Malmö
Kastelholm anlöpte Frihamnen i Stockholm
H.M. Prins Carl lämnade först de svåraste fallen i Kalmar och resten, dagen efter i Norrköping.

Skyttetrafiken blev så småningom en rutin för de svenska fartygen. Samma dag som fartygen anlöpte Lybeck kunde fartygen lämna hamnen. I HM Prins Carl däckloggbok den 17 juli 1945 ser man det tydligt.  Fartyget lägger till klockan 17.05 i Lubeck och redan klockan 17.25 börjar ombordtagande av patienter som avslutas klockan 19.30. 19.55 kastat loss med hjälp av bogserbåten står det i  Prins Carls däckloggbok. Samma kväll hinner fartyget till Travemunde redd där den ankrar klockan 21.55 för natten inför överfarten nästa dag.
Det som förvånade mig är det totala antalet patienter, besättningen och "passagerare" ombord. Antalet passagerare var denna gång 180, besättningen var på 82 och så tillkommer det 12 icke namngivna passagerare. Vilka var de står inte i däckloggboken. Ytterliggare svensk-tyskar? De tog jo de första platserna i Folke Bernadottes Vita bussar bara några veckor innan istället för sjuka fd koncentrationslägerfångar.

Skyttetrafiken blev så småningom en rutin för de svenska fartygen. Samma dag som fartygen anlöpte Lybeck kunde fartygen lämna hamnen. I HM Prins Carl däckloggbok den 17 juli 1945 ser man det tydligt. Fartyget lägger till klockan 17.05 i Lubeck och redan klockan 17.25 börjar ombordtagande av patienter som avslutas klockan 19.30. 19.55 kastat loss med hjälp av bogserbåten står det i Prins Carls däckloggbok. Samma kväll hinner fartyget till Travemunde redd där den ankrar klockan 21.55 för natten inför överfarten nästa dag.

Förutom de mystiska, icke namngivna passagerare så undrar jag hur var livet ombord på HM Prins Carl. Vilka ombyggnader som har skett inför UNRRAs aktion? Hittade inte bland ritningar i krigsarkivet. Var ställdes de extra sängarna behövliga för transporten? Troligen var det i "Skolsalen".

Redan klockan 03.00 lyfts ankaret, bullerbojarna sätts ut och HM Prins Carl föjer de tyska minsveparna längs den bojade leden mellan Travemunde och Trelleborg. Klockan 09.00 möter HM Prins Carl ett annat Vit båt, M/S Rönnskär. Den är på väg från Malmö/Trelleborg tillbacka till Lubeck. Från M/S Rönnskär kommer två värnpliktiga ombord på Prins Carl som fortsätter sin färd mot Sverige med 180 patienter, 84 besättningsmän och 12 passagerare. Dagen därpå anlöper den till Kalmar och "evakuering av patienter" startar. Inga döda patienter på den resan.

Var låg de 180 patienter, var låg de mystiska 12, icke namngivna passagerare, var låg 84 manna besättninger undrar jag. Hur var livet ombord på HM Prins Carl. Vilka ombyggnader som har skett inför UNRRAs aktion? Hittade inte bland ritningar i krigsarkivet. Var ställdes de extra sängarna behövliga för transporten? Var det i "Skolsalen". Den finns siffror vid varje sovplats som indikerar antalet kojer i höjd, 2 eller 3.

De två systerfartyg som deltog var lastfartyg. Medan S/S Kastelholm, M/S Kronprincessan Ingrid hade fasta kojplatser, liggplatser från början de de gick i passagerarfartyg så M/S Rönnskär och M/S Karskär anpassades så gott man kunde på så kort tid för uppgiften. Sängar installerades i de befintliga lastrummen som var stora och bullriga från början. Jag skiver bullriga från början då ljudnivån höjdes betydligt när sk bullerbojar installerades på de fartygen. Det krävdes således betydande arbeten på M/S Rönnskär och M/S Karskär för att förvandla dem från lastfartyg till lasarettsfartyg. Lastrummen inreddes med tvåvåningssängar för 258 patienter. Kokhus med vedspisar byggdes på akterdäck. Man fick även annordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Då vid denna tidpunkt pågick en arbetsmarknadskonflikt inom verkstadsindustrin genomfördes ombyggnaderna på Rönnskär och Karskär en ingenjörspluton. De förlades till Öresundsvarvet i Landskrona, där fartygen byggts bara två år tidigare.

Alla fartygen förbereddes snabbt under juni 1945 genom att bland annat besättningarna kompletterades med sjukvårdspersonal, fartygen avmagnetiserades, och minskydd kompletterades. Fartygen försågs med röda kors, fartygets namn samt märkning SVERIGE och målat svenska flagga så att man klart såg att fartygen kom från neutralt land, detta trots att kriget var redan slut.



Det var ett slag två akustiska svep ("bullerbojar") på varje sidan av fartyget. Utrustningen var tysk, och monteringen leddes av en fd tysk minofficer, som även meddelade nödvändiga instruktioner. Edvinsson anger, att materielen var gammal och sliten och dessutom monterades fel. 
Att bullerutrustningen avgav ett obehaglig ljud även inombords i fartygen har bevittnats av Sveriegs Radio reporter som var med på den första resan ftån Lubeck som finns i SRs arkiv. 
Som en följd av dessa installationer indrogs minsvepareskorten under de sydgående resorna efter den andra resan.

År 1943. M/S Karskär (närmast i bild) och M/S Rönnskär under uppbyggnad i Öresundsvarvet. Två år senare skulle man för att förvandla dem från lastfartyg till lasarettsfartyg. Lastrummen (L) inreddes med tvåvåningssängar för 258 patienter. Kokhus med vedspisar byggdes på akterdäck (framför K). Man fick även annordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Då vid denna tidpunkt pågick en arbetsmarknadskonflikt inom verkstadsindustrin genomfördes ombyggnaderna på Rönnskär och Karskär en ingenjörspluton. De förlades till Öresundsvarvet i Landskrona, där fartygen byggts bara två år tidigare.

M/S Rönnskär i tjänst såsom lasarettfartyget Rönnskär.

M/S Karskär och M/S Rönnskär byggdes om hastigt i juni 1945 från ett lastfartyg till ett "lasarettsfartyg". Lastrummen inreddes med militära tvåvåningssängar för 258 patienter. Kokhus med vedspisar byggdes på akterdäck (framför fartygets lastkran och lastluckans öppning)). Man fick även annordna hyttplatser för en läkare, en sjuksköterska och Röda Kors-personal m.fl, sammanlagt cirka 25 personer. Fartygen förbereddes snabbt under juni 1945 genom att bland annat besättningarna kompletterades med sjukvårdspersonal, fartygen avmagnetiserades, och minskydd kompletterades. Fartygen försågs med röda kors, fartygets namn samt märkning SVERIGE och målat svenska flagga så att man klart såg att fartygen kom från neutralt land, detta trots att kriget var redan slut.

En del av ovanstående finns beskrivet av kommendören Sune Birke i en mycket välskriven och faktarik artikel i Forum navale nr 58, 2002. Birke har beskrivit beslutsgång, förberedelser och genomförande av uppdraget som kom från UNRRA.

Tuesday, May 21, 2019

Istället för ett rött "J" implanteras i Stockholm Oäkta snubbelstenar - Varför decennielånga diskussioner ?

En riktig svensk snubbelsten. J-passen kallas de pass som innehöll ett rött "J" och som utfärdades av Nazityskland till tyska judar efter den 5 oktober 1938 då alla judars pass blev ogiltiga. Det var Sverige som lå bakom begäran att Nazityskland skulle stämpla in ett rött "J" i de tyska judarnas pass.

DN meddelar att Konstprojektet med snubbelstenar blir efter långvariga diskussioner nu verklighet.

Kostnaden för projektet uppskattar jag till 1 000 000 skattekronor. Myndigheten som den 14 juni placerar ut stenar på tre adresser i Stockholm har gjort till sist "egna snubbelstenar" som inte stämmer överens med det europeiska projektet. Svenska snubbelstenar har också egen text som inte överensstämmer med de andra som är minne över personer som har deporterats från givna adresser och mördades under Förintelsen. På så sätt urlakas projektet.

Ingen av de snubbelsteninnehavare har deporterats från Sverige. Alla har inte fått förlängt uppehållstillstånd innan andra världskriget bröt ut, bl.a. år 1937.

Jag har svårt att se meningen med de meningslösa snubbelstenarna. Skall vi svenskar känna oss skyldiga?

Om vi skall känna oss skyldiga så handlar det om en (S)vensk mycket restriktiv flyktingpolitik. I det fallet skulle man resa en, bara en monument, enligt bilden ovan med ett rött J som stämplades på svensk begäran i miljontals judars tyska pass. Begäran kom då det var svårt för den svenska gränspolisen att veta vilka som var judar som man helst skulle avvisa. Därför, från 1938 stämplades alla judiska pass i Nazityskland med bokstaven J för jude.

Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Kritik riktades då mot Sverige att man inte tog emot fler flyktingar innan krigsutbrottet.

J


Syftet med snubbelstenar är att hedra judar och övriga förföljda som fördrevs eller mördades av nazisterna. Stenen placeras framför offrets sista bostad.

Mannen bakom konstprojektet är den tyske konstnären Gunter Demnig. Varje sten skall ha en kortfattad inskription: Hier wohnte (här bodde), namnet, födelseåret, vilket datum han/hon deporterades, namnet på lägret och när personen mördades. 

I Norge finns ett större antal snubbelstenar. Riktiga, äktasnubbelstenar enl. de krav som har ställts.

Däremot i Sverige finns/fanns inga personer som motsvarar de kraven. Därför kommer fram ett nytt begrepp Oäkta snubbelstenar. Sverige skall vara först (hur eljest) med oäkta snubbelstenar. Naturligtvis så om det finns oäkta snubbelstenar så måste det även finnas äkta som de i Norge och på många, många platser i Europa.

Att sätta ut oäkta snubbelstenar i Stockholm är att trivialisera Förintelsen.

Vi som vet att snubbelprojektet i Europa omfattar inte den typ av personer som skall tilldelas
de oäkta snubbelstenarna förstår inte meningen med det hela i Sverige. Skall vi svenskar känna oss skyldiga, frågade jag förr. Visst, skatteskyldiga. Projektets planerade pompösa avslutning med att flyga hit konstnären från Tyskland som har fortsättningsvis inte förstått att den texten som skall stå på de 3 stenarna avviker från de 70 000 andra kommer ytterliggare fördyra projektet utan att nämna trivialisera resten av projektet och Förintelsen.
Varför skall Stockholms Stad och Sveriges regering bekosta det? Efter min starka kritik förr har man minskat antalet snubbelstenar, alltid något.

Igen, en av de "hedrade" är spionanklagad i Sverige, en av de vet inte om och hur han dog. Man vet att samtliga bodde inte i Sverige vid andra världskrigets utbrott men långt tidigare, åren 1937-1938 då Förintelsen av judar har inte startat. De nämnda har vid deportationstillfället bott i Finland där man har uppmärksammat deras deportation med ett monument nära färjeterminalen.

Samtidigt så har Stockholms Stad avslagit en ansökan att hedra 101 Förintelseoffer som ligger begravda vid Stockholms Stads största begravningsplatser, Norra Begravningsplatsen. Deras levnadsöden är kända - getton, dödsmarscher och koncentrationsläger. Öden av deras syskon och föräldrar är också kända, de flesta mördades i gaskamrana i Auschwitz. Slutligen vet man hur och var de dog. I Sverige, bara några dagar eller veckor efter att ha tagits hit med Vita båtar som la till i Stockholms Frihamn. Vi bör också komma ihåg hela den svenska fantastiska organisationen som gjorde det möjligt för 9 300 fd koncentrationslägerfångar som med UNRRAs och Röda korsets aktion har under juni-juli 1945 kommit med Vita båtar till Sverige och fått den vård de behövde.

De personer som föll offer för Förintelsen får vi aldrig glömma bort, säger Jonas Naddebo (C) som skall avtäcka de oäkta snubbelstenar, kultur- och stadsmiljöborgarråd i Stockholm i ett pressmeddelande. De flickor och kvinnor som är Förintelsens offer och som är begravda i Stockholm glömmer han dock, selektivt!


SvD följde trenden när de skrev i juli 1945 om fd Bergen-Belsen fångar. Ljuset i den nyväckta framtidstron, skriver SvD som inte nämner att huvuddelen av de som kom är judinnor och att flertal av de som kom med den första transporten har avlidit och begravvts i Stockholm.



"Stockholms Förintelseoffer" - en skrattrettande tittel där SvD följer PK-trenden, precis som på 40-talet. Stockholms Förintelseoffer är inte handelsresande som skall få de sk "oäkta snubbelstenar". Således de som reste vidare till Findland år 1937-1938. Stockholms Förintelseoffer är de flickor och kvinnor som ligger begravda vid Norra Judiska begravningsplatsen i Stockholm. De som kom hit med Vita båtar i juni-juli 1945 och vilkas vårdtid på svenska sjukhusen var ofta bara dagar eller veckor.

Thursday, May 16, 2019

Om detta har Halina Neujahr berättat - Överfarten - Vita båten H.M. Prins Carls ankomst till Kalmar och Norrköping. - Jungfruresan till och från Lübeck enligt däckloggboken.




Halinas berättelse om sista dagarna i Lubeck, överfarten till Kalmar och Norrköping var nästan lika kortfattad som den jag hittade i däckloggboken nr. 35 av lassaretfartyget H.M. Prins Carl. Däckloggboken signerad av kapten Edvinsson.

Halinas syster Sara Neujahr skulle få åka till Sverige tillsammans med Halina men dog dagen innan de skulle tas ombord, den 27 juni 1945.
Halina berättade aldrig om sina känslor om det som inträffade i bastun och duschen i Lubeck, om Saras onödiga dödsfall. Inga adjektiv om det som hände. Inte ett ord om badplutonen!

Kapten Edvinssons däckloggbok är också förd utan adjektiv. Av den kan man utläsa att HM Prins Carl låg vid kajen i Stockholm i flera dagar inför resan. Inga större förberedelser behövde göras ombord då fartyget var ett lassarettfartyg.

 Besättningsstyrka 82 man står det på första sidan. Troligen fanns två av marinens läkare ombord.


Jungfruresan när det gäller UNRRAs (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) uppdrag börjar i Frihamnen den 21 juni då H.M. Prins Carl efter att ha hissat flag och gös lämnar hamnen klockan 9.05. Med hastighet på 12 knopp når denTrellebrog klockan 21.30 och kastar ankar.
Alla deltagande fartygen i UNRRAs Vita båtars uppdraget skulle samlas där den 21-22 juni och därifrån avsegla mot Lübeck.
Sjöfarten var dock fortfarande osäker och det fanns minor kvar i Östersjön. Därför skulle de svenska fartygen eskorteras av tyska fd. tillhörande Kriegsmarine minsvepare som administrerades av den brittiska flottan. Kriegsmarine ("krigsmarinen") var benämningen på den tyska marinen åren 1935-1945, en av Wehrmachts tre försvarsgrenar. Besättningarna och uniformarna var detsamma dock utan örn-hakorsinsignia och gradbeteckningarna.


Hela den svenska operationen med 5 Vita båtar i skyttetrafik mellan Lübeck och Sverige startades efter innofficiell förfrågan (följd av en officiell) från de allierades sida. Det var UNRRA som tillsammans med SHAEF drev sedan andra världskrigets slut*, frågan om ett svenskt omhändertagande av 9 000 -10 000 tusen sjuka, fd fångar i koncentationslägerfångar.  Från det att den formella förfrågan om deltagande inkommit till den svenska regeringen fram till dess att ett svenskt beslut fattats rörde det sig endast om en dag. Det är klart att beredning av ärendet har påbörjats långt tidigare innan ett officiellt beslut fattats och undertecknats av Konungen. Den information som man försöker lansera från svensk håll är att det handlade om "ett svensk erbjudande" och att UNRRA tacksamt tog emot det. Sverige skulle ta emot 10 000 (DP (displaced persons).

Vita båtars skyttetrafik skulle påbörjas i slutet av juni och pågå under hela juli tills man uppfyllde den med UNRRA överenskomna kvoten. Operationen leds Civilförsvarsstyrelseni enighet med det kungliga brevet av den 6 juni 1945.

Bernadotte-aktionen med Vita bussar fick en stor uppmärksamhet i Sverige och i Europa och ibland så känns det som det var det som det var huvudmeningen med expeditionen som startade vid krigslutet då nästan alla stora tyska städer har intagits eller blivit omringade. Med UNRRA-aktionen med Vita båtar har det kommit  till Sverige 9300 fd koncentrationslägerfångar medan med Vita bussar 7550 som var "icke skandinaver". Allt enligt Röda korset. Trots att det inte direkt nämndes då i rapporterna så har man från Sveriges sida gjort stora ansträngningar att det skulle se ut som och gå till historien att "Sverige räddade judar ur koncentrationslägren. Det massmediala trycket var så stor att judar som kom till Sverige med Vita båtar deklarerade att de kom med Bernadottes aktion.

H.M. Prins Carl i Stockholm vid Kastelholmen under 40-talet

Utmärkt utmärkta leder - Trelleborg - Travemunde
Under hela kriget användes bojutmärkta leder mellan Sverige och Nazityskland livligt. Handeln med Nazityskland var jätteviktig, inte bara exporten. Även importen var viktig för försörjningsläget i Sverige. 70% av alla varor som importerades, bl.a. kol, koks, gödningsämnen, kemikalier och verkstadsprodukter kom vid den här tiden från Nazityskland eller tyskockuperade länder. Båtrafiken var viktig för båda parter. Järnmalm exporterades oavbruttet fram till ktober 1944, då ångade den sista malmbåten ut från Luleå. "Permittenttrafiken" av tyska trupper stoppades redan 1943.

Den högsta nivån järnmalmsexporten som skeppades till nazisterna var 40 milj. ton om året. Man har påstått bl.a. i den brittiska parlamentet att svenska järnmalmsexporten till Nazityskland kan ha förlängt kriget med uppemot 1,5 år.

Trelleborgs redd - samling av de Vita båtarna.
De Vita båtar började samlas på redden utanför Trelleborg hamn redan den 21 juni. Det var 5 båtar och bara en av de HM Prins Carl, tillhörande den svenska marinen var ett riktigt lassarettfartyg. de fyra andra båtar var lastfartyg eller passagerarfartyg.
Hur långt är det från Trelleborg till Travemünde? Fågelvägen är det 215 km. Det borde vara ca.130-150 sjömil. Med 10-12 knops fart borde resan ta cirka 12-13 timmar. Resan tog dryggt 13 timmar. Travemünde och Lübeck
H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning!  I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.
Trelleborgs redd. H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.


I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck.
På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck. Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.

I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck (till höger på bilden). Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.
Klockan 20.10 förtöjeds fartyget H.M. Prins Carl med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. Det fanns järnvägsspår längs de norra och södra kajerna i Wallhafen.

Lägerfångar, flyktingar, sjuka slavarbetare, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar
I Sveriges Radio arkiv finns två inspelningar med titeln: Lägerfångar till Sverige 1945. Med en last av levnadskval ombord. Manne Berggren reser med lasarettsfartyget Rönnskär vid andra världskrigets slut. Beskrivningen fortsätter: Fartyget är fyllt av svårt sjuka och utmärglade människor som överlevt koncentrationslägren. Sjukhussängarna står tätt och luften är tung av desinfiktionsmedel. Fartyget kränger i den hårda vinden. Inspelningen gjordes den 28 juni 1945, på överresan från Lübeck till Malmö. Ombord fanns 200 svårt sjuka och utmärglade människor. Det är svårt att på riktigt att ta del av inspelningen då ljudkvaliten är dålig. Men det är inte journalistens fel eller bandspelarens. Det handlar om ett fruktansvärd oljud som alstras av bullerapparater som sitter monterade på utsidan av skrovet. De skall skydda fartyget mot sjöminor som aktiveras av fartygsljud.
Både Rönnskär och Karskär var lastfartyg som har i all hast anpassats att fungera som lasarettfartyg. Patientutrymmen var således lastutrymmen dit man ställde in militära våningsängar. Naturligtvis var lastrummen på inget sätt isolerade så oljudet från bullerapparater var en riktig plåga. Tillsammans med den kraftiga sjögången så upplevde många patienter överfarten som en värsta tortyr.
Titeln på det här stycket Lägerfångar, flyktingar, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar tillkom först att jag ånyo lyssnade till råmateriallet av inspelningarna då Manne Berggren reser med lasarettsfartyget M/S Rönnskär. Precis såsom i den svenska pressen som jag från den perioden som jag gick igenom så nämner man inte judar. Ett förbjudet ord då. Lika förbjudet som under tiden som nazister har "hos den stora grannen i syd" byggt upp dödsfabriker vars verksamhet var inriktad att mörda miljoner judar. Manne Berggren säger att han har intervivad en polack som var i gettot och därefter i Auschwitz och till sist efter en dödsmarsch kom han i början av 1945 till Bergen-Belsen. En polack i gettot?  Pratade "polacken" m.fl. tyska eller var det jiddish?

Sverige kommer att få ett legendariskt rykte
Precis som nu, år 2019 artiklarna och bilderna i svensk press och TV samt utställningar handlar om de överlevande och inte om offren av Förintelsen och Förintelsen själv så då rapporterade pressen inte om de befriade, inte om flyktingarna och vad de har upplevt utan om den lokala reaktionen i olika städer dit flyktingarna kom och underströk den nationella stoltheten i Sverige. Vi hjälper! Sverige hjälper! Denna trend år redan tydligt under Vita bussarnas expedition,  Sverige skulle få ett mycket gott rykte utomlands- Artikels fetstill titlar var entydliga, se tidningen Arbetet från 19 maj 1945 Flyktingbetyg: Sverige kommer att få ett legendariskt rykte. Precis, ett legendarisk rykte. Det stämmer i alla fall med Vita bussarnas expedition. Legendariskt är också att fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar.
H.M. Prins Carl lämnar Lübeck
Fredagen den 29 juni 1945 klockan 03.10 kastar H.M. Prins Carl loss från kajen i Wallhafen.
På samma sätt så eskorteras den av tyska minsvepare och till sjös passerar den alla bojar i farleden i Travefloden fast i omvänd ordning.
21.05 lämnar lotsen lassarettfartyget som ankrar på Travemünde redd över natten. En timme senare lämmnar en eskorterande brittisk officer fartyget. Bara patienter, besättningen och finns kvar. Att inte glömma SF fotografen Julius Jeansson och professor Fischer.

H.M. Prins Carl lämnar Travemünde
Ankaret hissas upp tidigt på morgonen 03.05 den 29 juni och H.M. Prins Carl lämnar Travemünde redd och setter kurs mot Trelleborg. Precis som på vägen till Travemünde assisteras det svenska fartyget av de tyska minsveparna. Minsveparna håller utkik efter drivande minor. Då man har använt sig av både av kontaktminor och avståndsminor som reagerar på fartygets ljud så har man installerat i Lubeck ljudalstrande apparater som vid fartygets förr ser ut som mustasch. Efter att ha lämnat Travemünde fortsätter H.M. Prins Carl färden mot Sverige. Enligt däckloggboken "styrt varierande kurser under ledning av (tyska) minsvepare. Tyskar hade under nästan hela andra världskriget herravälde över hela Östersjön och stod även för minieringen.

Trelleborgs redd - Kriminalpolisen stiger ombord
Vid Trelleborgs redd lämnar de tyska minsveparna H.M. Prins Carl. Norr om Trelleborg betraktas Östersjön för relativt minfri. Man tar upp bullerapparaterna som alstrade starkt ljud under färden och på det sättet skull få eventuella ljudkänsliga minor att utlösa och explodera längre bort från fartyget. Kriminalkomisarie Ohlsén stiger ombord och färden fortsätter mot Kalmar. Kriminalkomisarie Ohlsén har med sig stämpel INRESAN Trelleborg. Det är en rejäl gammaldags stämpel med träskaft med grön färgdyna. Det moderna i stämpeln är möjligheten att ändra på datumet.
Mysteriet med INRESAN Trelleborg och Malmö för patienter som har inte varit iland där har lösts tack vara däckloggen. Därför har patienter som steg iland i Kalmar och Norrköping en Trelleborgstämpel.

Från Prins Carls däcksloggbok. Förmiddagen Lördag 30 juni 1945
Från Prins Carls däcksloggbok
Förmiddagen Lördag 30 juni 1945
0130 Avled Sylvia Weisz ...
0810 Fortöjt vid kaj i Kalmar ...
0845 Embarkerade marinöverläkaren Westermark
0905 Stoftet efter avlidna Sylvia Weiss (borde stå Szilwia Weisz) ilandfört ... 
10.55 Påbörjat evakuering av sjuka genom föring av röda kors personal

Senare i Prins Carls däckloggbok finns ytterligare sex anteckningar med likartat innehåll. Förutom en anteckning i däcksloggboken på ett svenskt lasarettsfartyg så har Szilivia Weisz en grav och hennes namn har jag infört i boken 6 tusen av 6 miljoner, ett requiem och därefter bland tusentals namn, utan egen grav som finns på Namnmonumentet i Stockholm. Szilwia Weisz var född i Budapest och enl. förteckning från Röda Korset var hon "Hungarian". Hon dog på "Hospital Prins Carl".

Lassaretfartyget Prins Carl la till i Kalmar fyra gånger, den 30 juni, 7 juli, 14 juli och den 19 juli 1945.

I Norrköping debarkerade kriminalkomisarie Ohlsén och med sina gröna stämplar INRESAN Trelleborg tog tillbaka tåget till Trelleborg eller Malmö och inväntade nya Vita båtar.



Lasarettfartyget Prins Carl la till först i Kalmar och därefter i Norrköping. De mest sjuka lämnade fartyget i Kalmar, de mindre sjuka, efter ytterligare en natt på båten, i Norrköping. På sin första resa från Tyskland anlöpte H.M. Prins Carl Norrköping klockan 07.30 på morgonen och "evakuering av sjuka börjar klockan 08.15". I Norrköping steg av även SF-fotografen Jeansson och professor Fischer vilka var med på resan hela vägen från Lubeck. Samtidigt byttes ut de två marinläkarna och sjuksköterskan mot nya krafter. Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga (namngivna nedan) som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.
I sin andra resan från Travemunde har de första patienterna förts iland i Trelleborg varifrån HM Prins Carl fortsatte mot Kalmar och Norrköping.

 
Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.


Operationen Vita båtar avslutades den 26 juli 1945. Alla inhyrda 4 fartyg skulle återställas i sin ursprungliga skicka. På lastfartygen skulle de militära våningsängarna demontersa liksom de extra utrymmen för toaletter och kök som byggdes på fartygens akterdäck.
Sammanlagt hade de fem fartygen genomfört 36 resor till Lübeck och lyckades på dessa medbringa ca 9300 patienter, huvuddelen kvinnor samt ett fåtal barn, som bedömdes vara sjukast och i behov av vidare vård i Sverige.

* In November 1944, US General Dwight D. Eisenhower, Supreme Commander of the Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF), and Herbert H. Lehman, former Governor of the State of New York and DirectorGeneral of the United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA), sign an agreement detailing the relations between and activities of their respective services regarding the organisation of relief supplies and mutual aid in the liberated European countries.

Tuesday, May 14, 2019

Korczak kom till Sverige redan 1945 med Vita båtar


Kom Korczak med Kronprincessan Ingrid till Malmö tillsammans med systrarna Kalkopf?
Mina föräldrar brukade säga att de tog med sig Korczak till Sverige när de emigrerade från Polen i slutet av 1969.

De hade fel. En av medlemmar i Föreningen för Janusz Korczaks Levande Arv, Dorotka (Dwojra) Kalkopf som tog med sig Korczak under färden från Lubeck till Malmö. Förutom Korczak kom även till Malmö Dorotkas tvä äldre systrar Gitla och Ester.

Det speciella är dock länken mellan Dorotka, hennes tre år äldre syster Gitla Kalkopf och Korczak. De träffades faktiskt år 1937 när Janusz Korczak besökte barnhemmet i Bedzin. Dorotka var 7 år gammal och Gitla 10.
Precis såsom i barnhemmen i Warszawa blev Korczak direkt omringad av barnen. Han satte sig och började samtala med de. Gitla lyckades att klättra upp och satt i hans knä. Alla barn inklusive Dorotka blev avundsjuka.

Dorotkas dotter Michelle skrev till mig:
Ester, den äldsta systern född 1922 utbildade sig till sjuksköterska och arbetade på sjukhuset i Bedzin.
Föreståndarinnan på barnhemmet hade troligen arbetat med dr Korczak, eftersom barnen blev mycket väl behandlade och i Korczaks anda.
Tyvärr visste inte mamma vad "kierowniczka" - barnhemmets föreståndarinna hette bara att hon kom från Warszawa och troligen var en av bursastudenter i Korczaks Dom Sierot.
Mamma berättade om det fina dansrummet med vackert golv, om jag minns rätt.



Barnhemmet i Bedzin - bilden tagen efter kriget


Minnestavla vid det tidigare barnhemmet som talar om att under Förintelsen så användes huset som ett Umschlagsplatz - en samlingsplats inför deportationer till koncentrations- och dödsläger.

Invånare i Bedzin år 1939. Dorotka (Dwojra) och hennes syster Gitla är listade vid Barnhemmet vid Sienkiewicza(gatan) nr. 19.
Bedzin getto. I Rossners fabrik som sydde uniformer (percis som Hugo Boss fabriker) för den tyska krigsmakten. De som överlevde kriget jämförde tysken Rossner med Schinlder. De som inte överlevde sa inget.


Sunday, May 12, 2019

22 Jews fallen in the Battle of Monte Cassino

General Anders salutes his Polish Jewish soldiers of the 2nd Polish Corps at Monte Cassino at the graves of fallen soldiers.

The Battle of Monte Cassino (also known as the Battle for Rome and the Battle for Cassino) was a costly series of four assaults by the Allies against the Winter Line in Italy held by Axis forces during the Italian Campaign of World War II. The intention was a breakthrough to Rome.

On 16 May, soldiers from the Polish II Corps launched one of the final assaults on the German defensive position as part of a twenty-division assault along a twenty-mile front. On 18 May, a Polish flag followed by the British Union Jack was raised over the ruins.

Approximately 1.5 million Jewish officers and soldiers in the ranks of the Allied regular armies, in Underground national resistance movements, and in Partisan units participated in all theatres of the war fighting the Nazi Foe and Axis Powers. Among them my father. They fought bravely, proved their heroism, showed courage and dedication in their struggle. Their valor made a significant and impressive contribution to the ultimate victory of the Allied Forces in World War II.



Friday, May 10, 2019

Förintelsens överlevande med Vita båtar till Stockholm under juni-juli 1945. Svart båt - Blå båt och Röd båt. Jag hittade kompletta listor avseende flyktingtransporter med S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm


Första sidan av "Black Ship" listan över liggande fall (Lying cases). Här kallades de för "Displaced Persons (DP)). Flera av de mycket sjuka fördes till Roslagstulls sjukhus som hette då Epidemiska Sjukhuset. Antalet liggplatser anges såsom 200 (capacity) och nedan den handskrivna anteckningen står "names" - antalet namn 199. Flera av de som kom till Stockholm med den Svarta båten den 15 juli 1945 dog på Epidemiska sjukhuset bara några dagar efter ankomsten. Bland de nr. 4032, 4039 och 4044. Alla begravda på Norra judiska begravningsplatsen i Stockholm.
På båtresan nr. 2 från Lubeck kallades S/S Kastelholm för Blue ship - Blå båt. Med den båten kom betydligt sjukare fd koncentrationslägerfångar än med den första, Svarta båten som S/S Kastelholm kallades för under sin första resa som startade i juni 1945.

Jag har hittat listor avseende flyktingtransporter med S/S Kastellholm under juni-juli 1945. Listorna har påträffats i Länsstyrelsen i Malmöhus län. Civilförsvarssektionens arkiv, Ö II:20.

Under de tre turer som S/S Kastelholm gjorde mellan Srockholm och Lubeck fick varje transport en benämning, Black ship, Red ship och Blue ship.

Listor uppdelades mellan sittande och liggande.

Förteckning av de sittande. Vad det exakt betydde vet jag inte. Jag tror att det var de som fick vara i de ombyggda matsalongen och danssalongen som fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland.

Flera av ovanstående dog inom några veckor efter ankomsten.
Kategori sittande som kom tidigt på morgonen väntar på sin tur på bänkarna på kajen framför ett fältmottagningstält. Bakom bänkarna syns babordssida av S/S Kastelholm. Den okända fotografens skugga syns klart på det vita tältet.

Den 8 juli 1945, anländer S/S Kastelholm till Stockholm. Många av "lying cases" förs direkt från Kajplats 2 i Frihamnen till Epidemisjukhuset. En av de som tas iland på bår är Vera Krémer. Hon tas till ambulansen och körs direkt till Epidemisjukhuset vid Roslagstull och avdelning III där. Vera registreras där såsom "Ungersk krigsfånge".

Andra ur kategorin sittande, de som mår bäst av de sjuka får väntar på sin tur på bänkarna på kajen framför ett fältmottagningstält.

Vad får vi veta av de ovannämda listorna? I förteckning av de sittande förekommer oftast det maximala antalet 35. Vad exakt betydde "sittande" vet jag inte. Jag tror att det var de som var konvalescenter och fick vara i den ombyggda matsalongen och danssalongen. De utrymmen fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland under juni 1945.

De flesta judar som kom till Sverige år 1945 kom med Vita båtar, inte med Vita bussar. De flesta kom som "liggande".

Många av de som har kommit t.ex. till beredskappssjukhuset i Sigtuna har berättat att de har kommit med Folke Bernadottes Vita bussar medan i verkligheten så har de kommit dit med gröna militära ambulansbussar med 20 liggplater från Frihamnen.

Som Stockholmstidningar har beskrivit det så de som kom med andra Vita båts transporten till Frihamnen var i mycket sämre skick än de som valdes ut i Lubeck att få resa först.

Den 8 augusti 1945 begravdes 4 flickor/kvinnor som dog i Sigtuna, ytterliggare några veckan därpå. Då förstod man på Mosaiska församlingen att det blir fler än vad man hade tänkt sig - Förintelsens offer. Man började begrava i en hel ny kvartär där - J.

Många av de som kom från koncentrationslägren ville resa vidare. Helst till Eretz Israel. Många visste att de hade inga familjer vid liv i sina hemländer då de såg de eskorteras mot gaskamrarna efter selektionen i Auschwitz. När det gäller de ungerska judar så ägde de nämnda selektioner och mord just i maj för 75 år sedan.

I förteckning av de sittande förekommer oftast det maximala antalet 35. Vad exakt betydde "sittande" vet jag inte. Jag tror att det var de som var mindre sjuka, ett slags konvalescenter och fick vara i den ombyggda matsalongen och danssalongen. De utrymmen fick en provisorisk inredning för överfarterna från Tyskland under juni 1945. På bilden den ursprungliga salongen på övre däcket.

Information om den andra gruppen som anlände med S/S Kastelholm till Frihamnen i Stockholm.
4044 - Frymeta Einhorn (Ajnhorn) står på den översta listan över de som lämnade Lubeck den 11 juli 1945 med Svarta båten.. Från Frihamnen så transporterades hon i en ambulans buss till Sigtuna där hon dog bara 3 veckor senare. Hon var en av de fyra av Förintelsens offer som begravdes på Norra begravningsplatsen den 8 augusti 1945. Hon blev bara 17 år gammal. Överst, hennes Field Medical Card från Bergen-Belsen med samma nummer, 4044 som på skeppslistan. Den nedre bilden från hennes grav i Stockholm.


Militärgröna bussar av den typen användes för att transportera de sjuka, liggande på bår fd koncentrationslägerfångar från hamnar dit de kom med Vita båtar till beredskappssjukhusen där de skulle få vård. Bilden från Gotland. Bakom bussen till höger ser man ett större antal bårar.

För 75 år, den 15 maj börjar de "ungerska tågen" rulla mot Auschwitz. Bara under de första 3 veckorna deporteras från 27 getton, 289 357 judar till Auschwitz.

Raoul Wallenberg kommer till Budapest den 9 juli med en lista på 650 personer som får ett svenskt skyddspass. Därefter, utökar han verksamheten, sk i Budapest.

De flesta av ungerska och tjeckiska judar som fördes under maj, juni och juli 1945 till Auschwitz förintas. Resten blir slavarbetare i olika tyska fabriker, bl.a. runt Auschwitz.

Vid krigets slutskede, på våren 1945 samlas slavarbetarna, huvudsakligen kvinnor i Bergen-Belsen lägret där de befrias den 15 april 1945. Genom UNRRA hjälpen kommer många av de med Vita båtar till Sverige.

I en nypublicerad undersökning hamnar Sveriges regering på sista plats bland de tolv EU-länderna när det gäller regeringens ansträngningar för att judarna ska känna sig trygga. 74 procent av judarna i Sverige tycker inte regeringen gör tillräckligt för deras trygghet, medan samma siffra för Danmark endast är 18 procent. Även den svenska regeringens kamp mot antisemitism får underkänt. 81 procent tycker inte regeringen Löfvén gjort tillräckligt på detta område.

Wednesday, May 8, 2019

8 maj - Masadadagen

Mordechaj Anielewicz - ledaren av Warszawa Getto Upproret.

Slutet är nära. Tyskarna har hittat Judiska Kamp Organisationens huvudbunker i hörnan av Zamehofa 48 och Milagatan 29. Anielewicz söker sig till bunkern vid Mila 18

Idag är det för mig Masadadagen. Dagen då Mordechaj Anielewiczbunker blev omringad av tyskarna. Dagen då dem judiska kämparna i Warszawas Gettot begick ett kollektivt självmord.

Masada år 66
Judarna besatte begstoppen, fästningen Masada, år 66 efter Kristus. Men detta gillades förstås inte av romarna! Redan sex år senare kom en romersk armé med 15 000 man (!) för att belägra fästningen, där det fanns ca 1000 judiska män, kvinnor och barn.
Istället för att bli tillfångatagna av romarna valde judarna att begå kollektivt självmord, genom att dra lott om vilka som skulle dräpa
Mila 18 i Warszawa

Anielewicz bunker vid Mila 18. Alla rum hade egna namn.

de andra. Männen la sig bredvid sina kvinnor och barn, och blottade strupen för den som fått lotten att döda. När romarna intog fästningen möttes de av … tystnad. De enda som hade överlevt var två kvinnor och fem barn som gömt sig djupt ner i en grotta. På grund av den här historien har Masada blivit en symbol för det judiska motståndet mot allt främmande herravälde.

Warszawa 1943
Masada självmord uppreppades år 1943 i Warszawas Getto. Inne i Warszawagettot organiserades två motståndsgrupper ZOB (Zydowska Organizacja Bojowa, på svenska Judiska kamporganisationen) och ZZW (Zydowski Zwiazek Wojskowy – Judiska militärunionen) . ZOB, den största gruppen med några hundra unga män och kvinnor leddes av Mordechaj Anielewicz.
När tyska SS- och polisenheter gick in i gettot den 19 april 1943 för att likvidera, möttes de på nytt av väpnat motstånd. ZZW flera gånger lyckades tränga tillbaka SS-, armé- och polisenheterna. Det väpnade motståndet stoppade de av tyskarna planerade deportationer av de 60 000 judar som fann i gettot.
Judarna hade dock ingen chans att stå emot de tyska trupper i längden. Judiska kämpar var isolerade och utan resurser, ensamma mot den tyska övermakten. Genom att sätta eld på eller spränga byggnaderna, tvingade tyska soldaterna ut invånarna på gatorna, där de togs tillfånga. 

Bunkern där upprorets ledare Mordechaj Anielewicz och andra ur ZOB ledning fanns omringades av tyskarna som slängde granater och gas i bunkern. Anielewicz tillsammans med flera medkämpar begick då ett kollektiv självmord. Det var den 8 maj 1945 och platsen var en omringad bunker på Mila 18 gatan. precis som Masadakämparna som ville inte bli tillfångatagna och dödade av fienden.

Kollektivt självmord vid Mila 18 och Masada måste uppfattas som en del av det väpnade motståndet.
Masada och Mila 18 är symbol för det judiska folkets kamp för frihet.

På bilden högst upp: Mordechaj Anielewicz och den hebreiska bokstaven han använde som sin namteckning i sista brevet från Warszawas Getto.

Tuesday, April 30, 2019

Rotlösa kosmopoliter - Förintelsens Minne en viktig faktor

"Den Stora Flykten" efter Kielce Pogromen 1946
Antek Cukierman (den längste i mitten) tillsammans med tjeckiska gränssoldater under "Den stora Flykten". Cukierman var Mordechaj Anielewicz ställföreträdare (vicekomendant) under Warszawa Getto Upproret och därefter befällhavare av de judiska styrkorna under Warszawa Upproret under augusti 1944.

En mycket läsvärd Ledare i GP idag av Adam Cwejman.
Han skriver mycket om åren direkt före och efter 1948.
Kanske nämner han för lite Förintelsens Överlevande vilka på alla sätt försökte, och tog sig in, i Eretz Israel. De hade med sig i bagaget en sorglig sanning. Ingen stormakt försökte stoppa Förintelsen. Inga järnvägsspår som ledde till Förintelseläger bombades. De europeiska judarna visste att de kan bara lita på sig själva. En "läxa", en kunskap som kostade 6 000 000 liv. De flesta överlevande som kom med Vita båtar och Vita bussar till Sverige ville bort från Europa. Eretz Israel var deras första val. Den största emigrationen av polska judar var under andra halvan av 1946, 100 000 - 200 000 judar lämnade Polen och många av de lyckades ta sig till Eretz Israel.
https://www.gp.se/ledare/s%C3%A5-blev-israel-den-stora-fienden-1.14808761

Friday, April 26, 2019

Polen, Pruchnik - Om judehatet "med modersmjölken"

Pruchnik troligen år 1941. Judas har armbindel av den typ som gällde då för judar instängda i Warszawas getto.
Pruchnik säkert år 2019. Judas har svart hatt och tinninglockar av den typ som gäller för ortodaxa judar.

Det har gått en vecka då på Långfredagen 2019, släpades en Judas-docka längs gatorna i staden Pruchnik, i sydvästra Polen. Dockan med svart hatt och tinninglockar såg ut som dagens ortodoxa judar. Den klubbades först av de samlade barnen. Därefter hängdes och brändes upp. Det här är inget annat än återupplivandet av en medeltida antisemitism som resulterade i ofattbart våld och lidande bl.a. under Förintelsen. På den polska nyhetssajten Ekspres finns en video som visar så gott som hela händelseförloppet.

På ett liknande sätt har många barnfamiljer är samlats i Pruchnik 1941, då hade dockan en vit armbindel med Davidstjärnan på. En sådan var judarna tvungna att bära i bl.a. Warszawa och Bialystok getton.

Hur skall man förklara det? Jag är tacksam att mina föräldrar inte få uppleva det. De som båda var pedagoger och trodde på att nya generationer skulle föddas i Polen efter kriget utan att ha fått judehatet "med modersmjölken".

Här på färgbilden, barnen födda år 2010-2013 får sin första lektion i antisemitism då kopplingen är uppenbar, precis som i staden Wroclaw för några år sedan.

Vad skall man göra?

Det finns närbilder på barnen och deras ansiktsutryck går inte att ta miste på.
Vi behöver Dig, Janusz Korczak!

Yom HaShoah (Jom Hashoah) – Minnesdagen för Förintelsens offer och Mordechaj Anielewicz

Länken nedan är till Youtube inspelning från Israel där man strax innan sirener börjar ljuda stannar och går ut ur bilarna. Efter 2 minuter startar bilarna igen. En mycket stark upplevelse för mig som minns!

Yom HaShoah – Minnesdagen för Förintelsens offer är en dag då man minns de 6 miljoner judar som mördades under andra världskriget, man minns Förintelsen. Det är inte en religiös högtid men uppmärksammas ofta genom ceremonier i synagogor världen över. Högtiden inleds i år den 1 maj vid solnedgången och slutar på kvällen dagen därpå.

Mina mor- och farsföräldrars liv och framtid slutade år 1942. Min mosters Sabinas liv slutade 1941. Hela familjer försvann, förintades.

Men de är inte glömda. Vi minns. Mina föräldrar lyckades fly Warszawa Gettot. De tillhörde de få som räddades, överlevde. Vi, deras barn (andra generationen, barnbarn och barnbarnsbarn kommer aldrig att glömma.

Under Yom HaShoah, vid solnedgången och igen klockan 11 på kvällen, kommer sirenerna att ljuda över hela Israel. Israel stannar och i 2 tysta minuter minns vi och hedrar Förintelsens offer och de som överlevde och bidrog till bildandet av Eretz Israel.

I Jerusalem vid monumentet till Warszawa Gettos Upprorets Minne står israeliska soldater står med automatvapen i stram givakt. Bakom de, lika gammal, syns i mitten av monumentet ledaren av Warszawa Getto Upproret Mordechaj Anielewicz, sårad, utan riktiga vapen, bara med en hangranat.

Många av Förintelsens Överlevande som kom till Sverige under sommaren 1945 hade den stora önskan att efter tillfrisknandet åka till Eretz Israel. Många av de reste dit men många av de var så sjuka att de tillfrisknade aldrig och dog i Sverige.

I år den 1 maj skall jag besöka de 101 gravar i Stockholm och uttala deras förnamn och berätta att vi har inte glömt de.

Länken nedan är till Youtube inspelning från Israel där man strax innan sirener börjar ljuda stannar och går ut ur bilarna. Efter 2 minuter startar bilarna igen. En mycket stark upplevelse för mig som minns!

https://www.youtube.com/watch?v=4uK5uz7d-Oo

Wednesday, April 17, 2019

Sista veckan i Bergen-Belsen pågick förhandlingar då alla var rädda för det som fanns i lägret! Vad heter apoptos där hela kroppen är involverad?

Bergen-Belsen efter befrielsen.

En hel vecka pågick de tysk-brittiska förhandlingarna om Bergen-Belsen lägret. Det handlade inte om "befrielse" men om "övertagande". Tyskar och britter visste att lägret var en tickande bomb. Alla sjukdomar som skulle leda till stora epidemier fanns i lägret. Man var rädd för epidemier, både lokalt bland den tyska befolkningen och bland de allierades styrkor. Därför en så lång väntan på slutlig befrielse.

Många av Bergen-Belsen fångar har, under den nämnda förhandlingsveckan lagts levande bland de döda. Många har "vaknat till liv" och kravlat sig ur dödstälten, bland de flera överlevande från Bergen-Belsen som kom till Sverige.

Det tycks finnas flera celldödsvägar involverande programmerad celldöd. Apoptos eller programmerad celldöd är ett sätt för celler och organismer att på ett kontrollerat sätt begå självmord utan att skada sin omgivning. Detta till skillnad från den mer kaotiska nekrosen.  Det finns kända intracellulära och extracellulära signaler som startar en programmerad celldöd. Det kan handla om rubbad jonbalans, förgiftning, syrebrist, värmechock både på cell och organismnivå. Som fd cellforskare har jag tänkt på de mekanismer och hur de aktiverades hos de svältande och dödsstressade koncentationslägerfångarna. Hur en oprogrammerad dödsprocess blir en programmerad dödsprocess?

Det fanns i alla koncentrationslägren en kategori fångar vars hälsotillstånd skulle man kunna beskriva såsom "inprogrammerade att dö". De kallades i lägren för muslimer.

Muslim, från tyska Muselmann (plural Muselmänner, på polska Muzułman) var en nedsättande term som användes för en döende grupp av fångar i de nazistiska koncentrationsläger. Det skulle beskriva dem som led av en kombination av svält och utmattning, ett tillstånd som föregick en förestående död. Muslimer uppvisade en långgången utmärgling, fysisk svaghet och en fullständig apatisk likgiltighet när det gäller deras eget öde. De uppvisade inga reaktioner på sin omgivning. Termen muslim kommer möjligen från personens oförmåga att kunna stå på grund av förlusten av ben muskler. Sk muslimer i ett koncentrationsläger såg man oftast i en sittande eller liggande ställning, som påminde starkt om muslimska män under bönen.

Någon skrev situationen för muslimer i koncentrationsläger: Alla skyr muslimerna, för att vi alla känner igen sig i deras ansikten saknar uttryck ...


Adolf Gawalewicz, en polsk fånge som överlevde Auschwitz, Buchenwald, Dora, Ellrich och Bergen-Belsen, skrev boken "Refleksje z poczekalni do gazu. Ze wspomnień muzułmana" - "Reflektioner från väntsalen till en gaskammare. Minnesbilden av en muslim". Han medger att han tillhörde den "kasten Muslimer" själv. Gawalewicz nämner också att det fanns två typer av muslimer: aktiva och passiva. Hans beskrivningar är något mindre filosofiska än andras och låter läsaren själv ta ställning till den fruktansvärda totala förändringen från en människa till en muslim.

En polsk författare Antoni Kępiński skrev: Biologiska lagar med sitt maximal intensitet ändrar den mänskliga maskinen till en robot, en automat. [...]
Autimatiken var en av mest fruktansvärda funktionerna i lägret, vilket bidrog till individens egenförstörelse i lägret. [...] Man blev en hjälplös kropp, en varelse som automatiskt kämpar för att bevara livet, men som snabbt förlorar sin styrka, förändras och blir "muslim"

En spansk författare som var fånge i Buchenvald, Jorge Semprun skrev om "muslimer i boken L’Écriture ou la vie”:

Han själv - skriver "han" trots att jag inte vet om det personliga pronomenet stämmer här, det skulle nog vara mera passande och korrekt att säga "det här" - han var bara "det", en formlös hög av fruktansvärda trasor som ligger på marken nära väggen av barackernas latriner. [...] Plötsligt lyfte han huvudet. Tydligen fortfarande levde han så mycket att han kände min blick. Det visade sig att denna varelse inte bara hade ett nummer utan också ett ansikte. Han måste ha varit lika gammal som mig: ca 20.[...] Denna varelse var min bror...


Muslimer i vår familj. Jag läste det sista brevet (nedan delar ur det) från en släkting från det judiska gettot i Warszawa. Brevet var daterat 22 oktober 1942. Därefter kom inga brev. Det enda jag har är en information från maj 1945, från koncentrationslägret Bergen-Belsen efter befrielsen, att han tillhörde kategorin muslimer. Egentligen innebar det att inte levde eller levde men inte var kontaktbar!

Hans sista brev, skrivet två och ett halvt år innan han hittades i Bergen-Belsen.
... Hos oss råder relativt lugn, än så länge. Förhoppningsvis kommer det att fortsätta men slutet nalkas. Alla tecken i skyn och på jorden pekar mot detta. Det är svårt och nedslående, vi lever och arbetar som slavar på 1700-talet. Hårt arbete från morgon till kväll för lite soppa och 1/4 av brödlimpan. Men det är bra, relativt lugn råder, om än tillfälligt och bedrägligt..

...Tro inte att jag har svårt att bestämma mig att lämna (gettot) och resa eller saknar mod för det - nej, här spelar andra viktiga faktorer in. Först och främst, vad skall jag göra där, vad skall jag syssla med. Jag vill inte bli en börda för Er men fruktar att så skulle bli fallet och därför vill inte resa.

...jag har känt mig nere och har svårt att ens skriva om det. Händelserna under de senaste 3 månader tynger och trycker ner mig till den grad att jag känner såsom jag har åldrats med 20-år, såsom jag har redan levt färdigt mitt liv, med alla fasor och hemskheter. Om vi någonsin kommer att träffas igen blir det förmodligen svårt för oss att förstå varandra och finna en väg till varandra...

Monday, April 15, 2019

Żonkilowcy i dalsza "Edelmania" czyli o aktywnym zacieraniu przez grupe warszawskich Żydów pamieci o dowódcy Powstania w Getcie Warszawskiem - Mordechaju Anielewiczu.


Mordechaj Anielewicz, dowódca powstania w Getcie Warszawskim.


Tzw. II Niezależne Obchody Rocznicy Powstania w Getcie Warszawskim to czysta "Edelmania" jak okreslił mój przyjaciel z Göteborga. Mordechaj Anielewicz, dowódca powstania wymieniony jest w programie jeden (1) raz jako "Kopiec Anielewicza" za to Marek Edelman 8 razy.

A w Warsztacie dla młodzieży szkolnej na temat „Bohaterowie getta: Anna Braude-Hellerowa, Adina Blady-Szwajger, Janusz Korczak, Irena Sendlerowa, Emanuel Ringelblum, Marek Edelman, Paweł Frenkel.” też brakuje Anielewicza!

Tzw. II Niezależne Obchody Rocznicy Powstania w Getcie Warszawskim to czysta "Edelmania" jak okreslił mój przyjaciel z Göteborga..
.
Mordechaj Anielewicz, dowódca powstania wymieniony jest w programie jeden (1) raz jako "Kopiec Anielewicza" za to Marek Edelman 8 razy.


A w Warsztacie dla młodzieży szkolnej na temat „Bohaterowie getta: Anna Braude-Hellerowa, Adina Blady-Szwajger, Janusz Korczak, Irena Sendlerowa, Emanuel Ringelblum, Marek Edelman, Paweł Frenkel.” też brakuje Anielewicza! 
Tak, "Warsztat dla młodziezy szkolnej", z tego samego zawiadomienia to dalsze zacieranie pamieci Anielewicza. Tym razem ta grupa przypomniala sobie o tym ze w powstaniu w getcie warszawskim obok ŻOB walczył także ŻZW. Jednym z dowodzacych tam był Paweł Frenkel, 22-letni, działacz Betaru który wszedł w łaski tej grupy. Żonkilowcy znów zacieraja prawde i ta tak zakłamana przekazuja nastepnym generacja. Wspominaja o Korczaku, miłe ale.... znów, aktywne zapominanie o Anielewiczu i grupie niebundowskiej.
.
Czy tym Żydom - Żonkilowcom w Warszawie coś sie nie pokićkało?