Barkade segel i van Goyens "Sunset in Dordrecht"

Part of van Goyens painting "Sunset in Dordrecht"

Det var ett jättespännande reportage i senaste Praktiskt Båtägande om nutidens material som används i segeltillverkningen. Det stimulerade mig att tänka vad som ha använts såsom segelduk genom tiderna och på även på framtiden.

Seglandets och seglets historia börjar förmodligen någonstans för 5000 år sedan. Ingen kan säga med säkerhet när och var (Egypten, Mesopotamien) som det första seglet kom i bruk.

Gamla tiders material för segeltillverkning var hudar, ull, jute, bast, hampa, lin och bomull.

Jag tittade på en gammal tavla som hänger ovan mitt skrivbord och började analysera den för första gången med hänsyn till enbart seglen. Tavlan Sunset in Dordrecht är tillskriven en holländare (van Goyen, 1640) och föreställer staden Dordrecht med några mindre båtar, tjalkar och en fregatt. Tjalken har oftast varit enmastad och burit ett gaffel- eller spri-segel och stagfock. Tjalken var byggda för grunda vatten och svärden användes till att minska avdriften.

Det som slog mig särskilt när jag tittade på tavlan var att den mittersta tjalken har ett tvåfärgat storsegel medan båten bredvid den har hela segel i rött.

Jag undrar om det är någon som vet hur de tvåfärgade segel kom till? Var det nedersta vaden av seglen som var färgad och syddes fast vid den vita eller om man tog hela, färdigsydda vita segel och barkade bara den nedersta delen som var mest utsatt för vatten och därefter röta?

Seglen är nog färgade genom barkning. Barkning användes allmänt i gamla tider på segel av bomullsduk och därav kommer seglens rödbruna färg. Ordet barkning kommer av att ekbark var en av grundingredienserna i den dekokt som kokades ihop. Barken kokades i vatten över natten för att avge garvsyra som hämmade rötan. Koket hälldes därefter varm i ett kar och röd eller gul ockra, eller en blandning av dessa, tillsattes. Det sägs att segelduken krympte lite efter barkningen men samtidigt blev den mera motståndskraftig mot röta. Det skulle stödja teorin att den nedersta delen av seglet var separat barkat/impregnerat och krympt och först därefter fast sydd till de övre vaderna. Bomullsseglen jämfört med de av linne har större diagonalstyvhet. Nackdelen av bomullen som man botade genom barkning var dennes känslighet för röta.

Vikingarna använde tyg som var nog också färgat. På de textilfragment man antog att det var rester av seglen som grävdes fram i slutet av 1800-talet i Gokstad och Oseberg i Norge, fanns faktiskt rester av ett rött färgpigment. Båda farkoster var troligen byggda runt år 850.

Framtidens segel kommer nog vara en Solar-segel där solens energi kommer att tillvaratas från hela seglets yta. Således "adjö" till dagens solpaneler. Förutom en massa laddningskapacitet kan man nog få tillräckligt mycket ström för att driva en elmotor då stiltje råder.

Inget är som löptider

Den domesticerade tiken löper som regel 2 gånger/år, medan vildhunden löper 1 gång /år. Vår Nelly är dock som en vargtik i Norrtäljeregionen och löper nu och endast en gång om året.

Just nu befinner sig hon i Östros - egentlig brunst, då tiken accepterar hanen. Blodet bleknar liksom tidigare utbildningsminister med samma namn (S).

Nelly är villig att träffa hanar alla tider om dygnet, särskilt under morgonen dvs mellan klockan 3-5. Därefter äter hon sin frukost och somnar gott.

Vägvrede

I torsdagens DN Kultur (s. 5) rapporteras det om förhållandet mellan bilismen och vintercyklismen. Man menar att genom att sätta sig i en bil förvandlas ens medmänniskor (såsom andra bilister, cyklister, fotgängare) till ett hinder, en fiende. Man kallar det för vägvrede – ett underbart ord som har nog många synonymer. Det handlar om ett egendomligt, egoistiskt och aggressivt beteende där man försöker tjäna något på andras bekostnad. Vad är något i det ociviliserade beteendet? Att tjäna några sekunder eller minuter på sin resa eller att känna sin tillfälliga makt? Troligen en blandning av dem nämnda faktorerna.

Vägvrede finns i många länder och i många länder förklarar man det genom landets kultur. Klart är att vägvrede finns även i Sverige. Vägvrede är inte globalt. Det existerar t.ex. inte i Indien. Där finner man fyra bilar bredvid varandra på en två fillig motorväg samtidigt som på samma väg framförs cykelrikshor och djurdragna vagnar. Då och då dyker det också upp en bil eller en lastbil som kör åt motsatt riktning, långsamt och nära vägkanten. Stora, tunga lastbilar brukar ligga jämt i den snabba filen. Vad händer ? Man väjer och kör vidare. Man tutar och kör vidare. Inget finger, inget vägvrede trots att trafiken är så enorm. Alla vet att alla skall samtidigt fram. Kanske vet man att vägvrede skapar ännu sämre framkomlighet. Att tuta i Indien har inget med vrede att göra. Man tutar för uppmärksamhetens skull – PLEASE HORN står det på de stora lastbilarna. Naturligtvis så finns en hel del trafikolyckor i Indien men inget vägvrede.