Vit och Svart rök från krematorier existerar inte i Sveriges museum om Förintelsen, därmed bevaras INTE minnet om Förintelsen!

Det låter kanske kryptisk när jag skriver att Vit rök från krematorier existerar inte i Sveriges museum om Förintelsen. Tyvärr, så är den beskrivningen den mest raka. Sveriges museum om Förintelsen bevarar INTE minnet om Förintelsen!

Vit rök

Vad associerar man Vit rök till?
Vit rök bär på vitt skilda betydelser beroende på sammanhanget, från religiösa besked till tekniska varningssignaler. De flesta tänker på Vatikanen och Påveval och vit rök (fumata bianca) från Sixtinska kapellets skorsten. Vit rök associeras ofta med renhet, fred och gudomlig närvaro. Om en bil ryker vit tyder det ofta på att kylvätska läcker in i förbränningsrummet, vilket kan bero på en trasig topplockspackning. Vid kallstart kan det dock bara vara ofarlig kondens. Uppträder inte i elektriska bilar som har el-motorer. Rent fysiskt består vit rök oftast av en hög koncentration av vattenånga.

Svart rök
Svarta rökens färg och egenskaper beror på mängden av sotpartiklar. Dessa bildas vid ofullständig förbränning av kolrika material (som fet, olja, gummi eller plast) sk. när syretillförseln är begränsad.
När det gäller Auschwitz och rökens färg från dess krematorier finns det en betydande och dyster distinktion i historiska vittnesmål bl.a. sparade vid Lunds Universitet - Polska Källinstitutet. Där hittar man bl.a. en beskrivning från en polska (läs kristen) som talar om en tjock, kolsvart och om en vit rök som ett direkt resultat av den industriella förbränningen av kroppar i Auschwitz. Hon tyckte att den vita röken kom då man brände kroppar av fullständigt utmärglade judar som inte hade ett gram fett i sina kroppar. I dödslägren som hade krematorier under andra världskriget eldade man stora mängder av kroppar samtidigt.

 

Kontinuerlig likförbränningsugn för massbruk

Krematorieugnar i Auschwitz kom från tyska Topf & Söhne. Troligen kunde de inte hålla den temperatur eller syrenivå som krävdes för fullständig förbränning, vilket resulterade i den karakteristiska, tjocka svarta röken. Detta trots att företaget anpassade sina ugnar för att kunna bränna kroppar i en takt som långt överskred civila standarder. År 1942 lämnade Topf & Söhne in en patentansökan för en "kontinuerlig likförbränningsugn för massbruk". Designen liknade ett transportband där kroppar skulle matas in i ena änden och aska komma ut i den andra – en rent industriell lösning. Dokumentation visar att ledningen var fullt medveten om ugnarnas syfte och arbetade aktivt med SS för att förbättra tekniken för "industriell förintelse".
Företaget Topf & Söhne tog inte bara fram ugnar, utan designade även ventilationssystemen för gaskamrarna i Auschwitz II-Birkenau. Detta gjordes specifikt för att snabbt kunna suga ut giftgasen Zyklon B så att nästa grupp offer kunde drivas in omedelbart – en teknisk lösning för att minimera "dötid" i dödsmaskineriet. Topf & Söhne ingenjörerna inte bara "följde order", utan var proaktiva innovatörer som besökte Auschwitz vid flera tillfällen för att finjustera sin teknik på plats så att "dödsmaskineriet" kunde arbeta med full kraft. Under våren 1943 har fyra massiva anläggningar (Krematorium II, III, IV och V) med kombinerade gaskammare och krematorier färdigställdes i Auschwitz vilket möjliggjorde mord och förbränning i en obruten, industriell skala.

Vit rök i Auschwitz

Medan vit rök i andra sammanhang (som vid påveval) betyder positiva nyheter, var all rök från Auschwitz skorstenar för fångarna en konstant påminnelse om förintelse. För dem blev skorstenarna ett språk som signalerade att nya tågtransporter hade anlänt till Auschwitz-Birkenau (Brzezinka) och att massmorden pågick.

I Sverige behöver man en klar och en konstant påminnelse om Förintelsen

I Sverige behöver man en klar och en konstant påminnelse om Förintelsen. Förintelsen har nämligen tappat sitt innehåll. Man vet att det är något skrämmande men inte vad det egentligen var och hur den genomfördes. Inte siffror, inte utställningar av typ Svart på vitt - den handlar nämligen inte om krematorieröken från de mördade judar men vad den svenska pressen skrev om Förintelsen.

Andra utställningar vid Sveriges museum om Förintelsen är av samma typ som den beskrivna Svart på vitt. De beskriver man homosexuel kärlek och situationen av Romer under den mörka tiden. Man beskriver sista minut insatser från Sverige när det gäller fångar från kocncentrationsläger således vid krigets absoluta slutskede då alla 6 dödsläger var sedan länge befriade.

Det som saknas är en klar berättelse - redogörelse vad Förintelsen var. Varje elev eller vuxen skall kunna lämna museet med en klar information. Inom akademiska föreläsningar och andra professionella presentationer brukar man avsluta sitt föredrag med "Take-home message". Man syftar på den absolut viktigaste slutsatsen som talaren vill att du ska komma ihåg. Ofta är det en uppmaning eller en nyckelinsikt.

Jag skrev ovan, "en klar berättelse", men vad egentligen betyder det? De är jo det som Sveriges museum om Förintelsen har misslyckats totalt med. Jag har under flera år studerat särskilt skolbarnens beteende vid besök av riktiga museer om Förintelsen, museer som är designade att förmedla på bästa sätter sitt budskap, bl.a. USA, Israel och i Polen.

Jag märkte att skolbarnen springer förbi digitala presentationer inkl. 3D och stora bildskärmar men samlas gärna vid modeller. Modeller (makieter) av olika slag som visar t.ex. ett hus i Warszawas getto under upproret i april 1943 eller modeller av döds- eller koncentrationsläger.

Det finns flera kända och historiskt viktiga makieter (modeller) som visar logistiken och den industriella processen i förintelselägren som används i utbildningssyfte. Den mest kända är Mieczysław Stobierskis modell av Krematorium II i Auschwitz-Birkenau. Den finns i nästan alla riktiga Förintelsemuseer. Den modellen kan dock vara "för mycket" för landet lagom då den visar döende judar i en fylld till maksimum gaskammare. 

Under senare år har modern teknik använts för att skapa extremt exakta digitala makieter de anser jag bidrar lika mycket, läs lite som dom 3D av överlevande som kan svara på frågorna. En del svar om livet i getto besvaras av 3D modeller av överlevande i museet i Stockholm att det var roligt i gettot och vi gick glada på gatorna.

En detaljerad genomskärning av Krematorium II i Birkenau, inklusive de underjordiska gaskamrarna och de ovanjordiska krematorieugnarna. Den visar logistiken från ankomst och avklädning till mordet och hanteringen av kropparna. Originalet skapades 1948 och finns på Statliga museet Auschwitz-Birkenau. Kopior finns även på Yad Vashem i Jerusalem och US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C..

Vad måste tas upp av ett Förintelsemuseum, även i Stockholm

Både Holocaust by Bullets (Förintelsen genom kulor - massarkebuseringar) och den industriella förintelsen (den stationära), bör tas upp samt övergången från det personliga med hjälp av kulor till det anonyma mördandet i dödsfabrikerna. 

Ghetton – Isoleringen, där judar koncentrerades i ghetton som ett första steg mot förintelse. Svält och sjukdomar användes som vapen och att nära 1 000 000 judar dog i getton.

Det måste tas upp att Holocaust by Bullets, massarkebuseringar, utförda av Einsatzgruppen i östra Europa sedan 1941 var en påfrestande metod för förövarna, vilket ledde till nästa steg, inrättandet av dödsfabriker, dödslägren.

Dödslägren – Den industriella fasen.  Dödsläger som Auschwitz-Birkenau, Chelmno, Treblinka och tre andra dödsläger fungerade som fabriker där "råmaterialet" var människor och "produkten" var en död människa. En människa från vilken efter döden man tog både hår och guldtänder och strax innan dess kläder.

 
Dödstågen – Logistiken: Tågtransporter med tyska riksbanan (Deutsche Reichsbahn) blev en förutsättning för Förintelsen genom att transportera miljontals människor till dödslägren under fruktansvärda förhållanden i godsvagnar. Upp till 150 människor trängdes i de. Många dog under själva transporten.
Resorna kunde pågå i allt från några timmar (från Warszawa Gettot) eller ett par dagar till över en vecka (t.ex. från Korfu eller Nederländerna). På grund av extrem trängsel, syrebrist och uttorkning dog ofta upp till 20–30 % av passagerarna innan tåget ens nådde fram till dödslägret.

Personifiering av Förintelsen
Personifiering anses vara en av de absolut viktigaste metoderna för att förstå Förintelsen, men metoden bär också på komplexa pedagogiska utmaningar. Genom att ge offren ett ansikte, en familj och en röst blir historien både mer levande och begriplig. Det är svårt för det mänskliga sinnet att greppa siffran "sex miljoner", men genom en enskild röst och ett tonårsperspektiv – som Anne Franks – blir tragedin greppbar och väcker empati. Samtidigt är det avgörande att komplettera dessa personliga öden med historiska fakta och bredare sammanhang för att ge en sanningsenlig helhetsbild.

Personifiering kan även appliceras på en gruppnivå. Ett starkt exempel är Janusz Korczaks barnhem och de 239 barn i olika åldrar som mördades den 5 augusti 1942 i dödslägret Treblinka. Just denna dag deporterades från Warszawa Getto och mördades i Treblinka totalt 6 623 personer i lägret, varav en stor andel var barn. Att genom text och illustrationer lyfta fram de specifika 239 barnens öden är en tydlig personifiering som ger värdighet åt de anonyma offren i statistiken.

Som jag nämnde så mördades över 6 000 personer i Treblinka just den dagen. Att lyfta ut gruppen på 239 från barnhemmet gör att de resterande tusentals offren, som annars skulle bli anonyma, får en mer tragisk relief.

Att illustrera ödet för de specifika 239 barnen är ett sätt att "ge tillbaka" dem deras mänsklighet. Istället för att bara vara en del av den industriella dödsmaskinen i Operation Reinhard, blir de individer med en gemensam historia. Detta arbetssätt rekommenderas ofta av Yad Vashem – att börja med individen, gå till gruppen och slutligen sätta in det i den stora historiska kontexten. Vid Holocaust museum i Washington brukade varje skolelev få ett ID-kort som tillhörde et barn som mördades i Förintelsen med en kortfattad historia inklusive ett foto, starkt o ch personligt! 

Det starkaste exemplet för avpersonifiering samtidigt mest provocerande exemplen på "hur man inte skall skildra Förintelsen" såg jag för 2 år sedan i Sveriges museum om Förintelsen lokaler I Stockholm. Ett jättestort fotografi på 3 x 2 meter visade en grön härlig skog. Vid en första anblick såg det ut som en idyll, men motivet (enligt beskrivningen) dolde en avgrund som enbart de insatta i ämnet kunde se, det var platsen för Einsatzgruppens tidigare massarkebuseringar. Det är en outhärdlig paradox att naturen kan vara så bedövande vacker på exakt samma plats där tusentals människor brutalt mördats. För en betraktare utan förkunskaper döljer bilden offren istället för att synliggöra dem. För oss som har anhöriga som mördats av Einsatzgruppen, som min farfar och mina kusiner i Pinsk, blir det vackra landskapet nästan en förolämpning. Naturens likgiltighet inför morden bör inte estetiseras; den bör kontrasteras mot de faktiska förövarnas dokumentation (Jäger-rapport) för att begripliggöra brottets mekanik. Så varför producera sådana naturbilder. En text hjälper inte!
Ett passande sätt att illustrera massarkebuseringar vore bilderna fårn Babij Jar eller Lubny. Bilder tagna av Einsatzgruppens egna fotografer. Bifoga till de bilderna de klara tyska instruktionerna hur massavrättningar skall gå till.
Istället bör dessa platser och händelser presenteras med de formella, byråkratiska dokumenten från förövarna – de instruktioner och loggar som metodiskt beskriver massmordets genomförande – blottläggs en chockerande sanning. Den "vackra skogen" skall ge plats (eller kompleteras) för den iskalla, dokumenterade planeringen och utförandet av ondskan. Orginalfotografier visar de fruktansvärda brott. De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Lubny på invånarna som väntar att bli avrättade där barnen tycks inte förstå vad som skall snart hända är en viktig pedagogisk strategi för att förstå "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

De tyska bilder från Babij Jar med kläder av de som blev avrättade och den stora ravinen där kropparna av de 33 000 kvinnor och barn håller på att täckas med sand är en del av "Förintelsen med kulor" (Holocaust by bullets).

"Förintelsen med kulor"

Min "Take-home message."

"Förintelsen var inte en enskild händelse, utan en systematisk process som började med ord och isolering i ghetton redan i oktober 1939, och fortsatte med arkebuseringar i raviner och skogar, och kulminerade i en industriell dödsmaskin sedan juni 1941. Den visar hur modern logistik, teknik och företagsamhet – när de berövas mänsklig moral – kan användas för att administrera massmord på en kontinental skala."

För att förstå Förintelsen måste man förstå den Industriella kronologi (ghetton → bullets → industri). För att genomföra mördandet av 6 miljoner judar så krävdes tåg (från hela Europa), ingenjörer och byråkrater, inte bara soldater. Alla etiska värderingar har glömts under flera år. Det som bör även nämnas är medhjälp (passiv och aktiv) från den lokala befolkningen.

• Holocaust by Bullets
• Den Industriella Förintelsen
• Ghetton
• Logistiken

1. Holocaust by Bullets (Massarkebuseringar)
Denna fas genomfördes främst av Einsatzgruppen (mobila insatsgrupper) och lokala kollaboratörer, oftast genom massarkebuseringar i närheten av offrens hemstäder i Östeuropa direkt efter Nazitysklands storskaliga invasion av Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941. Antal offer: Cirka 2 miljoner judar mördades i massarkebuseringar. Avrättningarna ägde rum i över 1 500 städer och byar i ockuperade Sovjetunionen och Baltikum. Vid Babi Jar i Ukraina mördades 33 771 judar under endast två dagar (29–30 september 1941).

2. Den Industriella Förintelsen (Dödslägren)
Denna fas kännetecknas av en systematisk och stationär process där offren transporterades med tåg till anläggningar byggda enbart för massmord. Antal offer i dödsläger: Cirka 2,7 miljoner judar mördades med gas.
Uppdelning per läger: Auschwitz-Birkenau: Cirka 1 300 000 offer (varav ca 1 200 000 judar).
Treblinka: Cirka 925 000-975 000 offer.
Belzec: Cirka 434 500–600 000 offer.
Sobibor: Cirka 167 000–250 000 offer.
Chelmno: Cirka 152 000–172 000 offer.

3. Ghetton och andra dödsorsaker
Innan deportationerna till lägren dog hundratusentals människor av svält, sjukdomar och övervåld. Antal offer: Mellan 800 000 och 1 000 000 judar beräknas ha dött i ghetton, koncentrationsläger och arbetsläger till följd av de vidriga levnadsförhållandena.

Sammanfattande "Take-home" statistik - antalet offer
Totalt mördades cirka 6 miljoner judar under Förintelsen. Förintelsen "by bullets" stod för ungefär en tredjedel av dödstalen, medan den industriella fasen ("by gas") stod för nästan hälften. De resterande dog i ghetton eller under de sista månadernas dödsmarscher

I sammanhanget av min beskrivning av verksamheten i firman Topf & Söhne skulle ett "take-home message" kunna vara: Teknisk kompetens utan moralisk kompass kan förvandla ingenjörskonst till ett verktyg för folkmord.

Sveriges museum om Förintelsen invigdes i juni 2023. I tre år har de huserat i Vasastaden. 

De tycks älska sig själva med sina "Utställningar" men inte följa uppdraget de fick av Regeringen!
Sveriges museum om Förintelsen bevarar INTE minnet om Förintelsen!

He-Halutz in Sweden and in Cyprus and in Eretz Israel.

Go North and bring Israel´s children home! Several emissaries (left photo) came to Sweden just for this purpose. As the legal immigration was restricted by the British Mandate's quota system, the only way to enter Eretz Israel was illegally. The British government created detention camps on Cyprus as part of its effort to stem the rising tide of illegal immigration to Palestine, organized by the Zionist movement’s Ha’apala or Aliya Bet ("illegal" immigration) campaign. In the right photo, an emissary and a youth who were arrested by the British and brought by prison ships to Cyprus camps..

S/S Ulua was chosen to bring former concentration camp prisoners from Sweden all the way to Eretz Israel. Seaway was chosen as it was found to be a safer way to reach Israel without crossing any country borders. Likely, organizers did not know until approaching Sweden how big the group of Holocaust survivors was that were prepared to take this dangerous way to reach Israel. Actually, the ship was equipped with  2,500 life jackets when leaving France for its mission. In May 1946, He-Halutz registered 3311 persons who could be future (illegal immigrants) Maapilim.

S/S Ulua in the port of Marseille, where structures were added to her after deck to increase carrying capacity. It altered her silhouette, which can be easily seen in the photos after Ulua left Marseille. In place of the flat afterdeck, a kind of poop deck was built. That deck formed the roof of a new cabin built in the rear. Several of the Haganah ships were actually rebuilt in that way. November 1946.

The start of S/S Ulua's "Jewish story" was the crossing Atlantic from the USA to the Mediterranean in 1946. On October 15, 1946, S/S Ulua sailed from Baltimore to Ponta Delgada in the Azores, where fuel was loaded. This part of the trip took approximately 10 days. Thereafter, she left Ponta Delgada in the Azores, passed Gibraltar, and headed to Marseille to be rebuilt. The second part of the trip probably took one week.

S/S Ulua spent 7 weeks being retrofitted in Marseille and was secretly renamed Haim Arlosoroff חיים ארלוזורוב. The new name, Haim Arlosoroff, was, however, never painted on the ship. Gad Hilb took over as Captain on Haim Arlosoroff/Ulua.

In Marseille, structures were added to her after deck to increase carrying capacity. It altered her silhouette, which can be easily seen in the photos after Ulua left Marseille. In place of the flat afterdeck, a kind of poop deck was built. That deck formed the roof of a new cabin built in the rear. Several of the Haganah ships were actually rebuilt in that way.

In Marseille, extra fuel tanks were added. Inside, almost all interior walls were demolished to expand her interior, and wooden floors and tiers of wooden bunks were added to accommodate a thousand passengers. Bunks were similar to the ones the future passengers were already familiar with from the concentration camps.

From Marseille, S/S Ulua sailed with legal credentials, plus a cargo of four carloads of Canadian lumber, canned water, rations, bedding, 2,500 life jackets, 100 fire pumps, mess kits, and a few obstetrical packs. S/S Ulua sailed first east to the port of La Ciotat in France. It was probably to fool British intelligence that was watching the traffic in numerous Mediterranean harbours. Thus, to stop the transfers of Holocaust survivors from Europe to Eretz Israel.

On December 31, 1946, S/S Ulua (Haim Arlosoroff, חיים ארלוזורוב) sailed from La Ciotat. She passed Gibraltar again and continued up to Sweden by way of the Skagerrak and Kattagat.


S/S Ulua, which flew the Honduras flag, after it left Sweden, it anchored first at Le Havre, France, to stock up on supplies. It then anchored at the Metaponto port in Italy, where another 684 maapilim embarked, bringing the total number of passengers to 1348. On 27 February 1947, the ship reached the shores of Bat-Galim, Haifa, where it ran aground. After a struggle, the British transferred the passengers to 3 deportation ships that brought the maapilim to the British detention camps in Cyprus.

Aliyah Bet was the code name for the clandestine movement that organized the "illegal" immigration of Jewish refugees, including tens of thousands of Holocaust survivors, to Mandatory Palestine between 1920 and 1948, in defiance of British restrictions.
Aliyah Bet aimed to rescue European Jews and provide homes for Holocaust survivors. Legal immigration was restricted by the British Mandate's quota system.
The Ulua operation was managed by Mossad LeAliyah Bet and the Brihah network, which helped survivors reach Mediterranean ports. American volunteers also crewed ships.
Methods: Immigrants traveled on often unsafe, overcrowded ships, risking perilous journeys from various European ports.
British Opposition: The British Navy intercepted over 90% of the ships, detaining about 50,000 refugees in camps, mostly in Cyprus, until Israel's statehood in 1948.
Impact: Over 100,000 Jews participated. The movement increased the Jewish population in Palestine and drew international attention to the survivors' plight, contributing to the UN's partition plan and Israel's establishment.

Szeregi obronców

Olga Deutsch from Karcascomor, Hungary, was 9 when WWII started. Olga. Taken to Auschwitz, where her mother and two sisters were murdered, Olga was an object of Dr. Mengele's "selektion" at the ramp and a subject of his medical experiments. From Auschwitz, she was transferred to KL Buchenwald, where she was a slave worker at Krupp in Essen. Liberated from the concentration camp in Bergen-Belsen, Olga was brought to Sweden on UNRRA's White Boat M/S Ingrid that left Lübeck on July 7, 1944. A passenger on Ulua/Haim Arlosoroff, she was captured on the ship in Haifa and was taken to the British detention camp in Cyprus. In 1947, she was brought back to Haifa and transferred to the British detention camp in Atlit, south of the city. Upon her release in August 1947, she was registered, photographed, and received a permanent permit to stay. (Arolsen Archives, SHMA Archives, Israel State Archives).

Först efter 797 dagar efter Hamas attack mot Israel så skriver den numera ökända Amnesty (Amnesi International) i ett pressmeddelande att Hamas är skyldiga till krigsbrott och brott mot mänskligheten!

Först 797 dagar efter Hamas attack mot Israel så skriver den numera ökända Amnesty (Amnesi*) i ett pressmeddelande: Krigsbrott och brott mot mänskligheten!

Först efter 797 dagar efter Hamas attack mot Israel så skriver den numera ökända Amnesty (Amnesi*) i ett pressmeddelande:

”Vår utredning bekräftar att de brott som begicks av Hamas och andra palestinska väpnade grupper under attackerna den 7 oktober 2023 och mot gisslan de tillfångatog är del av ett systematiskt och utbrett angrepp mot civilbefolkningen och utgör brott mot mänskligheten”.

Amnesty International den nya rapporten drar även slutsatsen att Hamas är även ansvariga för brott mot mänskligheten, särskilt gällande gisslan.

Svensk massmedia tar inte ens upp att Amnesty kommer med sitt utlåtande 797 dagar efter övergreppen.

* Amnesi betyder minnesförlust, en oförmåga att minnas information, händelser eller fakta som tidigare var kända, och kan vara både tillfällig (som vid en hjärnskakning) eller långvarig (som vid demens).

Czy podczas Wielkiej Akcji w Getcie Warszawskim miały miejsce akty dywersji na trasie kolejowej łączącej Warszawę z Małkinią?

Każdy pociąg z Warszawy do Treblinki miał składać się z 58 wagonów typu 1G + 2 wagonów typu 1C. Łącznie 60 wagonów.

W niemieckim rozkładzie jazdy z pierwszego tygodnia sierpnia 1942 roku można przeczytać: Warschau Danz BF [Danzig] do Treblinki i pusty powrót [Leerzug zurück], jak następuje: „1/. P Kr 9085 / 9.30 / Warschau Danz Bf – Małkinia – Treblinka”, odjazd o 12:25, przyjazd o 16:20 i z powrotem „2/. Ln Kr 9086 / 11.30 / Treblinka – Małkinia – Warschau Danz Bf”, odjazd o 19:00, przyjazd o 23:19.[820] Każdy pociąg miał składać się z 58 wagonów typu 1G + 2 wagonów typu 1C. Łącznie 60 wagonów.

Podczas Wielkiej Akcji w Getcie Warszawskim latem 1942 roku, na trasie kolejowej łączącej Warszawe z Małkinią i Siedlce z Małkinią nie było do aktów dywersji i sabotażu. Dotyczy to szyn, parowozów i wagonów. Mimo że Wielka Akcja trwała około 52 dni z częstotliwością 1-2 pociągów dziennie polskie podziemie nie wykazalo żadnej aktywnosci mimo że trasa kolejowa z Warszawy na wschód była bardzo ważna dla Niemców również jeżeli chodzi o transporty broni i wojsk na front wschodni.

27 sierpnia 1942 r. wydano rozkaz zabraniający zatrzymywania się na stacji Treblinka jakimkolwiek pociągom, poza tymi, które przewoziły ofiary do obozu. Celem było utrzymanie w tajemnicy istnienia i funkcji obozu zagłady.

Nie....

Podczas Wielkiej Akcji w Getcie Warszawskim latem 1942 roku, na trasie kolejowej łączącej Warszawe z Małkinią i Siedlce z Małkinią nie było aktów dywersji i sabotażu. Dotyczy to zarówno szyn, parowozów i wagonów. Mimo że Wielka Akcja trwała około 52 dni z częstotliwością 1-2 pociągów dziennie polskie podziemie nie wykazalo żadnej aktywnosci mimo że trasa kolejowa z Warszawy na wschód była bardzo ważna dla Niemców również jeżeli chodzi o transporty broni i wojska na front wschodni.

 

Podczas Holokaustu tak zwane „Pociągi śmierci” (pociągi Holokaustu), przewożące Żydów deportowanych do obozów zagłady, takich jak Treblinka, miały zazwyczaj niski priorytet w niemieckiej sieci kolejowej. Często były kierowane na bocznice kolejowe, czekając na przejazd innych pociągów cywilnych i wojskowych, co wydłużało czas podróży. Odległość z Umschlagplatz do obozu Treblinka była około 90 kilometrów. Według zachowanych niemieckich rozkładów jazdy przejezd miał trwać 4 godziny a puste wagony miały wrócić na Umszlag/Dworzec Gdanski przed pólnocą.

Mimo że trasa kolejowa z Warszawy na wschód była bardzo ważna dla Niemców jeżeli chodzi o transporty broni i wojsk na front wschodni nie są, do pazdziernika 1942, znane jakiekolwiek akcje sabotażu tej linii lub innej dywersji ze strony polskiego podziemia.

Dlaczego?

Wielka Akcja trwała około 52 dni z częstotliwością 1-2 pociągów dziennie. W 1942 r., podczas "Wielkiej Akcji" (Grossaktion Warschau), z Getta Warszawskiego do obozu zagłady w Treblince wysłano dziesiątki transportów, które składały się z wagonów towarowych. Masowe deportacje z Warszawy trwały od 22 lipca do 12 września 1942 r.. Pociągi odjeżdżały codziennie, początkowo jeden, a później dwa razy dziennie (jeden wcześnie rano, drugi po południu). Szacuje się, że w tym okresie do Treblinki przetransportowano 375 000 Żydów z samego getta warszawskiego. Typowy transport składał się z 60 przepełnionych wagonów towarowych, z których każdy mieścił 80-120 osób, a czasem nawet do 140. Po 12 września 1942 r.. pociągi śmierci z innych miast, takich jak Piotrków Trybunalski były kierowane do Treblinki przez Warszawe. Odległość kolejowa z Piotrkowa Trybunalskiego do Warszawy to około 120-130 km, a następnie od Warszawy do Treblinki to dodatkowe 80-90 km, co daje w sumie około 200 km.

Dlaczego podziemie nie próbowało, chciało zatrzymać pociągi śmierci?

Dopiero po zakonczeniu wywózki, zamordowaniu Zydów z Getta Warszawskiego (prawie 400,000 Żydów i 100 pociagów) do obozu śmierci Treblinka w połowie września 1942 roku odbyła sie pierwsza akcja akcja podziemia „Wieniec”. Była przeprowadzona przez oddziały dywersyjne Związku Odwetu Komendy Głównej Armii Krajowej (AK). Miało to miejsce w nocy z 7 na 8 października 1942 roku. W 1942 roku Armia Krajowa (AK) jako całość liczyła w przybliżeniu około 150 tysięcy żołnierzy w skali całego kraju. W 1942 r. w Okręgu Warszawskim funkcjonowało około 180 plutonów. Jeden pluton AK liczył zazwyczaj około 30-40 żołnierzy.

Akcja „Reinhardt” rozpoczęła się na dobre w nocy z 16 na 17 marca 1942 roku od likwidacji lubelskiego getta i deportacja mieszkanców do obozu zagłady w Bełżcu. Głównym celem Akcji „Reinhardt" była zagłada ludności żydowskiej. Sztab operacji znajdował się w Lublinie, stąd też stamtąd rozpoczęto masowe deportacje do obozów zagłady (Bełżec, Sobibór). Treblinka jako obóz zagłady była trzecim obozem który rozpoczał dzialalność w ramach w akcji Reinhardt. Nie było wiec tajemnicą dla polskiego podziemia kogo wiozą pociągi śmierci i dokąd!

Wszystkim bylo wiadome co deportacja, przesiedlenie oznacza. Antek Cukierman napisał: "Nazajutrz po rozpoczęciu akcji, a może nawet pierwszego dnia wiedzieliśmy już co to jest Treblinka i gdzie się znajduje: policjanci na Umschlagplatzu wiedzieli wagony wracające stamtąd po kilku godzinach. Z tego domyślaliśmy się odległości od Warszawy. I jeszcze: gdy otwierano drzwi wagonów, widziano w nich plamy krwi, a nawet zwłoki." Dodatkowe rozpytanie wśród polskich kolejarzy pomogło ustalić, że pociągi jeżdżą w okolice Treblinki, wsi położonej ok. 100 kilometrów od Warszawy. Żydowska Organizacja Bojowa (ŻOB) wieszając plakaty "Treblinka to śmierć!"

Deportacje

26 lipca 1942 r. – Ostatni raz moja matka widziała swojego ojca (mojego dziadka) Gabriela Rozentala. Poszedł z rana do darmowej jadłodajni na ulicy Ogrodowej i już nie wrócił do domu. Miał 50 lat. Tego dnia do Treblinki wysłano 6091 osób.

3 sierpnia 1942 – Mojej babci Helenie Rozental (z domu Polirsztok) udało się uciec w ciągu pierwszych 10 dni deportacji i pracowała w niemieckim warsztacie – fabryce szczotek przy ulicy Świętojerskiej. Uważano to miejsce za bezpieczne miejsce ucieczki przed deportacjami na Umschlagplatz i do Treblinki. Tego dnia do Treblinki wysłano 6357 osób.

5 sierpnia 1942 – W słoneczny dzień 5 sierpnia 1942 r. na Umschlagplatz deportowano cały Dom Sierot Janusza Korczaka (239 dzieci). Słoneczny dzień był również bardzo upalny. Tego dnia do Treblinki wysłano 6783 osoby.

"Boże nie pozwól zapomnieć - Boże nie pozwól wybaczyć" - Napis na nagrobku na Okopowej w Warszawie - 8 grudnia 2005 umarła moja mama, Lunia Rozental - Zofia Wróblewska, żyła lat 87.

8 grudnia 2005 umarła moja mama, Lunia Rozental - Zofia Wróblewska, żyła lat 87. Napisy na nagrobku mojej ciotki, Sabiny Rozental, są i z roku 1941, na płycie pionowej, na samej macewie i z konca lat 40-tych, po wojnie, na płycie horyzontalnej. Po roku 1945 było wiadome że mąż pochowanej, Sabiny Wójcikiewicz z d. Rozental, również nie żyje.

Napis na płycie horyzontalnej. "Boże nie pozwól zapomnieć - Boże nie pozwól wybaczyć", jest niezwykle silnym i emocjonalnym wyrażeniem żałoby ale jednocześnie również wezwaniem by okrucieństwa Zagłady i II wojny światowej nigdy nie uległy zapomnieniu, wybaczeniu!

Ten napis na poziomej płycie powstał tuż po zakończeniu II wojny światowej, w obliczu niewyobrażalnej tragedii – nie tylko śmierci siostry lecz utraty rodziców i szwagra. To jest bezpośrednia reakcja mojej mamy która jako jedna z niewielu przeżyła Zagładę. To jej reakcja na zło, które przekroczyło wszystkie granice ludzkiego pojmowania, to głęboki ból, rozpacz, poczucie niesprawiedliwości i gniew! "Boże nie pozwól zapomnieć", to właściwie nie jest to prośba lub modlitwa do Boga o zachowanie pamięci o zmarłej siostrze i jej cierpieniu. "Boże" to tylko podkreślenie bólu i bezsilności w stosunku do tego co się stało!

Napis na tej horyzontalnej płycie gdzie są wymieni i moi warszawscy dziadkowie i mój wujek Lutek to jedyny sposób na uhonorowanie jednostkowego życia. Obozy śmierci i anonimowość ofiar Zagłady poprzez masowe groby przytłaczają moją mamę. Wie tylko deportacja z Umszlagu nie oznaczała nic innego niż śmierc.

Dwukrotne użycie Boże nie ma znaczenia teologicznego, nie jest też związane z chrześcijańskim wybaczeniem. Boże wyraża tylko podkreślenie bólu, wielkiej krzywdy, i tej strasznej bezsilności. Bezsilności którą moja mama odczula tak silnie w Getcie Warszawskim gdy jej ojciec Gabriel Rozental poszedł po darmowa zupę i już nigdy nie wrócił i juz wszyscy wiedzieli co to znaczy.
Niemoc, gdy moja mama tydzien pózniej poszła do szopu szczotkarzy i zastała łózko swojej mamy, Heleny Rozental puste. Wiedziała co to znaczy.

Grób Sabiny Wójcikiewicz z d. Rozental to swoisty, rodzinny pomnik bólu, który nie pozwala na łatwe ukojenie czy pojednanie. Pozioma inskrypcja to potężne, emocjonalne i uniwersalne przypomnienie o okrucieństwach wojny i o tym, jak głębokie rany potrafi ona pozostawić w ludzkich duszach.

Znając moja mamę która sformułowała ten napis "Boże nie pozwól zapomnieć - Boże nie pozwól wybaczyć" to jest (!) w nim bezpośrednie wezwanie do zemsty, odwetu. Jest w nim potężne pragnienie sprawiedliwości. Napis ten to odmowa dania oprawcom spokoju sumienia i moralnego rozgrzeszenia. Moja mama woli trwać w bólu i pamięci, niż wybaczyć.

Pinsk Ghetto - Wajserman - Wasserman there!

There were 73 names with the surname Wasserman or Wajserman on the Pinsk Ghetto list. Most of them are women and children. My grandfather Baruch, Boruch Wasserman, was not on that list. It means that he was murdered before the ghetto was established. His brother Josif was running a bakery, and is on the list as "funeral worker". My father's sister Rywa (Puba) is on the list, as well as the children of my grandfather (Izaak and Nisia) from his 2nd marriage and his wife Dasha. That means that they were murdered in Dobra Wola, or as it is also called, Dobrovolia.

From Yad Vashem archives: My grandfather's name was Boruch Wasserman, his parents' names were Rivka and Moshe, and his place of birth was Kalaurowicze, 29 km east of Pinsk.

The Pinsk Ghetto was a crowded, squalid slum confined by barbed-wire fences, consisting of 240 small, wooden houses on 23 streets in the poorest section of town.
 The ghetto area was a large rectangle surrounded by a 2,345-meter (1.5-mile) long barbed-wire fence with three guarded gates. Polish police were often tasked with guarding the perimeter day and night.
The inhabitants were forced to live in small, one-story wooden houses. The living space was drastically inadequate, with as many as ten people sharing a single room and an average of only 1.2 square meters (about 13 square feet) of space per person.
Sanitation and Health: The area was initially equipped with only two functioning water pumps for over 18,000 people, leading to "inadequate sanitation". Health conditions deteriorated rapidly, with rampant outbreaks of dysentery and typhus. The assigned area was deliberately chosen as the "poorest and most crowded part of town".

The primary characteristic of the Pinsk Ghetto was extreme deprivation and overcrowding, enforced by brutal German occupation policies. Residents were forced to wear yellow Stars of David, forbidden from using sidewalks, and subjected to forced labor, beatings, and random killings. Food was severely rationed.

 
The ghetto existed for only about six months, from its establishment in May 1942 until its liquidation in late October and early November 1942, when almost all of its inhabitants were murdered in mass shooting operations.