The Janusz Korczak Living Heritage Association - 18 years on internet

Swedish version - The Janusz Korczak Living Heritage Association - 18 years on internet

The Janusz Korczak Living Heritage Association - 18 years on internet

The Swedish Korczak Association was founded in 1971 by Michal (Wasserman) Wroblewski, a former co-worker of Korczak's in Poland.

My father, Misha Wasserman Wroblewski (Pan Misza) standing close to the door at Krochmalna 92.

One of few pictures from inside of building 92 Krochmalna. Janusz Korczak on the left and my father, Misha Wasserman Wroblewski (Pan Misza) standing on the right close to Monstera plant.

Janusz Korczak in the middle and my father, Misha Wasserman Wroblewski - Pan Misza standing on the right and Saba Lejzerowicz standing on the left. Rózyczka summer camp.

The purpose of the Association was to disseminate information on Janusz Korczak and his lifework. With the support of approximately 100 members as well as various donations and grants, the Association has worked towards its primary aim of publishing Swedish translations of Korczak's most important written productions. A report titled "Janusz Korczak - a Humanistic Educator" was published in 1982 on the occasion of a symposium on Janusz Korczak. This report contains various articles illustrating Korczak's personality, his humanitarian philosophy and his educational methods.

Two major Korczak books on education have been published in Swedish translation: "The Child's Right to Respect" and "How to love a child". Several articles on Korczak have also been published in Swedish newspapers and magazines. Radio programs on Korczak have been produced on both Swedish and Finnish radio.

An advanced course for teachers on "The Child in School" has been given in collaboration with the Stockholm Teacher's College and the University of Stockholm. Janusz Korczak and his educational philosophy have been given special attention during this course.

The Stockholm Teacher's College has set aside a "Korczak room" at the college for the Association's meetings and for a library of visual aids and books about and by Korczak in various languages. The Association also publishes Chronicle which details current articles and activities related to Janusz Korczak.

Janusz Korczak´s Getto Diary was published after the WWW II (Pamiętnik i inne pisma z getta).


The Janusz Korczak Living Heritage Association - 18 years on internet and before that 25 years out of it, it means we do celebrate 43 years......

Works by Janusz Korczak in Polish 1901-1939

• "Dzieci ulicy", 1901
• "Koszałki opałki", Warszawa 1905
• "Dziecko salonu", Warszawa 1906
• "Szkoła życia" (in: "Społeczeństwo"), 1908
• "Mośki, Joski i Srule", 1910
• "Józki, Jaśki i Franki", 1911
• "Sława" (short stories, 1912
• "Bobo" ("Bobo", "Spowiedź motyla", "Feralny tydzień"), 1914
• "Momenty wychowawcze", 1919
• "Jak kochać dziecko", part 1, 1920
• "Jak kochać dziecko", part 2, 1921
• "O gazetce szkolnej", 1921
• Introduction to "Rozprawa o fizycznym wychowaniu dzieci", by Jędrzej Śniadecki, 1922
• "Sam na sam z Bogiem" ("Modlitwy ludzi, którzy się nie modlą"), 1922
• "Kiedy znów będę mały", 1925
• "Bankructwo małego Dżeka", 1926
• "Bezwstydnie krótkie", 1926
• "Król Maciuś Pierwszy", 1928
• "Prawo dziecka do szacunku", 1929
• "Prawidła życia", 1930
• "Senat szaleńców", 1930
• "Król Maciuś na wyspie bezludnej", 1931
• "Kajtuś Czarodziej", 1934
• "Uparty chłopiec" (O Ludwiku Pasteurze), 1938
• "Ludzie są dobrzy", 1938
• "Trzy wyprawy Herszka", 1938
• "Refleksje", 1938
• "Pedagogika żartobliwa", 1939

• In Swedish
• Lille Kung Mattias
• Liten igen. 
• Pedagogik som motstånd. 
• Ensam med Gud. Böner av människor som inte ber. 
• Hur man älskar ett barn  
• Barnens rätt till respekt
• Lille Kung Mattias

"The Invisible Dialog" eller ? Ellen Keys "Barnets århundrade" och Janusz Korczaks "Hur man älskar ett barn"

Flera gånger har jag diskuterat ämnet "Janusz Korczak och Ellen Key" med min mor. Vi satt ofta i Ellen Keys park vid gamla Jarlaplan (Stockholm Ö). Min mor kedjerökte. Jag lyssnade. Min mor och far tyckte att det finns alldeles för många gemensamma idéer hos de båda pedagogerna. 

Jag har flera gånger diskuterat ämnet "Janusz Korczak och Ellen Key" med min mor. Vi satt ofta i Ellen Keys park vid gamla Jarlaplan (bilden). Min mor kedjerökte. Jag lyssnade. Min mor och far tyckte att det finns alldeles för många gemensamma idéer hos de båda pedagogerna. 

Både min far och mor misstänkte att de måste ha träffats brevväxlats eller dylikt. Både Key och Korczak hade ett stort nationellt och internationellt kontaktnät. Båda reste till London, Berlin, Paris och Zurich. Min mor brukade säga att Sverige var Ellen Keys land och här skall man leta efter spår. 

Janusz Korczaks bok "Hur man älskar ett barn" som publicerades 1919.

Janusz Korczaks "Hur man älskar ett barn" som publicerades 1919.

Ellen Keys personliga arkiv finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Där finns över 9.300 brev från 2.900 brevskrivare. Ellen Keys arkiv upptar13,8 hyllmeter och 273 volymer. Katalogen över hennes brevväxling visar att Ellen Key kanske aldrig ha skrivit till Janusz Korczak eller Henryk Goldschmidt och inte heller har hon fått något brev från honom.

Ellen Keys mest kända bok är "Barnets århundrade" som publicerades vid sekelskiftet 1900. Om man jämför den med Janusz Korczaks "Hur man älskar ett barn" som publicerades 1919, finner man flera gemensamma drag. Numera finns det flera vetenskapliga publikationer om Korczaks och Keys idéer och pedagogik. De fortsätter att undersöka mina föräldrars gamla spår... men ingen har lust att göra det tidsödande arkivarbete på riktigt, på plats med utsikt över Humlegården!

Ellen Keys bok "Barnets århundrade" publicerades år 1900. I den skriver hon om sina visioner av hur skolan och barnuppfostran borde vara. Hon ville att barn skulle respekteras, att de skulle undervisas i sin egen takt, att de skulle få göra egna val inom skolan och att de skulle få en betydligt mera praktisk undervisning än vad som var brukligt då.

Ellen Keys bok "Barnets århundrade" publicerades år 1900.

Samling av Ellen Keys brev innefattar:
Telegram till Ellen Key
Oidentifierade svenska och utländska brev
Brev till Ellen Key från svenskar
Brev till Ellen Key från belgiska och holländska korrespondenter
Brev till Ellen Key från danska korrespondenter
Brev till Ellen Key från amerikanska och engelska korrespondenter
Brev till Ellen Key från finska korrespondenter
Brev till Ellen Key från franska och fransk-schweiziska korrespondenter
Brev till Ellen Key från italienska korrespondenter
Brev till Ellen Key från norska korrespondenter
Brev till Ellen Key från tyska korrespondenter
Brev till Ellen Key från övriga utländska korrespondenter

Det är möjligt att Janusz Korczaks brev finns bland "Oidentifierade svenska och utländska brev" eller bland brev från "övriga utländska korrespondenter".

Korczak Barnets rätt till respekt är en annan bok med liknande frågeställning eller hans "Pedagogens bön": Jag är utmattad och sliten. /… / Jag äger en skatt jag inte kan anförtro min nästa. Jag är rädd att ingen ska förstå, utan förakta den och hånskratta. /… / Rak i ryggen kräver jag, men inte för egen del.  - Ge barnen ett gott liv, hjälp dem i deras ansträngningar, välsigna deras möda. Led dem på vägen, inte den lättaste, utan den vackraste.

Jag tror inte att den som gjorde sammanställningen på Kungliga brydde sig om namnet Henryk Goldschmidt eller Janusz Korczak från Ryssland eller Polen! Kanske det som beskrivs såsom The Invisible Dialog, kan komma någon dag till ytan!

Ellen Key dog i villan Strand vid Vätterns strand i april 1926, då var hon 76 år gammal. Janusz Korczak mördades i augusti 1942 i utrotningslägret Treblinka, då var han 63 år gammal.


Insikt om åldern. Jag har skrivit om "The Invisible Dialog" samt om Ellen Keys "Barnets århundrade" och Janusz Korczaks "Hur man älskar ett barn". På slutet så skrev jag att Janusz Korczak mördades i augusti 1942 i utrotningslägret Treblinka och då var han 63 år gammal. Men det betyder att han inte var gammal! Jag är jo i hans ålder nu! 

Misza Wasserman Wroblewski - First houres at Korczaks Orphanage Dom Sierot at 92 Krochmalna street

My fathers, Misza Wasserman Wroblewskis first houres at Korczaks Orphanage Dom Sierot at Krochmalna street in Warszawa. It is a part of his memories that will appear in a book "7 years good Years with Korczak".

At the time I started my work, the Orphanage had already existed since 1912 - it was almost at my age. A bright two-storey building with cellar and attic was located at the far end of a large courtyard. Pictures from the Polish newspaper (Tygodnik Nowy, Juni 21, 1919, Warszawa) describing life in Korczaks Orphanage

The large dining hall was not exactly noisy, but it hummed with the children’s voices. I was allocated a place at table 4 with six boys and one girl. The children helped themselves to the food, hospitably passing the dishes to me. Apparently we were allowed any amount of food but it was wrong to leave anything on one’s plate. Pictures from the Polish newspaper (Tygodnik Nowy, Juni 21, 1919, Warszawa) describing life in Korczaks Orphanage

.
On September 1st, 1931 I arrived in Warsaw, 92 Krochmalna St. I was received by the manager of the orphanage, Stefania Wilczynska. The conversation was polite but brief and to the point - she had a lot of other duties to perform. I was given two days free to look around and get to know the environment.

A twelve year old boy called Felek Grzyb was my guide, showing me the living arrangements, sometimes adding short explanations: “Here everyone takes their shoes off so as not to bring in dust and mud.” “Here is the kitchen - nothing interesting. Mrs Doba rules here. Here are all the pots and pans, and here are the plates and cups and saucers. And the place is as clean as a whistle - it’s simply frightening!”
I said: “I suppose the girls help out a bit?”
Felek changed his tone. “What do you think? They work in shifts, and the boys do too...” He obviously wanted to change the subject and said: “Just look at this little gadget - you put the hot dishes on it and turn the winch, and they arrive in the dining hall still hot. You can try it yourself.” He opened a door which led to a small study, and then to another room, which he described as a sort of sewing room. 

We entered a large hall. I noticed many rows of little drawers on one side. “Everybody has his own,” Felek said. “We put various things in them. The little ones even put things like buttons, boxes, coloured glass, and stones - their treasures” he added with an air of superiority, pointing to the bottom drawers. Afterwards he added proudly: “There are no keys - we don’t need them.”

My guide was beginning to show signs of tiredness in his role. He stopped in front of a large blackboard and invited me to have a look. I read and tried to comprehend all sorts of charts - paragraphs of the Law of the House, a list of minor offences, units of work, a list of questions, etc. I asked timidly: “What do these paragraphs mean?”
“I can’t answer that question straight away - it’s not simple,” he said. “In a few weeks you’ll understand it all”. After a few moments he added: “By the way, I was a judge too.” Another question mark, more wondering on my part. 

“Now we are standing in front of the Silent Room. You have to keep quiet here. The children are doing their homework. Miss Janka is on duty now. We’re not allowed to go in without a reason. But I’ll show you something else.” He shuffled a few pages of a thick hard-cover writing book and let me read: “Helcia gives thanks to Felek for defending her from naughty boys in the street.” Further on: “Szaja thanks Jacob for finding his purse and returning it to him. Szlamek thanks Felek for the loan of 10p for a tram fare, so he was not late for school.” And there was more in the same style.

Afterwards I was to hear the words of the Doctor many times: “Evil is easy to recognise, so it is necessary to seek out and emphasise even small signs of good.”

I realised now that Felek needed some words of appreciation. But he did not leave me time for comments. Coming up the stairs he said: “This is a special room.” I thought perhaps it was a room for isolating children who had misbehaved. But Felek explained: “This couch is for children who don’t feel well or are convalescing after an illness, and cannot take part in sports and games. Did you say it is quiet there? Look down from here on what is going on downstairs! The children are coming back with Mr Jacov from the cinema. In an hour it’ll be time for dinner and you won’t be able to recognise this hall. You’ll see that it’s not so quiet! All right, we’ll go on. This is the infirmary, and on the left are the tutors’ rooms.”

A group of children arrived upstairs. I felt that I was being observed with curiosity, as if I were being exhibited at the zoo. Suddenly I heard the word “giraffe” and a giggle from the girls. I understood that it was a reference to my height and my long neck. Instinctively, I pretended not to hear. Later on, the Doctor assured me that sometimes it was the right thing to do to pretend not to hear, and not to make a fuss over small things.

“In a moment everyone will rush to wash their hands, even if they are quite clean,” announced the youngster. A few minutes before, Felek had shown us the bathrooms, baths and showers. Half joking, he said: “Legs are not like necks; we have to wash them every day.” Obviously he thought that washing was unduly emphasised and was a waste of time. 

We climbed to the second floor. “Here are the bedrooms. Boys on the right, girls on the left. In between there is a room for the tutor on duty, with small windows looking out over the two bedrooms. Sometimes the Doctor sleeps here.”

In front of the bedrooms I noticed buckets, rags and brushes. I was wondering why these were not hidden. Luckily I did not ask my guide. This new little world was to be both my home and my university - in the fullest sense of the word - for many years to come. Felek opened a door and said mischievously: “Now, close your eyes tightly and guess where we are.”
“How? You won’t let me look?” I asked.
“No, just use your nose.”
I couldn’t guess. “This proves how clean it is in our toilets!” Felek said triumphantly. “For cleaning the toilets we have work units - perhaps they are unpleasant, but they are shorter than other work units. The children are in charge of keeping order, and almost everybody helps.”

“What is a work unit?” I asked casually.
“Oh, you are too curious, you want to know everything at once and you ask so many questions. You must be patient!”

I had a feeling that he was starting to lose his patience. I did not say anything, but Felek interrupted the embarrassing silence, asking “Can you play netball or Ping-Pong, or do you skate?” I answered in the affirmative. “That’s wonderful. You’ll be useful here,” he added seriously. “Tell all this to the Doctor when you talk to him.” His words did not come across as an impudence from a youngster, but rather as advice from one man to another.

Two more things surprised me during my tour of the orphanage. Firstly, I noticed that the boy tried not to use slang while talking to me. Secondly, and more importantly, the child was talking to me, an adult, in a way to which I was not accustomed. He was unusually poised and comfortable - not like the proverbial children I was expected to imitate in my childhood, who were “seen and not heard”.

Felek led me to the room I was going to share with the other tutors. “Now you should unpack your things and watch the clock. Dinner...” the word was uttered with a mischievous smile and in it I seemed to hear a sort of warning, “...will be ready soon”.

The boy was right. It was much easier to unpack and put my belongings in order than to absorb my first impressions and overcome my uneasiness.

The large dining hall was not exactly noisy, but it hummed with the children’s voices. I was allocated a place at table 4 with six boys and one girl. The children helped themselves to the food, hospitably passing the dishes to me. Apparently we were allowed any amount of food but it was wrong to leave anything on one’s plate. It was better to take less and have some more if desired. The children’s appetite was great, as was their curiosity. I was flooded with questions: where did I come from, was it the first time I’d been in Warsaw, etc.

I was not planning to lose myself in small details. If I have described too specifically my impressions from my first day at the orphanage it is not only because they were memorable. I intend to return and refer to them.

Now, perhaps more about some other impressions. 

At the time I started work, the Orphanage had already existed since 1912 - it was almost at my age. A bright two-storey building with cellar and attic was located at the far end of a large courtyard, overshadowed by a spreading chestnut tree and a large acacia. On one side, separated by a wall, it bordered a green park which belonged to a factory; on the other a tall wooden fence beside the courtyard of a block of flats. 

Neither on the iron gates opening onto the street, nor on the wall of the orphanage building itself was there ever a plaque during my time there. I personally disliked the word “orphanage”. Perhaps it is strange or sentimental of me, because when I met my former wards many years later, none of them said that they had ever had similar reservations. I much prefer the name of the similar institution “Our Home”, or that used after the War: “The Children’s Home”.

Janusz Korczak was teaching "How to Love a Child" and fighting for "The Child's Right to Respect"

This commemorative plaque is on the building of my primary school no. 211 in Warsaw, 21, Nowy Swiat street.

The author of this array is my mom. She used book titles of Janusz Korczak:
"How to Love a Child" from 1919 and
"The Child's Right to Respect" from 1928


She put them together in a special way: 

Janusz Korczak 

was teaching 

"How to Love a Child" 

and fighting for

"The Child's Right to Respect"

Denna minnestavla finns på min grundskola nr. 211 i Warszawa,  Nowy Swiat (gatan) 21.

Författaren till tavlan är min mamma. Hon använde boktitlar av Janusz Korczak mest kända verk:

"Hur man älskar ett barn" från 1919

"Barnets rätt till respekt" från 1928

Hon satte ihop dem på ett speciellt sätt:

Janusz Korczak

undervisade
"Hur man älskar ett barn"

och kämpade för


"Barnets rätt till respekt"

Vattenstämpel (watermark) - Vanpryder eller Skyddar?

Vattenstämpel - watermark. Flera uppmannar att skydda sina bilder med en vattenstämpel. Det handlar dock om en digital sådan, inte på ett pappersark.

När jag bloggar använder jag också många bilder för att illustrera mina inlägg. Jag vet att mina bilder kan bli stulna och hamna på andra bloggar eller i värsta fall på någon obskyr internetsida eller en tidning eller ett bokförlag som till och med fräckt säljer dem vidare som egen produkt. 


Namnet på min blogg har tydliga märken att det rör sig om upphovsrättskyddad text och bild.

Jim bao Today with 

©opyright 

on all pictu®es and text

Det har blivit allt vanligare på webben att använda sig av andras bilder utan att först fråga om lov. Bilder är hårdvaluta för sajter som lever på att stjäla andras bildmaterial och det är svårt för rättsliga instanser att göra något åt problemet.

Är det bättre att själv försöka skydda sina bilder genom att använda sig av så kallade vattenstämplar?

Jag tycker inte det. Som fotograf och författare tycker jag att vattenstämplar vanpryder mina bilder och tar bort det konstnärliga. Samma tycker jag om bilder som skyddas genom att de publiceras med dålig upplösning.

Den osynliga vattenmärkningen är en inbäddning av en särskild information in i bilden som leder till en digital signal. Signalen kan vara ljud, bilder eller videoklipp och kanske i framtiden även ett meddelande till din mejlbox att bilden har kopierats.. Om bilden kopieras, kopieras även informationen i kopian. Tyvärr, så försvinner den informationen vid screen save, skärmdumpning eller vid ett analogt avfotografering.

Blir bilderna mindre åtråvärda? Även om det tydligt står att att bilden är din kan det bli svårt att hävda dina rättigheter. En bildtjuv kan t.ex. fräckt hävda att denne själv tagit fotot eller att denne anser att du är inte fotografen till bilden. 

Vattenmarkering (både den synliga och osynliga) ger, tyvärr, inte ett fullständigt rättsligt skydd, enligt mig.

Vattenmarkering ger, tyvärr, inte ett rättsligt skydd och vanpryder bilderna enligt mig.  Här, en bild med en synlig digital vattenstämpling. Symbolen "©" kan ses över mitten av bilden.

Det går också i ett bildbehandlingsprogram att få bort vattenstämpeln eller att använda delar av bilden utan den.

Publicering av bilder med låg upplösning  vanpryder bilderna enligt mig

Ett bokförlag med namnet Polonica i Stockholm (ägare hr. Nowakowski) har bestämt sig att en av mina bilder är inte min!

Vad gör man? När telefonsamtal och brev hjälper(te) inte. 

Jag har dock både negativ remsa (TMAX 100) tagen med en Nikonkamera och ett antal positiva bilder (med olika hårdhetsgrad mm) som jag själv kopierade in en Focomat II förstoringsapparat. Herr Nowakowski har inte dem men hävdar ändå!

Vi får se vad Tingsrätten anser om deras påstående. Bilderna finns kvar på nätet och i en papperstidning som består av mestadels reklam.

Nedre Kungsholmens Krönika - Fästingar ger sig på hundarna som tror att faran är över för 2013

Det är tydligt att fästingen trivs på Nedre Kungsholmen. Det är framförallt två omvärldsparametrar som är viktiga i en fästings liv, nämligen fukt och temperatur. Fästingar är numera aktiva i mycket lägre temperaturer än tidigare och ger sig på hundarna som tror att faran är över för 2013.

Stackar Nelly, m.fl.!

Balkongblommor - Snart är det dags för vinterförvaring

Trots att det är november månad så är många pelargoner som allra finast

Trots att det är november månad så är många pelargoner som allra finast. Men tänk att de kan bli ännu större och vackrare nästa år om man lyckas övervintra dem. Det är absolut värt ett försök! Hur tar jag hand om mina pelargoner på vintern? Enkelt! Jag bär upp de på vinden. Vår vind har nog en lägsta temperatur på ca 5 grader och har lite ljus. Mina pelargoner klarade två övervintringar med lite vatten var 3dje vecka.

Inför flytten till vinden och vintervilan förbereder jag pelargonen genom att minska bevattningen. Ingen gödsling. 

Jag har även två stora blomkrukor (ca 15 liter var) med murgröna. De senaste vintrarna bar jag upp de på vinden. Grenarna är ca 2,5 meter långa.

Den 1.5 m höga kaktusen flyttar in i lägenheten igen.

Jag har även två stora blomkrukor (ca 15 liter var) med murgröna. De senaste vintrarna bar jag upp de på vinden. Grenarna är ca 2,5 meter långa. Det är tungt att bära upp de. Nästa år så planerar jag att experimentera med en av krukorna och klippa ner de något och samla allt på balkongen under bubbelplast och en genomskinlig pressenning. Kanske gör jag en liten isolerande låda av frigolit.