 |
Min resa för att känna de drygt ett hundra överlevande som kom till Stockholm sommaren 1945 börjar där deras resa slutade - vid Norra Begravningsplatsen i Stockholm. En omvänd väg! Idéen är inte min men det var så jag mötte de. De var alla namnlösa. Bara ett nummer (igen!) och kvarter. I Bergen-Belsen var fångnummer och bokstaven på baracken de bodde i, hela deras identifikation.
|
Om detta må ni berätta ... gavs ut 1998. Tanken med den här boken var att vi i Sverige skulle lära oss vad som aldrig får hända igen - Förintelsen. Boken ger bra fakta men har fortsättningsvis för lite koppling till Sverige. Här menar jag platser och människor som har bevittnat Förintelse och Förintelsens offer.
Inom Föreningen Förintelsens Minne och privat hade jag mycket kontakter bland Förintelsens överlevande, bl.a. mina föräldrar och deras vänner. Alla var de då levande. Förintelsens offer, de döda hade jag en föreställning att de fanns överallt som en aska eller i namnlösa massgravar. Första gången jag konfronterades med en grav av en Förintelsens offer (1995) var det på Norra judiska begravningsplatsen. Det hände då när en döende man från Israel, Förintelsens överlevande i 85 års ålder, ville veta om hans släkting fanns begravd i Sverige. De visste bara att hon hette Frimet(t) Einhorn och var i tonåren när Andra världskriget startade. Den som ringde mig till Karolinska Institutet var också forskare, en släkting till den döende mannen. De fick mitt namn och telefonnummer från Holocaust Washington Museum som jag samarbetade intensivt med. Jag letade i en vecka under lunchtiden bland de helt övervuxna gravarna och till sist så hittade graven jag letade efter. Grav av EINHORN, Frimett som kom till Sverige 1945 och dog strax därefter. Hon blev 16 år gammal. Jag meddelade familjen det, skickade därefter ett foto av det framtagna från underjorden gravstenen. Flera år har gått. Mina barn blev vuxna och fjärde generationen har kommit till världen.
De mest sjuka, bland dem, Frymet Ajnhorn, flickan vars grav jag sökte år 1995, hade burits iland på bårar eller utan bårar som små knyten svepta i filtar då många vägde strax över 20 kilo. De som var något starkare fick gå iland själva och sattes på de uppställda träbänkarna på kajen.
Alla ankommande undersöktes och kördes först till sanitetsanstalten i Ropsten och därefter därifrån de dryga 50 kilometrarna till beredskapssjukhuset i Sigtuna. Många undersöktes där samma dag eller nästa dag.
Jag följde någras korta liv efter ankomsten. Tittade på deras läkarkort, följde deras blodvärdena, röntgenbilderna och temperaturkurvorna. Några av de överlevande kunde man inte ens väga, de var för sköra.
Jag jämförde deras läkarkort utfärdade i Bergen-Belsen och Lübeck och i Sigtuna.
Min resa för att känna närmare de överlevande som kom till Sverige under juni och juli 1945 och dog strax därefter börjar faktiskt där deras resa slutade - vid Norra Begravningsplatsen i Stockholm. En mycket speciell tillbaka resa in i Förintelsens skugga. Således en omvänd väg! Idéen är inte min. Det var så jag mötte de första gången, egentligen deras gravstenar flera centimeter under gräset och deras namn gömda under lavarna och mossan.
Jag kunde uttala deras namn och det bildade en viss brygga mellan oss.
När det gäller resan tillbaka i tiden i Förintelsens mörka skugga så har jag för några år sedan blivit tillfrågad av organisatörerna av Janusz Korczak marschen i Warszawa om en idé som gällde just marschen. Det handlade om Dom Sierot - ett barnhem som år 2012 "fyllde" 100 år.
Marschen längs Warszawas gator skulle utgå från Umschlagsplatsen - som symboliserar döden av Korczak och 239 barn år 1942 till just den byggnad som öppnade sina portar för 100 år sedan. Då hittills Marschen gick från "livet till döden" var det först lite svårt att svälja den nya idéen -
"Från döden till livet". Efter några timmars betänketid så sa jag ja till den föreslagna uppställningen. Marschdeltagarna i Warszawa, ett par tusen gick från döden i Treblinka som Umschlagsplats representerar till Dom Sierot som representerade det lyckliga hemmet för hundratals barn. Varje marschdeltagare bar på ett band med ett barnnamn - ett judiskt namn. Framme vid det gamla barnhemmet band de banden vid stängslet. Barnen har kommit hem.
Min marsch för de 1945 överlevande som dog i Sigtuna strax efter att ha kommit Sverige börjar således vid deras gravhällar i Stockholm. Det finns över 100 sådana där.
Från begravningsplatsen förflyttar jag mig i en liten lastbil mot beredskapssjukhuset i Sigtuna. Denna lastbil förde mat och förnödenheter till sjukhuset i Sigtuna och återvände med de dödas kroppar som last. I Sigtuna, i beredskapssjukhusets skolsalar som blev sjuksalar stannar jag enbart en kort stund vid deras sängar som ser klart överdimensionerade jämfört med deras ynkliga kroppar.
Min resa från Sigtuna fortsätter i en arméambulansbuss för bårar. Inte en "vit buss" som många felaktigt beskriver!
Drygt 5 mil längs nuvarande E4 och därefter längs Lidingövägen till Ropsten och strax därefter till Frihamnens Kajplats 2. Där väntar på mig ett lassaretfartyg som för mig till Lübeck. Lite sjösjuk, febrig och trött av sjöresan tar jag mig till Lübecks hamn. Där finns Röda korsets tåg med sjukvårdare ur de brittiska trupperna som strax innan, den 15 april 1945 befriade Bergen-Belsen.
Jag landar i lägret mellan två byar Bergen och Belsen. Där står sjukvårdstält tätt. Där mins en ångande bastu och tält för desinfektion av de som överlevde och skall få ytterligare vård.
Stanken av de 10 000 icke begravda kroppar som britter mötte där i april 1945 finns kvar. Kropparna har flyttats med hjälp av en buldozer till massgravarna. Jag orkar inte längre! Jag förflyttar mig snabbt hela 6 år tillbaka i tiden. Till Polen, Ungern Tjeckoslovakien, Rumänien m.fl. Många av "mina överlevande" från Norra var de i skolåldern. Många har precis upplevt sin första kärlek. Många var nygifta och fick sitt första barn.
Så jag börjar nu min bildserie från slutet. Norra judiska begravningsplatsen. Många av gravstenarna är oläsbara. Vi rengör de och tar reda på namnen. Nästa anhalten är Judiska församlingens arkiv. Jag kollar om de finns och hur deras namn stavas i dödsboken. Många har förvrängda namn och platser där de föddes. Polskor blir tjeckiskor och vice versa. Det som stämmer är deras födelsedatum och dödsdatum.
Man vet att det var redan vid åttatiden som först de första två bussarna från Ropsten kom körande fram till skolhemmet i Sigtuna där beredskapssjukuset var inkvarterat. De måste nog köra i en skyttetrafik då det fanns plats för 6 stycken bårar i varje buss.
Nästa steg var var därför att finna Läkarkorten från Sigtuna beredskapssjukhuset. Alla kom dit från lassaretfartygen. Sjukhuset i Sigtuna var dock även för de överlevande som kom till andra hamnar, således från andra sjukhus. Stora tunga arkivlådor med namn och diagnoser väger mycket, på alla sätt.
I Läkarkorten och i de medicinska journalerna från beredskapssjukhuset förekommer knappt 400 patienter. Majoriteten av patienter var unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. I Läkarkorten står det klart vilka patienter var judinnor och vilka inte. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats innan. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus.
I de flesta journaler från Sigtuna finns handritade lungor med de mest sjuka områderna markerade med rött.
Bara ett flertal patienter i Sigtuna får diagnosen konvalescent i sina journaler, dvs var i första hand i behov av vila och god omvårdnad för att tillfriskna och hämta krafter.
Sanittetsanstalt Ropsten. Hit kördes de överlevande från Frihamnen. Stockholms stad har med bidrag från statsverket till två tredjedelar av kostnaderna uppfört en avlusningsanstalt vid Ropsten; den blev färdig till användning i slutet av april 1920. Området var då kuperat, och den placerades uppe på en kulle på den nuvarande trafikplatsen vid tunnelbanestationen Ropsten. kunde ta emot upp till 200 personer per dag. Medan de själva badades och kalufsen befriades från eventuella hyresgäster, röktes kläderna med cyanvätegas. Staden själv betjänades förstås också, och särskilt från natthärbärgen skickades folk hit för rengöring och avlusning. Anstalten stängdes formellt 1943 men hölls öppen som Sanittetsanstalt för flyktingar från Baltikum. Den förblev sedan stängd, men byggnaden revs först in på 1960-talet för trafiken, bl.a. för nya Lidingöbron.
"Från döden till livet". Efter några timmars betänketid så sa jag ja till den föreslagna uppställningen. Marschdeltagarna i Warszawa, ett par tusen gick från döden i Treblinka som Umschlagsplats representerar till Dom Sierot som representerade det lyckliga hemmet för hundratals barn. Varje marschdeltagare bar på ett band med ett barnnamn - ett judiskt namn. Framme vid det gamla barnhemmet band de banden vid stängslet. Barnen har kommit hem.
Min marsch för de 1945 överlevande som dog i Sigtuna strax efter att ha kommit Sverige börjar således vid deras gravhällar i Stockholm. Det finns över 100 sådana där.
Från begravningsplatsen förflyttar jag mig i en liten lastbil mot beredskapssjukhuset i Sigtuna. Denna lastbil förde mat och förnödenheter till sjukhuset i Sigtuna och återvände med de dödas kroppar som last. I Sigtuna, i beredskapssjukhusets skolsalar som blev sjuksalar stannar jag enbart en kort stund vid deras sängar som ser klart överdimensionerade jämfört med deras ynkliga kroppar.
Min resa från Sigtuna fortsätter i en arméambulansbuss för bårar. Inte en "vit buss" som många felaktigt beskriver!
Drygt 5 mil längs nuvarande E4 och därefter längs Lidingövägen till Ropsten och strax därefter till Frihamnens Kajplats 2. Där väntar på mig ett lassaretfartyg som för mig till Lübeck. Lite sjösjuk, febrig och trött av sjöresan tar jag mig till Lübecks hamn. Där finns Röda korsets tåg med sjukvårdare ur de brittiska trupperna som strax innan, den 15 april 1945 befriade Bergen-Belsen.
Jag landar i lägret mellan två byar Bergen och Belsen. Där står sjukvårdstält tätt. Där mins en ångande bastu och tält för desinfektion av de som överlevde och skall få ytterligare vård.
Stanken av de 10 000 icke begravda kroppar som britter mötte där i april 1945 finns kvar. Kropparna har flyttats med hjälp av en buldozer till massgravarna. Jag orkar inte längre! Jag förflyttar mig snabbt hela 6 år tillbaka i tiden. Till Polen, Ungern Tjeckoslovakien, Rumänien m.fl. Många av "mina överlevande" från Norra var de i skolåldern. Många har precis upplevt sin första kärlek. Många var nygifta och fick sitt första barn.
Så jag börjar nu min bildserie från slutet. Norra judiska begravningsplatsen. Många av gravstenarna är oläsbara. Vi rengör de och tar reda på namnen. Nästa anhalten är Judiska församlingens arkiv. Jag kollar om de finns och hur deras namn stavas i dödsboken. Många har förvrängda namn och platser där de föddes. Polskor blir tjeckiskor och vice versa. Det som stämmer är deras födelsedatum och dödsdatum.
 |
| I Judiska Församlingens arkiv, i boken över de begravda så finns alla de som dog i Sigtuna. Här fyra personer som begravdes bara 3 veckor efter ankomsten till Sverige. |
 |
| Vid den blåa punkten - kvarter K ligger de fyra ovannämda. Då flera kroppar anlände dagligen till begravningsplatsen bestämde man sig att börja begrava "de överlevande" i en ny kvarter som heter J.. |
 |
Så här börjar jag min resa. Från slutet av resan till Sverige för de överlevande som klarade livhanken bara några veckor efter befrielsen. Resan startar vid deras gravar vid Norra Judiska Begravningsplatsen. Många av gravstenarna är oläsbara. Vi rengör de och tar reda på namnen. Stenkonservator Justyna Bamba tar reda på det för ögat osynliga. Pola Ladowskas namn kommer fram. På stenen står det att hon kommer från Tjeckoslovakien fast vi vet genom FFMs forskning att hon kommer från Polen och textilstaden Lodz.
|
Man vet att det var redan vid åttatiden som först de första två bussarna från Ropsten kom körande fram till skolhemmet i Sigtuna där beredskapssjukuset var inkvarterat. De måste nog köra i en skyttetrafik då det fanns plats för 6 stycken bårar i varje buss.
Nästa steg var var därför att finna Läkarkorten från Sigtuna beredskapssjukhuset. Alla kom dit från lassaretfartygen. Sjukhuset i Sigtuna var dock även för de överlevande som kom till andra hamnar, således från andra sjukhus. Stora tunga arkivlådor med namn och diagnoser väger mycket, på alla sätt.
 |
Majoriteten av patienter i Sigtuna var unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats tidigare. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus. De flesta journaler från Sigtuna har handritade lungor med de mest sjuka områdena markerade med rött. |
 |
| På baksidan av korten med Diagnos och de röda lungorna brukade läkarna ofta antecknat patientens härkomst (här Polsk judinna) och tidigare yrke och ofta även uppgifter om saknade anhöriga: Föräldrar döda - Systerns öde okänd.. |
I Läkarkorten och i de medicinska journalerna från beredskapssjukhuset förekommer knappt 400 patienter. Majoriteten av patienter var unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. I Läkarkorten står det klart vilka patienter var judinnor och vilka inte. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats innan. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus.
I de flesta journaler från Sigtuna finns handritade lungor med de mest sjuka områderna markerade med rött.
Bara ett flertal patienter i Sigtuna får diagnosen konvalescent i sina journaler, dvs var i första hand i behov av vila och god omvårdnad för att tillfriskna och hämta krafter.
 |
Nästa steg var att finna deras Läkarkort från Sigtuna beredskapssjukhuset. Alla kom dit från lassaretfartygen. Sjukhuset i Sigtuna var dock även för de överlevande som kom från andra sjukhus också. Stora tunga lådor med namn och diagnoser. Korten med de som dog i Sigtuna ha en röd övre vänstra hörna och ett kors. Redan på det stadiet märker jag att namnen och länderna där de överlevande föddes stämmer inte överens med de angivna på gravhällarna.
|
 |
| Mellan Lantmännens magasin och kolupplaget har man byggt en provisorisk mottagningsstation. Därifrån körde man de fd koncentrationlägerfångarna till sanitettssattionen i Ropsten. |
 |
| SS Kastelholm vid Kajplats 2 i Frihamnen. Personalen bär ut fd koncentrationlägerfångarna och lägger de på bårar.. |
 |
SS Kastelholm på väg mot Kajplats 2 i Frihamnen. I bakgrunden Lidingö. Fartyget är fyllt av svårt sjuka och utmärglade människor som överlevt koncentrationslägren. S/S Kastelholm, passagerarfartyg, sjösatt 1929 för AB Svenska Amerikalinien för östersjöfart. Dräktighet 907 brt, 570 nrt, löa 55 m. Kolfyrad kolvångmaskin. 210 hyttplatser. Befälhavare juni 1945: Kapten Dahlbom.
|
 |
En gammal karta med Hansestaden Lübeck och Stockholm markerade. En sjöresa, dryggt 1000 km måste har tagit 4-5 dagar för ångfartyget SS Kastelholm. Att resan ha var så lång berodde dels att fartygen från Lübeck måste eskorteras första sträckan p.g.a. minor i vattnet. Fartygen la till också i Karlskrona innan då kom till Stockholm.
Annars så var det i början av 1250-talet som Birger Jarl och den tyska Hansestaden Lübeck kom överrens om att handeln mellan Hansan och Sverige skulle utgå från Stockholm. De tyska köpmännen fick olika förmåner i staden mot att de följde svensk lag.
För att ta emot patientema organiserades genom UNRRA och Svenska Röda korsets försorg ett detachement i Lübeck, det s.k. Lübeckdetachementet. Chef för detta var doktor Hans Amoldsson. Detachementet upprättades i Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Alle strax utanför staden. Med britisk hjälp iordningställde man en patientförläggning i tre byggnader med sammanlagt l 400 bäddplatser och en reception med svensk, tysk och brittisk personal. Vidare ingick en svensk badpluton med utrustning för bastubad. Patienterna skulle i huvudsak anlända med tåg. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 passagerare. De skulle registreras och väljas för vidare transport till Sverige.
|
 |
De fd lägerfångar som kunde gå gick igenom flera bad, bastu och annan desinfektion. Då en del dog i bastun fick den svenska bastubatalionen att ändra på rutinerna.
|
 | |
|
Den 15 april 1945 gick brittiska soldater in i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Inne i lägret fann soldaterna högar av döda, nakna människor, flertalet kvinnor.
De befriade kvinnorna i lägret som skulle resa med transporterna till bl.a. Sverige har blev "desinfekterade" och fått sina fångkläder brända. Första läkarundersökningen sköttes av de brittiska läkarna och varje person/patient fick ett Field Medical Card. Troligen var de röntgade och behandlade på plats i lägret Bergen-Belsen.
 |
April 1945 i Bergen-Belsen. En britisk soldat begraver med en schaktmaskin en del av de 10 000 kroppar som hittades inom lägret. Min mosters man tillhörde de överlevande som hittades halvdöda i lägret. Troligen finns hans kvarlevor i en av de massgravar som finns inom området.
|
