 |
| En riktig svensk snubbelsten. J-passen kallas de pass som innehöll ett rött "J" och som utfärdades av Nazityskland till tyska judar efter den 5 oktober 1938 då alla judars pass blev ogiltiga. |
DN meddelar att Konstprojektet med snubbelstenar blir efter långvariga diskussioner nu verklighet.
Kostnaden för projektet uppskattar jag till 1 000 000 skattekronor. Myndigheten som den 14 juni placerar ut stenar på tre adresser i Stockholm har gjort till sist "egna snubbelstenar" som inte stämmer överens med det europeiska projektet. Svenska snubbelstenar har också egen text som inte överensstämmer med de andra som är minne över personer som har deporterats från givna adresser och mördades under Förintelsen. På så sätt urlakas projektet.
Ingen av de snubbelsteninnehavare har deporterats från Sverige. Alla har inte fått förlängt uppehållstillstånd innan andra världskriget bröt ut, bl.a. år 1937.
Jag har svårt att se meningen med de meningslösa snubbelstenarna. Skall vi svenskar känna oss skyldiga?
Om vi skall känna oss skyldiga så handlar det om en (S)vensk mycket restriktiv flyktingpolitik. I det fallet skulle man resa en, bara en monument, enligt bilden ovan med ett rött J som stämplades på svensk begäran i miljontals judars tyska pass. Begäran kom då det var svårt för den svenska gränspolisen att veta vilka som var judar.Från 1938 stämplades alla judiska pass i Nazityskland med bokstaven J för jude.
Fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar. Kritik riktades då mot Sverige att man inte tog emot fler flyktingar innan krigsutbrottet.
J
Syftet med snubbelstenar är att hedra judar och övriga förföljda som fördrevs eller mördades av nazisterna. Stenen placeras framför offrets sista bostad.
Mannen bakom konstprojektet är den tyske konstnären Gunter Demnig. Varje sten skall ha en kortfattad inskription: Hier wohnte (här bodde), namnet, födelseåret, vilket datum han/hon deporterades, namnet på lägret och när personen mördades.
I Norge finns ett större antal snubbelstenar. Riktiga, äktasnubbelstenar enl. de krav som har ställts.
Däremot i Sverige finns/fanns inga personer som motsvarar de kraven. Därför kommer fram ett nytt begrepp Oäkta snubbelstenar. Sverige skall vara först (hur eljest) med oäkta snubbelstenar. Naturligtvis så om det finns oäkta snubbelstenar så måste det även finnas äkta som de i Norge och på många, många platser i Europa.
Att sätta ut oäkta snubbelstenar i Stockholm är att trivialisera Förintelsen.
Vi som vet att snubbelprojektet i Europa omfattar inte den typ av personer som skall tilldelas
de oäkta snubbelstenarna förstår inte meningen med det hela i Sverige. Skall vi svenskar känna oss skyldiga, frågade jag förr. Visst, skatteskyldiga. Projektets planerade pompösa avslutning med att flyga hit konstnären från Tyskland som har fortsättningsvis inte förstått att den texten som skall stå på de 3 stenarna avviker från de 70 000 andra kommer ytterliggare fördyra projektet utan att nämna trivialisera resten av projektet och Förintelsen.
Varför skall Stockholms Stad och Sveriges regering bekosta det? Efter min starka kritik förr har man minskat antalet snubbelstenar, alltid något.
Igen, en av de "hedrade" är spionanklagad i Sverige, en av de vet inte om och hur han dog. Man vet att samtliga bodde inte i Sverige vid andra världskrigets utbrott men långt tidigare, åren 1937-1938 då Förintelsen av judar har inte startat. De nämnda har vid deportationstillfället bott i Finland där man har uppmärksammat deras deportation med ett monument nära färjeterminalen.
Samtidigt så har Stockholms Stad avslagit en ansökan att hedra 101 Förintelseoffer som ligger begravda vid Stockholms Stads största begravningsplatser, Norra Begravningsplatsen. Deras levnadsöden är kända - getton, dödsmarscher och koncentrationsläger. Öden av deras syskon och föräldrar är också kända, de flesta mördades i gaskamrana i Auschwitz. Slutligen vet man hur och var de dog. I Sverige, bara några dagar eller veckor efter att ha tagits hit med Vita båtar som la till i Stockholms Frihamn. Vi bör också komma ihåg hela den svenska fantastiska organisationen som gjorde det möjligt för 9 300 fd koncentrationslägerfångar som med UNRRAs och Röda korsets aktion har under juni-juli 1945 kommit med Vita båtar till Sverige och fått den vård de behövde.
Vi som vet att snubbelprojektet i Europa omfattar inte den typ av personer som skall tilldelas
de oäkta snubbelstenarna förstår inte meningen med det hela i Sverige. Skall vi svenskar känna oss skyldiga, frågade jag förr. Visst, skatteskyldiga. Projektets planerade pompösa avslutning med att flyga hit konstnären från Tyskland som har fortsättningsvis inte förstått att den texten som skall stå på de 3 stenarna avviker från de 70 000 andra kommer ytterliggare fördyra projektet utan att nämna trivialisera resten av projektet och Förintelsen.
Varför skall Stockholms Stad och Sveriges regering bekosta det? Efter min starka kritik förr har man minskat antalet snubbelstenar, alltid något.
Igen, en av de "hedrade" är spionanklagad i Sverige, en av de vet inte om och hur han dog. Man vet att samtliga bodde inte i Sverige vid andra världskrigets utbrott men långt tidigare, åren 1937-1938 då Förintelsen av judar har inte startat. De nämnda har vid deportationstillfället bott i Finland där man har uppmärksammat deras deportation med ett monument nära färjeterminalen.
Samtidigt så har Stockholms Stad avslagit en ansökan att hedra 101 Förintelseoffer som ligger begravda vid Stockholms Stads största begravningsplatser, Norra Begravningsplatsen. Deras levnadsöden är kända - getton, dödsmarscher och koncentrationsläger. Öden av deras syskon och föräldrar är också kända, de flesta mördades i gaskamrana i Auschwitz. Slutligen vet man hur och var de dog. I Sverige, bara några dagar eller veckor efter att ha tagits hit med Vita båtar som la till i Stockholms Frihamn. Vi bör också komma ihåg hela den svenska fantastiska organisationen som gjorde det möjligt för 9 300 fd koncentrationslägerfångar som med UNRRAs och Röda korsets aktion har under juni-juli 1945 kommit med Vita båtar till Sverige och fått den vård de behövde.
