|
Resan till Theresienstadt, t.o.r. De Vita bussarna skulle i SS regi ta med sig från Neuengamme 450 franska, polska m.fl. krigsfångar till Theresienstadt. Flera av de franska fångarna var i dåligt skick och dog under resan. På vägen tillbaks passerade de Vita bussarna staden Dresden som precis innan hade blivit bombat och nästan jämnat med marken. För natten gjorde man ett stopp i Potsdam som tidigare samma natt hade bombats. Konvojen nådde dock oskadd fram till Padborg vid den tysk-danska gränsen den 17 april 1945. Dagen efter fortsatte konvojen med färjan över till Malmö. Båda resor var mycket farliga både för personalen och fångarna de i den smala korridoren som var kvar av Nazityskland pågick fortfarande krigshandlingar. Nettot hämtade fångar minus 27 (-27).
15 april 1945 - dagen då fångarna befriades i Bergen-Belsen lägret. I Sverige vet man väldigt lite om den gruppen och deras väg till Sverige med Vita båtar.
15 april 1945 - dagen då 423 judiska fångar började köras i en small korridor av det som var kvar av Nazityskland. De blev fria den 18 april då de Vita bussarna nådde Sverige. Sverige blev världskänd för det.
Hur många människor har Vita bussar räddat, nettot, har jag alltid undrat. Jag vet inte. Det helt klara är att Vita bussar har, i krigets slutskede transporterat koncenterationlägersfångar i olika riktningar, mellan olika koncentrationsläger i det som återstod av Nazityskland.
Många av körningarna (pluralis!) utfördes åt SS och med SS och Gestapoeskort.
Vita bussar har dessutom transporterat en hel del nazister, deras fruar och barn (de flesta enbart med tyskt medborgarskap) från Nazityskland till Sverige. Den delen av Vita bussarnas aktion har nog räddat livet på åtskilliga. Kvinnorna slapp att bli kallade tyskertøs (det norska ordet tøs motsvaras av det svenska slampa) och få sina huvuden rakade såsom det hände bl.a. i Norge och Dannmark. I Norge efter kriget blev tyskertøs internerade i läger och i fängelser.
|
I krigets slutskede blev lägren Theresienstadt, Bergen-Belsen liksom lägret i Neuengamme destinationerna för flera fångtransporter när de stora nazistiska koncentrationslägren i öst, bl.a. Auschwitz, evakuerades.
En del nazister använde lägren som depåer där människor fängslade där skulle kunna utväxlas mot pengar och guld som många av tyska nazister behövde för att fly till t.ex. Brasilien och Argentina. Just från Theresienstadt så släppte Himmler (chef för SS) en transport av 1 200 judar (mestadels från Tyskland och Holland) till det neutrala Schweiz. För det så har de judiska organisationer deponerat en lösen på 5 miljoner schweiziska franc till utlånade konton.
Den danska kungen Christian X säkrade frisläppandet av de danska medborgare från Theresienstadt den 15 april 1945 står i den engelska versionen av Wikipedia.
Det handlar naturligtvis om den stora bedriften att den 15 april hämta 423 överlevande danska judar med de Vita bussarna. Det var de 35 Vita bussar från Friedrichsruh som avgick 12 april därifrån. Jag skriver bedrift för det var en bedrift då under färden genom den sista korridoren en smal remsa som sträckte sing från norr till söder av resterna av Nazityskland där det pågick krigshandlingar och stora bombningar av städer, vägar då man ville snabbt uppnå en tysk kapitulation.
Medan de Vita bussar med 423 danska judar kördes norröver så kördes ett tåg från den riktningen med judiska fångarna från Bergen-Belsen till Theresienstadt. Ett slags byte fast tåget innehöll drygt 3 000 judar. Man vet att från och med 20 april anlände mellan 13 500 och 15 000 koncentrationslägerfångar, främst judar, till Theresienstadt efter att ha överlevt dödsmarscher från läger som skulle snart befrias av de allierades trupper.
Men det var inte bara judar från Bergen-Belsen som kom från norr med tåg. Även Vita bussar transporterade fångarna från norr till Theresienstadt.
Som Röda Korset beskriver det på sin hemsida: På vägen till Theresienstadt tog kolonnen med sig 400 fransmän som tyskarna hade släppt från Neuengamme. Fransmännen skulle lämnas i Flossenburg men när de kom fram visade sig lägret vara i upplösning. Man beslöt därför att ta med sig fransmännen till Theresienstadt. Detta tycks har varit igen en svensk transport i SS-regi. Efter att de franska fångarna från Neuengamme lämnades i Theresienstadt så fylldes bussarna med 423 danska judar. Kolonnen som startade den 15 april nådde Lübeck den 16 april. Därifrån fördes de vidare till Malmö, dit de anlände två dagar senare.
Är det att förringa Röda Korsets insatser om man berättar sanningen om alla de transporter som de Vita bussarna var involverade i?
När man tittar på nettosiffror samma vecka som man räddade de danska judarna så handlar det om flera tusen (10-15 000) judar som kom till Theresienstadt och 423 som åkte därifrån. De flesta kom från norra Tyskland i den smala korridoren som återstod mellan de brittiska och amerikanska styrkorna i väst och de ryska i öst. Alla visste det kriget var i det närmaste slut.
En sak är säker, de människorna som bemannade Vita bussarna kan stå symbol för mod och civilkurage. De människor som beordrade den delen av aktionen som skulle även "rädda judar" som har blivit en enorm propagandaframgång för Sverige har jag en annan uppfattning om.
Vi får ställa oss en försiktig fråga. Vad skulle hända med de danskar och norrmän som satt i läger som transporterades därifrån i krigets absoluta slutskede. Troligen ingenting! Deras fångenskap skulle förlängas med några veckor.
Vad skulle hända med de judiska fångarna? Troligen samma sak. En sak är säker, boken Slutet av Brenadotte skulle inte ges ut och omdöme om Sverige som landet som hjälpte Hitler och nazister skulle leva vidare.
Det var i slutet av mars och i början av april 1945 som Svenska röda korset gjorde sig skyldiga till flera fångtransporter från Neuengamme till mindre så kallade satellitläger i Braunschweig och Hannover. I varje buss medföljde två SS-vakter. Totalt ”avlägsnades” 2 000 krigsfångar av olika nationaliteter, främst fransmän.
Idag vet vi att många krigsfångar var i så dåligt skick att de inte klarade transporten utan avled i bussarna. Enligt svenska och franska vittnesmål lyftes liken ut av svensk personal och lämnades vid vägkanten. Andra dog snart efter ankomsten i de nya fånglägren. Ett fåtal klarade sig fram till befrielsen. Bland dem fransmannen Henri Boivin.
Var detta något som regeringen i Stockholm kände till? Ett PM från 27 mars 1945 visar att UD var informerat: ”under hela dagens och morgondagens lopp är hela detachementet sysselsatt [med att] transportera omkring 2 000 tyska internerade från Neuengamme till Braunschweig för att bereda plats åt norrmän och danskar”. Citera sällan här!
Det är helt klart att de 2 000+ franska krigsfångar från Neuengamme lägret offrades för att ge plats åt danskar och norrmän. De i många fall mycket sjuka, franska, polska krigsfångar transporterades till en ovist destination och många dog på vägen dit. Det är just de, mindre heroiska sidorna av svenska Röda Korsets insatser under krigsslutet har medvetet förträngts i den svenska historieskrivningen.
Litteratur framkallad a världsläget.
Främst och pà en plats för sig själv bör här nämnas Churchills "Befrielsens
gryning".
Arets största bokframgång uppnåddes av Folke Bernadotte med boken "Slu-
tet", där han berättade om
sina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945
och
deras politiska följder. Utgivningsrätten hade innan årets slut sålts till 17 länder. Enbart i Sverige hade boken tryckts 100 000 ex. under 1945. Rena rama rekordutgivning då de sista bussar kom till Malmö den 28 april 1945 och sanering av de militära Vita bussarna började under 1 veckan i maj
Tyskertøs (norska ordet
tøs motsvaras av det svenska
slampa), även
tyskerjente, var en nedsättande benämning på de kvinnor i Danmark och Norge som hade sexuella förbindelser med tyska soldater under
andra världskriget. Eventuella barn benämndes på samma sätt
tyskerunger, eller med ett något mindre nedsättande ord som krigsbarn. Kvinnorna blev på grund av samtidens sexualmoral ansedda för att ha begått förräderi och utpekade för att vara kollaboratörer.
Vid krigsslutet blev de offer för omfattande och grova hämndaktioner och övergrepp från allmänhetens sida, varav de mest kända var att få sitt hår avklippt. De utsattes också i många fall för rättsövergrepp och justitiemord från myndigheternas sida, trots det faktum att de inte hade brutit mot lagen eller begått något faktiskt förräderi. Detta fenomen var dock inte exklusivt för Danmark och Norge