Nobelpriset i Stockholm och den skoningslösa elektronstrålen - Så långt kom vi i Vasastan och i Solna

Vi var lyckliga då vi såg på den fluoriscernande skärmen i elektronmikroskopet (övre bilden), våra snitt som låg nedfrusna på ett preparatnät, en grid. När vi ökade förstoringsgraden såg vi bara svart (nedre bilden). I svärtan, i det snabbt nedfrusna vattnet låg gömda våra vävnader. Ingen kontrast!

Vi var ett team, Tudor Barnard, Godfried Roomans, Lahja Svéus och jag. Vi hade (nästan) all utrustning och tack vare Lahja kunde vi få de bästa tänkbara snitt (bästa i världen) av den frusna vävnaden. Egentligen så hade vi helt olika projekt men en gemensam apparatur och ett gemensammt intresse för den tekniska utvecklingen.

Tudor som har varit först i kontakt med Jacques Dubochet, som tilldelats Nobelpriset i kemi 2017. Dubochet konstruerade en maskin för att kunna snabbt frysa biologiska prover och "killarna på verkstad" vid Wennergrens Institut i Stockholm byggde senare en likadan. 

Vi träffade senare Jacques Dubochet, och Richard Henderson i Cambridge. Jacques Dubochet var precis färdig med sin doktorsexamen medan jag fortfarande höll på min.

Tudor var mer intresserad av makromolekyler medan Godfried och jag ville visualisera vävnaderna. Lahja var intresserad att sälja maskiner som snittade prover vid mycket låga temperaturer där provet fanns i en kammare som fylldes med flytande kväve. Ingen av oss var intresserad av virus som ur prepareringssynpunkt var det enklaste att studera då man slapp att snitta provet samt att vatten bundet till ett virus är försumbar jämfört med muskel- eller levervävnad.

Så Lahja producerade snitten och vi flyttade de till elektronmikroskopet fortfarande djup nedfrusna och tittade på de i nedfruset skick i elektronmikroskopet.

Vi var lyckliga då vi såg våra snitt som låg nedfrusna på ett preparatnät av metall, en grid. När vi ökade förstoringsgraden såg vi dock bara svart. I svärtan låg gömda våra vävnader i det snabbt nedfrusna vattnet. Ingen kontrast! Inga strukturer!

Det stora problemet var den skoningslösa elektronstrålen. Om man hade lite strö så såg man inget eller en vävnad inbäddad i vitriferat vatten - inget som gav kontrast. Om man ökade något på elektronstrålens styrka så kokade vatten i provet och en minikrater bildades. I de mjuka biologiska vävnaderna är vattenandelen 70-80% så vi förstod från början att kontrasten mot proteiner skulle bli oerhört låg. Att ta bilder av de svarta snitten och försöka klämma ur de mha de fotografiska motoderna gav inget. Vi behövde en digitalkamera och datorer. Troligen behövdes vid den tiden en datorstyrka från alla datorer vid KTH, SU och KI för att kunna bearbeta bilderna av prover i vitriferad tillstånd. Vi kunde dock få fram den kemiska sammansättningen från provet då vi hade en mikroanalysutrustning kopplad till elektronmikroskopet.

Om man tillät snittet att långsamt frystorka, att vatten skulle försvinna så kom fram alla vävnadsstrukturer.

Det var en kompromiss att låta frystorka proverna, "en uppvärmning" till minus 100C, annars såg vi nästan ingenting. Vi försökte ta bilder av svärtan och försöka att framkalla de med olika filmframkallare och olika fotografiska papper men det svarta som vi såg i mikroskopet förblev svart. Vi hade inga datorer på den tiden (utom en ordbehandlare) och senare när vi fick de första så förstod vi samtidigt att även med de kraftigaste datorer som fanns tillgängliga i Sverige så skulle vi inte åstadkomma en bild av cellens inre såsom vi ville.

Genom mina forskarkontakter i Schweiz fick jag tag i en plast som kunde härda vid minus grader. Jag började arbeta hur vore det med att byta ut vattnet i provet mot den lågviskösa plasten. Allt vid mycket låga temperaturer. I Schweiz försökte man med att byta ut vattnet mot nedkylda lösningsmedel och alkohol. Jag valde en annan väg, en kontrollerad frystorkning. 
Jag byggde med folk från Karolinskas MTA stora maskiner där frusna prover frystorkades i högvakuum och därefter, fortsättningsvis i vakuum impregnerades prover med plaster som fick senare ett namn Lowicryl. Lowicryl var plasten som härdade, polymeriserades vid minustemperaturer.
  

Jag, då en doktorand och mina föräldrar och moster vid trappan av Wenner-Grens Institutet (trol. 1976).

Wnner-Grens Institut i Stockholm. På höger sida av bilden syns ett antal svarta fönster. Här stod våra kryoelektronmikroskop. Huset finns inte mera. Verkstaden som tillverkade våra kryoprylar finns kvar och fungerar som dagis

En skiss avv LTVEP-processor. LTVEP stod för Low Temperature Cacuum Embedding Processor. Bilden är från en artikel från Journal of Microscopy där även Nobelpristagarna 2017 - Jacques Dubochet och Richard Henderson publicerade samtidigt sina fynd.

Mitt laboratorium vid Patologiska Institutionen, Karolinska Institutet. Jag byggde med folk från Karolinskas MTA stora maskiner där frusna prover frystorkades i högvakuum och därefter, fortsättningsvis i vakuum impregnerades prover med plaster som fick senare ett namn Lowicryl. På bilden LTVEP-processor. LTVEP stod för Low Temperature Cacuum Embedding Processor.

Den stora fördelen med den metoden var att man kunde förutom strukturen i cellerna studera deras kemiska sammansättnig eller göra de histokemiska färgningarna för att påvisa olika enzymer eller substrat.

Bilden är från min artikel från Journal of Microscopy där även Nobelpristagarna 2017 - Jacques Dubochet och Richard Henderson publicerade samtidigt sina fynd.

Bilden är från min artikel från Journal of Microscopy där även Nobelpristagarna 2017 - Jacques Dubochet och Richard Henderson publicerade samtidigt sina fynd.

Muzeum Polin - Dwa lata wakacji? Czy pełna Indolencja? Czy to ważne ile osób wywożono do Treblinki albo gdzie powstała Żydowska Organizacja Bojowa ?

Dzisiaj na nowo otworzyłem stronę Muzeum Polin o Korczaku. Nic nie zmienione na mapach z okresu okupacji.  Dom Sierot - na Siennej 16/Śliskiej 9 (górne i dolne zdjęcie - (moja niebieska kropka) został przeniesiony przez Muzeum Polin (ich pomarańczowa kropka). 

Prawie 2 lata temu pisałem do Muzeum Polin i p. Stoli o bykach w tekstach, mapach i zdjęciach jeżeli chodzi o Korczaka i Dom Sierot.

Dzisiaj na nowo otworzyłem stronę Muzeum Polin o Korczaku. Nic nie zmienione na mapach z okresu okupacji. Dlaczego taki upór?
Dom Sierot - na Siennej 16/Śliskiej 9 (górne i dolne zdjęcie - (moja niebieska kropka) został przeniesiony przez Muzeum Polin (ich pomarańczowa kropka).

Niestety i tak pozostał. Przeprowadzano, jak pisałem do p. Stoli na ul. Śliską/Pańską przy wylocie ul. Sosnowej. Zdjęcie dolne to z 1945 roku. Mimo gruzów dookoła to Dom Sierot się nie przesunął a na mapie Muzeum Polin niestety tak. 

To indolencja.

Żydowska Organizacja Bojowa (ŻOB Jidysz: ייִדישע קאַמף אָרגאַניזאַציע) –

"Budynki Korczaka" - Śliska 51/Sienna 60 i Śliska 9/Sienna 16 po roku 1945

Ulica Sienna 16 podczas Powstania Warszawskiego 1944.

Ulica Sienna 60 podczas Powstania Warszawskiego 1944.

Śliska 51/Sienna 60, < po lewej i Śliska 9/Sienna 16, < po prawej - stan w 1945 roku

Śliska 51

Śliska 51/Sienna 60

Ulica Sienna 16.

Sienna 16 po deportacji Korczaka i dzieci i likwidacji Malego Getta.

Budowa PEKIN. 

Sienna 16 w 1945 roku widziana z bramy budynku Złota 24. Po prawej od Sienna 16 to podwórko domu Śliska 7.

"Budynki Korczaka" - Śliska 51/Sienna 60 i Śliska 9/Sienna 16 po roku 1945.

Śliska 51/Sienna 60
W marcu 1905 roku Henryk Goldszmit (Janusz Korczak) otrzymał dyplom lekarza na UW i podjął pracę w żydowskim Szpitalu dla Dzieci im. Bersonów i Baumanów przy ulicy Śliskiej 51/Siennej 60 w Warszawie. Tam, jako tzw. lekarz miejscowy, zobowiązany był do całodobowej opieki nad chorymi oraz udzielania porad w ambulatorium przyszpitalnym (bez różnicy wyznania). Korczak dostał ten etat i mieszkanie po poprzedniku o nazwisku Julian Kramsztyk. 

Historia szpitala Bersonów i Baumanów w czasie okupacji jest bardzo bolesna. Szpital zamknięto podczas wielkiej akcji wysiedleńczej 10 sierpnia 1942 r., gdy likwidowano Małe getto. Dyrektor szpitala, dr. Braude-Hellerowa z personelem i pacjentami przeniosła się na teren dużego getta.
Budynek przetrwał do dzisiaj (2017).

Śliska 9/Sienna 16
W dniu 21 października 1941 roku Niemcy wydali zarządzenie o zacieśnieniu granic getta. Dom Sierot z ul. Chłodnej 33 (poprzednio z Krochmalnej 92) przeniesiono do gmachu Towarzystwa Wzajemnej Pomocy Pracowników Handlowych i Przemysłowych przy ulicy Siennej 16 (z drugim wejściem od ulicy Śliskiej 9).

Z tego miejsca Korczak, dziesięcioro wychowawców i 239 dzieci zostali 5 sierpnia 1942 wyprowadzeni na Umschlagplatz, rampę kolejową Dworca Gdanskiego przy Stawkach. Stąd zostali przewiezieni wagonami bydlęcymi do obozu zagłady w Treblince, gdzie zostali zamordowani!

Budynek przetrwał do lat 50-tych i został zburzony w czasie budowy Pałacu Kultury.

Warsaw Ghetto Museum - I hope it is not just the words

The very first plan of the Jewish Children Hospital in Warsaw located between two streets - Sliska and Sienna.

Jewish Children Hospital in Warsaw

Janusz Korczak, Izaak Eliasberg (middle) i Stefania Wilczyńska

Poland will build a museum focused on life and death in the Warsaw Ghetto.
“The museum will be located in a building that had been used as a children’s hospital inside the ghetto and will be established in collaboration with the Jewish Historical Institute,” said Polish Minister of Culture.
He meant Jewish hospital named after Jewish philanthropic families - Berson and Bauman. The hospital where dr. Eliasberg and Janusz Korczak worked at 51 Sliska Str.

Dr. Izaak Eliasberg met young Korczak at the Berson-Bauman Hospital and this spot is actually the start point of the Orphanage Dom Sierot. Korczak was not just working at the hospital, he got the position as "local doctor" (after dr. Julian Kramsztyk) and got the flat within the hospital area.

In the Application (Feb. 1942) Korczak wrote about his time at the hospital:
My masters in the hospital at Sliska St.: the ironist and nihilist Koral, the jovial Kramsztyk, the serious Santz, the fine diagnostician Eliasberg, and also assistant surgeon Sliiewski and a selfless nurse, Laja. I expect to meet more of the kind of Laja in the children's slaughter house (and morgue) at 39 Dzielna St. Hospital revealed to me how dignified, mature and sensible a child is face to face with death.

In the same Application Korczak wrote: 

Jobs so far: 

1. Seven years, with intervals, as sole house surgeon in the Sliska Street hospital.

Jewish Children Hospital in Warsaw after WWII.

Warsaw Ghetto. The Jewish Children Hospital is marked with blue dot while Janusz Korczak Orphanage in the Ghetto is marked with a red dot. Blue line is the ghetto border in 1942, prior to deportations to death camp Treblinka.

Until now the only museum fully dedicated to the Warsaw Ghetto and the Warsaw Ghetto Uprise is in Israel - The Ghetto Fighters House Museum. The exhibition there is both chronological and thematic. It highlights the centrality of the youth movements and the Jewish stance – in every sense of the word – as a core value in Holocaust remembrance. 

The exhibits feature a number of key historical figures who hold a prominent place in the ethos of the Fighters´ House: poet-playwright-Zionist educator Itzhak Katzenelson, pediatrician-author and child-welfare advocate Dr. Janusz Korczak, historian and archivist Dr. Emanuel Ringelblum who directed the “Oneg Shabbat” clandestine archives documenting life in the Warsaw ghetto, and ofcourse Yitzhak “Antek” Zuckerman and Zivia Lubetkin: Zionist youth movement leaders and fighting underground commanders who survived to become founders of the kibbutz and the Ghetto Fighters’ House.