Saturday, April 7, 2018

ŻOB w Kuchni na ulicy Dzielnej 34

Cywia Lubetkin: "Członkowie ŻOB wyszli z ulicy Dzielnej 34 (m.in. przez Pawią 35) na sąsiednie ulice. Jedni podpalali opuszczone domy i składy ze zrabowanym żydowskim mieniem, inni rozklejali plakaty podpisane przez ŻOB, rozglądając się, czy nie widać Niemca, polskiego lub żydowskiego policjanta".
Zaproszenie na ostatnie przedstawienie w Getcie Warszawskim - w Domu Sierot Korczaka na ul. Siennej 16. 

Pod tym adresem "Kuchnia" mieścił się tajny kibuc organizacji chalucowej na Dzielnej 34 prowadzonej m.in. przez Cywię Lubetkin i Icchaka Cukiermana.

W wykładach w kibucu brali udział i Janusz Korczak (18 stycznia 1942 r) i Stefa Wilczyńska (20 stycznia 1942 r.).

Zaproszenie jest pisane, adresowane ręką Stefy Wilczyńskiej.
P. Cywia = Pani Cywia Lubetkin.
P. Ichak = Pan Icchak Cukierman.
P. Sara = ?

Dlaczego "Kuchnia"! Poprzednio myślałem ze to chodzi o wejście kuchenne. To chodziło jednak o tajne nauczanie które skupiało się w kuchniach dla dzieci, świetlicach przy schroniskach dla przesiedleńców i tzw. kącikach w blokach mieszkalnych.

Z tego domu (Dzielna 34) przeprowadzone zostały pierwsze akcje tuż po Wielkiej Akcji latem 1942 r. Tam utworzono Blok Antyfaszystowski do którego początkowo nie przystąpili przedstawiciele Bundu. Może z tego powodu Muzeum Polin nie zaznaczyło tego domu... Dzielna 34 nawet pisząc o Korczaku na stronach internetowych muzeum.

W okresie getta była na Dzielnej 34 tzw "kuchnia" jak również nauczanie na poziomie gimnazjalnym i pogimnazjalnym. Tu były wystawiane różne sztuki teatralne, m.in, przez dzieci z Domu Sierot Janusza Korczaka. Lista prelegentów na seminariach na Dzielnej 34 jest bardzo ciekawa i długa, m.in, Janusz Korczak i Stefa Wilczyńska.

Dzielna 34 - to pod ten adres wysłał Korczak zaproszenie do Cywi i Icchaka na ostatnie przedstawienie w Warszawskim getcie wg. Poczty Tagorego.

Pierwsze akcje ŻOB opisane przez Cywie Lubetkin - Członkowie ŻOB wyszli z ulicy Dzielnej 34 (m.in. przez Pawią 35) na sąsiednie ulice. Jedni podpalali opuszczone domy i składy ze zrabowanym żydowskim mieniem, inni rozklejali plakaty podpisane przez ŻOB, rozglądając się, czy nie widać Niemca, polskiego lub żydowskiego policjanta.

Cywia Lubetkin była jedyną kobietą w komendzie ŻOB.
Z ulicy Dzielnej 34 były przeprowadzane pierwsze akcje ŻOB.

Thursday, April 5, 2018

Nieznana fotografia Mordechaja Anielewicza, komendanta Powstania w Getcie Warszawskim.

Anielewicz Mordechaj. pseud. Aniołek, hebr. Malachi. Podpisywał sie pod odezwami, rozkazami dwoma hebrajskimi literami, pierwsza i ostatnia od Malachi - מי

Nieznana fotografia Mordechaja Anielewicza, komendanta Powstania w Getcie Warszawskim.

Specjalnie dla tych co robia graffiti na dworcu Warszawa Sródmiescie.
Tym razem mam nadzieje ze znajdzie sie na widocznym miejscu, nie tak jak poprzednio.

Anielewicz Mordechaj. pseud. Aniołek, hebr. Malachi. Podpisywał sie pod odezwami, rozkazami dwoma hebrajskimi literami, pierwsza i ostatnia od Malachi - מי

Tuesday, April 3, 2018

The Good Doctor of Warsaw - Who is who in Elizabeth Giffords fiction

Naturligtvis trots att boken The Good Doctor of Warsaw är sk fiction så finns det riktiga människor bakom de beskrivna i boken.

Sophy är min mor och Krystyna är min moster. De är de enda ur släkten Rozental som överlevde Förintelsen. Deras äldre syster Sabina begick självmord i gettot. Deras föräldrar, Helena och Gabriel deporterades under sommaren till dödslägret Treblinka där de mördades i  gaskammare. Askan i markena i Treblinka är askan av nästan 1 000 000 judar. Där mördades även alla Sophy och kristinas kusiner, mostrar fastrar, morbröder och farbröder. En av kusinerna från Lodz Irena Polirsztok Onyszkiewicz överlevde också Förintelsen. Två av barnen till en annan Polirsztok familj överlevde kriget i Frankriket. Deras föräldrar och lillebror deporterades från Paris till Auschwitz och mördades där ungefär vid samma tidpunkt som Helena och Gabriel Rozental mördades i Treblinka. Förintelsens logistik var fruktansvärd.
Föräldrarna till Sabina, Kristina och Sophy levde i Warszawas getto vid Ogrodowa 26. De fördes under den Stora Aktionen till Umschlagsplatz och därifrån i boskapsvagnar til dödslägret Treblinka. De var i 50-års åldern.

Sabina Wójcikiewicz född Rozental, den 28 februari 1915 i Warszawa. Hon tog sitt liv i Warszawa Gettot på sin födelsedag år 1941. Innan andra världskriget arbetade hon som en modell i Magazyn Français på Kredytowa gatan 14 nära Plac Dąbrowskiego och Marszalkowska gatan. I april 1938 gifte hon sig Ludwik Wójcikiewicz i Nozyksynagogen vid Twarda Street. När andra världskriget började (1 september 1939) var hennes son Marian två månader gammal. Hennes man Lutek (Ludwik) var mobiliserad och slogs mot tyskarna. Han blev tillfångatagen men släpptes fri och återvände senare till Warszawa.
I Warszawa Gettot bodde de först på Ogrodowa Street nr. 26a tillsammans med Sabinas föräldrar Helena och Gabriel Rozental. Deras ekonomiska situation försämrades då tyskarna tog alla tryckerimaskiner fråm Wójcikiewiczs tryckeri och i gettot var det brist på allt. Sabina ville sälja allt, köpa mycket mat, äta middag med hela familjen och ta cyanidgift.  Irena Polirstok, Sabinas kusin, lämnade Warszawa och gav sin enrummare (med alkov) till det unga paret. Lägenhet låg vid Chlodna gatan. En dag sålde Sabina sin klocka för att köpa morötter till sin son Marianek. Hennes plånbok stals på marknaden. Hon återvände hem och hoppade från åttonde våningen i byggnaden.
Sabinas man Ludwik (Lutek) Wójcikiewicz var kvar i gettot till 1943. Han deporterades troligen under våren 1943 till ett koncentrationsläger. Han hittades i Bergen Belsen hade "Musselmanens" -status,  i slutfasen av dödsförloppet, Han var inte längre kontaktbar, svälten tog hans liv.

Sabinas grav i den judiska begravningsplatsen vid Gesia Street, nära stängslet som omgärdar begravningsplatsen.
Sabina Wójcikiewicz född Rozental med vännina på en gata i Warszawa, Sabina till höger. 

Helena Rozental f. Polirsztok , (Sophys, Krystynas och Sabinas mor) mördades i Treblinka. För att undvika deportation så arbetade hon och bodde i en fabrik i gettot som tillverkade borstar för tyska kontrahenter. Hon blev dock tagen därifrån den 3 augusti 1942 till Umschlagplats och Treblinka. Sophy (min mor) skulle besöka henne denna dag på kvällen och fann bara en tom säng i rummet där hon bodde med andra arbetare. Hon satt länge på sin mammas säng. Troligen då bestämde hon sig att fly från gettot trots stora faror utanför.


Gabriel Rozental mördades i Treblinka. Troligen 26 juli 1942 då han togs på morgonen denna dag till Umschlagsplatz. Han togs med flera andra som väntade i en kö vid ett soppkök vid Ogrodowagatan. Det finns inget foto av honom. Han såg ut "judiskt" och att ha på sig den typen av fotografi innebar för Sophy och Krystina deras och Marianeks undergång.

Irena Polirsztok (som gift Onyszkiewicz) ej nämnd direkt i boken
lämnade Warszawas Getto for Lodz. Hon gav sin lägenhet till Sabina och Lutek (Ludwik) Wójcikiewicz sin lila lägenhet vid Chłodna (gatan) nr. 28. Från denna fastighet hoppade Sabina och begick självmord den 28 februari 1939.

Sophy - Zofia (Lucyna Lunia) flydde Warszawa Gettot efter den Stora Aktionen 1942 där. Hon, syster Krystyna och Sabinas son Marian gömde sig under falska identitieter i staden Kopyczynce. När staden blev befriad från tyskarna 1944 (45 +) reste de till staden Lowicz där Zofia började arbete som lärare i stadens grundskola. Dit Misha återvände från Berlin i maj 1945. De flyttade till Warszawa.
I Warszawas föddes deras söner Gabriel (1946) och Romek (Romuald, Roman) (1949).

Krystyna Zielinska-Zarzycka (född Rozental) 1924-2005
Efter kriget studerade Krystyna journalistik vid Warszawas universitet och utexaminerades 1954. Under de närmaste 35 åren arbetade hon för den polska radio som journalist, reporter och korrespondent. Hon fokuserade på de socioekonomiska och konsumentfrågorna, ibland arbetade under täckning, ett arbetssätt känt 10 år senare såsom att man Wallraffar för att få en djupare insikt i verksamheten. Dessutom skrev hon för tidningar, gjorde TV-dokumentärer och publicerade flera böcker. Krystyna var en mycket populär journalist som också var politisk aktiv, bl.a. ledamot i den polska Sejmen under 1985-89.
Krystyna gifte sig med Janusz Zarzycki, polsk arkitekt och politiker. Under andravärldskriget var Janusz med i Armia Ludowa (AL) och med vapen stred mot tyskarna. Blev fängslad och satt i koncentrationsläger Buchenvald. Efter kriget blev han general, och andre försvarsminister. Under 1960-67 var han borgmästare i Warszawa. Krystyna hade ett barn, Helena, som emigrerade från Polen till USA vid 20 års ålder.


Krystina, första till vänster. Warszawas första dam (gift med borgmästaren).
Misha Wasserman Wroblewski stannade efter kriget i det militära. Han sökte sig bort från det strikt militära. Han ville också, liksom Sophy avsluta sina av kriget avbrutna universitetsstudierna.
Misha blev förläggare i den kända militära förlaget MON ansvarig för en bokserie som hette BWW (Biblioteka Wiedzy Wojskowej) som var en Vetenskaplig Militär Bokserie. Inom bokserien gav man ut bl.a. memoarer av de Gaullle, Guderian, Koniev och andra militära befälhavare under andra världskriget. Böckerna var alltid utsålda på utgivningsdagen och tillhör numera rariteter. År 1966 har min far blivit av med jobbet. Som orsak till uppsägningen angav man hånfullt att utgivningen gav inte vinst. Detta trots att alla utgivna böcker var slutsålda inom några dagar och trots att man gav ut då på nytt. Han som överste av högsta grade förflyttades till rererv som det heter eller disposition. Han fick således sin lön men hans liv har krossats. I samma väva har man stängt lokalerna där Korczakkommitteen höll till och upplöste organisationen.

Sophy . Zofia Lucyna Wroblewska född Rozental.
Hon lämnade Polen i november 1969. Hon var en mycket omtyckt lärare, lektor vid Warszawa Universitet och höll på med didaktik för blivande lärare. Hon hade under flera decennier arbetat dubbelt således både som vanlig lärare i skolan och samtidigt som lektor undervisade hon vid olika lärarhögskolor. Hon ville känna till hela undervisningskedjan. Hennes ställning och anställning vid Warszawa Universitetet hotades aldrig. Hon kvävdes dock av stämningen och att se andra hånas och diskrimineras.
Hon har redan varit med om den mörka stämningen vid samma universitet före kriget. Som student fick hon uppleva numerus clausus och judiska bänkar således var hon vid Warszawa Universitetet hänvisad till ett littet antal bänkar vid vilka de judiska studenter fick sitta.
Till sist, under den antisemitiska kampanjen 1968, så bestämde hon sig att i protest inte försvara sin doktorsavhandling. Detta trots att datumet för försvaret och opponenten var fastställda.
En tyst protest efter att ha arbetat som lärare sedan 1940-talet, i en hemlig undervisning under den tyska ockupationen och därefter i sedan 1945 i det befriade Polen. Hon berövades det polska medborgarskapet och lämnade Polen i november 1969, utan titel och doktorshatt.

Som det står i boken så har min far, mor, samt fastrar Niura och Rywa Wasserman samt deras vänner Roza och Lolek Nissenbaum samt Blanka lyckades gemensamt fly Warszawa. De tog sig genom den gröna gränsen till Sovjetunionen. Således illegalt. Det var mkt dramatik under flykten. Tyska soldater försökte ta ifrån faster Niura allt hon ägde men hon lyckades fysiskt ta det tillbaka. Tyskarna var inte ännu ”varma i kläderna för att mörda”. Min mor föll i vattnet vid påstigningen av båten under den mörka natten. Sällskapet delades efter att ha passerat floden i en roddbåt. Jag tror att Lvov var första anhalten för min far och mor, liksom för faster Niura. Troligen fortsatte faster Iwa (Rywa) till sin hemstad Pinsk.

Rywa (Iwa Wasserman min faster hade nog kommit till Lvov tillsamans med Misha och Spphy. Hon fortsatte därefter österut till födelsestaden Pinsk där bodde hennes far, styvmor och två halvsyskon. I Pinsk bildade tyskarna precis som i andra städer ett getto.
Den 27 oktober 1942 skrev Himmler order att förinta Pinsk getto och redan den 29 oktober 1942 blev gettot totalt avskärmat. Minst 10 000 judar mördades denna dag. Hur mördades de? Precis som tidigare så fördes de till ett skogsområde utanför Pinsk. Där fanns djupa diken grävda innan av lokalbefolkningen. De fick klä av sig och ställdes upp vid kanten av diket och sköts. Proceduren upprepades och nästa omgång arkebuserade föll ned i gravarna. Alla var inte döda. Gravdiket fylldes med jorden. Under nästkommande dagar har tyskar tvingat resterande judarna till samma dike. De sjuka och barnen mördades direkt i själva gettot. Min faster Rywa mördades 22 år gammal, hennes halvsyskon Nisia (Niusia) och Isaak har hunnit nå tonåren. Farfar Baruch-Borys Wasserman blev 62 och hans andra fru Dascha 47.

Rose - Roza och Lolek Nissenbaum fortsatte österut. Hamnade i området nära Taskent. Där dog folk av hunger. Så blev fallet med deras son Jacek som föddes 1941 - han fick för lite mat och dog av diarre. Rose berättade för mig att hon tuggade sönder kärnor av gräs och frukter för att ge honom som mat, näring. Det var genom Rose som Misha träffade Sophy. Sophy och Lolek Nissenbaum spelade i en judisk teatergrupp. Lolek var berömd för sina roliga historier "szmonces".
Rose, ytterst till höger och Sphy i mitten av bilden tillsammans med sina vänner vid gungan. Troligen Sródborów.
Bronek Kopyto - Bronisław Kopyto (Bron Kirby). född 1922-05-19. Hans styvfar hette Edward Zakrzewski och mor Stanisława Tenenbaum. Släkten Tennenbaum (mofar och mormor -Ludwik i Felicja Tenenbaum hade vid Bracka 18 en av Warszawas största möbelaffär som hette Meblostyl. Broneks far (trol. styvfar) var Polak och konverterade till judendomen för att kunna gifta sig med Stanisława Tenenbaum. Stanisława var en oerhör vacker och blev under 20-talet Miss Warszawa Tyskarna strax efter inmarschen i Warszawa 1939 övertog möbelaffären och tömde den på alla möbler - då begick Broneks mormor självmord. I Början av kriget höll de sig utanför Gettot. Broneks far fick fobier att Gestapo var de på spåren och till sist begick självmord. Stanisława Tenenbaum gick till gettot där hennes son Bronek bodde. Bronek och Krystyna var redan ett par och senare gifte de sig. Bronek var den som ordnade det mesta för Sophy, Krystyna och Marian både i gettot och därefter under deras flykt till Kopyczynce. I Warszawas Getto körde Bronek och Misha en cykelriksha. Den stod ofta parkerad på gården till Korczaks barnhem vid Sienna/Sliskagatan. Misha arbetade där liksom Krystyna som servitris hos Tatiana Epstein. Bronek liksom Kritina smugglade folk från östra Polen in i Warszawas Getto. Att skaffa falska identitets handlingar var en annan verksamhet som Bronek sysslade med under gettotiden.  Bronek besökte ofta Sophy och Kristina i Kopyczynce där och agerade som "kusin". Han fängslades av tyskarna och tillsattes in i Janowka läger utanför Lwow. Hans mor mördades där och han lyckades att fly med två andra.
Efter kriget var Bronek pilot och flög bl.a. regeringsplanet. Därefter gick han över till det polska flygbolaget LOT. Han misstrivdes i Polen och vid en av flygningarna till Paris lämnade han planet och begärde politisk asyl där. Så småningom flyttade han till Israel och flög för EL AL. Han reste dock vidare, till Australien. Han ville bort från Europa. Han lyckades inte att få sina flygcertifikat godkända och bildade ett byggföretag i Melbourne. Han gifte sig för andra gången och hade en dotter. När jag flydde till Sverige erbjöd han sig att hjälpa mig i Australien. Han kopplade Europa, med all rätt med alla mörka minnen.

Släkten Tennenbaum, Broneks mofar och mormor (Ludwik i Felicja Tenenbaum) hade vid Bracka 18 en av Warszawas största möbelaffär som hette Meblostyl. 
Förintelsens överlevande. På högra sidan Krystyna and Bronek Kopyto och till vänster Misha och Sophia med nyfödd son Gabriel. Marianek is standing close to Krystina. Troligen hösten 1946. Vare sig Broneks, Mishas eller Krystinas föräldrar överlevde den mörka tiden.


Ludwik Wójcikiewicz Innan kriget arbetade han inom familjens företag, Bröderna Wójcikiewicz tryckeri.


Jakub Frydman Innan kriget bodde han i stadsdelen Ochota i warszawa. Han var lång och bredaxlad. Enligt min far, Misha var han en ädel och god man. I Gettot grundade han något av ett företag som smugglade varor in i gettot. Han anställde Misha i företaget. Jakubs samarbetetsparter på den ariska sidan var Jadwiga och Tadeusz Błażejewscy. Jakub Frydman arbetade (från december 1940) som en judisk polisman vilket gav honom en rörelsefrihet trots att han egentligen hade så kallade skrivbordsarbete. Förutom mat så smugglade han också vapen till getto. Jakub ertappades av tyska gandarmer med smuggelvapen och skötts av tyskarna utanför gettomurarna. Hans fru överlevde Förintelsen och gifte om sig och bor sedan slutet av 40-talet i Frankriket.

Bronka Gołąbek skickades till tvåmgsarbete i Tyskland och bosatte sig i Frankrike efter kriget.

Stanisław Gołąbek har tillsammans sin bror drivit ett företag i gettot med återvining, samling av metall och glas. Han hjälpte alltid Misha och Sophy. Under Stora Aktionen deporterades han, hans fru och tre döttrar till Treblinka. Där skildes de och han skickades att arbeta i ett Sonderkomando. Hans uppgift var att fylla groparna med de döda ihjälgasade. När han såg sina barns kroppar liggande i en grop, dödade han två tyska vakter med en spade. Sköts ihjäl av andra vakter.  Jakub Frydman var gift med  Stanisławs brorsdotter.

Tadeusz (Tadzik) Pióro. Misha och Sophy träffade honom i Lviv och blev goda vänner. Tadeusz lämnade sin lägenhet i Lviv till de. Tadeusz var underofficerare då Tyskland anföll Polen i september 1939.  Hans enhet slogs ut och han och en grupp soldater kom i den sovjetiska fångenskapen i Lvivregionen då samtidigt med Tyskland så gick in Röda armén in i Polen från öst. Tadeusz lyckades fly från en transport som skulle de till ett interneringläger och tog sig till Lviv, en polsk stad i öst, nu under rysk styrning där livet pågick nästan normalt.  I Lviv började han studera vid Tekniska Högskolan och arbetade vid ett raffinaderi som arbetare. Där träffade han Misha och de blev goda vänner. Plötsligt blev Tadeusz införlivad i en byggbataljon som skulle utföra arbeten för det ryska Röda armén. Efter den tyska attacken mot Sovjetunionen flyttades hans enhet, så kallad strojbat igen för att gräva stora antitankdiken - bara med spadar. Efter en tid flyttades hans enhet till staden Novocherkask där han fick arbeta i en kanonfabrik, allt under Röda arméns befäll. När Tadeusz fick veta att en polsk armé med general Anders i spetsen formades i Sovjetunionen försökte han att ta sig dit men misslyckades. Senare när general Berlings armén bildades lyckades han att i september 1943 ta sig till det första polska korpset som formades i Sielce. Han befodrades till som andra löjtnant inom artilleri. Han gick genom stridsleden från Smolensk till Warszawa. Han träffade Misha på nytt i det militära. Båda var med i striderna när Warszawas östra del - Praga intogs i september 1944. Då skilldes deras vägar på nytt. Tadeusz hade skickats till Artillerihögskolan i Leningrad. I maj 1945 blev Tadeusz Pióro befälhavare för artilleri-skvadronen i Bydgoszcz och  senare i Szczecin. Därifrån skickades han på nytt till den Militära akademin i Moskva, där han studerade i två år.
År 1957 utsågs han till Brigadier General, hela tiden i en aktiv militärtjänst. I september 1963 flyttade han till Warszawa och blev stf rektor vid Generalstabens Akademi.  Tadeusz och Misha träffades ofta under loven och deras barn lärde känna varandra. Under åren 1967-1968 försvarade Tadeusz officiellt polska officerare av judiskt ursprung som avskedades från arbetet i det antisemitiska kampanjen som startade1965-1966 för att nå kulmen 1968. För det blev han utesluten från armén i juli 1967. Han började skriva böcker med inriktining på det militära och politiska ofta under pseudonym då han var förbjuden att publicera. Vänskapen med Misha fortsatte och han blev god vän med Krystynas man general Janusz Zarzycki.

General Tadeusz Pióro ger en flagga under en militärceremoni

Tadeusz Pióro, Misha Wasserman Wróblewski (i mitten) och Janusz Zarzycki (till höger) i Warszawa i början av 80-talet.
Tadeusz Kotarbiński, den enda människan i världen som min mor uttryckligen sa till mig - Jemu masz się kłaniać, att ja skall göra honnör för (eller bugga). Kotarbiński på väg till arbetet vid Warszawa Universitetet korsade alltid intilliggande parken och tog sig genom sidoingången till universitetsområdet. Parken framför mina fönster som kallades då bara för skwer(ek) och byggdes på ruinhögar och man tog tillvara de stora gamla kastanjeträden i mitten. 
Min mors första kontakt med Kotarbiński var före kriget då hon var student vid Warszawa Universitet. Då Universitetsledning införde antisemitiska restriktioner (se nedan) bl.a. att judiska studenter fick begränsad antal sittplatser så stod Kotarbinski under hela sin föreläsning och uppmanade andra likasinnade att göra det också. När i Kopyczyńce (ukr. Копичинці), nyetablerade min mor kontakt med professor Tadeusz Kotarbinski, hennes lärare från Warszawa Universitet. Det betydde väldigt mycket att han svarade på hennes brev från Kopyczyńce och på det sättet bidrog till hennes falska ariskhet vilket betydde överlevnad! På ett liknande sätt bad hon om ännu en "personbevis" en födelseattest från den församlingen i Warszawa som hon tidigare lyckades att få det första beviset till sitt falska identitet. Brevet med födelseattest från den Heliga Barbaras församling i Warszawa anlände med posten och genom brevbäraren fick hela samhället veta att hon fick ännu ett brev från Warszawa. Det bekräftade hennes ariskhet. 
Kontakten mellan min mor och Kotarbinski fortsatte under kriget då han svarade på hennes brev från Kopyczyńce och på det sättet bidrog till hennes ariskhet och efter kriget till hans död 1981. Min mor vidhöll därefter kontakten med Kotarbinskis änka Janina Kotarbińska (Dina Sztejnbarg; 1901–1997). Kotarbińska var född i Warszawa. Under Förintelsen hade hon så kallade ariska dokument (Janina Kamińska). Hon fängslades för sitt deltagande i det underjordiska universitet och satt i fängelse i Warszawa och därefter skickades hon till Auschwitz och överlevde då hennes judiska identitet undanröjdes inte!

Innehållet i Lodz tidningen Republika vars korrespondent rapporterar från Warszawa. Vi får veta att nationalistiska paramilitära gäng sökt och slå studenter av judiskt ursprung . Nationalister använde knogjärn och promenadkäppar. De attackerade professor Tadeusz Kotarbiński , känd för sin fientlighet mot antisemitiska upptåg. Artikeln beskriver hur militanta gäng mitt under föreläsningarna gick in i aulan och drog ut universitetsstuderande av judisk utseende. En av professorerna har försökt att låsa dörrarna inifrån men det hjälpte inte.
Tadeusz Kotarbiński och hans fru Janina.


Józefa och Michał Wojciechowski. De rättfärdiga, Józefa och Michał Wojciechowski från Kopyczyńce som hjälpte Sophy, Kristina och Marianek att leva där under ett falskt identitet där. Paret Wojciechowski var aktiva att hjälpa judar under andra världskriget. Judar som gömde sig undan tyskar, ukrainare o polacker i skogar runt Kopyczyńce kom till familjen Wojciechowskis hem på natten och fick sina kläder tvättade där. Sophy och enbiträde Marysia hjälpte fru Jadwiga Wojciechowska att tvätta och stryka deras kläder. Min mor (Sophy) berättade att när hon strök skjortor (för att få de torra) så hördes det hus lösen i sömmarna sprack. Så hårt satt de i kläderna att tvätten och skökj fick inte bort de. Marysia "polsk biträde" som hjälpte till var judinna.
Efter kriget så hjälpta Sophy och Misha familjen Wojciechowski på alla sätt. Familjen fick lämna sitt hus och nästan allt de hade och flytta från östra Polen till västra. Det skedde i samband med att (Sovjet) ändrade på gränsdragningen efter kriget.
Nej tack till hjälp från judiska organisationer.

De rättfärdiga, Józefa and Michał Wojciechowski från Kopyczyńce som hjälpte Sophy, Kristina och Marianek att leva under ett falskt identitet där.



Icchak Cukierman tillsammans med Ziva Lubetkin var de som hade mest kontakt med Janusz Korczak och barnhemmet Dom Sierot vid Siennagatan 16. Korczak och Stefa Wilczynska deltog i ett flertal sammankomster av hemlig undervisning i Gettot där de föreläste båda om det som var så kärt för de - Erec Israel. Den judiska ungdomen i organisationer runt Lubetkin och Cukierman lyssnade till ett flertal föreläsningar. Cukierman, efter den Stora Deporationen förstod klart att det finns ingen "förflyttning till Öst", att fördlyttning till öst innebär bara ett - kvävning till döds i utrotningslägrens gaskammare. Han förstod att kampen är det enda sättet att överleva eller dö. Cukierman deltog i en framgångsrik aktion utförd av de judiska kämparna ur ZOB (24 december 1942) mot ett café för tyska officerare "La Bohème" i Krakow varav 10 tyskar dödades. Under Warszawas Getto upproret, som bröt ut April 19, 1943, var Cukierman som näst högste befäll (efter Anielewicz) utsänd till den ariska sidan utanför gettot där han tjänstgjorde som en länk mellan den judiska ZOB och polska Folkarmén (Armia Ludowa). Till hans uppgifter hörde också sammanställning av rapporter för den polska exilregeringen i London. Under 1944, under Warszawaupproret var Icchak Cukierman befällhavare för en judisk ZOB styrka, i vilken ingick flera de överlevande kämpar från Warszawa Getto Upproret i april-maj 1943. När Warszawa Upproret faller gömmer sig med flera ur sin styrka (bl.a. Zivia Lubetkin) Promyka gatan. De är omringade av flera tyska posteringar tyska försvarslinjer då gatan ligger bara ett hundratal meter från Wislas strand. På andra sidan av floden fanns polska och ryska styrkorna. Man lyckas att evakuera den instängda gruppen med en sjukhusambulans i mitten av november 1944. Cukierman bestämmer sig att bilda i och organisera tillsammans med Abba Kovner och delta aktivt i verksamheten av BERIḤAH (Heb. בְּרִיחָה; "Flykt"). Det handlade om flykten till Erec Israel. Första samlingspunkten var Bukarest dit de första grupperna avjudar anlände i mitten av januari 1945. Efter Kielcepogrom så förhandlade sig Cukierman till ett öppnandet av Polens södra gräns och den största legala flykten var ett faktum. Öppnandet av gränsen var, naturligtvis ett samspel med den tjeckisa regering där Jan Masaryk och Rudol Slansky var positiva och såg till att tjeckiska staten stod för tågtransporter från gränsen vidare söderöver till Berihahs centra.
Cukierman deltog i projekteringen av monumentet till minne av Upproret i Warszawas getto, som presenterades den April 19, 1948 år. Samma år flyttade han Ziva Lybetkin till Israel, där på årsdagen av Upproret, den 19 april 1949 tillsammans med Zivia Lubetkin grundade kibbutzen Lochama ha-Geta'ot. Han var också en av grundarna till Ghetto Fighters Museum. År 1961 vittnade han och Zivia i rättegången av Adolf Eichmann. Cukierman skrev ihop sina minnen i en bok"Överflödigt minne (sju år). Minnen 1939-1946 ", som enligt hans önskningar släpptes först 10 år efter hans död. År 2011 blev Yitzhaks barnbarn - Roni Cukierman - den första kvinliga stridpiloten som flög F-16.


Zivia Lubetkin har, liksom hennes blivande make Yitzhak (Icchak) Cukierman haft sina rötter i zionistiska eörelser Dror och He-Khaluc. År 1939 var hon en delegat till den 21:e zionistiska världskongressen i Genève. Hon, liksom många tillbringade den första perioden av kriget i Lviv men återvända till Warszawa i januari 1940. När hon var i Warszawasgettot gick hon och hennes man Icchak Cukierman aktivt i organisationen av motståndsstrukturer och initierade bildandet av den antifascistiska blocket och var den enda kvinnan in den Judiska Komporganisationens ledning.  Hon deltog i Warszawa Getto Upproret. Hon tillhörde de som har tillsammans med upprorets ledare Mordechai Anielewicz omringats i bunkern vid Mila 18 gatan. Hon tillhörde de få som lyckades ta sig ur bunkern och därefter genom kanalerna ta sig till Prosta gatan som låg utanför det omringade och brinnande gettot. Dryggt ett år senare, i augusti 1944 deltog hon i Warszawa Upproret inom en judisk bataljon som tillhörde ZOB vars befällhavare var Icchak Cukierman. Bataljonen var en del av Folkets armé (Armia Ludowa). Efter kriget lämnade hon och hennes man till Israel. Hon var en av grundarna till Ghetto Fighters Museum. Hennes barnbarn Roni Zuckerman var den första kvinnliga stridspiloten i den israeliska flygvapnet.


Tosia - Tosia Altman var jämngammal med Sophy och föddes liksom Sophy i Lipno. Hon var med i Hashomer-Hacir, samma judiska skautorganisation före kriget som Mordechaj Anielewicz. Liksom Anielewicz tillhörde hon organisationens styrelse. Under gettotiden var hon med ZOB och var ZOBz bud mellan Gettot och den ariska sidan. Precis som Zivia - Cywia Lubetkin visste hon vad som pågick utanför Gettot - en planlagd Förintelse. I slutet av Warszawa Getto upproret var hon med i samma bunker vid Mila 18 som omringades av tyskarna. Hon var en av de få som lyckades fly därifrån. I slutet av maj 1943 gömde hon sig tillsammans med flera andra medlemmar ur Hashomer Hacir i stadsdelen Praga i en fabrikslokal. En brand utbröt i fabriken, fler dog där och flera transporterades till sjukhus men gavs ingen vård eller smärtlindring. Så dog Tosia Altman. Tosias vännina Niuta Tejtelbaum som skrev in Sophy i PPR-partiet i gettot och lärde henne hur man hanterar en pistol dog efter tortyr hos Gestapo. Hon avslöjade ingen. Niuta var efterlyst då hon utförde ett antal dödsdommar bl.a. i Gestapos högkvarter.


Poeten Szlengel - Władysław Szlengel var född år 1914 i Warszawa. Po kort tid var han känd av alla. Han började skriva i samma tidning som publicerade Korczaks tidning Nasz Przeglad. Därefter började han skriva för en satirisk tidning Szpilki (Nålar) där han träffade den redan etablerade Julian Tuwim. Under Gettotiden i Warszawa var han med i en kabaré i Café Sztuka vid Leszno gatan. Där uppträdde han tillsammans med Wacław Teitelbaumem, Wiera Gran, Pola Braun, Diana Blumenfeld, Marysia Ajzensztadt, Andrzej Włastem och pianister Adolf Goldfeder i Władysław Szpilmanem.

Fader Godlewski - Marceli Godlewski tillskrivs kanske större roll än han egentligen hade. Under gettotiden var han rätt så sjuklig och tillbringade det mesta av tiden i sitt hem i Anin där han dog år 1945. Han lämnade gettot helt i juli 1942. Han hem i Anin tjänstgjorde som ett barnhem där även en del judiska barn fick skydd.

Szmul Gogol, Szmulek, ett barn i Korczaks Dom Sierot överlevde mirakulöst Förintelsen. En av hans sista bilder av Korczak, från Warszawa Gettot är den från Chlodnagatan. Szmulek, 18 år då minns:

"Efter doktorns återkomst från Pawiak var det stora förändringar i honom - han var nu hjälplös som ett barn, ofta deprimerad, eller kanske bara trött, mera böjd, hans beteende var annorlunda än tidigare, och även hans ögon ändrades. såsom han visste något och inte ville tala om det". Szmulek flydde från Warszawas getto. Han fångades dock och deporterades till Auschwitz. Han var duktig på munspel och fick platz i Auschwitzorkestern. När han spelade en dag såg Gogol att hans familjemedlemmar på väg till gaskamrarna. Han överlevde Förintelsen och hans dröm var att lära ut judiska barn hur man spelar munspel, harmoniken. Han lyckades att bilda i Israel en munspelorkester som fortsätter att spela och ge konserter flera decennier efter hans bortgång. När Szmulek träffade min far i Stockholm gav han ett munspel till min dotter. 
Det var för 25 år sedan (1993) som jag kom på ideén med Namnmonumentet. Under Warszawa Getto Upprorets Minnesdag och Yom Hashoah i Stockholms Synagoga, delade min dotter tillsammans  med sina klasskompisar från Hillelskolan den första informationen, Uppropet skrivet av mig och Halina Neujahr. Många av namn nämnda i boken The Good Doctor of Warsaw, även Janusz Korczak och barnen från barnhemmet Dom Sierot finns inhuggna i steneni Minnesmonumentet.

Monday, April 2, 2018

Mordecai Anielewicz do Icchaka Cukiermana - Ostatni list

Ostatni list Mordechaja Anielewicza do Icchaka Cukiermana na temat walki Żydów w Getcie warszawskim, 23 kwietnia 1943 r.

Cześć Icchaku,
Nie wiem, o czym Ci pisać. Zostawmy tym razem osobiste sprawy. Tylko jednym wyrażeniem mogę określić moje i towarzyszy uczucia. Stało się coś, co przerosło wszystkie nasze najśmielsze marzenia: Niemcy uciekli dwukrotnie z getta. Jeden z naszych oddziałów wytrzymał w walce 40 minut, a drugi – ponad sześć godzin. Mina podłożona w rejonie szczotkarzy eksplodowała. My straciliśmy do tej pory tylko jednego człowieka: Jechiela. Poległ bohaterską śmiercią żołnierza przy karabinie maszynowym.
Gdy nadeszły do mnie wczoraj wiadomości, że towarzysze z PPR zaatakowali Niemców, i że radiostacja Świt (1) nadała wspaniałą informację o naszej samoobronie miałem uczucie, że spełniliśmy swe zadanie. Co prawda dużo jeszcze pracy przed nami, ale wszystko, co zrobiliśmy do tej pory, zrobiliśmy najlepiej jak można.
Od dziś wieczór przestawiamy się na działalność partyzancką. W nocy wychodzą trzy nasze oddziały. Mają dwa zadania: zbrojny zwiad i zdobycie broni. I wiedz – pistolet nie ma żadnej wartości, prawie nim nie posługiwaliśmy się. Potrzebne są nam: granaty, karabiny, karabiny maszynowe i materiały wybuchowe.
Nie mogę ci opisać warunków, w jakim żyją Żydzi. Tylko nieliczni wytrzymają. Cała reszta wcześniej czy później zginie. Los jest przypieczętowany. W bunkrach, w których ukrywają się nasi towarzysze, nie można zapalić w nocy świecy, bo brakuje powietrza... Z wszystkich oddziałów w getcie zginął tylko jeden człowiek: Jechiel. To też jest zwycięstwo. Nie wiem, co jeszcze ci napisać. Wyobrażam sobie, że pytanie goni pytanie. Ale tym razem, proszę, spróbuj zadowolić się tym.
Sytuacja ogólna: wszystkie warsztaty w getcie i poza nim zostały zamknięte, wyłączywszy „Werterfassung”, „Transavia” i „Daring”. O sytuacja u Schultza i Többensa nie mam żadnych wiadomości. Przerwany kontakt. Warsztat szczotkarzy płonie od trzech dni. Nie mam łączności z oddziałami. Jest dużo pożarów w getcie. Wczoraj palił się szpital. Budynki są w płomieniach. Policja została rozwiązana, wyłączywszy „Werterfassung”. Szmerling znów wypłynął na powierzchnię. Lichtenbaum został zwolniony z Umschlagu. Niewielu ludzi wywieziono z getta. Inaczej wygląda sytuacja w szopach. Szczegółów nie znam. Za dnia siedzimy w kryjówkach. Bądź zdrów, mój drogi. Być może jeszcze się zobaczymy. Najważniejsze, że marzenie mojego życia spełniło się. Dane mi było zobaczyć żydowską obronę w getcie – w całej jej wielkości i chwale.”

Źródło: Icchak Cukierman „Antek”, „Nadmiar pamięci. (Siedem owych lat. Wspomnienia 1939-1946”, Warszawa 2000, s. 256-257.



1. Radiostacja Świt nadawala z miejscowosci Beatchley, 70 km od Londynu.

2 Mieczysław Szmerling, żydowski policjant w getcie, w pierwszych dniach wielkiej akcji został mianowany komendantem Umschlagplatzu. Na nowym stanowisku zasłynął z bezwzględności, okrucieństwa i łapówkarstwa.

3 Marek Lichtenbaum po śmierci Adama Czerniakowa został prezesem Judenratu w getcie warszawskim, zastrzelono go na Umschlagplatzu w kwietniu 1943 roku.

THE LAST FIVE WORDS IN THE ANIELEWICZ'S LETTER Where will rescue come from?

Mordecai Anielewicz when signing the letters or orders was often using two Hebrew letters m and i (reading from the right. It was his the first and the last letters of his Hebrew nickname "Malachi", "Little Angel" (in Polish "Aniołek"). Drawing by Bamba 2018. 

MORDECAI ANIELEWICZ'S LAST LETTER TO YITZHAK ZUCKERMAN

April 23, 1943

Shalom, Yitzhak!

I don't know what to write you about. Permit me a few personal moments. I wish to express my own feelings and the feelings of my comrades. What we have lived through here is beyond description. All we know is that what has happened has surpassed our most daring expectations. Twice the Germans fled from the Ghetto. One of our groups held onto its position for 40 minutes; another fighting group for six hours. The mine we laid in the brushmakers' area exploded. Our losses of people are very small. This is also a victory. Yechiel met a hero's death, a soldier killed at his machine gun. I have a feeling that great things are happening, that what we have undertaken is of tremendous significance.

As for the general situation:

Beginning with tonight we are adopting the tactic of partisan warfare. Tonight three fighting units will go out into the combat area.

They will have two tasks: armed reconnaissance and the capture of weapons. Bear in mind that small arms have absolutely no value for us today. We rarely use them. What we are terribly in need of are: grenades, rifles, machine guns, and explosives.

It is impossible to describe the conditions under which the Jews in the Ghetto are living today. Only a few will survive. All others will perish sooner or later. Their fate is sealed. in practically all the bunkers where thousands of Jews are hiding it is impossible to light a candle for the lack of air!

The news that reached us yesterday that the comrades of the P.P.R. [Polska Partia Robotnicza - Polish Workers Party] have attacked the Germans, and the very fine broadcast of radio Świt [*Polish underground radio] about our struggle, which we picked up on our receiving set, gave us much satisfaction. The fact that we are remembered on the other side of the Ghetto wall encourages us in our struggle.

Be well, dear friend. Maybe we will see each other someday. The main thing: the dream of my life was realized. The Jewish Self-Defense in the Warsaw Ghetto became a fact. The armed Jewish struggle and the revenge became a reality. I am a witness to this grand, heroic battle of the Jewish fighters.

Where will rescue come from?

M [Mordecai]

M (Mordecai or Malach) so is the last letter sign by Mordecai Anielewicz, the Commander of the Warsaw Ghetto Uprise that started in April 1943.

* Radio station Świt called as well "Anusia" (Probably after Anglia - England) that was broadcasting in Polish from the town called Bletchley, just 70 km outside London.