Jag var den första juden från Polen som kom till Sverige efter 6-dagars kriget 1967. Mina föräldrar, båda Överlevande hoppades på att jag skulle på något sätt stanna i Sverige och inte återvända till Polen där den statsstyrda antisemitismen växte från dag till dag.
Kanske därför reagerade jag på titeln av en bok publicerad av Bonnier 1944 -
Den siste juden från Polen av Stefan Szende. Det var en sjunde book som Szende publicerade. Stefan Szende föddes 1901 i Szombathely, Ungern i en judisk familj. Han blev på tidigt stadium engagerad i olika kommunistiska och socialistiska organisationer i Ungern och därefter i Tyskland. I Tyskland fick han på tidigt stadium erfara Gestapotortyrer, koncentrationsläger och fängelse då han arresterades 1934 för sin partitillhörighet i SAPD, ett litet parti mest bestående av intellektuella och ungdomar som försökte etablera en enhetsfront mot fascismen. Ett parti såsom andra partier i Nazityskland har förklarats ogiltiga. I slutet av 1935 blev Szende frigiven och utvisad till Tjeckoslovakien. År 1937 år han veta att det skulle bli svårt att få fortsatt asyl i Tjeckoslovakien och sökte han sig till Sverige och anlände tillsammans med frun och dottern till Stockholm i slutet av oktober 1937. Som skäl för Sverigevistelsen hade Szende uppgivit att han skulle vara utrikeskorrespondent för en tidning i Prag. Den ekonomiska situationen var inledningsvis bekymmersam för familjen Szende. Han försökte att få hjälp av
Fackliga och politiska emigranters hjälpkommitté men dess sekreterare förklarade att Sverige inte behövde några fler kommunister eller halvkommunister och att familjen gjorde bäst i att resa vidare snarast. Szende ansträngde sig emellertid för att snabbt lära sig svenska och kunde efter några månader tala hjälpligt. Szende fick hjälp av rektorn för Birkagårdens folkhögskola, Gillis Hammar ett välkänt namn i judiska kretsar i Stockholm, då han även tog emot många judiska flyktingar vid Birkagårdens folkhögskola.
Tillbaka till "Den siste juden från Polen". Var och hur Szende träffade Adolf Folkman vet jag inte riktigt. Kanske var det på den ovannämnda Birkagårdens folkhögskola. Tiden var dock senhösten 1943 och platsen var Stockholm.
Adolf Folkmans livsresa som är kopplad till Förintelsen startar först i juni 1941. Vid den tiden bor han med sin hustru Ester Grüntuch i Lwów. Han flyttade dit från Krakow redan 1935 och gifte sig där i juni 1938. Fram till Tysklands anfall mot Sovjet, levde Folkmans ett relativt normalt liv i Lwów. Med de tyska truppernas attack mot Sovjet, den 22 juni 1941 med afterföljande inmarsch i Lwów ändrade sig situationen för judarna där diametralt.
Pogromer och gettotiden i Lwów.
22 juni 1941 invaderade Tyskland Sovjetunionen och staden Lviv ockuperades av tyskarna den 30 juni. Den stora pogromen i Lwów ägde rum 30 juni–2 juli och 25 juni–29 juli 1941. Den förövades av ukrainska civilpersoner och miliser Tusentals judar mördades under pogromen där (6,000-7,000 judar mördades). Alla pogromer skedde av den ukrainska polisen och civilbefolkningen med tyskarnas outtalade stöd och godkännande.
Den 8 november 1941 upprättade de tyska myndigheterna ett getto i stadens norra delar. Senast den 15 december skulle alla judar ha flyttat dit. Drygt 110 000 judar bodde i gettot (ett område där tidigare bodde 26,000) Gettot omgavs av taggtrådsstängsel och vakttorn. Endast med speciella arbetspass gick det att lämna och återvända till gettot. Vita armband med Davidstjärna infördes. Trångboddhet, brist på mat och mediciner bidrog till en dödlighet utöver det normala.
Efter Wannesee konferensen i i januari 1942, i mitten av mars 1942 genomfördes de första deportationerna av judar från gettot till förintelselägret Belzec, tio mil norr om Lviv. Under ca två veckor deporteras ca 15 000 judar till Belzec där de mördades i lägrets gaskammare. Majoriteten av dessa var gamla, kvinnor, barn. I augusti 1942 genomfördes det som kallades för den Stora aktionen då ca 50 000 judar deporterades till Belzec. Efter denna aktion så återstod ca 65 000 judar i gettot och gettogränser ändrades.
I november 1942 deporterades ytterligare ca 5000 judar till Belzec. Samma månad mördades mellan 15 000 – 20 000 judar vid Piaski intill Janowska koncentrationsläger i utkanten av Lviv. Efter dessa två aktioner minskade gettots yta ytterligare. I januari 1943 mördades ytterligare ca 15 000 – 20 000 judar vid Piaski. Efter det genomsöktes gettot ocg judar som upptäcktes sköts på plats eller skickades till Piaski där de sköts. Det som blev kvar var ett arbetsläger för de kvarvarande judarna.
Från Lwów till Warszawa - 1943
Adolf Folkman bestämmer sig att åka från Lwów till Warszawa 1943. Både Warszawa och Lwów ligger då inom GG. Troligen rör sie hans flytt om en tågresa. Den var farlig. Han fick börja "spela polack". Om han själv ordnade resan eller fick hjälp av kurirer som han nämner i en interview är det oklart. Min moster Krystyna Rozental var en sådan kurir. Hon eskorterade judar från olika städer till Warszawa och där även in i gettot. Det låter för många paradoksalt men i getton kunde man leva utan stress att bli angiven som jude.
Med hjälp av falska id-papper anmälde sig Adolf som polsk arbetare Adam Zawartik i organisation Todt. Många polacker gjorde det och skickades till arbeten i Tyskland. Efter bara några veckors arbete i Tyskland fördes Folkman genom Berlin och Stettin till Norge. Organisationen Todt som han arbetade för fick i Norge ett eget namn - Einsatsgruppe Wiking. Einsatsgruppe Wiking EW, ägnades sig åt att bygga militära anläggningar fanns även i Finland.
Flykten
Adolf-Adam flydde därifrån i slutet av oktober 1943 genom gränsen till Sverige. Det var en rymning med flera polacker involverade. Efter att de har passerats gränsen har de tagits om hand av svenska militären och överlämnad till polisen i Tärnaby varifrån han skickats till Stockholm där det fanns ett polskt konsulat.
Adam Zamartik som frivilig annälde sig till organisationen Todt. Inom denna organisation arbetade han sedan som byggnadsarbetare
pa olika platser 1 Tyskland till september 1943, han tillsammans med en del andra polacker
akickades till Norge för uppförande av baracker norra, arktiska Norge.
Bland Hitlers arktiska projekt, var bl.a. en järnvägslinje fron syd till norr, tänkt att sluta först i Kirkenes vid den dåvarande finska gränsen.
%20med%20general%20Eduard%20Dietl%20pa%CC%8A%20en%20oka%CC%88nd%20arktisk%20flygplats%201943.%20Bundesarchiv,%20Bild%20183-J16636:CC-BY-SA%203.0.png) |
| Organisation Todt-chef Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på en okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0. Insatser av OT i Norge gick sedan 1942 under namnet Einsatzgruppe Wiking - EW. |
 |
66.3 KM 48.9 KM
Från Mo i Rana, Nordland Fylke, Norge - Till Vilasund, Vasterbottens Lan, Sverige
|
EG WikingNorge var en byggarbetsplats under den tyska ockupationen, präglad av enorma projekt och många tyska byggare. Albert Speer skickade våren 1942 en insatsstyrka från byggorganisationen Organisation Todt (OT) till Norge för att ta en ledande roll i genomförandet av ett flertal militära projek. Genom en skriftlig verkställande order formaliserade Hitler uppdraget som ett program. OT skulle öka prestanda och effektivisera resursanvändningen, samtidigt som organisatoriska (företag), fysiska (material) och mänskliga (tvångsarbete) resurser skulle hämtas från utlandet. Ambitionerna var för stora för att programmet skulle förverkligas, men tillgången på resurser och resultatet väcker frågor om ockupationskostnader och den snabba återhämtningen. Utländska tvångsarbetare stod för de största kostnaderna för investeringsprogrammet. De skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från sovjetiska Murmansk. Det skulle också säkra en transportväg av svenskt malm från Kiruna.
Arbete i Norge var svår. Det arktiska klimatet och den ofta totala bristen på närliggande bilvägar underlättade inte. Som vanligt skulle OT främst förlita sig på slavarbetare, huvudsakligen sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar. Det OT-avdelning som ansvarade för detta mest extrema järnvägsprojekt kallades OT-Einsatzgruppe "Wiking". Projektet bedrevs helt till slutet av Tredje rikets existens, till en kostnad av tusentals liv.
 |
| Utländska tvångsarbetare stod för de största kostnaderna för investeringsprogrammet. skulle förverkliga Hitlers vision om att med järnväg knyta ihop hela Norge ända bort till Kirkenes, den nordostligaste staden inte så långt från norsk-finska gränsen, numera norsk-ryska, nära sovjetiska staden Murmansk. Fågelvägen är avståndet mellan Murmansk och Kirkenes bara 147 km. |
År 1943 - Deras liv hängde på det som hängde i deras underbyxor.
År 1943 blev min far Misza Wasserman en polack med namnet Michal Wroblewski. Samtidigt blev Adolf Folkman Adam Zawartik. Detta att båda anmälde sig frivilligt till att arbeta för tyska byggföretag räddade tillfälligt deras liv. Adam Zawartik anmälde sig som frivillig polack till arbeten i Tyskland. Det skedde på ett rekryteringskontor i Warszawa. Min far vågade dock inte att anmäla sig i Warszawa där framför de tyska rekryteringskontoren fanns oftast polska shmalcowicy som letade där för judar för att pressa de på pengarna.
Som den kanske grova titeln på denna stycket anger så "Deras liv hängde på det som hängde i deras underbyxor". De mest farliga stunderna var när de vid rekryteringen skulle läkarundersökas eller som en arbetsgrupp gå till ett badhus. Deras arbetsgrupp bestod av polacker och det betydde att de kunde bli när som helst avslöjade som judar.
Szendes bok, Adolfs berättelse slutar i Sverige år 1944. Då hade Stefan Szende anställt Adolf som medförfattare vilket påpekas i ett antal dokument som skulle visa att Adolf inte betungar den Svenska staten med sin person. Detta var viktigt ur flera synpunkter och det har Szende själv erfarit vid sin flykt till Sverige.
Adolfs Polen resa - Bigami - Hindersprövning och Månggifte.
Hindersprövning är en i Sverige lagstadgad undersökning som måste göras innan två personer får gifta sig. Hinder föreligger om någon av de båda är underårig eller redan gift eller om de båda är nära släkt. Ett hinder är således att man tidigare sedan är gift då får inte ingå äktenskap. Detta var troligen ett problem för Adolf som har deklarerat att han var, sedan 1942 gift med Estera G.
%20med%20general%20Eduard%20Dietl%20pa%CC%8A%20en%20oka%CC%88nd%20arktisk%20flygplats%201943.%20Bundesarchiv,%20Bild%20183-J16636:CC-BY-SA%203.0.png)
