Saturday, April 11, 2026

The Deportation of Korczak’s Orphans and the Rozental Family - July 26, 1942 - August 3, 1942 - August 5, 1942 - The Ashes of Treblinka Death Camp.

This aerial photograph, often labeled 'after November 30, 1943,' likely dates to the Spring of 1944. Patches of melting snow are still visible, collecting in characteristic patterns along paths and in ground depressions. Although the camp was dismantled in November 1943, a disguised farmhouse was constructed to conceal the evidence of the crimes committed here. There is a stark contrast between the areas surrounding the Treblinka death camp (encircled) and the site itself. The surrounding land shows a very regular patchwork of fields prepared for spring sowing, whereas the area within the right portion of the circle remains irregular. This scarred section of land marks the location of the mass graves, where the remains of nearly one million Jews were buried after being cremated on open-air pyres.
Records from the Oneg Shabbat archive detail the systematic deportations from the Warsaw Ghetto to the Treblinka extermination camp. Here from the beginning of the Gros Action on July 22, 1942, to August 11th, 1942.
July 26, 1942 - 6,400 Jews
Records from the Oneg Shabbat archive detail the systematic deportations from the Warsaw Ghetto to the Treblinka extermination camp. On July 26, 1942, my grandfather, Gabriel Rozental, was seized at a soup kitchen on Ogrodowa Street while waiting for a meal. He was taken to the Umschlagplatz and deported to Treblinka; on that day alone, 6,400 Jews were transported to the death camp.

August 3, 1942 - 6,458 Jews
My grandmother, Helena Rozental (née Polirsztok), sought to evade deportation by living and working in a brush factory within the ghetto. However, on August 3, 1942, she too was taken to the Umschlagplatz. Records show that 6,458 Jews were sent to Treblinka that day.

August 5, 1942 - 6,458 Jews
Two days later, on August 5th, a transport of 6,623 Jews included Janusz Korczak, Stefania Wilczyńska (Pani Stefa), 10 teachers, and 239 children from their orphanage, alongside children from several other institutions in the Little Ghetto.
Today, the ashes of my grandparents, Helena and Gabriel Rozental, and more than 100 members of the Polirsztok, Rozental, and Wójcikiewicz families, lie scattered across Treblinka—forever joined with the ashes of the Old Doctor, his staff, and the children they refused to abandon.
During the infamous Grossaktion Warschau (the Great Action), which took place between July 22 and September 21, 1942, approximately 265,000 Jews were transported from the Warsaw Ghetto to the Treblinka death camp. 
The photograph captures the two primary faces of the Treblinka murders: the commander of Treblinka, Franz Stangl, and his successor, Kurt Franz. Stangl, who is on the left with the whip behind him. He used the whip to maintain the "elegance" of his rank, ensuring he remained a master of the scene without "dirtying his hands" with the manual labor of murder. Kurt Franz, on the right, used the whip as a literal weapon of torture, often striking prisoners across the face or kidneys, or using it to signal his dog, Bary, to attack. Franz Stangl was the commandant from September 1942 to August 1943. He turned Treblinka into an efficient death factory. Kurt Franz was his successor, the last commandant, Aug 1943 – Nov 1943, who oversaw the final dismantling. Under Franz’s orders, the gas chambers were razed, and the remains of the victims were exhumed and burned to hide the evidence. Richard Goldszmid (Glazar), former prisoner in Treblinka testimony about Stangl: A man in a brilliant white uniform and riding boots, with a whip in his hand, stood there in the midst of all the chaos. He did not look like an executioner; he looked like a noble horseman who had accidentally ended up in the wrong place. But when he moved his whip, the entire mass of people moved. He didn't need to shout. He just pointed, and fate was sealed.
What happened later at Treblinka Death Camp after the Germans closed it in October 1943? The last commander of Treblinka, Kurt Franz, oversaw the final dismantling of the camp. Under Franz’s orders, the gas chambers were razed. The remains of the victims were exhumed and burned to hide the evidence. The ashes were thereafter put into the former mass graves and covered with sand. The entire area was thereafter smoothed.

What happened later at Treblinka Death Camp after the Germans closed it in October 1943? The last commander of Treblinka, Kurt Franz, oversaw the final dismantling of the camp. Under Franz’s orders, the gas chambers were razed. The remains of the victims were exhumed and burned to hide the evidence. The ashes were thereafter put into the former mass graves and covered with sand. The entire area was thereafter smoothed. Following the camp's destruction in November 1943, the Nazis built a disguised farmhouse on the site. A Ukrainian guard was even settled there to act as a "farmer" to deter intruders. This building is clearly visible in the photograph below. Yes, to deter the intruders, who were mainly the peasants from the villages around.
The Disguise (Incircled): The building highlighted in the circle is the farmhouse built by the Nazis using material from the wooden barracks and possibly the bricks from the razed gas chambers and weapon arsenal. A Ukrainian guard was stationed there to act as a "farmer" to deter intruders and disguise the site of the mass genocide. There is a stark contrast between the regular patchwork of fields outside the camp and the irregular, scarred earth within the right portion of the circle. This disturbed ground marks the location of the mass graves of nearly one million victims.
The aspect of the Treblinka site and the robbery digging there was conveyed by Karol Ogrodowczyk, a member of a delegation from Warsaw that inspected the site in 1947:
    "The fields are dug up and rummaged through, the pits are about 10 meters deep, bones are lying around and objects of all kinds, shoes, spoons, forks, chandeliers, hair of wigs worn by Jewesses. In the air hangs the stench of decomposing corpses. … The foul smell so numbed me and my colleagues that we vomited and felt an unusual rasping in the throat. (...) Under every tree seekers of gold and gems have dug holes (...) Between the trees cavort local peasants, eager to find treasures. When we ask them 'What are you doing here?' they give no answer."

    Treblinka Death Camp after WWII (1947). The fields are dug up and rummaged through, the pits are about 10 meters deep, bones are lying around, and objects of all kinds, shoes, spoons, forks, chandeliers, hair of wigs worn by Jewesses. In the air hangs the stench of decomposing corpses. …

    Treblinka Death Camp after WWII (1947). The fields are dug up and rummaged through, the pits are about 10 meters deep, bones are lying around, and objects of all kinds, shoes, spoons, forks, chandeliers, hair of wigs worn by Jewesses. In the air hangs the stench of decomposing corpses. …

    Gold diggers at Treblinka - local peasants.

Thursday, April 9, 2026

Komendant Powstania w Getcie Warszawskim - Mordechaj Anielewicz w mundurze organizacji Haszomer Hacair (Młody Strażnik).

Komendant Powstania w Getcie Warszawskim - Mordechaj Anielewicz w mundurze organizacji Haszomer Hacair (Pierwszy z prawej).

Oznaka Haszomer Hacair „Bądź silny i odważny” -ח"צ - to cytat pochodzący z Księgi Jozuego 1:9 w Starym Testamencie.


Opis mundurów organizacji Haszomer Hacair (Młody Strażnik), które były kluczowym elementem ich tożsamości skautowej i syjonistycznej:

Mundury te były wzorowane na klasycznym skautingu, ale miały swoje unikalne cechy:

Koszula: Najczęściej w kolorze szarym lub szaroniebieskim (rzadziej khaki lub jasnobrązowym). Była to prosta, płócienna koszula z dwiema kieszeniami na piersiach i naramiennikami.
Chusta (Akeva): Najważniejszy element wyróżniający. Zazwyczaj była ciemnoniebieska z białym pasem lub lamówką, wiązana pod kołnierzem specjalnym suwakiem (zsuwką) wykonanym ze skóry lub drewna.
Spodnie: Krótkie spodnie (często sztruksowe) w kolorze ciemnym, zazwyczaj granatowym lub czarnym, noszone z długimi skarpetami (wywiniętymi pod kolanem).
Naszywki: Na lewym rękawie lub nad kieszenią znajdowała się naszywka z symbolem organizacji – charakterystyczną lilijką skautową, w którą wpisane były litery hebrajskie (ח"צ – Chet-Cade od Chazak we-Emac, czyli „Bądź silny i odważny”).
Sznur: Na lewym ramieniu noszono sznur, którego kolor oznaczał funkcję lub stopień w hierarchii organizacji.

Nie istnieją autentyczne kolorowe zdjęcia członków Haszomer Hacair z okresu przedwojennego w Polsce. Wszystkie zachowane materiały archiwalne są czarno-białe lub w sepii.

Obecnie można znaleźć wiele zdjęć archiwalnych poddanych współczesnej koloryzacji. Pozwalają one zobaczyć błękit chust i szarość koszul, co daje bardzo realistyczny wgląd w to, jak wyglądali młodzi bojownicy (m.in. Mordechaj Anielewicz, który często występował w takim umundurowaniu).

Fitzcarraldo-kanal med eller utan slussar eller en Fitzcarraldo-järnväg för att fredligt bli av med beroendet av Iran.





Fitzcarraldo-kanal med eller utan slussar eller en Fitzcarraldo-järnväg för att fredligt bli av med beroendet av Iran.

Jag tänkte på filmen Fitzcarraldo där de drar en hel ångbåt över ett berg i Amazonas! Det är en mäktig bild, men att skala upp det till en modern oljetanker innebär helt andra proportioner, då en fullastad oljetanker kan väga över 300 000 ton. Som jämförelse vägde båten i Fitzcarraldo-filmen bara 320 ton.

Jag tänkte på en kanal genom Omans territorium för att slippa runda Hormuzsundet. Ash Shishah (Shīşah) är den smalaste punkten på Musandam-halvön. Här skiljs den västra sidan (Persiska viken/Khor ash-Shamm) från den östra sidan. Lokala sjöfarare i liten skala, flyttade båtarna över näset och slapp att segla runt över 60 km. De gjorde som de svenska vikingarna vid platsen som numera heter Södertäljekanal – de rullade båtarna på stockar.

En fartygstunnel av det slaget som byggs i Norge är dock det bästa alternativet! Tunneln byggs där halvön Stadlandet är som smalast för att minimera sträckan
Längd: Cirka 1,7 kilometer.
Höjd: 50 meter (från botten till taket).
Bredd: 36 meter.
Vattendjup: Tunneln planeras ha ett seglingsdjup på 12 meter. Det går men med ett större djup då under borrningarna är tunneln torrlagd.

Höjden på en stor oljetanker av typen VLCC (Very Large Crude Carrier) från kölen (botten) till styrhytten (bryggan) eller masttoppen är vanligtvis omkring 60-65 meter. När fartyget är fullastat ligger cirka 20 till 22 meter av skrovet under vattenytan.

Wednesday, April 8, 2026

Today - 1 555 879 hits - Jim Bao Today.


 1 555 879 hits Jim Bao Today

Tuesday, April 7, 2026

Cegły w Obozie Zagłady Treblinka - Komory Gazowe i Zbrojownia.


Komin huty w Małkinie Górnej i SS-man Erwin Lambert z Treblinki odpowiedzialny za budowę nowych komór gazowych (1943).

Walący się komin huty w Małkinie Górnej. Wszystkie fotografie zostały zrobione przez SS-mana Kurta Franza, który został mianowany ostatnim komendantem obozu zagłady Treblinka. Był odpowiedzialny za prace Sonderkomando 1005.

Istnieje duża różnica w składzie chemicznym cegieł. Jeśli cegły w budynku, gdzie mieściły się (nowe) komory gazowe, pochodziły z komina przemysłowego w Małkini, badania chemiczne, np. "X-ray microanalys" pozostałości cegieł w Treblince mogłyby to potwierdzić, wykazując obecność minerałów typowych dla ceramiki ogniotrwałej, a nie budowlanej. To kwestia sekundy, żeby zrobić taką analizę, do której nie potrzeba rzadych poprzedzających preparacji i gdzie wystarczają kawałki cegły poniżej 1 mm sześciennego. Używałem tej metody w latach 70. analizując monety z Getta Lódzkiego, które dostałem od Natka Zonabenda.

Istnieją różnice w składzie chemicznym cegiel - aluminium vs. żelazo.

Cegły z rozebranego komina huty w Małkini to najprawdopodobniej cegły szamotowe lub klinkierowe o wysokiej gęstości i zawartości glinu od 25% do nawet 45% (tlenku glinu \(Al_{2}O_{3}\)). Glin sprawia, że cegła jest ogniotrwała i stabilna termicznie. Analiza chemiczna wykazała wysoką zawartość aluminium (Al) i niską zawartość żelaza. W zwykłych czerwonych cegłach budowlanych żelazo – Fe (tzn. tlenki żelaza) odpowiada za kolor i działa jako topnik. W kominach hutniczych żelazo jest niepożądane, bo obniża odporność na wysoką temperaturę.

Dlaczego i do czego użyto cegieł z komina huty w Małkinie Górnej w obozie zagłady Treblinka?
Historycznie wiadomo, że podczas modernizacji obozu zagłady Treblinka (jesień 1942), gdy budowano "nowe" komory gazowe (większy budynek z 10 komorami), Niemcy z obozu w Treblince sprowadzili materiał budowlany z okolicy. Użycie cegły kominowej z huty w Małkinie Górnej miało sens z dwóch powodów. Cegły z kominów przemysłowych 
zapewniały trwałość i szczelność, albowiem były znacznie mniej porowate niż zwykłe cegły budowlane. W komorach gazowych, gdzie ściany były narażone na wilgoć, parę i czyszczenie, materiał o niskiej nasiąkliwości był "praktyczniejszy" dla oprawców. Znalezienie i transport nowych materiałów budowlanych w czasie wojny były trudne. Rozbiórka wysokiego komina w Małkini dawała tysiące gotowych, twardych cegieł niemal na miejscu. Cegły były prawdopodobnie z cegelni w Malkini, oznaczone "MAŁKINIA SZAMOT", "MAŁKINIA" lub "MALKINIA", często pisane wielkimi, drukowanymi literami. Specjalne szamotowe cegły zaokrąglone służą do budowy okrągłych przewodów kominowych, albowiem pozwalają na układanie łuków i okręgów. Do budowy zewnętrznej części komina można używać pełnej, normalnej cegły, a nie szamotowej. Dlatego jest możliwość odnalezienia obydwu rodzajów cegły.

Kwestia Zbrojowni (Magazynu broni)

W przypadku zbrojowni lub magazynów amunicji (które znajdowały się w północnej części tzw. strefy administracyjnej obozu), użycie cegły klinkierowej lub kominowej zapewniało izolację od wilgoci. Granaty, karabiny i amunicja wymagają suchych warunków, a cegła o wysokiej zawartości aluminium/krzemionki (typu przemysłowego) lepiej chroni przed przenikaniem wilgoci z gruntu i atmosfery niż zwykła, "miękka" cegła budowlana. Prawdopodobnie poszukiwanie cegły kominowej, "MAŁKINIA SZAMOT", na terenie Treblinki daje możliwość odnalezienia i lokalizacji zbrojowni, gdzieś wzdłuż północno-zachodniej granicy obozu.

Odnalezienie cegły kominowej wzdłuż północno-zachodniej granicy obozu zagłady Treblinki daje możliwość lokalizacji zbrojowni.

Rodzaje oznakowań przedwojennych cegieł ogniotrwałych
Przedwojenne cegły ogniotrwałe (szamotowe) produkowane w rejonie Małkini Górnej były sygnowane w celu identyfikacji producenta oraz jakości materiału. Najczęściej spotykane rodzaje oznakowań na cegłach z tego rejonu z okresu międzywojennego (i wcześniejszego) to napisy stemplowane wklęsłe (żabki). Najpopularniejsza forma, zawierająca nazwę miejscowości, często w języku polskim lub rosyjskim (w przypadku produkcji przed 1918 r.)."MAŁKINIA" lub "MALKINIA" (często pisane wielkimi, drukowanymi literami). "MAŁKINIA SZAMOT" – nazwa wskazująca bezpośrednio na ogniotrwały charakter cegły. Cegły ogniotrwałe z Małkini słynęły z trwałości i były szeroko stosowane do budowy pieców przemysłowych, kominów i kotłów. Przedwojenna cegielnia w Małkini, znana jako Cegielnia Małkinia, była znaczącym producentem materiałów budowlanych, w tym wysokiej jakości cegieł ogniotrwałych. W okresie międzywojennym jej produkty były cenione i szeroko stosowane. [tu reklama].Oprócz cegieł ogniotrwałych, cegielnia ta wytwarzała cegły kominowe, dziurawki, licówki oraz dachówki glazurowane. Oferowane produkty charakteryzowały się pierwszorzędną jakością i były reklamowane jako bezkonkurencyjne pod względem trwałości.

Poprzednio w tzw. „strefie śmierci” znaleziono materiał budowlany pochodzący najprawdopodobniej z komór gazowych, były to m.in. płytki podłogowe lub ścienne z wybitym na spodniej stronie monogramem przedstawiającym gwiazdę Dawida i inicjałami D L. Pochodzą one z fabryki „Dziewulski i Lange” z Opoczna. Znaleziono również cegły z napisem WŁOCHY pochodzące ze starych komór gazowych. Cegielnia Włochy istniała pod Pruszkowem i miała swój zarząd na ul. Elektoralnej w Warszawie.

Monday, April 6, 2026

Så importerades nazismen med Vita bussarna! Stadsbussar från Malmö och Göteborg blev propagandabussar för Bernadotte.


Bussen på bilden tillhör inte de vita bussarna som var med i aktionen på kontinenten, utan är uthyrd tillfälligt från Malmös och Göteborgs stadstrafik för att göra aktionen synlig i efterskott. Fejkbussar transporterade folk från danska färjor och Köpenhamn till Malmö.

Anita Ahrens, flickan som vinkar, är dottern till fotografen Heinz Ahrens som dokumenterade sista krigsdagarna i Lübeck. Han anställdes av det svenska Röda Korset. Bussen på bilden tillhör DBS och hör till de danska vita bussarna som var med i aktionen på kontinenten.

Anita Ahrens, flickan som sitter på lastbilens kofångare, är dottern till fotografen Heinz Ahrens som dokumenterade sista krigsdagarna i Lübeck. Han anställdes av det svenska Röda Korset. Lastbilen på bilden tillhör det svenska försvaret och hör till de fordon som var med i aktionen "Vita bussar" på kontinenten.



Den snart ett år gamla artikeln från Sydsvenskan (11 maj 2025) innehåller flera intressanta pärlor förutom importen av tysksvenskar och bland dem nazister. Det var de som kom först med de vita bussarna med sitt tyska bagage och bland det hundar och papegojor. Antalet uppskattar jag till 2500–3500. Det finns en möjlighet att få exakta siffror då deras inresekort och polisförhör finns i arkiven. De är inte hemligstämplade. 

Bussen på bilden tillhör inte de vita bussarna som var med i aktionen på kontinenten, utan är uthyrd tillfälligt från Malmös och Göteborgs stadstrafik för att göra aktionen synlig i efterskott. Fejkbussar transporterade folk från danska färjor och Köpenhamn till Malmö.

Det som borde avhandlas mera är två ämnen som berörs i artikeln. Dels gäller det fotografen Heinz Ahrens vars bilder om avfärden av Vita bussar säger mer än tusen ord, dels SS-generalen Walter Schellenberg och hans samarbete med Bernadotte. Ett samarbete som handlade om "liv och död" för den förstnämnde och berömhet och dess aura för den andre.

Bernadotte smugglade Schellenberg till Sverige medan hans partner vid vitabussöverläggningar, Himmler, en av de mäktigaste naziledarna och arkitekten bakom Förintelsen, hade blivit tillfångatagen av brittiska trupper och tog sitt liv genom självmord den 23 maj 1945. Alla SS-generaler ur Himmlers inre krets fick hårda straff medan Schellenberg (iklädd i en NK-kostym köpt av svenska UD) kom undan med ett relativt lindrigt straff jämfört med många andra högt uppsatta nazister. Detta bl.a. genom Bernadottes vittnesmål. I april 1949 dömdes Schellenberg till sex års fängelse för sin inblandning i krigsförbrytelser, inklusive ansvar för Einsatzgruppens* verksamhet. Han frigavs i december 1950 på grund av sviktande hälsa.

Ur Sydsvenskan av Christoph Andersson:

Albumet och negativen förvaras hemma hos Heinz Ahrens dotter Anita och hans barnbarn Marzio i Göteborg. Däribland fotot på Goebbels favoritregissör Veit Harlan och hans hustru samt tillika skådespelerskan Kristina Söderbaum, paret bakom den antisemitiska propagandafilmen ”Jud Süss”. På en av bilderna syns också en liten flicka som sitter på kofångaren till ett Röda-kors-fordon. – Det är min mamma Anita, sex år gammal, säger Marzio. Hon hjälpte morfar att framkalla filmerna och bilderna. Modern, idag 86 år, har nedtecknat sina dåtida hågkomster från Lübeck i ett bokmanus, ”Minnen 1938 till 1947”.

Redan då misstänktes det att flera av svensk-tyskarna var nazister, men det var bara att acceptera. Himmler och Folke Bernadotte hade ju gjort upp om att även svensk-tyskar, framför allt kvinnor, skulle bussas norrut, i regel med Köpenhamn som slutdestination. 

Säkerhetspolisens akt om SS-generalen Walter Schellenberg är sliten, så pass att Riksarkivet numera bara lämnar ut skannade kopior. 

 

* SS-generalen Walter Schellenberg spelade en viktig, men ofta mindre känd, administrativ roll i uppbyggnaden och samordningen av Einsatzgruppen (de mobila insatsstyrkor som genomförde massavrättningar i Östeuropa). Även om han inte själv förde befäl över styrkorna i fält, var han djupt delaktig i deras logistiska och politiska förutsättningar. I maj 1941, inför invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa), var det Schellenberg som på uppdrag av Reinhard Heydrich förhandlade med den tyska armén. Han slöt det avgörande avtalet med Wehrmachtgeneralen Eduard Wagner som gav Einsatzgruppen rätt att operera i arméns bakre områden och garanterade dem logistiskt stöd. Den 20 maj 1941 utfärdade Schellenberg ett cirkulär till den tyska säkerhetspolisen som förbjöd judar att emigrera från tyskockuperat område. I dokumentet användes formuleringen "med hänsyn till den utan tvivel förestående slutgiltiga lösningen av judefrågan", vilket under rättegångarna användes som bevis för att han var väl medveten om de kommande utrotningsplanerna. Einsatzgruppen beräknas ha mördat över två miljoner människor mellan 1941 och 1945. Majoriteten av offren var judar (1,3 miljoner), men enheterna mördade även systematiskt romer, politiska kommissarier, intellektuella och personer med funktionsnedsättningar.
Einsatzgruppens mest kända massaker: Babi Jar (Ukraina), då 33 771 judar mördades på endast två dagar i september 1941.
Rumbula (Lettland), där 25 000 judar sköts till döds under två dagar i slutet av 1941.