Den andra och tredje (och fjärde) av de 10 oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig! - Man relativiserar Förintelsen!

Från början var det 12 snubbelstenar. I maj 2019 skulle de ha varit 4 (oäkta) snubbelstenar. I juni sattes ut bara 3. Varför?  O.s.a. Myndigheten för Levande Historia.

Från början var de 12 snubbelstenar. I maj 2019 skulle de ha varit 4 (oäkta) snubbelstenar. I juli sattes ut bara 3. Varför?  O.s.a. Myndigheten för Levande Historia. Konstiga rubriker i de svenska tidningarna.

Polisens info om avisningar daterade 14 augusti 1936 för Curt Moses och 13 april 1938 för Hans Szybilski. För kännedon - Andra världskriget bröt ut 1 september 1939.

Sveriges regering tycks med alla medel, genom att använda våra skattemedel, vilja göra Sverige till ett "Förintelseland". För det använder sig regeringen av Myndigheten för Levande Historia och deras följsamma medarbetare.

Projektet med snubbelstenar har gått trögt. Mycket trögt och länge. Officiellt i bara 12-13 år. Kostat däremot massor (troligen 1 500 000 kr).
Först räckte det att man använde orden som värdegrund, minoritet och Förintelsen för att driva det och så Ola Larsmo som var dirigerat att skriva flersideartiklar om det. Långa artiklar blev det då man betalar författarna per tecken. Det skulle bli ett tiotal stenar att börja med (10-12).

Tyvärr, trots den stora ansträngningen och flera välbetalda artiklar så har Ola Larsmo inte hittat en enda person som passar in i de regler som gäller för projektet Stolpersteine- snubbelstenar.

Dagens Nyheter publicerar gärna tidningsankor. T.ex. "Konstnären tackar ja" medan konstnären själv, en tysk med namn Gunter Demnig visste inget om det!. DN skriver vidare: Demnig är redo att komma till Stockholm i början av 2019 för att placera minnesstenar på Stockholms gator. – Det är väldigt roligt att få ett positivt besked från Demnig, han är ju mycket upptagen och det är ju ett konstnärligt projekt där han äger rätten att bestämma vilka namn som ska uppmärksammas, säger Ingrid Lomfors på Forum för levande historia, som sedan 2007 drivit frågan om att placera ut minnesskyltar. Ankuppfödning fortsätter!

I tjänsteutlåtandet om snubbelstenar i Stockholm har man tidigt påpekat att ytterligare utredningar kvarstår, där förankring och bearbetning av textinnehållet tillsammans med konstnären samt ytterligare samråd och godkännande av respektive berörd fackförvaltning behöver göras. Sverige stod genom neutraliteten utanför de direkta krigshändelserna. 
De direkta förföljelserna och deportationerna av människor förekom inte här jämfört med de länder som var styrda, ockuperade eller invaderade av nazisterna. Men förvaltningen menar att det skulle vara möjligt att genomföra detta projekt i Stockholm om texten anpassas till de förhållanden som gällde här.

Problemet som alla journalister och "ansvariga, utvalda forskare" stötte på i sina utredningar var att egentligen ingen av de 10-12 personer som man valde passade in i de kriterier som man hade för snubbelstenarna i Europa.

Man valde dock 2018 fyra stycken (se nedan) och år 2019  bara tre (3) tyska handelsresande och köpmän som vistades tillfälligt i Sverige på 30-talet, flera år, månader innan 2 världskriget bröt ut.

Erich Holewa (se länken genom att klicka på Holewas namn).
Eduard Szybilski
Curt Moses
Günther Abrahamsohn - tidigare med på listan nu första reserv.

På Apelbergsgatan 36, på Söder i Stockholm sattes en sten till minne av Hans Eduard Szybilski. Han har vistats där och det bara det och ansökan om uppehållstillstånd som binder honom till Sverige. Precis som den förste som tilldelades stenen, Erich Holewa.

Precis som på den första oäkta snubbelstenennummer 1, på Kungsholmen skriver man att Szybilskis uppehållstillstånd gick ut och i slutet av 1938 åkte han från Sverige till Finland.

Först långt efter att andra världskriget bröt ut (1939) så deporterades Szybilski från Helsingfors till Tallin. Han var en av de åtta judar tvingades ombord den 6 november 1942 på fartyget S/S Hohenhörn i Helsingfors. Två dagar senare kom de iväg, och den 8 november utlämnades flyktingarna till tyska SS-män i Tallin, Estland. Från Tallin son var tyskoccuperad så flyttades Szybilski till Berlin. Först från Berlin deproterades han till Auschwitz i februari 1943.

Det var bara under en kort period som Hans Szybilski hade uppehållstillstånd i Sverige. Hans tvingades lämna Sverige i all hast i slutet av 1938. Detta på grund av säkerhetspolisens anklagelser om att han var spion. Igen, samma sak, Szybilski enbart vistades i under kort tid i Sverige. Han hade inte fast adress, bodde på en pensionat och han deporterades inte till Auschwitz från Sverige. 

Därför borde det finnas en snubbelsten med hans namn i Berlin varifrån hand deporterades. Inte i Stockholm. Hans Szybilskis namn finns redan på ett monumentet i Helsingfors över de åtta som deporterades därifrån i november 1942.

Ett tillfälligt boende Stockholm år 1938 och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.

bodde

Sverige

utvisad

deporterad

mördad

Auschwitz

På Gumshornsgatan 6 har en tredje sten placerats. Denna gång till minne av Curt Moses. Curt Moses var tysk jude och föddes i Breslau i Tyskland 1886. Curt Moses vistades i Sverige ett antal gånger under 1930-talet. Bl.a. med sin mor. Då bodde han hos sin syster och svåger på Gumshornsgatan 6 i Stockholm. Han har inte hittat något sätt att försörja sig och fick pengar att försöja sig från Mosaiska Församlingen. Till sist fick hans mor en returbiljett till Tyskland betalt av Mosaiska församlingen som inte ha velat att försörja två personer med sina veckounderstöd.

Curt Moses ansökte om permanent uppehållstillstånd ett antal gånger men fick avslag. I slutet av maj 1937 tvingades han lämna landet och åkte då till Danmark och Norge och tog sig in illegalt två gånger in i Sverige. Curt Moses fick till slut uppehållstillstånd i Lettland i september 1938 som gällde till 1940. Ovan, ett hemligt PM från polisens rapport där man förklara varför de inte kan stödja ansökningar om uppehållstillstånd. Bl.a. påpekas Curt Moses illegala gränspassage samt att vare sig han eller hans svåger uppfylld plikten att anmälla hans vistelse i riket.

Curt Moses ansökte om permanent uppehållstillstånd ett antal gånger men fick avslag.
I slutet av maj 1937 tvingades han lämna landet och åkte då till Danmark och Norge och tog sig in illegalt två gånger in i Sverige.  Curt Moses fick till slut uppehållstillstånd i Lettland i september 1938 som gällde till 1940. Han bodde en tid i Riga och man vet inte hur och när han dödades. Mest troligt blev han offer av pogromer som sattes igång av det lokala befolkningen, letter.

Ett tillfälligt vistelse Stockholm år 1937 (hos sin svåger) och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.


Den fjärde stenen  skulle ha lagts på Drottninggatan 48 framför fd Hotell Arvfursten. Den skulle bära namn av Günther Abrahamsohn, tysk, f. 10.12.96 i Berlin Charlottenburg. Där bodde han när han lämnade in sin ansökan om uppehållstillstånd den 19 juli 1938. Günter Abrahamsohn var en köpman i spannmåls-, utsädes och foderbranschen.  Günther Abrahamsohn förflutna i Sverige var dock, precis som de 3 andra snubbelstensinnehavarnas ej fläckfri. Bl.a. en firma i Malmö anklagade honom för att vara skyldig dem och andra svenska firmor pengar och uppmanade vid upprepade tillfällen myndigheterna att utvisa honom. Därför, vägrades Günther Abrahamsohn uppehållstillstånd år 1937 och därefter. Till sist utvisades i augusti 1938 men trotsade svenska myndigheter och återkom igen. Abrahamsohn dödades i koncentrationslägret Stutthof utanför Danzig, den 15 december 1941. 

Ett tillfälligt boende Stockholm år 1938 och en ansökan om uppehållstillstånd har ingen direkt koppling till Förintelsen.

Det bör tilläggas att ingen av de 4 snubbelstenskandidaterna åberopade politiska skäl i sina ansökningar om uppehållstillstånd. Jag tror inte att det skulle hjälpa de men det är en annan historia.

Expressen skriver: Dan Korn, rabbin och författare, är inte motståndare till snubbelstenar generellt men tycker att de inte har något att göra i Stockholm. – Det är inget fel med att minnas de här människorna som inte fick uppehållstillstånd. Men – gör det inte på samma sätt som med människorna som fördes bort från sina hem medan grannarna såg på. Man relativiserar vad som hände i våra grannländer. Man relativiserar Förintelsen.

Finns det verkligen inga anställda med historieexamen/kunskaper på Forumet Levande Historia? Bara politiker? 

I Stockholm finns i en UDs akt ovan beskrivna Curt Moses förehavanden. Om man läser dokumentet ovan och använder sig av samma typ av tolkning som Levande Historia gjorde när det gäller de tre snubbelsteninnehavare så var egentligen Mosaiska församlingen i Stockholm som "deporterade" Moses mor tiil Breslau (i Nazityskland). Då året var 1933 så var det också under "Förintelsen" enligt en del svenska normer.

Om Regeringen/Myndigheten har ett öveskott av våra skattemedel eller arbetar enl. principen "öppen räkning" så skall de kanske istället bekosta den komplettering av Namnmonumentet vid Synagogan som är aktuell och där det finns en säker anknytning till Sverige och de familjer/överlevande som kom till Sverige.

Läs även:
http://jimbaotoday.blogspot.se/2017/07/snubbelstenar-med-kors.html

*Att läsa om Szybilskifallet: Den gemensamma kampen, Samarbetet mellan den finska och den svenska säkerhetspolisen åren 1938-1941 av Viktor Rantala (2013), https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/44840/dengemen.pdf?sequence=1

Den första oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig!

Insinuationer och sanning. Texten på den svenska så speciella snubbelstenen är avvikande från de övriga 70 000 i Europa. Ett riktigt balanserade på den tunna gränslinjen mellan sanning och insinuation. Därför min bestämda reaktion.

Insinuationer och sanning

Texten på den svenska så speciella snubbelstenen är avvikande från de övriga 70 000 i Europa.

Ett riktigt balanserade på den tunna gränslinjen mellan sanning och insinuation.
Därför min bestämda reaktion.

Konstnären eller numera businessmanen tycks ha frångått alla tidigare beskrivna regler att snubbelstenar skall markera offrens bostäder, varifrån deportationen till dödsläger, koncentrationsläger och getton har skett. I Stockholm gäller plötsligt andra regler för att den tyske businessmanen Demnig kan skryta att hans konstverk (värk) finns ännu i nytt ett land vilken han kan addera till sin lista som ett Förintelseland.  Sak samma gäller den statliga Myndigheten för Levande Historia som förfalskar klart på detta sätt, just, levande historia.

Om man skulle följa detta förfalskningssystem och inkludera alla judar som har vistats i Sverige mellan 1933-1939 och evenuellt sökt uppehållstillstånd (inte asyl!) och mördades efter 1939 bland 6 000 000 andra under Förintelsen skall hedras skulle innebära ett stort problem. Platsen framför den Judiska församlingen i Stockholm skulle inte räcka till.

Precis som konstnären eller numera businessmanen Gunter Demnig kan inkassera nya pengar, våra skattekronor så kan Myndigheten Levande Historia belåtet konstatera att deras 12-13 års kamp för stolpersteine i Stockholm som har involverad massa tjänstemän och omedvetna (?) riksdagsmän är fört i hamn. Tre stenar till en kostnad jag uppskattar till 1 500 000 skattekronor.

Om man läser texten på stenen författad av Myndigheten Levande Historia så kan man få för sig att det är Sverige som är skyldig till Erich Holewas död. Därfär rättade (och rattade) jag Myndighetens text. Samma sak gjordes av Stockholms Stad. Den texten som finns på 70 000 äkta snubbelstenar fick inte stå på de svenska snubbelstenarna, därför är de okäkta och borde alldrig sättas ut. Att den tyske buiss

Myndighetens Forum för Levande judar har 6 saker gemensamt men ingen av de nedan nämnda kvalificerar de till att bli innehavare av en snubbelsten:

1. Judar
2. Mest troligt så dog alla under Förintelsen
3. Ansökte om uppehållstillstånd (inte asyl) 
4. Bröt mot den svenska lagen
5. Vistades sporadiskt som köpmän i Sverige under 20- och 30-talet
6. Ingen av de har deporterats från Sverige efter 1 september 1939 (Andra världskrigets utbrott

Överhuvudtaget så skall snubbel stenar ha enbart en inskrift med ett offers namn och placeras i trottoaren framför offrets sista bostad. Sista bostad! Kungsholmstorg var aldrig Erich Holewa sista bostad. Han och hans familj bodde i Berlin. Erich Holewa flydde inte till Sverige som Levande Historia vill påstå. Han har kommit för att besöka sin bror Hans. Under sin vistelse hos sin bror sökte Erich Holewa uppehållstillstånd i Sverige för sig själv och sin familj i Berlin. Han fick det förklarad av Socialstyrelsen att egentligen så skall man göra det från utlandet. Man tog dock emot hans ansökan och svaret skulle komma till hans hem i Berlin. Erich Holewa skrev under en försäkran att han skulle lämna landet ca. 10 dagar efter inlämnandet av ansökan om uppehållstillstånd.

Jag frågade idag konstnären Demnig om han vet att texten i Stockholm är avvikande från de övriga snubbelstenarna och att Erich Cholewa har inte deporterats från Stockholm till Auschwitz. Han visste det och det gjorde inget, enl. honom. Jag sa att det är orätt mot de andra offren som har riktiga snubbelstenar med riktiga, sista deportationsadresser. Demnig sa ja, ja. Han kunde inte heller svara om det finns på annat ställe i Europa snubbelstenar vid tillfälliga bostäder, hotell och pensionat där offren bodde under åren 1937-1938. Det visste han inte heller. 

Om detta vill Forum for Levande Historia inte berätta

Ett hål som fylldes med lögner eller insinuationer. 

De andra "snubbelsteninnehavarna" - Moses och Szybilski finns också i det svenska polisregistret. De anklagas för spioneri (Hans Szybilski) och för att på ett illegalt sätt, utan visum har tagit sig in i landet och stannat utan uppehållstillstånd (Curt Moses). Mosaiska församlingen som betalade veckounderstöd till Moses och hans mor köpte en tågbiljett för modern, tillbaks till Breslau. Skall Mosaiska församlingen anklagas för deras deportation? Är Mosaiska församlingen skyldig till deras död under Förintelsen? Nonsens - precis som alla 3 oäkta snubbelstenarna i Stockholm. Om Mosaiska församling skall känna sig skyldig så kan den låta sätta ut ett par tusen snubbelstenar. De behöver inte innebära en kostnad på 1 500 000:- som de 3 oäkta i Stockholm. Man kan sätta ut egnatill en kostnad av 40 kr styck. Det gjorde man i en stad i Holland till Demnigs stora besvikelse och ekonomisk förlust.
Tusentals snubbelstenar som skulle kunna utsättas av Judiska församlingen. De skulle omfatta judar som sökte och inte fick uppehållstillstånd i Sverige på 30-talet och senare. Till den kategorin hör Szybilski, Moses och Holewa. 

Om det kan man läsa här:
Den andra och tredje (och fjärde) av de 10 oäkta snubbelstenen i Stockholm - Insinuationer och sanning - Det skändar 70 000 av de som deporterades och mördades under Förintelsen - Skamlig insinuerande text - Levande Historia ansvarig!

Svenska myndigheter och politiker trivialiserar Förintelsen - Svenska Snubbelstenar ett sätt att förinta Förintelsen.

Var det ett hotell eller pensionat på Kungsholmstorg 6 som Erich Holewa tog in på under sin korta vistelse i Sverige då han sökte uppehållstillsånd? Han hade ett rum 3 tr upp och tillgång till telefon. Då han överträdde tiden som han skulle stanna i Sverige har kriminalpolisen satt honom på tget till Trelleborg och därefter på färgan till Tyskland. Nästa dag skulle Holewas återresetillstånd till Tyskland löpa ut.

Erich Holewas fullständiga ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.

Sverige är inte ett Förintelseland. Inga judar har förts från Sverige till Nazityska koncentrations- och utrottningsläger.
Snubbelstenar skall markera de platser, oftast bostadsadresser varifrån judar deporterades.

Att sätta den typ av stenar vid hotell och pensionat i Stockholm där judisk-tyska handelsresande tillfälligt bodde är löjligt och oroväckande då det styrs av en av svenska regeringens myndigheter.

Detta förfarande nedvärderar naturligtvis de riktiga snubbelstenar i andra länder och trivialiserar Förintelsen.

Idag diskuterar jag "innehavaren till den första snubbelstenen" i Stockholm Erich Holewa.

I enbart nio (9) veckor bodde lagligt Erich Holewa vid Kungsholmstorg 6, tre trappor, på Nedre Kungsholmen. Enligt hans ansökan om Uppehållstillstånd ankom han till Sverige den 17 juni 1938. Han hade en tysk främlingspass med återresevisum som var gilltig till 20 september 1938. Erich Holewa hade i Sverige skrivit under en förbindelse, att han, ifall han inte får uppehållstillstånd i Sverige så återvänder han till Tyskland före den 14 augusti 1938. Hans vistelse i Sverige skulle vara då högst 9 veckor. I Tyskland bodde hans fru och son (hade en fast adress i Berlin).

Erich holewas ansökan om Uppehållstillstånd ankom till Socialstyrelsen den 5 augusti 1938.

Vad som hände därefter att han nekades uppehållstillstånd. Erich Holewa återvände inte till Tyskland till sin fru och son i Berlin. Det skulle ske före den 14 augusti 1938 som han skulle göra enligt den av honom underskrivna förbindelsen. Ytterliggare fyra veckor bodde han, då olagligt, vid Kungsholmstorg. Olagligt då han inte fullföljde den av honom underskrivna förbindelsen att han skulle lämna Sverige före den 14 augusti 1938.  Därför blev han den 29 september 1938 av den svenska polisen satt på tåget från Centalen och därefter på färjan från Trelleborg till Tyskland.

Ett år efter att Holeva har sökt uppehållstillstånd i Sverige bröt Andra världskriget ut (den 1 september 1939). Holewa som många andra tyska judar lämnade Tyskland och bosatte sig i Belgien. 

Innan dess så försökte han på nytt från Berlin ansöka om ett inresetillstånd och uppehållstillstånd till Sverige för sig själv och familjen. Den ansökan avslogs i november 1938 med samma motivering som förr men från svensk sida. Förutom de skäl de angav innan så fanns ett tillägg,  en anmärkning att Holewa inte fullföljde den tidigare av honom underskrivna förbindelsen att lämna Sverige inom föreskriven tid i augusti 1938 och var därför avvisad av den svenska polisen.

Var det ett hotell eller pensionat på Kungsholmstorg 6 som Erich Holewa tog in på under sin korta vistelse i Sverige då han sökte uppehållstillsånd? Han hade ett rum 3 tr upp och tillgång till telefon. Då han överträdde tiden som han skulle stanna i Sverige har kriminalpolisen satt honom på tget till Trelleborg och därefter på färgan till Tyskland. Nästa dag skulle Holewas återresetillstånd till Tyskland löpa ut.

I mars 1939 ansökte han igen om inresetillstånd, denna gång från Antwerpen i Belgien. I maj 1940 arresterades Erich och hans son på öppen gata i Antwerpen av belgisk polis. Detta skedde i samband med den tyska invasionen av landet. Erich och sonen fördes till interneringslägret Camp de Noé, 35 km söder om Toulouse i Sydfrankrike där hans son dog i februari 1942. Några månader senare har man transporterat judar med annat medborgarskap än franskt från  Camp de Noé till Drancy. Drancy var ett slags läger och transitpunkt i utkanten av Paris. Bland judar som förflyttades från  Camp de Noé till Drancy fanns Erich Holewa. I augusti 1942 deporterades han från Drancy till Auschwitz där han mördades. Samma månad deporterades Lotte Holewa från lägret i Malines i Belgien till Auschwitz.



Författaren Dan Korn skrev: De snubbelstenar som finns på den europeiska kontinenten, i Norge och i Finland, framför hus där människor bodde som därifrån deporterades till förintelselägren, är viktiga påminnelser om det oerhörda som hände, inte minst därför att det bara kunde ske därför att andra valde att inte se.

Något sådant hände inte i Sverige. Flyktingar sökte sig till Sverige och under 1930-talet och de första krigsåren avvisade Sverige de flesta. Sveriges handlande är inte någon ärofull historia. Men om man jämför den med de brott mot mänskligheten som då bedrevs av Nazityskland blir enda resultatet att man relativiserar Tysklands brott.

Jag anser att om Myndigheten för Levande Historia absolut vill spendera våra skattemedel så tycker jag att de kan finnansera tre (3) stycken snubbelstenar framför Holewas bostad i Berlin Tre snubbelstenar då Holewas fru och son dog också under Förintelsen). Vi skall komma ihåg deras tragiska situation i tretiotalets Tyskland, deras försök att fly, deras internering i lägren i Frankriket och Belgien och slutligen deras död i Auschwitz. Jag hjälper gärna Myndigheten Forum f. Levande Historia med fam. Holewas fasta adress i Berlin.

Finns det inga med historieexamen på Forumet Levande Historia? Bara politiker? I en UDs akt beskrivs den andres som tilldelades en snubbelsten - Kurt Moses förehavanden. Om man läser dokumentet och använder sig av samma typ av tolkning som Levande Historia gjorde när det gäller de tre snubbelsteninnehavare så var egentligen Mosaiska församlingen i Stockholm som "deporterade" Moses mor tiil Breslau (i Nazityskland) då de betalade hennes returbiljett. Då året var 1933 så var det också under "Förintelsen".

Exempel på två typiska platser där snubbelstenar har placerats.

Norska snubbelstenar
Norska judarnas snubbelstenar sitter framför deras forna bostäder inte framför pensionat och hotell som var tillfälliga boende och uttnyttjades av de tyska judarna i Stockholm. De norska judarna deporterades t.ex. från sina hem i Oslo med fartyg till Stettin i Polen och därifrån till Auschwitz där de mördades. Därför att sätta snubbelstenar i Stockholm vid tillfälliga boenden för de tyska handelsresande åren 1937 och 1938 är fel. 

Det var 26 november 1942 när den omfattande så kallade jøderazzian i Oslo startade. Både den norska polisen och Gestapo (och Oslo-taxi) deltog i aktionen som ledde fram till att sammanlagt 42 barn, 116 män och 188 kvinnor tillfångatagas. De fördes från sina hem ombord på ångskeppet SS Donau och transporteras till Stettin och till gaskamrarna i Auschwitz. Det är med all rätt att snubbelstenar finns framför de adresser varifrån de deporterades och mördades. Igen året var 1942, inte 1937.

Tyska snubbelstenar

I Berlin finns det ett otal snubbelstenar. Många av de avser tyska judar som har deporterats till stora getton i Polen, bl.a. till Warszawas getto. I Warszawas getto inspärrades de fram till Den Stora Aktionen under sommaren 1942 då de flesta judar i Warszawas getto förintades i dödslägret Treblinka. Deras snubbelstenar finns framför deras hem i Tyskland.

Före andra världskriget bodde 525 000 judar i Tyskland (ca. 0.75% av Tysklands befolkning) och i Österriket 191 000. Totalt efter Anschluss i mars 1938 i runda siffror 716 000. Många judar lämnade Nazityskland och bosatte sig i andra länder i Europa, många försökte resa utanför Europa. Efter Anschluss i Tjeckoslovakien kom ytterliggare 357 000 under den Nazityska regimens herravälde.

Trots terrorn och restriktioner enbart 36 000 judar lämnade Tyskland och Österiket år 1938 och 77 000 under 1939.

Fram till september 1939 har ca. 282,000 judar lämnat Tyskland. Österriket lämnade 117 000- Av de emigrerade 95 000 till USA, 60 000 till Israel (Palestina) och 40 000 to Stor Britanien. 75,000 emigrerade till Argentina, Brasilien, Chile, Bolivia och andra länder i Central- och Sydamerika. 18,000 tyska judar emigrerade till Shanghai.

När man i otober 1941 förbjöd tyska judar att emigrera fanns det kvar endast 163 000 judar kvar.

Karta över läger i Frankrike med markerade koncentrationsläger. Camp de Noé, 35 km söder om Toulouse och Drancy utanför Paris är markerade med stora aterisker *.

Dokument från SS till Resebyrån hos Deutsche Bahn - DB om transporter av statslösa judar från Frankriket.

Under 1941 skärptes den antisemitiska lagstiftningen som tillämpades i båda zonerna i Frankriket (Tyskockuperad och Vichy-kontrollerade). Fransk polis genomförde den första massarresteringarna i Paris i maj 1941 då 3.747 män internerades. Ytterligare två svep ägde rum innan det första deportationståget (godståg från franska staten järnvägar SNCF) började rulla i mars 1942.
Den 16 juli 1942 franska polisen grep, i Paris, 12.884 judar, däribland 4.501 barn och 5.802 kvinnor under en raid som blev känt som La Grande Rafle. De flesta tillfälligt internerades i en idrottsarena under eländiga. Efter några dagar avgick tågransporterna till gaskamrarna i Auschwitz.

Många historiker anser att ett värre brott begicks i Vichy-kontrollerade södra Frankrike, än i norra. I augusti 1942 var gendarmer skickades för att jaga utländska flyktingar. Men som det framgår av deportationslistorna sammanställda av den franska polisen så deporterade man på samma sätt barn med franskt medborgarskap som med polskt eller statslösa. Cirka 11.000 judar transporterades till Drancy som var den viktigaste transfer läger på väg till förintelsen i Auschwitz. Under 1942 sände tjänstemän 41.951 judar till Tyskland, även om deportationerna kom till ett tillfälligt uppehåll när vissa religiösa ledare varnade Vichyregeringen för eventuella allmänhetens reaktioner. Efteråt genomfördes arresteringarna mer diskret. 1943 och 1944, deporterades regimen 31.899 människor - det sista tåget lämnade i augusti 1944. Detta trots att den 6 juni 1944 de allierade steg i land i Normandie. De allierade trupperna intog Paris (25 augusti 1944). Av de totalt 75.721 deporterade, överlevde färre än 2.000.

Jewish Graves and Dimonds are Forever* - European history is, and will be preserved at the Jewish Cemeteries

There are 18 graves at Catholic cemetery in Stockholm. They belong to the WWII Polish victims. They were brought to Sweden with White boats during July 1945. There is information on the tombstones that persons came with UNRRA expedition. On numerous graves, there is also a sign PW. The sign looks like an anchor and was a World War II emblem of the Polish Underground State and Armia Krajowa. The letters PW symbolize the phrase Polska Walcząca ("Fighting Poland").

There are 18 graves at Catholic cemetery in Stockholm. They belong to the WWII Polish victims. They were brought to Sweden with White boats during July 1945. They in German concentration camps and when brought to Stockholm they were so sick so they died shortly after arrival to Stockholm. Will the graves survive? Just 30 meters from the Catholic cemetery there is a Jewish cemetery. There, there are 101 graves of Holocaust survivors that came to Stockholm from the same camp and with the same White boat - S/S Kastelholm. They also died at the same hospitals and the first burial dates are the same - July 1945. Are the graves be the culture graves? In a few years, one has to renew the contract for the next 25 years.

She was 9 y old when WWII started. She was 15 when liberated at Bergen-Belsen concentrations camp. She was 17 when she died in Sweden after being hospitalized for two years. Buried at Jewish Cemetery in Stockholm.

The list of Holocaust victims buried at Lärbro kyrkogård. Their graves are kulturgravar - culture graves. There is a section with graves of Catholic patient that died there at the same time. 

Joseph Weinberger, one of the Jewish Holocaust victims buried at Lärbro kyrkogård. Joseph died on November 22, 1945, just a few months after arrival to Sweden and TBC hospital at Lärbro.

Survivors. They were liberated at Bergen-Belsen concentration camp in April 1945 and came on the same White boat to Sweden during Summer 1945. Jewish and non-Jewish. There were brought to Sweden by UNRRAs action to get ward. Many of them died within days or weeks after arrival. They were buried both at the public and Jewish cemeteries. Many graves disappeared but numerous are kept intact as kulturgravar. Kulturgravar - culture graves are kept as cultural heritage although the burial right for them expired already for 50 years ago. Numerous Jewish graves of Holocaust survivors, actually Holocaust victims are located at Swedish kyrkogårdar - Christian cemeteries. The graves become kulturgravar and Swedish Church is taking care of them. Swedish church took also the responsibility of numerous smaller Jewish cemeteries in the smaller Swedish cities where there is no more functioning Jewish community. Jewish Holocaust victims buried at non-Jewish cemeteries have various types of graves such as coffin grave, urn grave, and also a common grave (after cremation).
Many of the Jewish cemeteries have a special yard where the Holocaust survivors are buried.

The biggest difference between Jewish and public cemeteries are about burial rights. The burial fee at the public cemetery guarantee the rights to the grave and having the tombstone only for a period of 25 years. At the Jewish cemeteries, however, the burial rights never expire and the graves and the gravestones are supposed to last forever without the need of renewing burial rights.

In the vast majority of cases, there are public cemeteries on Church land. The parishes must run funeral, cremation and burial activities in a faith-neutral way in accordance with applicable legislation and respectfully acknowledge non-Christian beliefs and other life philosophies.

Also at the Jewish cemeteries, the burial activities might be performed in a faith-neutral way. Most of the Jewish cemeteries are on the land own by the Jewish community.

The burial fee includes a grave or equivalent in a public cemetery for a period of 25 years. On both Jewish and public cemeteries, there are various types of graves such as coffin grave and urn grave.

At public cemeteries, however, when the burial rights expire, they can be renewed for a minimum of 15 and a maximum of 50 years at a time.

Everyone who is registered in the population register in Sweden and pays municipal income tax pays the burial fee. The burial fee is intended to cover what the law defines as the most necessary costs in connection with giving a deceased person a final resting place. The fee is calculated on the basis of each person’s municipal taxable income. In Stockholm, it is 6.5 öre of each 100 Swedish crowns paid of municipal taxable income (the Year 2019). The size of the fee is shown on each person’s annual final tax statement.

* Diamonds Are Forever is the soundtrack by John Barry for the seventh James Bond film of the same name. "Diamonds Are Forever" is the title song with lyrics by Don Black.

Ingen snubbelsten för riktiga Förintelsens offer i Stockholm

En gravsten med texten, Marjan Sara Szejwak, Borde stå Marysia Miriam Szejwac. Miriam var 9 år när andra världskriget startade och 15 år när hennes utmärglade kropp bars iland i Stockholms Frihamn.

Sara Szejwac kom ensam till Sverige. Myndigheter sökte efter hennes närmaste släkt. Att hennes mor Faja och far Szmul deporterades till Treblinka, respektive Lublin (Majdanek) betydde bara att de var mördade.

Den här historien handlar om Marysia, Mirjam "Sara" Szejwac, en av de unga kvinnorna som överlevde Förintelsen men dog i Stockholm och begravdes på Norra Judiska Begravningsplatsen 1947. Svenska Förintelsens Minnesförening hittade hennes grav och städade den. Marysia fängslades först i Warszawa (trol. Warszawas getto) och deporterades under upproret i maj 1943 till koncentrationslägret Majdanek och därefter till Auschwitz. Befriades i Bergen-Belsen och kom till Sverige med UNRRA Vita Båtar. Marysia var egentligen född 1931 (ev. 1930) men för att överleva urvalet i dödlägren uppgav hon att vara född 1925. Uppgifter om att hon studerat 2 år på gymnasiet skulle bekräfta det.

Stå-celler hade en yta på mindre än 1 kvm vardera. Inget fönster. Den enda luftkällan var ett 5x5 cm hål täckt med ett metallark med hål stansade i det. Små ingångar på golvet ledde till cellerna. I varje cell trängdes fyra fångar låsta för natten. Därefter, på morgonen var de tvungna att gå på jobbet. I KL Auschwitz straffades "Sara" Marysia, Miriam Szejwac med 8 nätter i en stående cell för att ha plockat äpplen medan hon arbetade. Alla sådana straffar registrerades. Fet var Schutzhaftlagerführer Müller som skrev under sådana straff tillsammans med lägerkomendanten Kramer.

Marysia Szejwac gravsten är ingen snubbelsten eller stolpersteine. Hennes begravning inklusive gravstenen bekostades av Sverige - 200 kronor. Tills nyligen kunde man inte snubbla över hennes gravsten då den låg 10-15 cm under markytan, oläslig. Vem var hon? Vad hette hon egentligen? Vem var hennes föräldrar? Svaret på de tre korta frågorna ger nästan hela bilden av Förintelsen och Förintelsens logistik och det var tanken med uppförandet av Holocaust-monumentet "6 stenar - 6 miljoner" som Föreningen Förintelsens Minne startade år 2018.

Av gravstenen framgår att hon var 9 år när Andra världskriget startade. Hon var 15 när hon kom med den Vita båten S/S Kastelholm till Stockholm. Hon var 17 när hon dog. Men i verkligheten så hette hon annat, både för- och efternamn. Även hennes födelseår är fel.

Ingen brydde sig om att stava hennes namn rätt år 1947 när gravstenen gjordes iordning.

Ingen brydde sig om att i 70 år rätta felen. Ingen brydde sig om om gravstenen och lät det sjunka under gravytan.

Hennes gravsten har en direkt koppling till det planerade Förintelsemonumentet vid Norra judiska begravningsplatsen "6 stenar - 6 milioner" där tre av de sex stenar är direkt kopplade till hennes familjs öde: TREBLINKA, MAJDANEK och AUSCHWITZ.

Miriam eller Marysia som hon kallades för hemma hette Szejwac i efternamn, en tonårig som föddes i Warszawa märktes med en Auschwitz nummer A-47295 och begravdes i Stockholm.

Föreningen Förintelsens Minne som arbetar sedan 2018 med ett projekt om de i Stockholm begravda fd Bergen-Belsen fångar fann att Marysia-Miriam Szejwac var fånge i Warszawagettot och därefter ett antal koncentrationsläger, bl.a. Majdanek och Auschwitz innan hon befriades den 15 april 1945 i Bergen-Belsen.

I KL Auschwitz straffades Miriam Szejwac med 8 nätter i en stående cell för att ha plockat äpplen medan hon arbetade. Alla sådana straffar registrerades. A-47295 tillhandahölls av Schutzhaftlagerführer Müller.

Schutzhaftlagerführer Paul Müller, en tysk köpman, anslöt sig till SS redan i oktober 1933 (medlemsnummer 179 667). Sedan gick han med i NDSAP den 1 maj 1937 (medlemsnummer 4 486 232). I början av andra världskriget, från 1939, anställdes han i koncentrationslägret Sachsenhausen.I Auschwitz samarbetade Schutzhaftlagerführer Paul Müller med SS-Lagerführerin Maria Mandl, som ofta stod vid Auschwitz-porten och väntade på att en från arbetet återvändande fånge skulle titta på henne: alla som gjorde detta togs ur gruppen och hördes aldrig om igen. I Auschwitz var Mandl känd som Odjuret och deltog i selektioner i två år. Hon undertecknade listorna över fångar och skickade uppskattningsvis en halv miljon kvinnor och barn till gaskamrarna i Auschwitz I och II. Mandl skapade Auschwitz Women's Orchestra, som åtföljde uppställningar, avrättningar och transporter.

Ingen av Sara Szejwacs närmaste familj som var kvar i Polen överlevde Förintelsen. Deras aska finns bl.a. i Auschwitz och Treblinka.

Straffet för en stående cell (Stehbunker) infördes i början av 1942 år efter att SS-Hauptsturmführer tog över som vice lägerkommandant Hans Aumeier. Under sin tid i Auschwitz gjorde Aumeier ett namn för sig själv, ansvarig för många drakoniska metoder, inklusive tortyr, misshandel och avrättningar. Celler för att stå, som är samtidigt som fångar, skapades i Barack 3, cell 22, och delade upp den i fyra rum vardera av skiljeväggar. Två av rummen hade en yta på mindre än en kvadratmeter. Som straff skickades fyra fångar dit. Ståtiden i den stående cellen varierade, från några till flera nätter. För att komma in i den stående cellen fick fångarna krypa genom små öppningar ovanför golvet stängda med galler och bräddörrar. Ståställningen var bara en del av straffet. En annan var bristen på luft. Den enda källan för lufttillförsel till varje cell var ett litet, 5 x 5 cm hål som täcktes från utsidan av ett metallhölje genomborrat som en såll. Döden genom kvävning var nära då cellerna bara var två meter höga. Stående celler fanns också i lägret Den 19 mars 1942 sköts 144 kvinnor vid avrättningsmuren på gården i Block 10 och 11 på Aumeiers order. Aumeier dömdes och dömdes till döden. Han avrättades i Polen 1948.

Stå-celler hade en yta på mindre än 1 kvm vardera. Inget fönster. Den enda luftkällan var ett 5x5 cm hål täckt med ett metallark med hål stansade i det. Små ingångar på golvet ledde till cellerna. I varje cell trängdes fyra fångar låsta för natten. Därefter, på morgonen var de tvungna att gå på jobbet.

Lusias berättelse
Dr Wróblewskis artikel fick mig att minnas något som hände för 45 år sedan.
I maj 1975 skulle min syster gifta sig i Kibbutz Yotvata. Av en ren slump, strax före detta bröllop träffades två damer, Bluma Szandor och fru Roizman på en frisersalong i Ramat Aviv. De började småprata och visade sig snart att de båda var bjudna till ett och samma bröllop. Fru Roizman bjöds in av bruden Ola Szejwac och Bluma av brudgummen.
Först hos frisörerna insåg Bluma att Szejwac är det namn hon kände från Warszawas getto. Det var efternamnet på hennes vännina.

En månad efter bröllopet åkte jag med mina föräldrar för att besöka Bluma. Hon berättade historien om familjen Szejwac, med början från Warszawas getto. Det var där Marysia (så här kallades Miriam hemma) och Bluma blev vänner. Båda arbetade i samma gettofabrik. Marysias mamma Lea, brodern Srulik och Marysia lyckades ta sig ut ur det brinnande gettot under Ghettoupproret i april 1943. Nazisterna avrättade Srulik vid gettomuren medan Marysia med sin mor och Bluma transporterades till KL Majdanek, därefter till Auschwitz och därifrån till KL Bergen Belsen.

Bluma och Marysia (Miriam) skildes åt efter befrielsen i Bergen-Belsen. Marysias mor Lea dog där.  Marysia som var sjuk fördes till Sverige med UNRRA Vita Båtar och hon dog 1947. Hennes grav finns på Judiska begravningsplatsen i Stockholm.

Min far, Adam Szejwac, lämnade Warszawa den 1 november 1939 och lämnade efter sig sina föräldrar och tre av sina syskon. Han överlevde kriget i Ryssland och återvände 1946 tillsammans med min mor till Polen.
Han letade aldrig efter spår av sin familj förrän mötet med Bluma, som berättade historien.

Lusia’s story
Dr Wróblewski’s article made me remember something that happened 45 years ago.

In May 1975 my sister was getting married in Kibbutz Yotvata. Because of this wedding two ladies Bluma Szandor and Mrs Roizman met at a hairdressing salon in Ramat Aviv. It turned out that they both were invited to the same wedding. Mrs Roizman was invited by Ola Szejwac the bride and Bluma the groom.
Only at the hairdressers realize that Szejwac was the name she knew from the Warsaw Ghetto, it was the surname of her friend.

About a month later  I went with my parents to visit Bluma. She told us the story of the Szejwac family, starting from the Warsaw Ghetto Marysia (this is what Miriam was called at home) and Bluma became friends working together in a Ghetto factory. Marysia’s mother Lea, the brother Srulik, and Marysia during the Ghetto Uprising in April 1943 managed to get out of the burning Ghetto. The Nazis executed Srulik at the Ghetto wall but Marysia with her mother and Bluma were transported to KL Auschwitz, and from there to KL Bergen Belsen.

They were separated in Bergen Belsen. Lea was lost. Bluma met a young man and got married straight. After that, they went to Eretz Israel. Was taken to Sweden by White Boats of UNRRA, where she died in 1947. Her grave is at the Jewish Cemetery in Stockholm.

My father, Adam Szejwac, on the 1st of November  1939 left Warsaw leaving behind his parents and three of his siblings. He survived the war in Russia and in 1946 together with my Mother returned to Poland.
He never looked for traces of his family until the meeting with Bluma, who told us the story.
In 1976 he made a trip to Stockholm to see Marysia’s grave

Nya lögner om dr. Janusz Korczak introduceras på svenska. Varför?

Det var författarinnan Åsbrink som började skriva idiotier om bl.a. sjungade dr. Janusz Korczak på väg till gaskammaren i Treblinka.

Man använder sig flitigt av "Förintelsen" i ett otal svenska politiska sammanhang. Nu används även Korczak av "Samarbetsrådet för Judar och Kristna" som publicerar nya "oriktigheter" om Korczak. 

Förutom  den gamla "Legenden från Umschlagsplatz" så skriver de att i Dom Sierot fanns "döende barn" vilka  "hör till vardagen". Naturligtvis skriver man om Pani Stefa (Stefania Wilczynska) att hon hade alias "Madame Stefa".

Det var författarinnan Åsbrink som började skriva idiotier om bl.a. sjungade dr. Janusz Korczak på väg till gaskammaren i Treblinka.

Janusz Korczak, en man som gick sjungande in genom de 7,5 centimeter tjocka trädörrarna till sin död i en av Treblinkas gaskammare, skriver hon i DN.

Man använder sig flitigt av "Förintelsen" i ett otal svenska politiska sammanhang. Nu används även Korczak av "Samarbetsrådet för Judar och Kristna" som publicerar nya "oriktigheter" om Korczak.
Förutom "Legenden från Umschlagsplatz" så skriver de att i Dom Sierot "döende barn hör till vardagen". Naturligtvis skriver man om Pani Stefa (Stefania Wilczynska) att hon hade alias "Madame Stefa".

Så en gång till:

• Inga barn dog i Korczaks barnhem Dom Sierot i Warszawas Getto.
• Korczak blev inte erbjuden fri lejd från Umschlagsplatsen.
• Korczaks medarbetare Stefa hade inte alias Madame.
• Korczak sjöng inte på väg till gaskammaren i Treblinka.