Mina flickor i badet

Isaac Grünewald på Långholmen

Alla (?) handlingar på bordet, nästan.

Var konduktören på Bohusbanan en antisemit? eller var det åklagaren?

Isaac accepterade aldrig straffet. Han ansåg att han var utsatt för antisemitism och att han själv bara hade agerat som en gentleman som tagit hustrun i försvar och klippte till konduktören (hans porträtt hängde i Isaacs cell).

En underbar Isaac Grünewald utställning. Rekommenderas starkt.

För första gången visas nu en större samling av de
målningar som konstnären Isaac Grünewald
utförde under sitt fängelsestraff i maj 1926 på
Kronohäktet på Långholmen.

Rywka - Ryfka - Riwa - Iwa - Ryfkiele - mångfacetterade minnen bakom namnet

Mina Ryfkor:

Den första Ryfka, en rödhårig 13 år gammal flicka som arkebuserats tillsammans med Jesus. Henne träffade jag i gymnasiet år 1965 då jag läste Władysław Broniewskis dikt "Ballader och romanser" (se nedan).

Den andra är Rywa, Riwa eller Iwa som min faster kallades för. Om henne vet jag nästan ingenting. Hon var född 1920 (1921)och nr. 3 barnet i familjen Wasserman i Pinsk. Hon gick genom den "gröna gränsen" (till Sovjet) med min mor och far 1939. Min far trodde att hon har gift sig. Tyvärr, hon finns med på listan av judar i Pinsk Ghetto (se bilen och fyra asterisker * * * *). Hennes far (min farfar) finns inte med! Troligen mördades han innan listorna uppfördes. De andra * asterisker är min pappas halvsyskon, Isaak och Nisia (Niusia).

Den tredje Rywka, Rywka Boszes som jag skrev så mycket om i min blog. Dotter till farfars vän från Pinsk (också lärare). Rywka hjälpte min pappa att komma till Korczaks barnhem Dom Sierot.

Den fjärde mitt barnbarn som lystrar till Ryfkiele..

Den femte är min farfars mor Rywka.




"Ballader och romanser"
Dikten kommer från Władysław Broniewskis diktsamling "Ballader och romanser" som publicerades 1945. Inspirationen till skrivandet var de tragiska händelserna under andra världskriget. Död av miljontals oskyldiga människor mestadels judar och bristen på straff för dem som igångsatte det helvete på jorden. Denna metaforiska lyriska dikt visar oss den verkliga situationen för perioden.

Huvudpersonen är en tretton år gammal judisk flicka, Ryfka. Hon visas i bakgrunden av en stad, en civilisation, som försvinner från jorden. Hon står ensam bland ruinerna av det övergivna området, där hon tidigare hade bott ett helt normalt liv med sina föräldrar. Det är den ofattbara situation som gör flickan galen.

Berättaren påminner (henne) om hennes föräldrars öde, även om han vet att flickan är helt införstådd att de inte är där: "Mama pod gruzami, tata w Majdanku..." - Min mamma är nog död, och hans far är i ett koncentrationsläger. Men håller ett sådant tanke på avstånd. För hennes föräldrar bor på något sätt där kvar.
När hon får en bulle att tugga på, från en vän, säger hon: "Ja zaniosę tacie i mamie." - Jag tar det till min pappa och min mamma." och skrattar ...".

Hon vare sig vill eller kan inte förstå tragedin och föredrar att leva i illusioner att inte allt är förlorat.

Ryfka i den här dikten symboliserar oskuld av ett barn och alla deras lidande under andra världskriget. Genom form av den lilla flickan vill visa allt det onda som gjordes gentemot judar och alla andra som mördades under andra världskriget.

Den andra huvudpersonen i dikten är Jesus. Han leds av SS. Ryfka och Jesus dör tillsammans. Jesus är en symbol för oskuld, rättvisa och hela judiska folket.
"Słuchaj, dzieweczko! Ona nie słucha...

To dzien biały, to miasteczko..."
Nie ma miasteczka, nie ma żywego ducha,
po gruzach biega naga, ruda Ryfka,
trzynastoletnie dziecko.

Przejeżdżali grubi Niemcy w grubym tanku.
(Uciekaj, uciekaj, Ryfka!)
"Mama pod gruzami, tata w Majdanku..."
Roześmiała się, zakręciła się, znikła.

I przejeżdżał znajomy, dobry łyk z Lubartowa:
"Masz , Ryfka, bułkę, żebyś była zdrowa..."
Wzięła, ugryzła, zaświeciła zębami:
"Ja zaniosę tacie i mamie."

Przejeżdżał chłop, rzucił grosik,
przejeżdżała baba, też dała cosik,
przejeżdżało dużo, dużo luda.
każdy się dziwił, że goła i ruda.

I przejeżdżał bolejący Pan Jezus,
SS-mani go wiedli na męki,
postawili ich oboje pod miedzą,
potem wzięli karabiny do ręki.

"Słuchaj, Jezu, słuchaj, Ryfka, Sie Juden,
za koronę cierniową, za te włosy rude,
za to, żeście nadzy, za to, żeśmy winni,
obojeście umrzeć powinni."

I ozwało się Alleluja w Galilei,
i oboje anieleli po kolei,
potem salwa rozległa się głucha...
"Słuchaj, dzieweczko!... Ona nie słucha..."