Friday, May 27, 2011

Judisk begravning i Stockholm - Är kvinnor "likställda" ?

Tidigare var det enbart män som fick lägga tre skovlar med mull i graven.

Min mor brukade också göra det. Hon gjorde det också vid pappas begravning. När en av de svarta försökte ta skopan från henne sa jag till honom tydligt var jag kommer sparka honom om han inte låter bli. Han såg allvar i mina ögon och var också rädd för sina testiklar.

Efter min mors exempel, även andra kvinnor tog tag i skopan. De svarta ingrepp inte och jag behövde inte sparka någon. Numera låter man i Stockholm även kvinnor säga farväl på detta sätt.

En judisk begravning sker direkt efter döden. I många fall dagen efter. Läser man tidningen på eftermiddagen eller dagen efter så är möjligheten stor att man missar begravningen! En gammal vän(inna) till mig lärde mig nyligen att det är just från den sidan man skall börja läsa tidningen. David stjärnor markerar ofta de judiska urnorna i tidningen men inte alltid. Många (jag och min far) förknippar det med Förintelsen och de band man var tvungen att bära.

Imorgon skall jag till Södra. En av de sista begravningar från den förra generationen, hedra en av de sista som överlevde Förintelsen.

Jag kommer att besöka familjegraven och mina närmaste.



Monday, May 23, 2011

Wisla floden fanns alltid med









"... I love the Vistula in Warsaw and when I am severed from the city, I feel a burning nostalgia.
Warsaw belongs to me and I belong to Warsaw. I'll put it even stronger: I am Warsaw.
We shared the joys and the sorrows; its sunny days were my sunny days, its rain and mud were my rain and mud. I grew up with it. [...]
Warsaw was the place of work; it was the place of rest; it was the place of burial."

Janusz Korczak Memoir, 1942.










Från våra fönster i huset i Warszawa (se fyrkanten)kunde man se en tunn vattenlinje som var Wisla floden, från våra grannar ovan kunde man se nästan hela floden.
Första promenader till Wisla stranden ledde genom Karowagatan. PÅ den tiden stranden var inte "reglerad" och min pappa lärde mig kasta macka (polska "kasta änderna")och förklarade, hur kan en sten studsa på vattnet!
På "vår" sida av floden fanns även en ångbåtsbrygga där ett flertal fartyg för nöjeskryssning stod förankrade bredvid varandra. De vackra hjulångare hade sina paddel-hjul på var sin sida av det breda skrovet. Jag minns att det hände där en olycka, landgången eller liknande brast och flera personer drunknade.
På andra sidan av floden fanns dels min klubb för vattensporter dels min första arbetsplats, en badstrand nedanför stadion. Jag arbetade som badvakt och hade en visselpipa som jag använde flitig. Det var ett krävande jobb då varje dag, nästan varje timme så var det någån som höll på att drunkna.






„…kocham Wisłę warszawską i oderwany od Warszawy odczuwam żrącą tęsknotę.
Warszawa jest moja i ja jestem jej.
Powiem więcej: jestem nią.
Razem z nią cieszyłem się i smuciłem, jej pogoda była moją pogodą, jej deszcze
i błoto moim też.
Z nią razem wzrastałem. […]
Warszawa była terenem czy warsztatem mojej pracy, tu miejsca postoju, tu groby”
.

Janusz Korczak Pamiętnik, 1942