Saturday, June 16, 2012

Korczak, wychowawcy i dzieci - I ciągle widzę ich twarze powtarzał mój Tata



I ciągle widzę ich twarze, Mój Tata pamiętał ich imiona, często też nazwiska. Dzieci i wychowawców z Domu Sierot. 

Po wojnie miał tylko jedno zdjęcie wielkosci małego znaczka pocztowego.



Podpis zdjecia: 

Dr (Doktor - chodzi oczywiscie o Korczaka) w otoczeniu wychowawców i dzieci w Gocławku. K (kolonie) Różyczka.

 

Friday, June 15, 2012

Doktor Janusz Korczaks rum och fönster "mot världen"

Min far, Misza Wasserman Wroblewski, Pan Misza, som arbetade på Barnhemmet Dom Sierot mellan 1931-1942 beskrev Korczaks rum i detalj.

I barnhemmet bodde Korczak tre trappor upp i ett stort vindsrum. Där fanns ett jättefönster (egentligen tre stycken) och blommor på fönsterbrädan. Doktorn tog väl hand om blommorna och vattnade de med största omsorg.

I det stora fönstret fanns också en ventilationslucka med ett fågelbord. Sparvarna flög gärna dit och åt av av Doktorn utlagda fågelmaten.

En flicka från barnhemmet berättade för min far, Pan Misza att Pan Doktor brukade, innan han öppnade dörren till sitt rum knacka försiktigt på dörren för att meddela sparvarna att han är på väg och inte skrämma de genom ett plötsligt dörröppnandet.


Pan Doktor mieszkał w malutkim pokoiku na poddaszu.  Przylatywały tam wróble, które on karmił.
Korczaks "vindsvåning". Bilden tagen tidigt på våren, således innan han planterade blommor i en blomlåda som stod i det mitterst fönstret. Denna del av huset hade träffats av en brandbomb under andra världskriget och har ej restaurerats till sitt ursprungliga skick.

Korczak rum på vinden med det öpona mittersta fönstret. Flera andra rum i huset vädras också!
Rummets möblemang var mycket blygsamt. Där fanns en järnsäng, ett skrivbord, några stolar, en soffa och så bokhyllor. Bokhyllorna dingade under böcker och prydligt ordnade anteckningar och dokument.

I september 1939 föll 7 tyska bomber, bl.a. brandbomber på huset. Huset började brinna. Alla, både barn och personalen hjälpte till att släcka elden. Tack vare Józef Sztokman, en av tidigare barnhemmets barn, nu vuxen yngling var ansvarig för hemmets säkerhet och vaktade hemmet dag och natt och tillbringade flera nätter på taket, kunde den värsta träffen, en brandbomb som träffade Korczaks vindsvåning, släckas i tid. Józef gifte sig senare med en annan av barnhemmets fd. barn och därefter bursa studerande - Róza Azrylewicz. Deras barn Romcia, född 1938, blev Korczaks barnbarn och betraktades av honom och andra so sådant. Barnet, en flicka Romcia, fick faktiskt lite extra kramar och omsorg....
Józef Sztokman, dog efter att ha fått lunginflamation, troligen ett resultat av hans nattliga vakandet på husets kalla tak. Hela barnhemmet kom till hans begravning.

Barnhemmet vid Krochmalna 92 efter kriget. Korczaks vindsvåning är borta.
Iwona Chmielewskas bild från hennes bok Pamietniki Blumki


Thursday, June 14, 2012

Janusz Korczaks liv i färg - Hur såg Janusz Korczak ut till vardags


Det finns inga färgkort på Korczak. Det finns ingen ljudinspelning av hans röst trots att han hade sina egna radioprogram.

Min far skrev följande:

Någon undrar kanske över hur den Gamle Doktorn var, hur han såg ut och var han bodde.

Han var meddelång flintskallig. Han hade ett litet skägg och blå ögon, som nyfiket granskade omgivningen genom båglösa glasögon.

Han brukade ha en brun eller grön rock på sig och ofta ett stort förkläde.
Helt kort kan man säga att Janusz Korczak var en mycket anspråkslös människa.

Min far tyckte om skådespelaren Pszoniak i filmen Korczak. Han tyckte dock inte om Pszoniaks kroppsspråk och mistykte klart att Pszoniak talade polska med jiddisch brytning! Korczak pratade ett vackert polska och kunde inte jiddisch!

Janusz Korczak leker med barnen i barnhemmet Nasz Dom

Wednesday, June 13, 2012

Korczaka kolonie-farma Rózyczka i Korczak wrogiem PRL


To zdjecie z koloni/fermy Korczaka na Goclawku. Zaznaczony na zdjeciu jest Bolek Drukier który byl równoczesnie z moim ojcem bursista w Domu Sierot Janusza Korczaka.


W 1968 roku gdy Korczak stal sie na nowo Goldszmitem (czytaj Zydem) i wrogiem Polski Ludowej zamknieto Komitet Korczakowski i wielu jego dzialaczy, m.in. Drukier byli zmuszeni opuscic Polske. Bolek Drukier napisal O trudnym optymizmie dr. Korczaka.



Poprzednio, w latach 50-tych, stalinowskich Korczak okazal sie burżujem szczególnie w porównaniu z Makarenka.





Kolonia Rózyczka w Goclawku. Zaznaczony na zdjeciu jest Bolek Drukier który byl równoczesnie z moim ojcem bursista w Domu Sierot Janusza Korczaka, 1934.
Po wojnie w Rózyczce miescila sie m.in. kuznia. Nastepnie ogrody owocowe rozparcelowano na ogrodki dzialkowe. Teraz jest na tamtejszym osiedlu pomnik i ulica Króla Maciusia o ile dobrze pamietam.

Tuesday, June 12, 2012

Korczak: Det här är slutet, Varför? - Sista resans näst sista etapp


(Se även en karta över händelsen)


Artikeln är baserad på vittnesmål från:

Zofia Lucyna Rozental Wroblewska min mor som fyllde år samma dag som deportationen skedde

Michal (Misza) Wroblewski, min far som arbetade med Korczak i 11 år

Marek Rudnicki, vän till familjen en av de mest trovärdiga vittnen till deporationen

Adina Blady Szwajger Świdowska 


JAG har försökt att få en mera fullständig beskrivning av Korczaks deportation från barnhemmet, som låg i kvarteret Sliska(gatan) 9 och Sienna(gatan) 16, till Treblinka. Jag kände att det var viktigt att få den beskriven och dokumenterad. Min far (Misza) hade, tack vare arbetet utanför gettot som Korczak ordnat för honom, lämnat barnhemmet tidigt den 5 augusti 1942 denna ödesdag. På det sättet undkom han deportationen. Arbetet utan-för gettots murar har troligen räddat hans liv. Han fick dock deportationen väl beskriven samma dag av ett ögonvittne. Denna skildring förmedlade Michal Wroblewski vidare redan under kriget (1944) i den polska tidningen Nowe Widnokregi, som gavs ut i Sovjet-unionen. Vilken väg exakt som nazisterna ledde Korczaks barnhemsbarn vet vi inte med säkerhet. Min mor (Zofia Wroblewska) hade sett Korczak och barnen på Zamnhofgatan som ledde till den Umschlagsplatz, varifrån tåg-transporter avgick till Treblinka. En kvinna i Stockholm sade till mig att hon stod på gatan, när man deporterade barnen från de andra barnhemmen och att någon på gatan bredvid henne sa: "Nu ansluter sig dr. Korczaks barnhem till dem". Adina Blady Szwajger såg dem passera vid ett fönster på det sjukhus, där hon arbetade. Marek Rudnicki var med när barnen och Korczak gick den sista resans näst sista etapp.

Zofia Lucyna Rozental Wroblewska
Det var den 5 augusti 1942. Det var en onsdag och det var min födelsedag. Jag bodde då en trappa upp på Zamenhofgatan (Dzikagatan) i det så kallade Stora Gettot. Det var en lång och ganska bred gata, som sträckte sig från gatan i södra delen av gettot till Umschlagsplatzområdet, varifrån tågtransporterna (i godsvagnar) av de deporterade avgick till förintelselägren. Umschlagsplatz låg i den norra delen av Stora gettot. Vi hade bott på Zamenhofgatan bara en vecka, sedan vi blivit tvungna lämna vår tidigare bostad. När vi gick in i den tomma lägenheten så stod det en kastrull på spisen med soppa, som fortfarande var varm, efter de tidigare hyresgästerna, som deporterats.

Det var alltså den 5 augusti och klockan var troligen 10-11 på förmiddagen, det var en varm sommardag, och jag tittade ut genom fönstret. Jag hörde röster och ljud. Jag sträckte mig ut genom fönstret, från vänster såg jag en folkmassa komma, som drevs från södra delen av gettot. De fördes fram mitt på gatan utav soldater i tyska uniformer. Jag vet inte om soldaterna var tyskar eller ester eller ukrainare. Plötsligt såg jag i vimlet av vuxna människor, barnen och dr. Janusz Korczak. Janusz Korczak gick i första raden med tunga steg. Han bar inte på något barn. Ingen pratade. Ingen sjöng. Enstaka människor fanns längs trottoarerna. Mina tankar gick till min man Misza (Michal), som ar-betade som lärare i Korczaks barnhem. Jag kunde blixtsnabbt fastställa, att han inte var med. Misza var över 1.83 cm lång och jag kunde alltid se honom i folkvimlet eller bland barnen på gården vid Korczaks barnhem. Misza kallades ibland för giraffen av barnen på grund av sin längd. Nu var han inte med bland dem, som eskorterades mot norra delen av gettot. Jag hade inte lagt märke till om andra lärare, som jag kände, var med bland barnen, eftersom jag, efter att har sett Korczak, automatiskt letade efter en lång gestalt. På några sekunder hade barnen gått förbi.

Misza uppenbarade sig först nästa dag. Han berättade att barnen blivit avbrutna under sin frukost. Han hade hittat till hälften urdruckna temuggar och allmänt kaos. Han berättade att han gick till Korczaks rum och packade ner Korczaks personliga ägodelar och en del papper samt hans dagbok i en väska, som han tog med sig till Stora Gettot.


Michal Misza Wasserman Wroblewski
Misza själv såg inte själva uttåget. Han hade lämnat gettot och barnhemmet tidigt på morgonen - tillsammans med Monius Genadenhofer, Jankiel Bojme och Dawid(ek) (vars efternamn han inte kom ihåg) - innan nazisterna slog till. Men ögonvittnen återgav Korczaks öde för honom samma dag. Misza beskriver händelsen i artikeln "O Januszu Korczaku - Wspomnienie z ostatnich lat zycia" i Nowe Widnokregi (Moskva) nr. 8, 1944, (Om Janusz Korczak - Minnen från hans sista levnadsår). Hela artikeln finns i svensk översättning. 50 år efter Korczaks deportation, i en dagstidning i Warszawa, Zycie Warszawy, i en intervju med titeln "Ingen sjöng" beskriver Michal Wróblewski den 5 augusti 1942 på följande sätt:
I gettot fanns tyska judar, Reichjuden. De som bodde i närheten, visste mycket väl vem Korczak var och visade honom stor aktning. En dag gick Korczak fram till dem och frågade: "Ni som får gå ut till den andra sidan (av gettots murar), kan ni inte ta med er några av mina pojkar?" Tack vare denna förfrågan fick jag och tre äldre pojkar det arbete som var så åtråvärt i gettot. Vi kunde äta mera och smuggla med oss litet matvaror, som vi lämnade till barnhemmets gemensamma kök.

Onsdagen den 5 augusti 1942 Korczak som vanligt hälsade på oss på morgonen, när vi gick till arbetet. Vi arbetade hela dagen vid Elfte Novembergatan nr. 21 på ett magasinbygge. Vi kom tillbaka vid sextiden på kvällen. Gatorna i Lilla gettot var tysta, utan liv, gator som alltid brukade vara fyllda och bullriga. Vi uppfattade det som tecken på en katastrof. På vägen till hemmet fick vi information om att det har varit en de-portation. Barnhemmet var tomt. På matborden fanns tallrikar och muggar med oupp-drucket te. Och märkena efter de första tjuvarna. Jag gick in i Korczaks rum, ett fönsterlöst utrymme som han delade med flera sjuka barn. Hans säng och barnens sängar var avdelade med små gröna skärmar. På bordet låg Korczaks tråd-(metall)glasögon. Bredvid stod en karbidlampa. I två väskor under Korczaks säng fanns resväskor med olika dokument. Jag samlade allt i en väska. Jag tog också hans glasögon. Bara de överlevde . . . 

Marek Rudnicki
från "Var finns Doktor Korczak?" - en film producerad av Franska Korczak-föreningen i Paris. På kommunens rekommendation arbetade jag just där (Umschlagsplatzen) de överfulla tågen gick till Treblinka. Tack vare det fick jag se den sista resans näst sista etapp. Doktor Korczak var fruktansvärt trött. Vad tänkte han på? Det vet jag inte. Han såg på mig och sade:
- Det här är slutet.
Och så lade han till:
- Varför?
Denna fråga, som riktades mest till honom själv, kommer att följa mig resten av mitt liv. Han var alltså fruktansvärt trött. Han höll inget barn i famnen, det orkade han inte. Hans ögon var fulla av tårar. Om och om igen viskade han: - Varför?, Varför?, Varför?
Stefa (Wilczynska) var den som först gick in i vagnen med barnen. Korczak följde efter, sedan gick de andra barnhemmen in. Man undrar hur många från barnhemmen, i det otroliga trängseln och augusti-värmen, som kom levande fram till förintelsen i Treblinka. Från "Ostatnia droga Janusza Korczaka." (Korczaks sista väg) Tygodnik Powszechny , Warszawa 6 november 1988. När jag gick dit (till Korczakhemmet), den 6 augusti (5 augusti) vid cirka tiotiden till Sienna(gatan) nr. 16, stod barnen redan på trottoaren fyra i varje rad. Barnen var (estetiskt) inte slarvigt klädda och såg inte hungriga ut, Korczak har alltid lyckats att tigga ihop mat till barnhemmet. Den här scenen är känd och har beskrivits otal gånger men ej alltid sannolikt . . . Jag vill därför berätta hur jag såg det hela då. I luften kändes någon sorts fruktansvärd förlamning, automatik och apati. Det fanns ingen kännbar uppståndelse av att det var Korczak som gick, ingen saluterade, (som en del beskriver). Helt säkert har ingen tjänsteman från Judenrat kommit fram till Korczak. Det var inga gester, ingen sjöng, ingen gick med högburet huvud. Jag minns inte heller att någon bar barn-hem-mets flagga, fast en del säger så. Korczak gick med tunga steg, drog fötterna efter varandra, han var ihopkrupen och mumlade ibland något för sig själv. . . .

Vägen, som ledde från Sienna(gatan) (de gick ut gm porten till Sliskagatan)genom Leszno(gatan), Karmelicka(gatan), Dzielna(gatan), Zamenhof(gatan) till Stawki-(gatan), kändes lång, det tog troligen 2 timmar, och när vi nådde porten (till Umschlagsplatzen) var det mitt på dagen. Värmen var outhärdlig, solen stekte. Korczak med barnen, Stefa (Wilczynska) och resten av personalen kom in på omlastningsplatsen. Från det ställe där jag stod, på cirka 30 meters avstånd, kunde jag se järnvägens sidospår och stillastående vagnar för kreaturstransport, några av dem redan färdiglastade, några öppna med små taggtrådsförsedda fönster. Över hela området kändes en klorlukt, som irriterade ögon och hals. Jag såg kalk, som rann från golvet av vagnarna ner på spåret. Inom området såg jag en av Judenrats tjänstemän - nu vet jag att det var Nachum Remba, som naturligtvis kände Korczak och direkt kom fram till honom. Enligt Rembas rapport - det enda auten-tiska dokumentet av ett ögonvittne, som finns kvar (I Ringelblums samlingar), framkommer att han, Remba, i desperation föreslog Korczak att han skulle följa med honom till Judenrat för att försöka . . . men Korczak ville inte lämna barnen, inte ens ett steg. Remba säger att han hade för avsikt att förflytta Korczaks barn till omlastningsplatsens utkant för att på detta sätt fördröja deras deportation, ibland lyckades det, men Szmerling (polischef, ansvarig bl.a. för ordningen vid deportationerna) motsatte sig detta och styrde gruppen direkt till godsvagnen. Barnen gick upp på rampen och försvann i vagnens mörker. Korczak var sist. Jag ser hans hopsjunkna skepnad försvinna in i vagnen. Efter honom träng-des ett annat barnhem. Jag väntade länge tills hela tågsättet var lastat. Jag väntade tills tåget startade. Jag är nästan säker på att många av barnen kvävdes innan de kom fram till Treblinka. Jag är säker på att Korczak inte kom levande fram till Treblinka.

Adina Blady Szwajger 
. . . Och sedan stod vi vid fönstret igen (på sjukhuset vid Lesznogatan) och tittade på Korczak och hans barn som leddes neråt Zelazna(gatan) mot Nowolipki(gatan). Se sjukhusets läge (H) på gettokartan.

Referenser och kommentarer

Blady Szwajger Adina, I remember nothing more. The Warsaw Children´s Hospital and the Jewish Resistance. New York: Pantheon books, 1990. s. 29, 50. 
Marek Rudnicki,Var finns Doktor Korczak - film producerad av Franska Korczak-föreningen. 
Marek Rudnicki, (Rafal Szarf gjorde sammandraget) Ostatnia droga Janusza Korczaka. Tygodnik Powszechny, Warszawa, 6 november 1988.
Michal Wróblewski, O Januszu Korczaku - Wspomnienie z ostatnich lat zycia. Nowe Widnokregi (Moskva) nr 8, 1944.
Michal Wroblewski, (Tomasz Jastrun gjorde sammandraget.) Ingen sjöng.
Romuald Wroblewski, Rozmowy z Markiem Rudnickim w Paryzu, Samtal med Marek Rudnicki i Paris - Korczaks deportation.


Judenrat - Judiska rådet som grundades på order av nazisterna. Det skulle vara en fortsättning av Judiska rådet som fanns före kriget. Judenrat utförde nazisternas order, samtidigt som det försökte ta hand om gettoinvånarna. Med höga murar och strikt bevakning isolerades gettot från omvärlden den 16 november 1940. Till Warszawas getto flyttade man in den judiska befolkningen från helaWarszawaområdet och senare från andra länder, t.ex. Tyskland. Slutligen trängdes över en halvmiljon människor på en yta av 340 hektar och Judenrats uppgift var att styra det hela. I Warszawa var det i det närmaste omöjligt. Bland de omöjliga uppgifterna fanns order från nazisterna att Judenrat skulle se till (och välja) folk för deportationer till öster.  Efter den Stora deportationsvågen, som varade från den 22 juli till den 13 september 1942, dödades och deporterades omkring 300 000 av de 370 000 gettoinvånare som var vid liv när Die Aktion (den första deportationsvågen) startades. Adam Czerniaków, som var Judenrats föreståndare, såg det omöjliga i sitt arbete och begick självmord dagen efter att ordern till Die Grosaktion hade utfärdats, 23 juli 1942.
Umschlagsplatz - Ett stationsupplag vid Stawki(gatan) i Warszawa som nazisterna gjorde om till en samlingsplats under massdeportationerna. Offren, som samlades i razzior, fördes dit samt till en intilliggande byggnad och hårdbevakades tills lastbilar eller tåg kom och förde bort dem. Antalet deporterade via Die Umschlagsplatz var i genomsnitt fem till sju, ibland tusen personer per dag och under den första massdeportationen upp till 13 000. Man beräknar att över 100 000 av gettoinvånarna dog i själva gettot på grund av hunger och sjukdomar.
Stora och Lilla gettot i Warszawa. Warszawa gettot bestod av två delar – Stora och Lilla gettot – som avskiljdes av en starkt trafikerad ”arisk” gata - Chlodna(gatan). I början fick judarna bara gå mellan de båda gettona vid en viss tidpunkt på dagen, när Clodnagatan stängdes av för ”arier”. Senare byggdes en gångbro över gatan. Kring såväl Stora som Lilla ghettot restes en flera meter hög mur som försågs med taggtråd och krossat glas högst upp. Ingångarna bevakades av tyska SS-män samt polsk och judisk polis. Korczaks barnhem låg efter flytten till gettot först vid Chlodnagatan och därefter vid Siennagatan i Lilla Gettot.

Monday, June 11, 2012

Moi dziadkowie, ciocie, kuzyni i Korczak jechały tędy

Droga do Treblinki wiodła przez rzeke Bug. Pociąg przekraczał ją dwukrotnie. Pierwszy raz w drodze miedzy Prostyniem a Małkinią, a drugi raz w drodze z Małkini do Treblinki. Na stacji w Treblince dzielono pociąg na trzy czesci i po 20 wagonów odsyłano bocznicą do obozu smierci w Treblince.

Droga do Treblinki wiodla przez rzeke Bug. Pociag przekraczal ja dwukrotnie. Pierwszy raz w drodze miedzy Prostyniem a Malkinia, a drug raz w drodze z Malkini do Treblinki. Na stacji w Treblince dzielono pociag i po 20 wagonów odsylano bocznica do obozu smierci w Treblince.



Most na trasie Prostyn-Malkinia Górna


Most na trasie Malkinia Górna-Treblinka
Polish railman working at Treblinka station (not at Treblinka death camp) , Zabecki continued: 
"The first train to arrive on 23 July 1942 made its presence known from a long way off, not only by the rumble of the wheels on the bridge over the River Bug, but by the frequent shots from the rifles and automatic weapons of the train guards." 


Na www.deathcamps.org jest ten tekst razem z górnym zdjęciem. Błąd, bo to jest most na trasie Prostyn-Małkinia Górna. 

Most na Bugu miedzy Małkinią  i Treblinką  wyglądał  zupełnie inaczej, zobacz zdjęcie z maszerującym Wermachtem. 

Sunday, June 10, 2012

Korczak - list kolejowy, logistyczny i taki ciepły

Ten rzeczowy "kolejowy" list od mojego znajomego w Polsce odpowiada na moje proste pytania na które nigdzie nie znalazłem odpowiedzi!

Prawdopodobnie łącznica z Prostyni do Treblinki była w fatalnym stanie i ruch po tym torze był niemożliwy.

...Pociągi jadące do KZ Treblinka z Warszawy jechały bezpośrednio do stacji Małkinia. Podyktowane to było faktem, iż w tym czasie (prawdopodobnie) łącznica z Prostyni do Treblinki była w fatalnym stanie i ruch po tym torze był niemożliwy. Pociągi jadące od Warszawy przeprawiały się w m. Prostyń przez rzekę Bug a następnie dojeżdżały do Małkini, gdzie pod pociąg z drugiej strony podczepiała się inna lokomotywa (ewentualnie lokomotywa prowadząca pociąg z Warszawy na stacji Małkinia objeżdżała skład dookoła i prowadziła pociąg dalej). Po zmianie czoła pociągu cały skład ruszał w drogę do Treblinki. 

Po kilku kilometrach za stacją Małkinia pociąg przeprawiał się przez silnie obwarowany most nad rzeką Bug (na każdym przyczółku posterunki wojskowe). Był to most znaczenia strategicznego, jedyna przeprawa po której mogły się przeprawić przez rzekę radzieckie czołgi.



Wehrmacht na moście nad Bugiem miedzy Małkinia a Treblinka

Pociąg wjeżdżał na stację Treblinka na tor 4 lub 5 (dwa zewnętrzne z prawej strony stacji patrząc od strony Małkini). Na tych torach pociąg był dzielony na 20-sto wagonowe "odsprzęgi". Tak podzielone składy lokomotywa manewrowa wystawiała na tor nr 3 (środkowy), a następnie zabierała bocznicą do obozu zagłady. W drodze powrotnej zabierała z obozu puste wagony odstawiając je na wolny tor na stacji Treblinka.
Po wprowadzeniu całości i zabraniu wszystkich pustych wagonów lokomotywa manewrowa formowała skład powrotny a lokomotywa liniowa zabierała go do Warszawy.

Co działo się na bocznicy obozu i w samym obozie niestety jest mi niewiadome. Wiem tylko, iż na końcu bocznicy znajdował się peron oraz budynek dworca imitujący stację w Treblince. Dokładnych informacji nie podam ponieważ nie jestem ich pewny.


1C to oznaczało 1 wagon z budką hamulcowego

1C 58G 1C - oznacza że wagony z wyżej położonymi budkami dla hamulcowych były na poczatku i koncu pociagu, a miedzy nimi 58 normalnych bydlecych wagonów.
Co do lokomotyw i wagonów to niestety nie mam żadnych informacji. Były to zapewne niemieckie parowozy towarowe oraz niemieckie wagony kryte podobne do używanych dzisiaj przez PKP Cargo (Wagony serii GBS, GKKS).

Wyrazy współczucia w związku ze śmiercią Pańskiej rodziny w obozie w Treblince.


Pozdrawiam,

XX


Mój dopisek:
Na rozkładzie jazdy pociagów z Getta warszawskiego do Treblinki było napisane:

"Wagenzug bestehende aus 1C 58G 1C"

To chodzi o składy wagonów, przeważnie po 60 które były podstawiane na Umszlag.

1C to oznaczało 1 wagon z budką hamulcowego (Bremserhaus). Co oznacza skrót C, niestey nie wiem. 

1G = Güterwagen (Güter = towar) albo G = Gedeckte Wagen (Gedeckte=pokryty).  Niemiecka nazwa to Gedeckten Güterwagens mit Bremserhaus. 

1C 58G 1C - oznacza 2 wagony 
1C czyli z wyżej położonymi budkami dla hamulcowych były na początku i koncu pociągu, a miedzy nimi 58 normalnych bydlęcych wagonów. W budkach hamulcowych jechali uzbrojeni SS-mani. 58G to 58 wagonów (bez budki). 

Na stacji Treblinka było 5 torów. Dwa najbliższe, najbardziej na zachód, to nr. 1 i 2 ( z peronami) były najbliżej budynku stacji który jest na wielu zdjęciach z kolejarzami polskimi, m.in panem Ząbeckim.


1C 58G 1C - oznacza że wagony z wyżej położonymi budkami dla hamulcowych były na początku i koncu pociagu, a miedzy nimi 58 normalnych bydlęcych wagonów. 40 x 70 cm to moje wymiary, tyle miejsca zajmuję na podłodze. Jadący do Treblinki mieli tylko 40 x 50 cm lub mniej.