"Jag kom ensam" ett judisk flyktingbarn i Sverige år 1967

Mina föräldrar nämnde sällan Förintelsen, här menar jag Förintelsen i Polen. Förintelsens skugga satt djupt i deras medvetande. De visste att de utgjorde kategorin överlevande som var 0.1% av Warszawas getto befolkning som överlevde.

1945 kunde de inte lämna Polen då min mor blev med barn i maj 1945 då min far återvände från Berlin.

1946 efter pogromen den 4 juli 1946 i Kielce där en antisemitisk polsk folkmassa dödade 42 judar i staden kunde då inte heller resa då min far var i tjänsten delegerad till polsk-tjeckiska gränsen. De lämnade 175 000 judar legalt Polen. Goodwill av den polska regeringen efter Kielcepogromen.

1949 kom jag till världen så att planer att lämna Polen grusades igen.

1956 diskuterades livligt emigrationen hemma hos oss. Jag var 7 och många familjer med små 40-talister emigrerade till Israel. Jag började skolan i Warszawa.

1966 kom diskussioner igen hemma hos mig. Vi försöker få ut barnen, tyckte mina föräldrar. Min äldste bror valdes. Han åkte till Sverige. Allt blev ordnat för honom. Plats att bo, jobb och även en vacker judisk flicka. Han återvände dock till Polen.

1967 efter 6-dagars kriget var det min tur. Tyvärr, de som erbjöd hjälp till min 10 år äldre bror var inte lika behjälpliga. Flickor och rum att hyra var det gott om men det var svårt att få ett arbete. Försökte ta kontakt med Mosaiska (numera Judiska) församlingen. Hos en kvinnlig kurator där sa jag "Jag kom ensam" jag är ett judisk flyktingbarn i Sverige! Vad vill Du ställde en kuratorn en fråga med en sträv röst? Studera och arbeta! svarade jag. Inte alla judar som är födda i Sverige studerar, fick jag svaret. Inte heller någon hjälp att hitta ett arbete. Nu vet jag att denna inställning härstammade från den bruna 40-talet. Jag var den ensamme flyktingen, 17 åringen från Öst men de svenska judar blev störda av det att jag ville utbilda mig.

Nordiska tvätten som låg på Bergsgatan blev min räddning. Där kunde jag arbeta tryggt då den låg mittemot Polisens byggnad. Jag blev så småningom 18. Kunde tvätta, mangla och även stryka skjortor. Efter 2 månaders vistelse skrev jag mig in på universitetet.

Król Dawid Drugi - nienapisana powieść Janusza Korczaka

Dorobek pisarski Korczaka to ponad 20 książek, około 1400 tekstów drukowanych.
W okresie studiów powstała jego pierwsza powieść "Dzieci ulicy", opublikowana w 1901 r.
Na tydzień przed wybuchem wojny pisał Korczak o nowej powieści Król Dawid Drugi.
List do Zrubavela Gilada kończy Korczak pozdrowieniem Szalom.

Is glorification of "Pani Stefa Wilczynska" an effect of Gender bias?

Top row - in the middle Janusz Korczak and three teachers/bursa student. On the right Korczak´s assistant Stefania Wilczyńska. Lower picture Stefania Wilczyńska signature as house mother.

There are many ways in which worrying about gender bias can affect the truth. I am thinking, among others, about Stefania Wilczyńska. After publishing of the book in 2015, "Pani Stefa",  by Magdalena Kicińska,  there was a rush by media to suddenly glorify Stefa, 70 years after the end of WWII.

Media was writing about Stefa as "the one who came out of the shadows" which is true. I am wondering, however, what is a fair and truthful place in history for Stefa?  Was she in the shadow, or at par with Janusz Korczak where many gender enthusiasts are trying to place her?  It appears that Magdalena Kicińska's book appeared just at the time when the preoccupation with gender bias achieved its nadir and it might have colored the work.

Is remaining in the shadow a fair place for Stefa Wilczynska or should her role be upgraded?

When Korczak became the director of the new orphanage on Krochmalna Street, he appointed Stefa as his assistant and house mother.  At the orphanage, Korczak and Stefa complemented one another. However, from the bursa students testimonies we learn clearly that it was Korczak who provided intellectual, scientific and philosophical fundaments for their work while Stefa acted as faithful executor of his programs and a skillful enabler through fundraising.

It is clear that more research is needed about the role of Pani Stefa so that her rightly deserved place in history be fairly captured and will not be just a result of media rush to rebalance the gender bias.

Is the shadow the right place for Stefa Wilczynska ?

Korczak's handmade map of Rózyczka Summer Camp

On the reverse side of the letter, Korczak had drawn with his own hand in blue pencil a map showing how to reach Rozyczka (a dark spot) from the railway station (a square between the railway tracks - in Polish kolej).

On March 1, year not shown, somebody called Z. Bokserowicz had written to Korczak asking to qualify a certain unnamed Girl for a Rozyczka summer camp in place of a boy named Rechtman. On the same side, Korczak had indicated his approval.

More importantly, on the reverse side of the letter, Korczak had drawn with his own hand in blue pencil a map showing how to reach Rozyczka (a dark spot) from the railway station (a square between the railway tracks).

Platsen heter TREBLINKA. - 239 barn från Dom Sierot, Janusz Korczak, min mormor, min morfar, mina kusiner och nästan 1 miljon andra judar ligger begravda här.

I Polen har man utplånat spåren av spåren vid tågstationen Treblinka. Mycket upprörande för att alla tåg från Warszawas Getto, Siedlce och andra platser, även från Grekland stannade där. Tåget delades i tre delar med 20 boskapsvagnar var på tre järnvägsspår och därefter i tur och ordning pushades 20 boskapsvagnar åt gången mot dödslägrets sidospår. Ett sidospår som slutade inne i dödslägret. När det sista, tredje tågsättet pushades in av en liten lokomotiv så var de som kom med det första redan döda. På bilden ser man bl.a. spår 3 som ledde till Treblinka förintelseläger. Där dimman syns så svängde spåret till höger, passerade landsvägen och fortsatte genom skogen mot lägret. Numera, efter flera protester, bl.a. mina har man lagt nya betongklumpar som symboliserar den gamla stationen.

Från stationen Treblinka som hade 5 spår så fördes det ett sätt med 20 vagnar in på dödslägrets området (i det vänstra övre hörnan av bilden). Tomma vagnar ställdes på spåret mot arbetslägret grustaget och Treblinka I. Lokomotiven återvände till Treblinka civilstationen och kom pushande nästa 20 vagnar. Proceduren uppreppades en gån till och hela tomma tågsättet kördes tillbaks till civilstationen Treblinka där en annan lokomotiv tdrog de 60 tomma vagnar mot Warszawa Gdanska - Danzig Bahnhof och Umschlagplatz. På bilden ser man bl.a. spår 1, 2, och 3. Spår 3 svänger till höger, passerar landsvägen och fortsatte genom skogen mot lägret. Odlingsfälten syns runtomkring lägret.

239 barn från Dom Sierot, Janusz Korczak, min mormor, min morfar, mina kusiner och nästan 1 miljon andra judar ligger begravda här.
Platsen heter TREBLINKA.
En av mina vänner, Ewa Bratosiewicz guide i Warszawa deltog nyligen i en utbildning där. Jag kunde inte låta bli att inte dela de hemska sanna bilderna.
När jag besökte Treblinka tillsammans med min syster Anna tyckte jag att "känslan" där var större än i Auschwitz. Detta p.g.a. bilden av Förintelsen var komplett där. En fabrik där man kvävde mitt folk till döds, brände deras kroppar och spred därefter askan.
Mördandets logistik med 20 godsvagnar åt gången som rullade in på dödslägrets område med 2 000 dödsdömda människor åt gången. Dödsdömda för att de var judar.
När de sista av 60 vagnar rullade in på lägrets område var de som kom med de första vagnarna redan döda. Så mördades 975 000 judar. Nästan hälften från Warszawas Getto. Tågen gick non-stop i 3 månader mellan Warszawa och Treblinka.
Det unika med Förintelsen är mördande och logistiken. Mördande av 6 000 000 judar. Mördandet som pågick i raviner och längs kanten av en massgrav.
Myndigheten Levande Historia försöker ändra på historien och på sina hemsidor tala om att Förintelsen började när Hitler kom till makten. Fy! Det unika med Förintelsen är hur en massmord gick till. Planerat och genomfört såsom i Treblinka.
Den 19 oktober 1943 stängdes Treblinka förintelselägret . Dagen därpå fördes de återstående judarna till Sobibór och gasades. De återstående byggnaderna och gaskamrarna förstördes. Med tegelstenarna från gaskamrarna uppfördes en lantgård på platsen. Man plöjde upp marken och planterade träd och lupiner.
Lantgården var en av de få som hade eget järnvägspår.
Platsens sorgliga historia slutar inte år 1943. Dit kom så småningom guldgrävare, likplundrare. Det är en annan historia. Heder åt kursgivarna att man lär ut även den mörka delen av platsen som heter Treblinka.