Friday, June 28, 2019

28 juni 1945 lämnar den Vita båten S/S Kastelholm Lübeck och stävar mot Stockholm - Lägger till i Frihamnen den 1 Juli 1945 vid Kajplats 2 - Vårdkedjan från lägrets portar till de svenska sjukhusen

Det första steget var att skilja de döda från de halvdöda och begrava liken i massgravar.

Det första steget var att skilja de döda från de halvdöda och begrava liken i massgravar.

Det andra steget. Hela kassernområdet som tillhörde den tyska armén och låg strax utanför koncentrrationslägret omvandlades till ett sjukhus. Sjukhuset hade som mest 13 400 sängplatser. Detta kan jämföras med Nya Karolinska som har dryggt 600 sängplatser. Bilden tagen före andra världskriget.

Det andra steget. Hela kassernområdet som tillhörde den tyska armén och låg 1.5 km från koncentrrationslägret. Det omvandlades successivt till ett jättesjukhus. Sjukhuset hade som mest 13 400 sängplatser. Detta kan jämföras med Nya Karolinska i tockholm som har dryggt 600 sängplatser. Bilden tagen före andra världskriget.

Det andra steget. Hela kassernområdet som tillhörde den tyska armén och låg strax utanför koncentrrationslägret omvandlades till ett sjukhus. Sjukhuset hade som mest 13 400 sängplatser. På bilden tyska sköterskor tvättar de nyss intagna fångar som har transporterats från det närbälägna koncentrationslägret. Foto av sgt. Hewitt, No 5 Army Film & Photographic Unit.


Det tredje steget. Brittisk personal vid tåget som förde patienterna från Bergen-Belsen till Lubeck. Det står 29 BGH Belsen på vagnen. BGH kommer trolingen från Brigadier Hugh Glyn Hughes som var medical officeri den brittiska 11th Armoured Division. Det sista sjukhuset som var kvar inom området då det blev ett DP-läger kallades av de judiska fd fångarna för Glyn Hughes Hospital.


Det fjärde steget. Swedish Transit Hospital vid kassernområde vid Schwartauer Allée. Då i utkanten av Lubeck. Nu finns nästan hela det forna området med alla byggnader kvar.  Bakom gymnastikhallen (byggnaden på tvärren) som var inskrivningscenter för de som kom med tåg från Bergen-Belsen finns idag en  Astrid Lindgren förskola  - Schwartauer Landstraße 9-11, 23554 Lübeck, Tyskland.

Det femte steget. Överfarten med Vita båtar mellan Lubeck och Sverige. Här bilden från den transporten med  S/S Kastelholm som kom till Frihamnen den 15 juli 1945. 


Det femte steget. Överfarten med Vita båtar mellan Lubeck och Sverige. Här är Grete Lories Journal från S/S Kastelholm, hytt nr. 37, feberkurva mellan den 5-8 juli 1945

Det sjätte steget. Patienter som kom med lassaerttfartyget Kastellholm till Frihamnen och som var mycket dåliga fick åka direkt i ambulans till Epidemisjukhuset vid Roslagstull. De skrevs in kontinuerligt. Här är Patientjournalen 1945 öppen vid datument 8 juli 1945. Således S/S Kastelholm andra resan. Patienterna inskrivna ovan kom med den första båten den 1 juli 1945 och transporterades ursprungligen till beredskappsjukhuset i Sigtuna. När deras hälsa där försämrades kördes de till och i många fall tillbaka till Epidemisjukhuset.




Det sjätte steget. Patienter som kom med lassaerttfartyget Kastellholm till Frihamnen och som var mycket dåliga fick åka direkt i ambulans till Epidemisjukhuset vid Roslagstull. De skrevs in kontinuerligt. Kallades för Krigsfångar. Här är Patientkortet av Eva Furst som kom med S/S Kastelholm den 1 juli 1945. Således S/S Kastelholm första resa. Hon tillhör den grupp av patientersom transporterades direkt från Frihamnen till Epidemiska. Den 24 oktober skrevs hon ut och kördes till beredskappsjukhuset i Sigtuna. När deras hälsa där försämrades där igen så kördes de tillbaka till Epidemisjukhuset. Eva Furst dog den 18 januari 1946, 19 år gammal-


Det sjunde steget. Patienten som kom till Epidemisjukhuset från Vita båten som la till Stockholm tidigt på morgonen den 8 juni 1945 dog den 13 juni.
Det sjunde steget. Tre systrar kom till Stockholm med Vita båten S/S Kastelholm. En av systrarna dog på Epidemisjukhuset . De två andra systrar som var i bättre skick och som placerades på Beredskapssjukhuset i Sigtuna. Först efter flera veckor kunde de besöka systerns grav vid Norra begravningsplatsen i Stockholm.

På kvällen, den 15 juli 1945 när de brittiska trupperna slutligen övertog Bergen-Belsen lägret så var situationen värre än den de har kunnat föreställa sig. Lägrets område var en härd av epidemiska sjukdomar av alla sorter. Bl.a. därför så "övertogs" lägret. Både tyskar och britter var rädda för smittspridningen. Tyskar till den lokala befolkningen och britter till de brittiska trupper som utkämpade de sista striderna runt de omringade städerna. Det tog flera dagar och först på natten till den 12 april 1945 underteckande den lokale tyske militärbefälhavaren och den brittiske stabschefen, brigadgeneral Taylor-Balfour, ett vapenstillestånd. Ett område på hela 48 kvadratkilometer runt Bergen-Belsen förklarades för en neutral zon.

Under tiden förhandlingarna pågick, så började SS-männen att reparera lägret och försöka begrava kropparna i massgravar. Under fyra dagar, mellan den 11 och den 14 april användes alla lägerfångar som fortfarande kunde arbeta till att hjälpa till att begrava liken. Från kl. 6 på morgonen tills mörkret föll begravde man liken. Trots det fanns mer än 10 000 ruttnande lik kvar när den britiska armén den övertog lägret. I de första tre fordon som åkte från det tyska kassernen där det formella övertagandet skedde var en ung judisk officer som senare blev Israels president. Bland de tre första fordonen fanns en trupp med jättehögtalara för att förmedla på olika språk vad som skulle hända härnäst. Att fångeskapet var slut var det klart för alla fångarna de artilleristrider pågick ett längre tid i området.

Varför fanns det så många fångar i lägret? Vid krigslutet omvandlades Bergen-Belsen läger till en typ evakueringsläger dit fångarna från de läger som låg i öst såsom t.ex. Auschwitz förflyttades västerut p.g.a. offensiven på östfronten. Det skedde genom Dödsmarscher eller med godståg från lägren Auschwitz och Gross-Rosen. Följden av det blev en enorm överbeläggning och ytterligare försämring av förhållandena i Bergen-Belsen. I juni 1944 var det omkring 7 300 fångar i lägret, i april 1945 hade antalet stigit till 60 000.

Så första steget i vårdkedjan var att dela och skilja de döda från de halvdöda och begrava de döda i massgravar. Man gav den första hjälpem samt mat. Brittiska trupper började systematisk bränna allt i det gamla lägret, baracker, inventarier och fångarnas kläder.
Först den 17 april 1945 kom brittiska sjukvårdsenheter till lägret. De etablerade ett sjukhusområde i ett av den tyska arméns träningsläger i närheten. Det första akutsjukhuset i området var i Panzertruppenschule. Samtidigt så pågick anpassning att de andra byggnaderna i området som låg 2 km från koncentrationslägret till ett jättesjukhus med 12 000 bäddar. Senare med totalt 13 400 bäddar(vårdplatser. Detta kan man jämföra med Nya Karolinska som har totalt 550 vårdplatser, varav 84 intensivvårds- och intermediärvårdplatser. Av de 29 000 forna fångar som flyttades till det nya sjukhusområdet dog nästan hälften, 14 000. I juni 1945, två månander efter lägrets befrielse så behövde 11 000 forna fångar ett intensiv vård.

Den 18 april 1945 påbörjades begravandet av de döda. SS-personalen, som nu var britternas fångar, beordrades att begrava de döda.

Det andra steget i vårdkedjan. En vecka efter det brittiska övertagandet av lägret, den 21 april 1945, inleddes evakueringen av de fångar som hade överlevt. Först avlusades fångarna och därefter flyttades till barrackerna i tyska armén träningslägrets byggnader. Man tog hjälp av Röda korset. Epidemin var fortfarande inte under kontroll, och mellan 400 ioch 500 fångar dog varje dag. Först 2 veckor efter lägrets övertagande, den 28 april var arbetet med att begrava kropparna i massgravar avslutat. Trots Röda korsets och den brittiska arméns läkarinsatser fortsatte fångar att dö. 9000 dog under de första två veckorna efter att britterna hade kommit dit, och ytterligare 4000 dog i maj. De anonyma kropparna begravdes i anonyma massgravar.
Dryggt en månad efter befrielsen, den 19 maj 1945 så hade alla de tidigare fångarna evakuerats till armébarrackerna i närheten. Den 21 maj brändes den sista byggnaden i Bergen-Belsen ner till grunden. Bergen-Belsen och dess fasor hade utplånats från jordens yta. Idag är det forna lägret en park med ljung som täcker massgravarna.

Det tredje steget var transporterna från Bergen-Belsen. De tidigare helt anonyma fångarna vars identifiering var bara det fångnummer de har tilldelats fick under vistelsen i den temporera sjukhuset sina första handlingar. Dels så fick de en brittisk Field Medical Card och en D.P. kort (DP - Displaced person) som utfärdades i Bergen-Belsen. Just de korten följde med de därefter, bl.a. till Sverige. Transporter mellan Bergen-Belsen och Lübeck skedde med tåg med tågvagnar anpassade för transporter av liggande patienter. De transporter gick helt och hållet i brittika arméns regi.

Det fjärde steget. Det fjärde steget var Swedish Transit Hospital i Lübeck. Egentligen i ett gammalt kassernområde vid Schwartauer Allée i utkanten av staden. Man borde kanske istället för Swedish Transit Hospital använda Dr. Arnoldsons Sjukhus. Hans Arnoldson var den som var chefsläkare för de Vita bussarna. Han och några andra stannade kvar i Tyskland efter att den så glorifierade aktionen med Vita bussar var avslutad. Den 2 maj, efter korta strider övertar brittiska trupper Lubeck. Samma dag träffar Arnoldsson komendanten för de brittiska trupperna och informerar honom om den svenska aktionen med Vita bussar samt att han vill gärna fortsätta verksamheten, bl.a. den avbrutna aktionen med kvinnorna från Ravensbrucklägret. Så startar Swedish Transit Hospital och den lokala historien om Vita båtarna. De första lokalerna för verksamheten var de två skolor därsvensktyskar bodde i innan de mha Vita bussar flydde till Sverige (1 500 eller mer). Verksamheten avbryts och övertas av engelsmännnen. Svenskarna reser till Sverige men återvänder snabbt. Nu skall de fortsätta i UNRRAs regi med samma typ av arbete. Ta emotfd koncentrationslägerfångar, ge de vård och förberedda de inför resan till Sverige. 19 juni reser ett nytt detachment. Ett uppdrag från UNRRA som genom svenska Civilförsvarsstyrelsen tillfaller det svenska Röda korset. Det nya uppdraget skulle vara att avlusa alla som skall transporteras till Sverige. Därför fanns med i gruppen två badplutoner med allt som behövdes för uppdraget.

Det femte steget var överfarten från Swedish Transit Hospital och Lübeck till Sverige. Fem Vita båtar deltog i UNRRAs aktion.
S/S Kastelholm gjorde tre resor mellan Lübeck och Stockholm. Första resan påbörjades den 28 juni och fartyget anlöpte Frihamnen 1 juli. Den andra resan startade den 11 juli och fartyget kom till Stockholm söndagen den 15 juli. Att resan ha var så lång berodde dels att fartygen från Lübeck måste eskorteras första sträckan p.g.a. minor i vattnet. Fartygen la också till i Karlskrona eller Trelleborg innan de kom till Stockholm.

Det sjätte steget. Det sjätte steget omfattar egentligen all vård i Sverige. I Stockholm har man efter den första överfartaen transporterat 1l patienter direkt från kajen i Frihamnen till Epidemisjukhuset vid Roslagstull. Flera av de dog där. Merparten av patienter som ankom den 1 juli 1945, kördes dock till Beredskapssjukhuset i Sigtuna. Ibland patienter som kördes först till Sigtuna, när man fastställde diagnosen där så kördes patienten till Epidemisjukhuset i Stockholm som hade så mycket bättre resurser än beredskapsjukhuset i Sigtuna.

Det sjunde steget.  Det sista steget. Ett flartal patienter dör under resan till Sverige. I Stockholm dör flera bara efter några dagar på sjukhuset. Deras allmäna tillstånd var så dåligt att i läkarjournalens rubrik Diagnos, står det ofta ej fastställd. Många patienter dör efter bara några dagar på sjukhuset. I deras utskrivningsrapport står det anteckning av typ, Vårdtid 5 dagar. Tunna utmärglade kroppar begravs inom 2-3 dagar efter dödsfallet. I Stockholm blev det kistbegravning och i en del andra städer kremering.

Tuesday, June 25, 2019

Vita bussar och Jud Süß - Nazisttransporter till Sverige i krigets slutskede - Kristina Söderbaum, nazisternas Marilyn Monroes resa/flykt till Sverige


Veit Harlan och Kristina Söderbaum i Lübeck i april 1945. Veit Harlan producerade och Kristina Söderbaum medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. De stannade i Nazitysklam ända tills dess undergång och tycks ha flytt till Sverige mha Vita bussar i april-maj 1945.




Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Läs bara de engelska översättningarna. Kristina Söderbaum till vänster blir snart våldtagen av en jude.


Jud süss filmen, från 1940, är en av de mest kända antisemitiska filmer som har gjorts. Den räknas in bland cirka 40 andra så kallade förbehållsfilmer som på grund av sitt grovt rasistiska innehåll inte får visas utan särskilt tillstånd från stiftelsen Friedrich-Wilhelm-Murnau som äger filmrättigheter.

Kristina Söderbaum och Zarah Leander skänkte stjärnglans till detnazistiska filmdepartementet.
Förutom nämnda Jud suss gjorde svenska skådespelerskor "fantastiska roller" för att egga upp SS och popularisera antisemitesmen och rasismen.
Kristina Söderbaum och hennes make som producerade filmen hjälptes med flykten till Sverige med Vita bussar.

Zarah Leander var inte hjälpy av Folke Bernadottes Vita bussar då hon flyttade till Sverige redan 1943 (efter Stalingrad och slaget vid Kursk) - då visste man att Hitlers krigslycka vände.

Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland sommaren 1943, under andra världskriget. Stora mängder pansartrupper deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade.

Det finns inga omständigheter att rehabilitera Kristina Söderbaum eller Zarah Leander bara att de har inte varit medlemmmar i NSDAP som t.ex. Ingrid Bergman gjorde! Deras görning var större bebräftelse än 1000 partilegitimationer.

Kristina Söderbaum var gift med den tyske filmregissören Veit Harlan och medverkade i ett flertal av hans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. Deras sista gemensamma filmen Kolberg spelades in precis som den första (”Jud Süss”) på direkt order av Nazitysklands propagandaminister Joseph Goebbels.
Kolberg var den dyraste i Nazitysklands historia, med en budget på 8,8 miljoner riksmark. Den räknas även till en av de få filmer som haft större antal skådespelare än biografpublik. Filminspelningen 1943–44 krävde medverkan av uppskattningsvis 15 000 statister, Filmen var i färg och hade premiär den 30 januari 1945. Filmen visades då också också i det tyska rikskansliet efter utsändningen av Adolf Hitlers allra sista radiotal den 30 januari. Denna dag innebar 12-årsdagen av Hitlers makttillträde 1933.

Efter kriget anklagades Harlan (inte Söderbaum) för brott mot mänskligheten och ställdes inför rätta för denna film, men frikändes. Folke Bernadottes medverkan att använda Vita bussar som flyktväg för svenska och tyska nazister tystas ner alltjämt. Detta samtidigt då har p.g.a. tidig juderäddningglorifiering, glorifieras ännu mera för närvarande.

De-Nazified eler avnazifierad var en term som användes av de allierade. Det är helt säker att Ingrid Berman blev det redan under kriget. När det gäller Kristina Söderbaum och Zarah Leander är jag dock inte lika säker!

Sarkastiskt kan man säga attVita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige. På bilden Folke Bernadotte och Gestapomän som skulle skydda transporterna. Hela vägen till Sverige.

Sarkastiskt kan man säga att Vita bussar var i början vita, ariska, i sina transporter fån Nazityskland till Sverige.



Sunday, June 23, 2019

De Vita bussarna och de Vita båtarna i den svenska massmedian - År 1945 och därefter.

Det finns en del vetenskapliga avhandlingar som berör den tidsperioden. Det saknas dock en direkt jämförelse mellan de Vita båtarnas expedition och de Vita bussarnas.



At the end of June 1945 the Swedish Navy's hospital ship HMS Prins Carl arrived at Lübeck. HMS Prins Carl and four other Swedish ships sailed during 4 weeks between Lübeck in Germany and Sweden. Their "cargo" was former prisoners in German concentration camps, Mainly former female prisoners from Bergen-Belsen. Approximately 9 300 were transported and got medical treatment in Sweden.
It was UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) who asked or rather commanded Sweden to receive 10 000 former concentration camp prisoners. It took officially only three weeks to prepare ships, staff.  The following four weeks the ships were bringing in a shuttle way between Germany and numerous Swedish ports former prisoners. Most of them Holocaust survivors. Numerous of the patients died just before they were taken onboard in Lübeck and there are 80 graves at the local Jewish cemetery in Lübeck. Several were in such a bad condition that they died during the transport on the Baltic sea. 200-300 of the Holocaust survivors died in Swedish medical care and are buried in Stockholm, Gothenburg, Malmö, Kalmar, Norrköping, Lärbor, just to mention few.

The preparations of the four ships (two of them were new cargo ships) included beds, new kitchens, toilets, medical equipment, provisions, crew and medical staff that should be vaccinated. All the ships got a painting with Red Cross identification and SVERIGE on the boards.
In Lübeck, there was the Swedish Red Cross temporary detachment that was set up during White buss expedition (Check if it is correct). The place was called Swedish Transit Hospital. There were 1400 beds and a staff of more than 560 persons (mostly British and Germans).
The first ship left Sweden (Trelleborg redd) on June 22 with minesweeper escort, and the four other ships left the following day with three German minesweepers. When in Lübeck, the ships were fitted with a German 'anti-mine' equipment. After the second journey, there were no minesweepers escorting the ships southwards.
The entire White boat operation is completed on 26 July. Around 9,400 persons of 20 different nationalities, most of them women had been transported to Sweden for medical care.
M/S Kronprinsessan Ingrid was one of the ships. Before the war, she was in traffic as a passenger and car ferry between Gothenburg and Fredrikshavn, Denmark. She had been out of traffic since 1940.