Om detta skulle ingen berätta - Polskor och Judinnor i Heberg

Svart på vitt var en serie tv-program som visades på SVT i 130 avsnitt under åren 1984-1992. Varje program fokuserade på ett (vanligen svartvitt) fotografi som Hans Villius eller Olle Häger beskrev. Villius och Häger gav ut en bok med samma namn 1991.

Här är ett annat foto beskrivet. Jag hittade det när jag sökte efter omärkta judiska gravar av Förintelsens överlevande. Det var något speciellt med det här fotot, fängslande.  Jag såg direkt att det handlade om en begravning. Fotot fylls huvudsakligen av unga flickor med stora kransar och en man som håller tal. Manen är kristen då han tog av sig hatten, en del av flickorna ser judiska ut.

Jag visste två saker om detta fotografi. Det tillhörde en Förintelseöverlevande som kom med Vita båtar aktion till Sverige. Jag visste att fotot lämnade Sverige den 24 januari 1947 och kom till Eretz Israel den 28 februari 1947. Flickan som hade fotot med sig blev därefter internerad på Cypern i läger nr. 66 och kom till Israel 1948.

Det var av en slump som jag hittade fotot i ett arkiv i Israel. Det enda som stod på fotot var med lite otydliga bokstäver var Falkienberg, skrivet med en blyertspenna. Nyfiken beskrev jag det, bifogade fotot och ringde därefter till Pastoratet i Falkenberg. Jag ånyo beskrev historien och tillade att bilden togs troligen under sommaren 1945 eller 1946 och att begravningsföljessammansättning pekar på att flickorna kom från ett flyktingsläger i närheten av Falkenberg. Tyvärr, dödsböckerna, de gamla, finns i arkiv i Lund, blev jag upplyst och visst fanns det ett läger i närheten, i Heberg. 

Frågan kvarstod, var det en judisk flicka eller en kristen som begravdes? Vem var hon? Med kristen så menade jag en katolik då i flera läger placerade man "polska" och "judiska" flickor/kvinnor tillsammans. 

Svaret från Pastoratet kom redan nästa dag. Det måste ha varit Zofias begravning. Hennes grav var omärkt i flera år. Nu står det där ett järnkors med hennes namn där. Zofia Dare Przybylska hette hon.

I Heberg lägret tycks sämjan mellan polskor och judinnor varit god. Inte som i andra förläggningar i Sverige där Förintelsens överlevande fick på nytt uppleva antisemitismen. 

Zofia Przybyszewska, 23 år, tog sitt liv i juli 1945.  Det hände på länslasarettet i Falkenberg. Under kriget var hon fånge i Stutthof. Stutthof var det första koncentrationslägret som nazisterna lät uppföra i Tyskland. Det var beläget 34 kilometer från Danzig (polska Gdańsk). Flera av flyktingar som kom till Sverige med Vita båtar och Vita bussar kom därifrån.

Många av fångarna i Stutthof var med ökända transporterna som startade 15 april 1945. Evakueringen av Stutthoflägret precis som andra läger innan berodde på att de ryska arméernas framryckning som startade i januari 1945. Fångarna i Stutthof lastades ombord på pråmar. På varje pråm fanns flera tusen fångar. På pråmen Ruth fanns 1060 fångar. drygt 700 överlevde resan till Flensburg.

Den 11 maj 1945 kom med S/S Homberg till Malmö 1375 flyktingar från Flensburg, av de var 142 kvinnor. Bland de fanns Zofia. Om jag minns rätt (måste undersökas!) så hade S/S Homberg lämnat därefter Malmö med en last av tyska soldater, m.fl. från Norge.

Under resan från Flensburg till Malmö hade en handfull människor dödats och dumpats i havet. Brittiska underrättelser berättade att koncentrationslägervakter fanns bland de fjortonhundra flyktingarna. Vad som exakt hände på fartygen fastställdes aldrig. Svenska polisen avslutade sin förundersökning! Att Sverige blev till en fristad för krigsförbrytare läser man i många personliga skildringar, bl.a. från beredskapssjukhusen. Nazister och krigsförbrytare kom till Sverige bland övriga flyktingar. Precis som de så hade de inga dokument och fick som alla andra en blå stämpel i sina inresehandlingar till Sverige.

Att Sverige blev till en fristad för krigsförbrytare läser man i många personliga skildringar, bl.a. från beredskapssjukhusen. Nazister och krigsförbrytare kom till Sverige bland övriga flyktingar. Precis som de så hade de inga dokument och fick som alla andra en blå stämpel "Saknade legitimationshandling" i sina inrese-handlingar till Sverige.

Zofias bästa väninna var troligen en judinna från pråmen från Stutthof.

Heberg lägret stängdes inför skolstarten i augusti 1945. En del av de 95 flickor där utplacerades till andra läger. En del återvände till Polen, en del reste till Israel. De sistnämnda tog fotografiet av begravningen med sig. Bland de som reste till Israel fanns Dina Feldstein som var i tonåren när hon kom till Heberg (tror. född 1928) och en del andra som lämnade Sverige för Israel under 1946-1949 bl.a. med S/S Ulua i januari 1947.

Efter att ha skrivit ovanstående inlägget har jag fått kontakt med Lars Wikander som har skrivit en bok om Zofia. Boken är en viktig dokument och bör lyftas upp! Översättas!

Bibliotekstjänst, Inger Wassenius, skrev i sin recension om boken:
En grav på skogskyrkogården i Falkenberg väcker författaren Lars Wikanders intresse. Han har tidigare skrivit om sju brittiska flygare som vilar på samma kyrkogård, och nu börjar han fundera över vem den unga Zofia var. Han letar sig bakåt för att få svaret och upptäcker en ohygglig verklighet. Zofia föddes i Polen 1922 och som tonåring arresterades hon och fördes av nazisterna till arbetslägret i Stutthof. Författaren hittar ganska få spår efter henne, men han berättar om de människor som omgav henne i lägret och ser på deras upplevelser med Zofias ögon. Det är en ohyggligt plågsam läsning om ondska, fruktan och svält. Det mesta har vi kanske hört talas om förut, men författaren har gjort gedigna efterforskningar och han lyckas verkligen, inte minst genom bildmaterialet, svartvita fotografier, levandegöra Zofias historia. En viktig bok, som fyller ett stort behov genom att berätta om händelser som vi aldrig får glömma bort!

Boken finns inte i bokhandeln, men kan beställas från Lionet (en Lions Club på nätet) via
malin@tiks.se alt 0346-586 87.

Pastoratet i Falkenberg undersöker ett antal omärkta gravar från den tiden.....

Wejście kuchenne - Dom Sierot Korczaka - Krochmalna 92

Droga do Domu Sierot to zazwyczaj droga prowadząca przez wejście kuchenne. Tędy wchodziły dzieci i personel w obłoconych butach, tu były bowiem szatnie. 

Tu przywożono jedzenie do kuchni. Ponad setka dzieci, bursisci, wychowawcy i inny personel jedli w Domu Sierot wiekszośc posiłków.

W suterenie znajdowały się: kuchnia ze spiżarniami, kotłownia (centralne ogrzewanie), szatnie dla dzieci, rozbieralnia i pokój kąpielowy z wannami i prysznice. Był pokój dentysty o czym niedawno się dowiedziałem. W suterenie mieściły się również ubikacje gospodarcze i mała jadalnia.

Posiłki w Domu Sierot
Pierwszy posiłek to śniadanie o 7.00
Drugie śniadanie o 11.00
Obiady - o 13.00 pierwsza, a o 16.00 druga tura obiadów.
Kolacja o 19.00

Logistyka kuchni w Domu Sierot to osobny temat. Gotowe jedzenie z kuchni przyjeżdżało do - jadalni - czyli sali rekreacyjnej specjalną windą.

Podobnie jak ze zdjęc powojennych z lotu ptaka można odczytac logistyke Umszlagu to podobnie tutaj można studiowac różne drogi prowadzace do Domu Sierot.

Movie choice for Holocaust survivors after WWII

After WWII ended several thousands of Holocaust survivors were allowed to Sweden. Many of them were hospitalized. However, the biggest part of survivors were placed in the camps of different characters. The youngest one were in the special schools.

Working at the archives I found a letter from one of such camps where they are asking the Swedish film distributor for sending them the movie Gone with the wind. They are getting an official answer that Gone with the wind is to expensive but they can get the Bambi movie.....

The letter was send to Myckelby Internatskola on March 14th 1946. Most of the peoples from Myckelby school/camp left Sweden in January 1947 on the S/S Ulua boat heading for Eretz Israel.
May be Swedish institute choice helped them to make the final decision (joke).

Vad hände med Raphael Benjamins grav på Kronoberg? En medveten skadegörelse?

Författaren till boken om Benjamin Raphael och hans grav skrev till mig i natt "Om stenen kom till 1811 så har den 1907 stått i typ 100 år, konstigt att den föll samman totalt på de kommande 20 åren". Bilden här är från 1907 och gravstenen ser ut vara i bra skick.

Baksidan med den obefintliga hebreiska texten i januari 2020. Jag använde UV-ljus av olika våglängder och min berömda raklödermetoden för att visualisera några hebreiska bokstäver som var fullt synliga år 1907 enligt den översta bilden. 

Raklödermetoden som vi inom STHLMgravvard@gmail.com använder för att visualisera skriften inför renoveringen av texten. Här, svenska sidan av Benjamin Raphaels grav. Tyvärr, så var det då bara +4 C så lödermetoden fungerade inte helt bra men en del bokstäver i förnamnet syns ändå BENJAMIN.

Författaren till den nytryckta boken om Benjamin Raphael och hans grav skrev till mig inatt "Om stenen kom till 1811 så har den 1907 stått i typ 100 år, konstigt att den föll samman totalt på de kommande 20 åren". Vad han syftade på var en artikel från 1920-talet där man beskrev att den hebreiska sidan av stenen var oläsbar.

Jag håller med att något konstigt hände med gravstenen av lönnmördade Den helige föreståndaren för sjuk och begravningssällskapet herr Raphael. Den från sol oskyddade sidan, den med svenska fanns kvar när jag började restaurera stenen medan hela hebreiska texten på sidan som vette mot gatan som var skyddad från solen och påväxten  var borta. Borta redan för hundra år sedan. År 2020 såg det ut som en kryssmejsel-huggen stenyta. Mystiskt !!!

Har det att göra med Benjamin Raphaels funktion inom Chevran att göra? Kanske någon uppfattade hans historia och att han lönnmördades som opassande att skriva på en judisk gravsten? Kanske tyckte man att den hebreiska texten borde vara vänd mot Jerusalem?

Mer att läsa om Benjamin Raphael finns på https://jimbaotoday.blogspot.com/2020/02/mannen-i-graven-bredvid-eller-historien.html

One year after WWII ended - 472 Holocaust survivors still in the Swedish hospitals and sanatoria

I was lately studying the book by Emil Gluck - Hachshara and Youth Aliyah in Sweden 1933-1948. In this book there is reproduced a very interesting document concerning number of Jews that "might emigrate to Eretz Israel".   3 311 persons are listed in this document, not by name but by the numbers at the different locations in Sweden. Places like a camps and schools that were run by Swedish grants or by grants from different Jewish organisations or jointly. The list is dated May 15th, 1946. In this list there are also listed 472 Holocaust survivors that were still in the Swedish hospitals and sanatoria.

It is not known how many Holocaust survivors arrived to Sweden at the end of the war.

What I mean with the Holocaust survivors? I mean Jews! This statement is important to do directly in the beginning as nowadays many peoples, also in Sweden are starting to use the Holocaust in many un appropriate ways, the way that is suitable for their own, in many cases as in Sweden, for the political reasons. Immigrants that arrived to Sweden mainly for economical reasons used to be compared with the Holocaust survivors. This also year 2020 in the governmental institution Forum för Levande Historia that compare children from kinder transport with youngsters from Afghanistan selling narcotic in the central areas of Stockholm.

The number of Jews transferred to Sweden at the and of WWII is still discussed. This big question can be, however, easily solved by going through SUK archives.

Jews, Holocaust survivors came during Spring and the Summer 1945 when Red Cross White Buses action was followed by White boat action. To start with the Red Cross White Buses action was run by Danish and had nothing to do with saving the Jews. Red Cross mandate was however, later, extended to non-Scandinavians and thereafter as well to "the transfer to Sweden of a number of Jews". 

After that, on 21 April, when Red Army already encircled Berlin and day before they started shelling Berlins city center and actually advanced at the Berlins southern suburbs, Himmler gave his consent to the Swedish Red Cross to transport women of all nationalities out of Ravensbrück camp. The war was over, both Himmler and Red Cross representative knew it well. 
Some 3 000 women were brought out from Ravensbrück by the White buses, and a German "ghost train" with some 4 000 female prisoners that were transported from Ravensbrück to Denmark and onwards to Sweden. It is likely that 40-50% of women that were brought out from Ravensbrück on that train were Jewish, approximately, 2800-3500.

Early, Red Army encircled Berlin. White busses were driving in this dangerous area.

With the UNRRA action, White boats, that followed previous Red Cross action - White Buses, approximately 9 300 persons were brought to Sweden mainly from the Bergen-Belsen. Here the percentage of Jewish man and woman was much higher, 60-80%. 

I was lately studying the book by Emil Gluck - Hachshara and Youth Aliyah in Sweden 1933-1948. In this book there is reproduced a very interesting document concerning number of Jews that "might emigrate to Eretz Israel".   3 311 persons are listed in this document, not by name but by the numbers of people at the different locations in Sweden. Places like a immigrant detention camps and schools that were run by Swedish grants or by grants from different Jewish organisations or jointly are listed. The list above is dated May 15th, 1946. In this list there are also listed 472 Holocaust survivors that were still in the Swedish hospitals and sanatoria.

May 1946 means one year after White Buses and White boat action. At that time all the beredskaps sjukhus - temporary emergency hospitals that were hosted over the Summer 1945, in the Swedish schools were already closed and the Holocaust survivors were treated in ordinary hospitals, camps and sanatoria. 22 places with hospitals and sanatoriums are listed. Stockholm, Malmö and Gothenburg are not listed although there were numerous of the Holocaust survivors treated där. It is likely that Hachscharah peoples just lost the contact with them as patient were moved rather often between the hospitals.

Most of Holocaust survivors wanted to leave Sweden as quickly as possible. However, they and all others in Europe knew that "the repatriation " was not the first choice. For many the entire Europe was a big cemetery. Many Holocaust survivors were witnessing the destruction of their loved ones. Both "by bullets" and in gas chambers.

It is therefore that Eretz Israel (Palestine) was the first choice for most of the survivors that came to Sweden during 1945. Many left actually 1945 when they got information that someone of their family survived in Poland or in Hungary. Many knew that reach of relatives by Red Cross was meaningless !!!

In Harrison report to the President Truman one can read following analysis and thereafter the conclusions concerning the Jews in DPs camps.

With respect to possible places of resettlement for those who may be stateless or who do not wish to return to their homes, Palestine is definitely and pre-eminently the first choice. Many now have relatives there, while others, having experienced intolerance and persecution in their homelands for years, feel that only in Palestine will they be welcomed and find peace and quiet and be given an opportunity to live and work. 

In the case of the Polish and the Baltic Jews, the desire to go to Palestine is based in a great majority of the cases on a love for the country and devotion to the Zionist ideal. It is also true however, that there are many who wish to go to Palestine because they realize that their opportunity to be admitted into the United States or into other countries in the Western hemisphere is limited, if not impossible. Whatever the motive which causes them to turn to Palestine, it is undoubtedly true that the great majority of the Jews now in Germany do not wish to return to those countries from which they came.

In conclusion, I wish to repeat that the main solution, in many ways the only real solution, of the problem lies in the quick evacuation of all non-repatriable Jews in Germany and Austria, who wish it, to Palestine. In order to be effective, this plan must not be long delayed. The urgency of the situation should be recognized. It is inhuman to ask people to continue to live for any length of time under their present conditions.

The present conditions - means the conditions in DPs camps that where very bad.  Shortage of food, clothing and the fact that Jews were kept in many cases in the camps that were build by Nazis as the concentration camps.

Some of the Holocaust survivors in Sweden reunite actually with their relatives in DP camps in Germany and Austria. The biggest aktion of leaving Sweden was that by ship S/S Ulua in January 1947 and some transports that went first to Calais and Antwerpen and thereafter to Eretz Israel. There were also trains leaving Sweden to Gdynia. They were aimed for the Jews that got permit to stay to USA and went there on the ship from Gdynia. Was entire ship chartered by Jewish organizations?

Great area to make a proper research!!