Saturday, March 9, 2019

Holocaust Monument in Stockholm was designed by Roman Wroblewski, not by Sivert Lindblom

Sivert Lindblom Constantinopole horses (Swedish Konstaantinopol hästen) and the Holocaust Monument. He signed his name on both of them as he was the sculptor to sculpture the horses or the designer, artist behind the monument. People are referring the horses nowadays only to Sivert Lindblom. However, he is not the man that created them as they were created 2400 years ago by an unknown sculptor, later attributed to the sculptor Lyssipos. So how much of the horses are by Sivert Lindblom? He was involved in the ordering the  copy of the existing horses and collecting the taxpayer's money from the City of Stockholm.

How much of the Holocaust Monument is his design? Not especially much! See below. Sivert Lindblom used together with Gabriel Herdewall just the same method only a few years later just 100 meters from the horses.

Back to the horses. The same horses can be seen at several places in the world and also in Sweden in Rotternos Park and in the City of Örebro. None of them are by  Sivert Lindblom although they are just the same as Matchbox cars - identical. Also, the plinths are almost identical at the three locations in Sweden.

Wikipedia (pictures), see below, is showing the above horses at three locations in the world. They are identical and also the plinth at Rotternos is almost the same but not in bronze.

Horses of San Marco Basilica in Venice (ancient Greek or Roman, likely Imperial Rome), 4th century B.C.E. to 4th century C.E., copper alloy, 235 x 250 cm each has been plundered Constantinople in the 13th century during The Fourth Crusade directed a.o. to Constantinople. Constantinople, or Byzantium, had been founded by Constantine I in 330 and it became the capital of the Byzantium Empire, where the traditions of Greece and Rome were maintained and named after Caesar Flavius Valerius Aurelius Constantinus Augustus that was was the first Christian Roman Emperor. He renamed Byzantium into an imperial residence, renaming it Constantinople.

When Pope Innocent III had become Pope in 1198, and immediately started to preach for a Fourth Crusade. So the 4th Crusade and plundering was the cause that the Four Horses, were taken from Constantinople to Venice. Of course the four horses were not the only things taken from that city. Also ending up in Venice were the Tetrarchs, built into a corner of the Basilica of San Marco, adjacent to the Porta della Carta. The next plunder of the horses was Napoleone. The Four Horses were brought to Paris and initially housed in Les Invalides, then placed on gate piers guarding the entrance to the Tuileries, before finally being placed atop the Arc de Triomphe du Carrousel, also in the Tuileries. However, compared to their centuries of repose in Venice, their stay in Paris was over in the blink of an eye. A mere 17 years after their removal from Venice, and following Napoleon’s final exile to St Helena after the defeat at Waterloo in June 1815, Austrian and English engineers lowered them from the arch on 17 October 1815, under guard by Austrian soldiers . Two months later they were loaded onto barges and ferried across the lagoon and back to their old home. There they stood until air pollution forced their removal, in the early 1980s, to their present, much less lofty, position just inside the Basilica.

Three of the four horses in Venice
The same horses as in Venice can be seen at several places in the world and also in Sweden in Rotternos Park in Sune (above), the City of Örebro and the one in Stockholm signed by Sivert Lindblom. The collars were added in 1204 by the Venetians to conceal where the heads had been severed to facilitate their transportation by ship from Constantinople to Venice. What was added by Sivert Lindblom in the statue of the horse in Stockholm besides... his signature is not known.
The same horses as in Venice (middle) can be seen at several places in the world and also in Sweden in Rotternos Park in Sune (left), the City of Örebro and the one in Stockholm (right), signed by Sivert Lindblom.

The same horse sculpture as in Stockholm is in the city of Örebro. However, in the list of the sculptures in Örebro there is the following statement: Lista över offentlig konst i Örebro kommun -Bysantinsk häst, Okänd, 1997, Brons, Stallbacken / Kungsgatan 1.
Okänd means that the sculptor is unknown. In Stockholm there is the name of Sivert Lindblom on the same horse from the same source, Glyptotek in Copenhagen and to start with Constantinople/Venice horses.

So, what is the history of the Constantinople horses in Sweden? It was 1959 when Svante Påhlson made bronze castings on Herman Bergman's Art Foundry in Stockholm of two of the horses of copies that were on the Glyptotek in Copenhagen. It was for his big love, read Rottneros Park. Bergman's art foundry also made another copy, Two copy for Stallbacken in city of Örebro. None of these bronze castings has Sivert Lindbloms name on it. Just the casting in Stockholm. Why is Sivert Lindblom signing the work from Constantinople more than 2000 years ago by his name? Money?

I understood early that the brick wall as in the ghetto will not be enough for the names of thousands of victims. It could contain 1 000 names but not 6 000 ?. The area needed was almost of the size Vietnam Memorial in Washington. There was only one space and two walls. Le mur between the Great Synagougy in Stockholm and the Catholic church.

"Commemorated by" was my system which I used from the very beginning so the Holocaust survivors that send the information to me about their Holocaust victims could easily find them on the wall with 6 000+ names.
"Commemorated by" was the system that I used from the very beginning so the Holocaust survivors that send the information to me about their Holocaust victims could easily find them on the wall with 6 000+ names. Here Commemorated by, in Swedish Hedras av familjen Wroblewski. The stone was one of four that I let be done to compare the stone type and the lettering. Here the stone from Bjärryd which I choose and was also finally used along the entire wall with the names.

Three pages from the Romuald Roman Wroblewskis application to the City Hall in Stockholm (1994) included the description of entire Holocaust Monument in Stockholm,  its location and the way the names of the Holocaust victims should be arranged.

Romuald Roman Wroblewskis book includes the history of entire Holocaust Monument in Stockholm,  its location and the way the names of the Holocaust victims should be arranged.

The idea of present Holocaust Monument in Stockholm (Namnmonumentet) arose when my mother-in-law Maria Soltan, born Kalisz (from Łódź), the Holocaust Survivor, traveled to Poland in the autumn of 1993 in order to visit the graves of her family members who died or were murdered during World War II. The graves were no longer there! She walked very sad around the graveyard. A caretaker of the cemetery suggested that memorial plaques be engraved "instead" on the cemetery wall close to the entrance to the cemetery.

Within the family, we considered this particular idea. I asked my mother-in-law about the names, number of persons. Every time we discussed it, the number of relatives to remember was increasing. First, there were just adults! I asked her about the children, she answered: they were many, but they were just children... and now I do not remember all their names! They were away since...

I went to my mother and asked her exactly the same questions. I knew that numerous members of my mothers and fathers families were murdered during the Holocaust. Personally, I knew just a few names and I thought at that time that "total number" of them was around ten. Suddenly my mother started to talk about it and also started to remember. I asked her to write down "her and my father's lists" or just the number of murdered relatives.

Next steps. I knew I have to change the numbers to the names and number of names and also the Name-monument will increase in size. Not just the wall with 10 meters width with 1-2 thousand names!

I started to think about a co-worker. None from Second generation (Children of the Holocaust Survivors) was at that time interested or had time. Most Holocaust survivors I knew in Sweden knew just their own story but their total knowledge about the Holocaust was very limited. There was, however, one exception. Halina Neujahr. I was a bit afraid of her. I called her and she agreed to meet at my place. 

After some minutes I knew, I found the mensh, partner to work with and a new friend for life. Halina was the member of the board of the local Holocaust Survivors organization in Stockholm.

Together with Halina we wrote our first appeal, we signed it only with our names and addresses as the board of survivors of the Holocaust (Föreningen Förintelsens Överlevande), especially the chairman, Jakub Ringart, disliked our idea. The members of the board were the same as the members of the organization and they just wanted to continue going to schools telling their stories and they wanted to continue to make the movie about their own Holocaust experiences. So first they said no but later they agreed, however on special terms. 

The conspiracy of silence
Talking to my mother about our family was, of course, the great opportunity to break the year 1993 "the conspiracy of silence" - Until 1993, nobody talked openly about the Holocaust (and the family) and nobody asked about it! A silent agreement between post-war parents and their children, second generation. Frequently, as our parents, were the sole survivors of their previous families!

Many Jewish families have been annihilated
completely. There is no one to remember their names. Many of the survivors died already, without having left information on the fate of their families. It is therefore important to collect all the names available from all survivors living in Sweden.

Sweden has received during the Spring and Summer 1945, a large number of survivors of the concentration camps, liberated by the Western armies, a.o. from Bergen-Belsen. Most of these survivors were helped here to regain health and the will to live, to start e new life again.

Peoples at Holocaust Museum in Washington understood directly the value of the Namemonument and the data I was collecting. Now, when searching one is often directed to the Stockholm Holocaust Monument List, see below. Also, the system created, that names of the Holocaust victims are grouped by commemorating family, are mentioned. When in Washington, looking at the Vietnam memorial, again Names, I also took contact with USHM -United States Holocaust Museum. The chief of Archives was a friend of my New York aunt. Her name was Genya. Genya and her co-worker Teresa Polin (friend of my oldest brother from school time in Warszawa) understood directly the value of the Namemonument and the data I was collecting. Now, when searching one is often directed to the Stockholm Holocaust Monument List, see below. Also, the system created, that names of the Holocaust victims are grouped by commemorating family, are mentioned. The names on the Vietnam monument are grouped after the day the soldiers died, day after day.

The information about Einsidler Jetty from Rzeszów in Poland is the information I forwarded to Washington. They are mentioned as below:
Title: [Name data of Holocaust victims gathered for the Stockholm Holocaust Monument]
Description: Electronic data containing names of Holocaust victims gathered for the Stockholm Holocaust Monument; data includes names, dates of birth and death, places of birth and incarceration, and grouped by commemorating family.

Normally, on the Holocaust Monument, there is the name of the family that is commemorating the victim in case of  Einsidler Jetty  and other Holocaust victims that died in Sweden the family is missing information. It is most likely that non of her family survived.

Friday, March 8, 2019

Ficowski לא הצלחתי להציל חייו של שום אדם

לא הצלחתי להציל
חייו של שום אדם

לא ידעתי לעצור
שום כדור

על כן אני משוטט בבתי קברות

מחפש מילים
להושיט עזרה שלא נתבקשתי להושיט

להצלה מאוחרת

אני רוצה להספיק
ולו אחרי הזמן

Translated by Orit Bergman, Thanks Olu.

Zagłada Żydów - Moje swoiste, obsesyjne, "Uzupełnianie pamięci" pisane 8 marca o kobietach z Bergen-Belsen

Siostry Regina i Ryfka Posladek z Lodzi przeszły razem przez 5 obozów. Ryfka umarła na kilka dni przed wyswobodzeniem Bergen-Belsen (15 kwietnia 1945) a Regina 3 miesiące pózniej, 8 sierpnia 1945 w Szwecji.

Siostry Regina i Ryfka Posladek z Lodzi przeszły razem przez 5 obozów. Ryfka umarła na kilka dni przed wyswobodzeniem Bergen-Belsen (15 kwietnia 1945) a Regina 3 miesiące pózniej, 8 sierpnia 1945 w Szwecji.

Läkarkort - Karty choroby

Brytyjskie Field Medical Card z Bergen-Belsen

Brytyjczycy zastali 10 000 niepochowanych zwlok w Bergen-Belsen. Wsród nich zwloki siostr tych które przywieziono do Szwecji. Siostry Reginy Posladek która miala na imie Rywka.

Frömetta - Frymet Einhorn Ajnhorn i Regina Posladek byly z Lodzi. Pomylki na grobach! Nazwisko i imie Frymet i  Regina byla z Polski nie z Czechoslowacji!

Inresekort - karty wjazdu ze zielonym stemplem w prawym dolnym rogu.

Karta ze szpitala w Sztokholmie iz informacja ze pacjentke przywieziono ambulansem Czerwonego Krzyza 8 lipca 1945 roku. Wypisana 13 lipca. Zmarla o godzinie 16.25.

Istnieją tzw. Księgi Pamięci, publikacje poświęcone żydowskiej społeczności zamieszkującej przed wojną miasta i miasteczka Europy. Księgi Pamięci mają charakter sentymentalnego powrotu do miejsc, które w wyniku Zagłady zmieniły swój pierwotny charakter. 
Księgi są swoistą kontynuacją tradycyjnych memorbuchów, których początki sięgają XI w. 

Pierwotny sentymentalny charakter powrotu to dla mnie nie tylko budynki, synagogi czy cmentarze. Pierwotny charakter to te miasta i miasteczka i przedewszystkiem ludzie którzy tam mieszkali. A tam teraz ani tych ludzi ani ich potomków nie ma i nie będzie. Dlatego kolorowe fotografie ocalalych synagóg czy resztek cmentarzy nadwornie publikowane raczej mnie denerwują.

Ja wracam do tych miejsc ale zachowuje stan przed Zagładą - czyli interesuj
ą mnie stare fotografie, najchętniej rodzinne.

Moje dwa sposoby przywoływania przeszłości a zarazem jej swoistego archiwizowania to najpierw fotografie. Najpierw "szwedzkie". W pierwszej kolejności przywołane zostają fotografie macew grobów pochowanych w Szwecji kobiet z Bergen-Belsen. Wspólne są ich daty 
śmierci, tuż po wojnie, różne natomiast daty i miejsca urodzenia. Najczęściej, Polska, Węgry, Czechoslowacja i Rumunia.

Następnie w kolejności to zebrane dokumenty ze szpitali szwedzkich z 1945-1946 roku. W kartach szpitalnych Läkarkort i Diagnos och Feber jest dokładna historia choroby z opisem dziejów pacjenta.

Szczególnie interesujące są zapiski zebrane pod Anamnes. Taka typowa notatka pod Anamnes (Historia choroby) to: 
Polska żydówka 19 lat, 3 lata w getcie, 1 rok obóz koncentracyjny/fabryka amunicji, do Bergen-Belsen marsz piechotą 1945. Tyfus w Bergen-Belsen...

To troch
ę specjalne takie badanie cudzego życia. W kazdym razie łatwiejsze niż badanie własnej rodziny lub ludzi mnie znanych. 

Powoli od fotografi macew poprzez dokumenty ze szwedzkich szpitali podróży dochodzę do dokumentów podróży. Najważniejszy dla mnie to Inresekort - karta wjazdu. Taka sama jak w latach 60-tych z zielonym kwadratowym stemplem wjazdu. Wszyscy marcowi emigranci do Szwecji dostali takowe. Dla mnie najwazniejsze w 
dokumentach podróży to podpis. Ważny bo najczesciej jak w zabawie w głuchy telefon to nazwiska i imiona "moich kobiet" zostały przeinaczone. Podobnie jak miejsce urodzenia. Dzięki dacie urodzenia można mieć pewność co do tożsamości osoby. Niektóre podpisy jak ze szkoły podstawowej, niektóre pisane drżącą ręką. Zamiast niektórych podpisów to trzy krzyżyki - to niepiśmienni i osoby które były tak chore i wycienczone że nie mogły utrzymać ołówka.

Oprócz dokumentów 
podróży są dokumenty niemieckie i po wyzwoleniu brytyjskie, wszystkie są związane z chorobą. 

Dla mnie to w dalszym ciągu dziwne jest istnienie tych zarządzanych przez Niemców szpitali w gettach i obozach koncentracyjnych. W Bergen-Belsen by
ły takowe podczas gdy jednocześnie umierało tysiące pacjentów dziennie z głodu i wyczerpania no i oczywiście jako rezultat tam grasujących epidemi chorób zakaźnych. Co poniektóre dokumenty niemieckie i brytyjskie pisane na odwrocie papierów firmowych NSDAP ze swastyką.

Moje teksty pod zdjeciami to krótka analiza fotografi. Szukanie informacji na zdjeciach, listach i dokumentach to wynik swoistej obsesji by opisywana osoba nie zosta
ła zapomniana przez kolejne pokolenia.

Świadectwo to trauma, to głos!

Summer 1945 in Stockholm - the story about White Ships and Holocaust victims
The project of documentation, commemoration, and education of the Holocaust victims buried in Stockholm's Northern Cemetery will center on a visual component featuring posters and other printed material and also a guided tour of the graves in the Jewish quarter of the cemetery. Volunteers will guide groups of participants through key areas of the cemetery, including the site of around 100 graves of Jewish victims of the Holocaust who did not long survive liberation in Sweden. The guided tour will be extended to the grave of Nelly Sachs, who barely managed to escape the same fate. Furthethermor, the guided tour will be individualized by inviting participants to select a card that features an individual victim buried in the cemetery and follow their journey from life before the war to life in ghettos and concentration camps and, finally, to Sweden, where they succumbed to their illnesses and experiences. Through both these cards and the posters, as well as the information provided by the volunteer guides and the sites themselves, participants will be fully immersed in the history of the victims and of Sweden's role in giving them and others like them a chance to build new lives after the Holocaust.

Monday, March 4, 2019

Systrarna Sternbergs väg till Stockholm - QR underlag till guiden över Norra begravningsplatsen i Stockholm - Två öden bland 6 miljoner Förintelsens offer.

Márta och Lili Sternbergs väg till Stockholm - QR underlag till guiden över Norra begravningsplatsen i Stockholm - Två öden bland 6 miljoner Förintelsens offer. Systrarna kom till Sverige

Lili Ödmark ringde till mig för nära 25 år sedan och sa att hon ville införa tre namn på Holocaust Namnmonumentet som jag både designade, sökte medel för och samlade in namnen. Lili sa till mig att hon har massor med namn på det närmaste släkten men att hon ville ha bara tre: Irén, Illes och Márta Sternberg. Jag förklarade att enligt Wroblewskis regler (mina) så fick man ha alla inom det närmaste familjen och även närmaste vänner. Jag tillade, det kostar Dig inget Lili - Du är bara en uppgiftslämnare. Jag fick ett kort svar, det skulle bli för ansträngamde, för smärtsamt, för kostsamt... på ett annat sätt.

Jag gav upp övertalningen och namnen på Lili Ödmarks född Sternberg mor (Irén) far (Illes) och systern Mártas finns numera precis ovanför Janusz Korczak och 200 barnen. 

Irén och Illes, det var föräldrarnas namn. Lili visste inte var hennes far mördades. Hennes mamma, Irén var med när de transporterades till Auschwitz i mitten av 1944. Där, vid ankomsten så separerades Lilli och Márta från deras mamma. Márta och Lili Sternberg flyttades därefter till ett arbetsläger i Tyskland. Márta flyttas och hamnar till sist i koncentrationslägret Bergen-Belsen där befrielse kommer inom en vecka. Systrarna var alltid tillsammans sedan de deporterades till Auschwitz. De sov i barackerna tätt mot varandra för att behålla värmen och delade på all mat. Lili var dryggt 17 och Márta 25 år gammal när de befriades. Systrarna kom till Stockholm i juli 1945. Båda sjuka. De kom troligen med en veckas mellanrum. Márta kom till Frihamnen den 8 juli 1945 med S/S Kastelholm som va en så kallad Vit skepp chartrat av svenska Röda Korset.

Lili återhämtade sig snabbare men Mártas hälsotillstånd var sämre. Hon hade TBC och uppgav att hon hade tidigare i lägret fläcktyfus. Hon flyttades mellan olika sjukhus i Stockholm. Till sist, i mitten av augusti 1945 så kom hon till Stockholms stads sjukhus Söderby i Salem. Söderby var ett sjukhus för lungsjuka och man ansåg att läget bland skoggarna skulle lindra besvären.

När in Stockholm på sjukhuset så uppgav Márta att fadern som var läkare troligen överlevde Förintelsen medan ödet av modern (de separerades i Auschwitz) var okänd. Hon visste inte heller var systern Lili var.

Márta Sternberg dog den 7 februari 1946 på Söderby och begravdes på Norra Judiska Begravningsplatsen, grav J 0417. 

Lili Sternber gifte sig i Sverige. Innan hon dog framförde hon önskan att bli begraven bland "sina". Det betydde bland de som kom till Stockholm med UNRRAs Vita skepp under sommaren 1945. Lili och Márta delar en gravplats i tredje raden av J-kvarteret.

Sunday, March 3, 2019

Den förskönande och förenklande bilden av Vita bussarna och Folke Bernadottes insatser dominerar fortsättningsvis!

En förskönande och förenklande bild av Vita bussarna och Folke Bernadottes insatser dominerar fortsättningsvis i Sverige! Männen i hatt är pojkarna från Gestapo som följde med de Viya bussarna till Sverige. Återvände de till Tyskland?
En förskönande och förenklande bild av Vita bussarna och Folke Bernadottes insatser dominerar fortsättningsvis i Sverige! Den förskönande bilden fanns hos de överlevande och tycks finnas kvar hos hos överlevandes barn som många är numera i minus 80 åldern. Barnen som föddes åren 1946 och senare uppreppar sina föräldrars berättelse att de kom med de Vita bussarna.

De överlevanden som var medlemmar i Föreningen Förintelsens Minne, som jag har haft en nära kontakt med trodde att deras båtfärd med Vita skeppen ingick i Bernadottes aktion. En typ av Vita lögner som de omedvettet uppreppade då de tyckte att det här med Bernadotte lät bra.

Sanningen är att Vita bussexpeditionen prioriterade först svenska nazifruar och deras barn. Röda korset anger deras antal till 1 500. Nästa prioritering var skandinaver - norrmän och danskar. Därefter kom övriga folken och efter övriga kom judarna.

Det att Bernadotte och Röda korset skilde mellan folk och folk börjar långsamt sjunka in i de flestas medvetande.

Att Sverige överdrivit både expeditionens mål och antalet räddade judar. I Röda korsets stadgar står det rädda dem som led svårast. Att rädda svenska nazistfruar och barn och därefter skandinaver skedde natuligtvis till priset av tusentals andra fångars liv.
Istället att undsätta nordbor så i mars 1945 fraktade de Vita bussarna, på SS direkta order, 2 000 dödsmärkta fångar från koncentrationslägret Neuengamme. Detta för att för att i Neuengamme skulle man kunna samla de prioriterade nordbor som skulle plockas ur de olika läger och undsättas. 

Många av Neuengammefångarna dog under färden till de läger dit de fördes, ännu fler strax därefter i lägren där mycket sämre förhållandena rådde än i Neuengammelägret.
Boivin som citeras i Ingrid Lomfors bok om Vita bussar var född 17.12.1918 i Ste-Marie-la-Blanche. Han transporterades från Compagnylägret i Frankriket den 15 juli 1944 till Tyskland till ett tvångsarbete i Husum vid Nordsjöns södra kust. Där förlorade han sina fingrar och höll på att förblöda. Han var bland de som tvingades in i de SS-styrda svenska Vita bussar. Han överlevde alla transportstrapatserna och befriades slutligen den 30.04.1945 i Ravensbrück. Han berättade: Jag hade turen att bli utvald för att lämna Neuengamme. Vem vet vad som hänt mig annars? Många av mina kamrater som var kvar i lägret gick en fruktansvärd död till mötes. Ni har säkert hört talas om att de tvingades ombord på ett fartyg som låg i Lübecks hamn. Igen en förflyttning för att ge plats för Bernadottes nordiska fångar. 

Vad som kunde ha hänt de förflyttade fångarna om de fått stanna kvar i lägret är frågan som inte enbart handlar om lägret i 
Neuengamme. För mig så handlar det om hela Vita bussarnas aktion. Den tidigare nämnde Henri Boivin liksom de flesta som "räddades" känner naturligtvis en tacksamhet för den svenska insatsen. För mig så är Vita bussarnas aktion rätt så tvivelaktig. Jag resonerar om det inte skulle fler överleva om expeditionen aldrig blev av. 

Jag tänker på de hemska siffrorna från Bergen-Belsen lägret somde brittiska trupperna nådde den 8de april 1945. Således mitt under Bernadottes aktion. I detta läger dog lika många fångar på 2-3 dagar som det totala antalet "räddade" med de Vita bussarna. Under marsmånad dog där nästan 19 000 fångar p.g.a. epidemier och undernäring. 

Tidigare så sa man att de Vita bussarna räddade 10 000 judar. Nu har antalet reducerats till maximalt cirka 4 000, kanske lika många som dog varannan dag efter att brittiska trupperna övertog lägret den 15 april 1945.

Det här med verbet att rädda förklaras med att föra (någon/något) i säkerhet, bort från fara; hjälpa, undsätta; även om föremål eller situation t.ex. Hon räddade honom från att brinna inne eller han räddade sitt ansikte. När man vill rädda ansikte så är orsaken oftast skam. På kinesiska har ordet ansikte också betydelse anseende. Att rädda ansiktet betyder därför att bevara sitt anseende eller sin självaktning”, i synnerhet när man hotas av skam. Efter Stalingrad i slutet av 1942 och den stora tyska kapitulationen där strax därefter har ordet Skam hängt över Sverige, inklusive eller egentligen särskilt över kungahuset.

För mig Bernadottes aktion har kommit till för att undvika vanära och skam inför det nya Europa, för att rädda ansiktet gjorde man uppoffringar i still Vita bussar, allt utåt för att bevara ett rent samvete och uppreppa som en mantra Vi var neutralla...

Vita bussar har tjänat sitt syfte. De flesta gick på och uppreppar legenden. Det man behöver är dock kalla fakta, en riktig forskning om expeditionen. Förs då kan man ta ställning till om Vita bussar var vita eller mörka såsom när de kom till Malmö på väg till kontinenten.

Det man bör ta hänsyn till var faktum att de flesta stora städerna i Tysklan var under Bernadottes expedition omringade och Vita buss trafiken skedde genom korridörer som tillhörde tyskarna eller ingen.

Ur Gustaf Bogges film Vita bussar skall korsa Öresund. Här på färjan från Malmö.