Thursday, May 16, 2019

Om detta har Halina Neujahr berättat - Överfarten - Vita båten H.M. Prins Carls ankomst till Kalmar och Norrköping. - Jungfruresan till och från Lübeck enligt däckloggboken.




Halinas berättelse om sista dagarna i Lubeck, överfarten till Kalmar och Norrköping var nästan lika kortfattad som den jag hittade i däckloggboken nr. 35 av lassaretfartyget H.M. Prins Carl. Däckloggboken signerad av kapten Edvinsson.

Halinas syster Sara Neujahr skulle få åka till Sverige tillsammans med Halina men dog dagen innan de skulle tas ombord, den 27 juni 1945.
Halina berättade aldrig om sina känslor om det som inträffade i bastun och duschen i Lubeck, om Saras onödiga dödsfall. Inga adjektiv om det som hände. Inte ett ord om badplutonen!

Kapten Edvinssons däckloggbok är också förd utan adjektiv. Av den kan man utläsa att HM Prins Carl låg vid kajen i Stockholm i flera dagar inför resan. Inga större förberedelser behövde göras ombord då fartyget var ett lassarettfartyg.

 Besättningsstyrka 82 man står det på första sidan. Troligen fanns två av marinens läkare ombord.


Jungfruresan när det gäller UNRRAs (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) uppdrag börjar i Frihamnen den 21 juni då H.M. Prins Carl efter att ha hissat flag och gös lämnar hamnen klockan 9.05. Med hastighet på 12 knopp når denTrellebrog klockan 21.30 och kastar ankar.
Alla deltagande fartygen i UNRRAs Vita båtars uppdraget skulle samlas där den 21-22 juni och därifrån avsegla mot Lübeck.
Sjöfarten var dock fortfarande osäker och det fanns minor kvar i Östersjön. Därför skulle de svenska fartygen eskorteras av tyska fd. tillhörande Kriegsmarine minsvepare som administrerades av den brittiska flottan. Kriegsmarine ("krigsmarinen") var benämningen på den tyska marinen åren 1935-1945, en av Wehrmachts tre försvarsgrenar. Besättningarna och uniformarna var detsamma dock utan örn-hakorsinsignia och gradbeteckningarna.


Hela den svenska operationen med 5 Vita båtar i skyttetrafik mellan Lübeck och Sverige startades efter innofficiell förfrågan (följd av en officiell) från de allierades sida. Det var UNRRA som tillsammans med SHAEF drev sedan andra världskrigets slut*, frågan om ett svenskt omhändertagande av 9 000 -10 000 tusen sjuka, fd fångar i koncentationslägerfångar.  Från det att den formella förfrågan om deltagande inkommit till den svenska regeringen fram till dess att ett svenskt beslut fattats rörde det sig endast om en dag. Det är klart att beredning av ärendet har påbörjats långt tidigare innan ett officiellt beslut fattats och undertecknats av Konungen. Den information som man försöker lansera från svensk håll är att det handlade om "ett svensk erbjudande" och att UNRRA tacksamt tog emot det. Sverige skulle ta emot 10 000 (DP (displaced persons).

Vita båtars skyttetrafik skulle påbörjas i slutet av juni och pågå under hela juli tills man uppfyllde den med UNRRA överenskomna kvoten. Operationen leds Civilförsvarsstyrelseni enighet med det kungliga brevet av den 6 juni 1945.

Bernadotte-aktionen med Vita bussar fick en stor uppmärksamhet i Sverige och i Europa och ibland så känns det som det var det som det var huvudmeningen med expeditionen som startade vid krigslutet då nästan alla stora tyska städer har intagits eller blivit omringade. Med UNRRA-aktionen med Vita båtar har det kommit  till Sverige 9300 fd koncentrationslägerfångar medan med Vita bussar 7550 som var "icke skandinaver". Allt enligt Röda korset. Trots att det inte direkt nämndes då i rapporterna så har man från Sveriges sida gjort stora ansträngningar att det skulle se ut som och gå till historien att "Sverige räddade judar ur koncentrationslägren. Det massmediala trycket var så stor att judar som kom till Sverige med Vita båtar deklarerade att de kom med Bernadottes aktion.

H.M. Prins Carl i Stockholm vid Kastelholmen under 40-talet

Utmärkt utmärkta leder - Trelleborg - Travemunde
Under hela kriget användes bojutmärkta leder mellan Sverige och Nazityskland livligt. Handeln med Nazityskland var jätteviktig, inte bara exporten. Även importen var viktig för försörjningsläget i Sverige. 70% av alla varor som importerades, bl.a. kol, koks, gödningsämnen, kemikalier och verkstadsprodukter kom vid den här tiden från Nazityskland eller tyskockuperade länder. Båtrafiken var viktig för båda parter. Järnmalm exporterades oavbruttet fram till ktober 1944, då ångade den sista malmbåten ut från Luleå. "Permittenttrafiken" av tyska trupper stoppades redan 1943.

Den högsta nivån järnmalmsexporten som skeppades till nazisterna var 40 milj. ton om året. Man har påstått bl.a. i den brittiska parlamentet att svenska järnmalmsexporten till Nazityskland kan ha förlängt kriget med uppemot 1,5 år.

Trelleborgs redd - samling av de Vita båtarna.
De Vita båtar började samlas på redden utanför Trelleborg hamn redan den 21 juni. Det var 5 båtar och bara en av de HM Prins Carl, tillhörande den svenska marinen var ett riktigt lassarettfartyg. de fyra andra båtar var lastfartyg eller passagerarfartyg.
Hur långt är det från Trelleborg till Travemünde? Fågelvägen är det 215 km. Det borde vara ca.130-150 sjömil. Med 10-12 knops fart borde resan ta cirka 12-13 timmar. Resan tog dryggt 13 timmar. Travemünde och Lübeck
H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning!  I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.
Trelleborgs redd. H.M. Prins Carl lättade ankar strax efter klockan 5 på morgonen eskorterad av tyska minsvepare som nu stod under brittiskt befäl - fast med sin gamla tyska besättning! I Däckloggen finns anteckningar om tjocka samt att man tidsvis förlorade kontakten med de tyska minsveparna. Vidare anges tidpunkter då fartyget passerade ett antal bojar längs den så väl utmärkta leden mellan Trelleborg till Travemünde.


I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck.
På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck. Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.

I Travemünde kom klockan 16.50 en lots ombord och färden fortsatte mellan vrak och vrakdelar. 20.10 förtöjeds fartyget med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. På söndagen den 24 juni tycks alla fem Vita båtar ligga vid kaj i Wallhafen i Lübeck (till höger på bilden). Man vet att M/S Rönnskär var den första båten som lämnade Wallhafen i Lübeck med kurs mot Malmö.
Klockan 20.10 förtöjeds fartyget H.M. Prins Carl med babordsidan i hamnen Wallhafen i Lübeck. Det fanns järnvägsspår längs de norra och södra kajerna i Wallhafen.

Lägerfångar, flyktingar, sjuka slavarbetare, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar
I Sveriges Radio arkiv finns två inspelningar med titeln: Lägerfångar till Sverige 1945. Med en last av levnadskval ombord. Manne Berggren reser med lasarettsfartyget Rönnskär vid andra världskrigets slut. Beskrivningen fortsätter: Fartyget är fyllt av svårt sjuka och utmärglade människor som överlevt koncentrationslägren. Sjukhussängarna står tätt och luften är tung av desinfiktionsmedel. Fartyget kränger i den hårda vinden. Inspelningen gjordes den 28 juni 1945, på överresan från Lübeck till Malmö. Ombord fanns 200 svårt sjuka och utmärglade människor. Det är svårt att på riktigt att ta del av inspelningen då ljudkvaliten är dålig. Men det är inte journalistens fel eller bandspelarens. Det handlar om ett fruktansvärd oljud som alstras av bullerapparater som sitter monterade på utsidan av skrovet. De skall skydda fartyget mot sjöminor som aktiveras av fartygsljud.
Både Rönnskär och Karskär var lastfartyg som har i all hast anpassats att fungera som lasarettfartyg. Patientutrymmen var således lastutrymmen dit man ställde in militära våningsängar. Naturligtvis var lastrummen på inget sätt isolerade så oljudet från bullerapparater var en riktig plåga. Tillsammans med den kraftiga sjögången så upplevde många patienter överfarten som en värsta tortyr.
Titeln på det här stycket Lägerfångar, flyktingar, polacker, ungrare, rumäner, m.fl. - men inte judar tillkom först att jag ånyo lyssnade till råmateriallet av inspelningarna då Manne Berggren reser med lasarettsfartyget M/S Rönnskär. Precis såsom i den svenska pressen som jag från den perioden som jag gick igenom så nämner man inte judar. Ett förbjudet ord då. Lika förbjudet som under tiden som nazister har "hos den stora grannen i syd" byggt upp dödsfabriker vars verksamhet var inriktad att mörda miljoner judar. Manne Berggren säger att han har intervivad en polack som var i gettot och därefter i Auschwitz och till sist efter en dödsmarsch kom han i början av 1945 till Bergen-Belsen. En polack i gettot?  Pratade "polacken" m.fl. tyska eller var det jiddish?

Sverige kommer att få ett legendariskt rykte
Precis som nu, år 2019 artiklarna och bilderna i svensk press och TV samt utställningar handlar om de överlevande och inte om offren av Förintelsen och Förintelsen själv så då rapporterade pressen inte om de befriade, inte om flyktingarna och vad de har upplevt utan om den lokala reaktionen i olika städer dit flyktingarna kom och underströk den nationella stoltheten i Sverige. Vi hjälper! Sverige hjälper! Denna trend år redan tydligt under Vita bussarnas expedition,  Sverige skulle få ett mycket gott rykte utomlands- Artikels fetstill titlar var entydliga, se tidningen Arbetet från 19 maj 1945 Flyktingbetyg: Sverige kommer att få ett legendariskt rykte. Precis, ett legendarisk rykte. Det stämmer i alla fall med Vita bussarnas expedition. Legendariskt är också att fram till andra världskrigets utbrott under 30-talet tog Sverige inte emot mer än omkring 5 000 flyktingar från Tyskland. Cirka 3 000 av flyktingarna var judar.
H.M. Prins Carl lämnar Lübeck
Fredagen den 29 juni 1945 klockan 03.10 kastar H.M. Prins Carl loss från kajen i Wallhafen.
På samma sätt så eskorteras den av tyska minsvepare och till sjös passerar den alla bojar i farleden i Travefloden fast i omvänd ordning.
21.05 lämnar lotsen lassarettfartyget som ankrar på Travemünde redd över natten. En timme senare lämmnar en eskorterande brittisk officer fartyget. Bara patienter, besättningen och finns kvar. Att inte glömma SF fotografen Julius Jeansson och professor Fischer.

H.M. Prins Carl lämnar Travemünde
Ankaret hissas upp tidigt på morgonen 03.05 den 29 juni och H.M. Prins Carl lämnar Travemünde redd och setter kurs mot Trelleborg. Precis som på vägen till Travemünde assisteras det svenska fartyget av de tyska minsveparna. Minsveparna håller utkik efter drivande minor. Då man har använt sig av både av kontaktminor och avståndsminor som reagerar på fartygets ljud så har man installerat i Lubeck ljudalstrande apparater som vid fartygets förr ser ut som mustasch. Efter att ha lämnat Travemünde fortsätter H.M. Prins Carl färden mot Sverige. Enligt däckloggboken "styrt varierande kurser under ledning av (tyska) minsvepare. Tyskar hade under nästan hela andra världskriget herravälde över hela Östersjön och stod även för minieringen.

Trelleborgs redd - Kriminalpolisen stiger ombord
Vid Trelleborgs redd lämnar de tyska minsveparna H.M. Prins Carl. Norr om Trelleborg betraktas Östersjön för relativt minfri. Man tar upp bullerapparaterna som alstrade starkt ljud under färden och på det sättet skull få eventuella ljudkänsliga minor att utlösa och explodera längre bort från fartyget. Kriminalkomisarie Ohlsén stiger ombord och färden fortsätter mot Kalmar. Kriminalkomisarie Ohlsén har med sig stämpel INRESAN Trelleborg. Det är en rejäl gammaldags stämpel med träskaft med grön färgdyna. Det moderna i stämpeln är möjligheten att ändra på datumet.
Mysteriet med INRESAN Trelleborg och Malmö för patienter som har inte varit iland där har lösts tack vara däckloggen. Därför har patienter som steg iland i Kalmar och Norrköping en Trelleborgstämpel.

Från Prins Carls däcksloggbok. Förmiddagen Lördag 30 juni 1945
Från Prins Carls däcksloggbok
Förmiddagen Lördag 30 juni 1945
0130 Avled Sylvia Weisz ...
0810 Fortöjt vid kaj i Kalmar ...
0845 Embarkerade marinöverläkaren Westermark
0905 Stoftet efter avlidna Sylvia Weiss (borde stå Szilwia Weisz) ilandfört ... 
10.55 Påbörjat evakuering av sjuka genom föring av röda kors personal

Senare i Prins Carls däckloggbok finns ytterligare sex anteckningar med likartat innehåll. Förutom en anteckning i däcksloggboken på ett svenskt lasarettsfartyg så har Szilivia Weisz en grav och hennes namn har jag infört i boken 6 tusen av 6 miljoner, ett requiem och därefter bland tusentals namn, utan egen grav som finns på Namnmonumentet i Stockholm. Szilwia Weisz var född i Budapest och enl. förteckning från Röda Korset var hon "Hungarian". Hon dog på "Hospital Prins Carl".

Lassaretfartyget Prins Carl la till i Kalmar fyra gånger, den 30 juni, 7 juli, 14 juli och den 19 juli 1945.

I Norrköping debarkerade kriminalkomisarie Ohlsén och med sina gröna stämplar INRESAN Trelleborg tog tillbaka tåget till Trelleborg eller Malmö och inväntade nya Vita båtar.



Lasarettfartyget Prins Carl la till först i Kalmar och därefter i Norrköping. De mest sjuka lämnade fartyget i Kalmar, de mindre sjuka, efter ytterligare en natt på båten, i Norrköping. På sin första resa från Tyskland anlöpte H.M. Prins Carl Norrköping klockan 07.30 på morgonen och "evakuering av sjuka börjar klockan 08.15". I Norrköping steg av även SF-fotografen Jeansson och professor Fischer vilka var med på resan hela vägen från Lubeck. Samtidigt byttes ut de två marinläkarna och sjuksköterskan mot nya krafter. Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga (namngivna nedan) som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.
I sin andra resan från Travemunde har de första patienterna förts iland i Trelleborg varifrån HM Prins Carl fortsatte mot Kalmar och Norrköping.

 
Den 8 juli byttes ut även de värnpliktiga som var med på den första resan och HM Prins Carl efter kolningen (påfyllning av kol - fartygets bränsle) avgick mot Trelleborg där resan nummer två skulle startas.


Operationen Vita båtar avslutades den 26 juli 1945. Alla inhyrda 4 fartyg skulle återställas i sin ursprungliga skicka. På lastfartygen skulle de militära våningsängarna demontersa liksom de extra utrymmen för toaletter och kök som byggdes på fartygens akterdäck.
Sammanlagt hade de fem fartygen genomfört 36 resor till Lübeck och lyckades på dessa medbringa ca 9300 patienter, huvuddelen kvinnor samt ett fåtal barn, som bedömdes vara sjukast och i behov av vidare vård i Sverige.

* In November 1944, US General Dwight D. Eisenhower, Supreme Commander of the Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (SHAEF), and Herbert H. Lehman, former Governor of the State of New York and DirectorGeneral of the United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA), sign an agreement detailing the relations between and activities of their respective services regarding the organisation of relief supplies and mutual aid in the liberated European countries.

Tuesday, May 14, 2019

Korczak kom till Sverige redan 1945 med Vita båtar


Kom Korczak med Kronprincessan Ingrid till Malmö tillsammans med systrarna Kalkopf?
Mina föräldrar brukade säga att de tog med sig Korczak till Sverige när de emigrerade från Polen i slutet av 1969.

De hade fel. En av medlemmar i Föreningen för Janusz Korczaks Levande Arv, Dorotka (Dwojra) Kalkopf som tog med sig Korczak under färden från Lubeck till Malmö. Förutom Korczak kom även till Malmö Dorotkas tvä äldre systrar Gitla och Ester.

Det speciella är dock länken mellan Dorotka, hennes tre år äldre syster Gitla Kalkopf och Korczak. De träffades faktiskt år 1937 när Janusz Korczak besökte barnhemmet i Bedzin. Dorotka var 7 år gammal och Gitla 10.
Precis såsom i barnhemmen i Warszawa blev Korczak direkt omringad av barnen. Han satte sig och började samtala med de. Gitla lyckades att klättra upp och satt i hans knä. Alla barn inklusive Dorotka blev avundsjuka.

Dorotkas dotter Michelle skrev till mig:
Ester, den äldsta systern född 1922 utbildade sig till sjuksköterska och arbetade på sjukhuset i Bedzin.
Föreståndarinnan på barnhemmet hade troligen arbetat med dr Korczak, eftersom barnen blev mycket väl behandlade och i Korczaks anda.
Tyvärr visste inte mamma vad "kierowniczka" - barnhemmets föreståndarinna hette bara att hon kom från Warszawa och troligen var en av bursastudenter i Korczaks Dom Sierot.
Mamma berättade om det fina dansrummet med vackert golv, om jag minns rätt.



Barnhemmet i Bedzin - bilden tagen efter kriget


Minnestavla vid det tidigare barnhemmet som talar om att under Förintelsen så användes huset som ett Umschlagsplatz - en samlingsplats inför deportationer till koncentrations- och dödsläger.

Invånare i Bedzin år 1939. Dorotka (Dwojra) och hennes syster Gitla är listade vid Barnhemmet vid Sienkiewicza(gatan) nr. 19.
Bedzin getto. I Rossners fabrik som sydde uniformer (percis som Hugo Boss fabriker) för den tyska krigsmakten. De som överlevde kriget jämförde tysken Rossner med Schinlder. De som inte överlevde sa inget.


Sunday, May 12, 2019

22 Jews fallen in the Battle of Monte Cassino

General Anders salutes his Polish Jewish soldiers of the 2nd Polish Corps at Monte Cassino at the graves of fallen soldiers.

The Battle of Monte Cassino (also known as the Battle for Rome and the Battle for Cassino) was a costly series of four assaults by the Allies against the Winter Line in Italy held by Axis forces during the Italian Campaign of World War II. The intention was a breakthrough to Rome.

On 16 May, soldiers from the Polish II Corps launched one of the final assaults on the German defensive position as part of a twenty-division assault along a twenty-mile front. On 18 May, a Polish flag followed by the British Union Jack was raised over the ruins.

Approximately 1.5 million Jewish officers and soldiers in the ranks of the Allied regular armies, in Underground national resistance movements, and in Partisan units participated in all theatres of the war fighting the Nazi Foe and Axis Powers. Among them my father. They fought bravely, proved their heroism, showed courage and dedication in their struggle. Their valor made a significant and impressive contribution to the ultimate victory of the Allied Forces in World War II.