W Domu Sierot Korczaka zawsze obchodzono najważniejsze żydowskie święta - Chanukę, Purim, i oczywiście Jom Kipur. Czy jest gdzieś opis święta Kuczek w Domu Sierot? Gdzie stała Kuczka?

Mały Przegląd: pismo dzieci i młodzieży: tygodniowy dodatek bezpłatny do nr 286 "Naszego Przeglądu". R.11, nr 40 (2 października 1936). 

Warszawa ul. Twarda. Po prawej nr. 2 a po lewej kamienice numer 3 - 5 - 7. Na miejscu tych domów po prawej stoi hotel Cosmopolitan.

W Domu Sierot obchodzono najważniejsze żydowskie święta. Chanukę, Purim, i oczywiście Jom Kipur. Czy jest gdzieś opis święta Kuczek w Domu Sierot?

Tak opisywali swoje dziecięce wrażenia z kuczki, czytelnicy Małego Przeglądu.

Szmulek z Nowolipek napisał na ostatniej stronie tego numeru: Gdy wróciłem ze szkoły, nasza kuczka stała już gotowa. Wszedłem do niej i rozdałem wszystkim kasztany, które uzbierałem na boisku. Potem koledzy zawołali mnie, żebyśmy robili łańcuchy. Przyszedł jeden pan i zawiesił lampkę. Co chwila wchodziliśmy i zapalaliśmy lampkę. Wyglądało bardzo ładnie. Po tej pracy poszedłem do domu. Położyłem się na łóżko i czytalem Mały Przegląd. Dopiero wieczorem jedliśmy w kuczce i każdy się pytał, kto tak ładnie ustroił kuczkę. 

Sewek z Otwocka Ja z bratem poszliśmy na bazar po deski I „schach", którym kryje się kuczki. Gdy wróciliśmy z bazaru, wzięliśmy różne narzędzia I zaczęliśmy budować kuczkę. Przy robocie było mi bardzo wesoło. Wiedziałem, że niezadługo będę tu siedział z rodziną i sąsiadami i razem będziemy się radowali. Witek pisze: O godz. 1-ej szałas nasz był już gotowy. Łańcuch mój także wisiał. Jakże byłem zmartwiony, gdy widziałem, że w innym szałasie wiszą jeszcze ładniejsze łańcuchy i wisi Syjon. Chciałem także zrobić taki Syjon, ale by ło już późno i ojciec kazał wziąć modlitewniki i pójść do bóżnicy. Przez całe święta było mi przykro, że nasz szałas niczem się nie różnił od innych.

Nieznany Nasza kuczka jest już bardzo stara. Jest „składana”: ma dach, który można podnieść, podłogę, kolorowe lufciki i białe drzwi. Sama kuczka jest koloru brązowego. Na ścianach kuczki zachowały się jeszcze szczątki odezwy wyborczej do pierwszego Sejmu polskiego.

At ak opisuje Abraham Teitelbaum Kuczki  na ulicy Twardej 2 w Warszawie: Choć sąsiedzi z naszego podwórka przy ulicy Twardej żyli w pewnej izolacji od siebie, to zdarzały się mimo wszystko okazje, kiedy wszystkich łączyły więzy niemal rodzinne. Było tak najczęściej w święta. W Sukes30 na przykład całe podwórko było zastawione kuczkami tak gęsto, że wydawało się, jakby to był jeden wielki szałas. Sąsiedzi łączyli się w grupy: budowało się wspólną kuczkę. Grupy powstawały nie wedle statusu społecznego: bogaci z bogatymi, biedni z biednymi, misnagdzi z misnagdami. Bariery majątkowe i światopoglądowe znikały. Skrzykiwali się ci, którzy w ciągu roku więcej ze sobą przestawali i znali się lepiej. Tak czy siak wszystkie kuczki stały ściana w ścianę, pokryte jakby wspólnym dachem, pod protektoratem kuczki rabina Iciele, która stała w górze, na jedynym na tym podwórzu balkonie.

Proces budowania kuczki jednoczył wszystkich chłopców z podwórka w zastęp. Pomagali znosić deski, drzwi, "półkoszki" to na jeden, to na drugi szałas. A w święto, kiedy w kuczkach ucztowano, a gospodynie razem z młodszymi córkami kursowały z kolejnymi daniami, nikt nie wstydził się zajrzeć do tej lub innej kuczki, żeby przekonać się, czyj szałas jest piękniej przystrojony, obwieszony pluszowymi kołdrami, kolorowymi obrusami i jedwabnymi zasłonami, kto ma piękniejszy świecznik i bardziej błyszczący kielich kiduszowy. I późno w noc niosły się z różnych szałasów hymny świąteczne, łącząc się w jeden wspólny śpiew.

Dziś mamy dom.
Nad domem mocny dach
I mury ze stali, z betonu. A Sukoth , proszę pana, to po tamtych dniach
Kiedy nie mieliśmy domu.
Byliśmy na pustyni. Był skwar, a nocą zimno i wiatr straszne to, panie pewno były czasy jeśli przetrwały tyle lat obrzędy Sukoth – szałasy [...]
Władysław Szlengel

Begravningsplatsen Kronoberg skapades som en följd av oenighet inom mosaiska (judiska) församlingen! Aron, ordförande var rasande: På berget (Kronoberg) ligger alltid gödsel.. orenligheten rinner ner...

Det är lite svårt för en del att föreställa sig hur Kronoberget såg ut innan "stenstaden" Stockholm kom dit. Jag ser det dock klart framför mina ögon. Egentligen om man tittar på kartan från 1754 så fanns det tre stycken berg eller kullar i området. Den ena är den som ligger mellan Hantverkargatan och Bergsgatan och den andra kullen mellan Bergsgatan och Parkgatan(tidigare Kungsholmsgatan) och den tredje alldeles i hörnan av Fleminggatan och Kronobergsgatan. En del av den största kullen i mitten har små grässlätter. Några små träkåkar ligger på det nästan kala berget. Kanske det såg ut som vid kvarnen Lilla Munkan eller Grubbens också på Kungsholmen. Nedanför Kronoberget i norr så finns det en större grönområde, en sänka. Inga träd. Denna sänka, 30 x 35 meter blir den framtida begravningsplatsen Kronoberg med entrén från Kronobergsgatan (tidigare Kronobegsgränden).  

Grubbens kvarn 1892. Akvarell av Albert Theodor Gellerstedt.

Lilla Munkan kvarn på Johan Myndes panorama, 1725.

Kungsholmen 1733. Quartet Croneberg på Petrus Tillaeus karta gav sitt namn till området. Eventuellt var det Kronobergskvarnen på bergets topp, som gav namnet. Kvarnen byggdes dock först efter 1793 medan kvarteret Croneberg redan fanns 1733 på Tillaeus karta. Kvarnen brann ner 1835.  Kronkvarnen malde säd för de privilegierade kungliga brännvinsbrännerier. Kartans vänstra del är vänd mot norr.

Kungsholmen 1754. Kronoberget var stadsdelens högsta punkt med över 40 meter över havet. Ursprunget till namnet Kronoberg kommer från kvarteret Kronoberg (Quartet Croneberg) på Petrus Tillaeus karta från 1733 (se nedan) och förmodligen gav kvarterets förste ägare Johan Leijoncrona sitt namn till området. Kanske var det Kronobergskvarnen på bergets topp, som gav namnet. Kvarnen byggdes dock först efter 1793 medan kvarteret Croneberg redan fanns 1733 på Tillaeus karta. Kvarnen brann ner 1835.  Kronkvarnen malde säd för de privilegierade kungliga brännvinsbrännerier.

Begravningsplatsen Kronoberg anlades 1787. Den första begravningen ägde rum 1790, den sista 1857. Benjamin Raphaels grav finns i den nordvästra hörnan av gravplatsen, på bilden markerad med en blå pil. På motsatta sidan är begravningssällskapets hus markerad (finns ej längre).

Stockholms rabbin Ute Stayer tyckte om mitt arbete att inte låta Kungsholmens begravningsplatser förfalla helt. Här jämnar jag jorden mellan näst sista och sista raden av gravarna, således de närmast Kronobergsgatan. Här låg tidigare en grusstig som sträckte sig från porten på Kronobergsgatan och gick till grav nr. 54 där stigen ändrade riktningen och gick parallellt med staketet mot nuvarande Parkgatan. Det fanns ett antal (5-6) parallella stigar i förhållande till Kronobergsgatan och två stigar som förband de på utsidorna. Jag ville så gärna att åter anlägga åtminstone en grusgång som löpte mellan de två sista  gravraderna. Det skulle förklara varför inte alla gravstenar är vända åt öster och ge gravplatsen et värdigare utseende.

Kronobergets kvarn syns i högra nedre hörnan av kartan från 1805.

Stockholms karta från 1863. Aronsberg och Kyrkogård är markerade. Begravningsplatsen och här även området fick sitt namn efter grundaren Aron Isak. Han dog 1816 och ligger begraven där. Den första begravningen vid Aronsberg ägde rum år 1782 och den sista år 1888. På den tiden så nådde man begravningsplatsen från Igeldammsgatan som hette något annat då. Gatan har fått sitt namn från de dammar med igelodlingar som fanns i området, troligen i kvarteret Herden i hörnan av nuvarande Fleminggatan och Arbetargatan. 1835 härjade en koleraepedemi i Stockholm och det uppstod brist på blodiglar. Därför 1850 bestämde Apotekssocieteten att på försök odla iglar där. Två avlånga odlingsbassänger syns på översta bilden. Reparebansgatan hette gatan som gick fram till Aronsberg numera heter Fleminggatan och sträckningen mot Karlbergsjön heter numera Igeldammsgatan.

Begravningsplatsen Kronoberg anlades 1787. Den första begravningen ägde rum 1790, den sista 1857. På den här kartan syns vaktstugan inom begravningsplatsens området samt två hus med bodar på berget ovanför. Stockholms karta från 1863. 

Kronobergsparken utformades ursprungligen enligt 1890-talets estetiska ideal med slingrande gångvägar och stora träd. Det var Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin som fick uppdraget att omvandla det outnyttjade bergspartiet till grönskande park. Den kala och otillgängliga marken fylldes upp med sopor och matjord. Parken började anläggas 1891 och stod klar 1912. Innan parken anlades stod Kronkvarnen på Kronobergets norra sida. Den brann ner 1835.

Judisk begravningsplats, inte Mosaisk kyrkogård i Stockholm som det står i vänstra nedre hörnan på det grafiska bladet under fotot. Den judiska begravningsplatsen heter Kronoberg och ligger vid Kronobergsgatan på Kungsholmen.

Gamla Judiska Gravplatser i Stockholm. Det mest värdefulla boken, egentligen avhandlingen, att läsa om Aronsberg och Kronoberg. Insprängda mellan moderna bostadskvarter på Kungsholmen i Stockholm ligga tvenne små övergiva fridlysta områden – de äldsta stockholmska judarnas begravningsplatser, Aronsberg och Kronoberg. De anlades en gång långt utanför stadens larm, i en trakt av obebyggda berg och ängar, dit de första judarna beledsagade sina döda till den eviga stillheten skrev Ragnar Josephson i förord till den fantastiska boken om de judiska begravningsplatserna på Kungsholmen. Ragnar Josephson var konsthistoriker och bl.a. chef för Dramaten, de båda judiska begravningsplatserna. Den största delen av boken består av bilder på gravstenar med en avskrivning av gravtexten både på svenska och hebreiska. Boken, på 162 sidor avslutas med ett spännande personregister och två kartor över gravstenarnas placering. 

De allra sist begravda vid Kronoberg: Kyrkovakten Meyer Israel nr. 208 och Simon Schück, nr. 209.

De sist begravda vid Kronoberg: Kyrkovakten Meyer Israel nr. 208 och Simon Schück, nr. 209. De är begravda i tredje och fjärde raden uppifrån då den sista gravraden längs Kronobergsgatan var troligen helt fylld. När det gäller Meyer Israel så stod det på hans grav att han dog den 24 Tevet 5566 enligt den judiska kalendern. Det betyder den 14 januari 1806. 

Foto från år 1907 (Stadsarkivet). Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. På bilden ser man I förgrunden syns gravvårdar som var över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. Senare, som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Ännu längre fram i tiden, från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke.

Foto från år 1907. Närmast kameran sten nr. 54 (till vänster) och 183 (den ljusa till höger). Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är något missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är faktiskt vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. På bilden ser man I förgrunden syns  gravvårdar som var över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek  men med rundad överdel och parallella sidor. Senare, som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Ännu längre fram i tiden, från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke. 

Foto från år 1907. Närmast kameran sten nr. 54 som tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är något missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. En gångstig syns i bakgrunden.

Kronobergsgatan mot Fleminnggatan. Den sträckan hette tidigare Kronkvarnsgränden. Gränden i namnet tyder att den var eller skulle ha varit farbar från Fleminggatan (Reparebansgatan). Begravningstågen från Gamla stan anlände alltså från Gamla Stan genom Reparebansgatan. I en artikel i Vårt Kungsholmen skriver Per-Anders Fogelström att 1833 vägen till Kronobergs gravplats är så dålig att "inten vagn kan köra där och i regn kan man inte ens ta sig dit gående".

Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. Gjutjärn är svår att svetsa. Svetsar man på ett ställe så blir ett annat ställe i närheten av det svetsade mycket skör och kan lätt gå av.

Omedelbart till höger om staketet fanns en vaktstuga som tillhörde begravningssälskapet Chevra.

Vaktstugan, Chevrahuset tycks ha läget utanför staketet som omgärdade begravningsplatsen.

De judiska begravningsplatserna liksom gravarna är eviga. Tyvärr, varar inte stenarna så länge. Särskilt de  av kalksten. Det finns 209 personer begravda här med beståndet av gravstenar är mycket mindre.

De judiska begravningsplatserna liksom gravarna är eviga. Inte 25 år som på de många kristna begravningsplatserna. De två äldsta judiska begravningsplatserna finns på Kungsholmen. Här Kronoberg. Foto från 2019. I bakgrunden syns hörnan av Kronobergsgatan och St:Göransgatan. I förgrunden syns de första gravvårdar som var precis som vid Aronsberg över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Man har även haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. Närmast Kronobergsgatan där finns några mer monumentala gravvårdar. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke (tredje raden av gravar.

Sten nr. 54 och 183 enligt kartan ovan. Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Man kan tycka att graven är missriktad i förhållande till de andra gravarna som ligger i 90° vinkel mot Kronobergsgatan (105° enligt kompassen). Den här missriktningen var dock en planerad åtgärd då stenen är faktiskt vänd i riktningen 147°. Om man fortsätter längs denna linje så kommer man fram till Jerusalem.

Sten 54 tillhör Benjamin Raphael som lönnmördades i Stockholm. STHLMgravvard@gmail.se gjorde en i Dagens Nyheter omskriven rekonstruktion och stabilisering av gravvården. Genom att att använda raklödermetoden så har vi hittat delar av den ursprungliga texten. I bakgrunden St:Göransgatan. Framsidan av Raphaels gravvård hade texten skriven på svenska medan baksidan, den som var vänd mot Kronobergsgatan var skriven med hebreiska bokstäver. Tyvärr, den delen av gravstenen har inte återfunnits. Gjutjärnsstaketet kommer troligen från Bolinders som hade sina fabriker vid Klara sjön, en stenkast från begravningsplatsen. Även Raphaels grav var omringad av ett staket där endast staketets färsen under marken har återfunnits.

Judar och Kungsholmen Riksdagen 1778-1779 gav tillstånd åt judarna att ha en synagoga i Stockholm och högst tre andra städer, och 1782 utfärdades det s.k. Judereglementet, som reglerade vilka näringar judarna fick utöva och i vilka städer de fick bo i. Regelverket, Judereglementet utfärdades den 27 maj 1782 av Kommerskollegium på uppdrag av riksdagen och Kgl. Maj:t Gustav III på 1770-talet tillät judar att komma till Sverige och få medborgerliga rättigheter utan att konvertera, dock inte vara svenska medborgare. 

Magistratet i Stockholm hade andra idéer än Gustav III när det gäller judar på Aron Isaks tid. Judarna skulle uteslutande bo på Kungsholmen och märkas, se nedan*:

Afattandet. af det beslutade reglementet 
-hänsköts först till Magistraten, I detta sitt första 
skick förefaller det ha dykt upp ur medeltidens 
natt. Judarna skulle endast få drifva handel med 
gamla kläder, ej fa hålla någon salubod, endast 
bo på Kungsholmen i hus der ingen kristen 
bodde, ej taga någon kristen i tjenst, ej få idka 
något- hantverk, och slutligen skulle de bära ett 
gult ylleband om hatten. Överståthållaren 
menade, att det var ett »dumt» reglemente, och att 
Magistraten skulle handlat riktigare om den 
genast drivit de få judarna ur landet. 

Först den 30 juni 1838 upphävdes Judereglementet. Judarna i Sverige blev då svenska medborgare "av mosaisk trosbekännelse". Vissa begränsningar ifråga om bosättningsorter och andra medborgerliga rättigheter kvarstod ända till 1870.

Kronoberg - judisk begravningsplats År 1787 skapades den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm - Kronoberg på Kungsholmen. Kronoberg skapades som en följd av oenighet inom judiska församlingen. Flera av de cirka 150 medlemmarna i församlingen ansåg att en av de ledande personerna i församlingen, Aaron Isaac, agerade alltför auktoritärt. Därför beslöt de att bilda en ny judisk församling och skaffa sig en egen begravningsplats. Tomten vid Kronoberg inköptes i januari 1787 från timmergesällen Nils Nylander (akten finns i Stadsmuseets arkiv). Ytan är cirka 1000 kvadratmeter stor. Begravningsplatsen Kronoberg blev därmed den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Bara elva år tidigare hade församlingen fått tillstånd att etablera sin första begravningsplats, Mosaiska begravningsplatsen Aronsberg. Hur stora de två judiska  församlingarna var är den okänt för mig. Antalet gravar från 1790 tyder på att församlingarna var nog lika stora. Vem som ledde den andra församlingen är inte känt för mig. När gick de administrativ ihop vet jag inte heller!

Gravarna ligger vinkelrätt till Kronobergsgatan. De äldsta längs bort på själva kullen. De sista längst gjutjärnstaketet mot Kronobergsgatan. Gravarna i den nedre delen har inskriptionerna vända mot öster. En del gravar hade faktiskt inskriptioner på båda sidorna. Den ena inskriptionen var med hebreiska bokstäver på ena sidan och med latinska bokstäver på det andra. Det är mycket text på de flesta gravstenar där. Årtal skrevs enligt den judiska kalendern. 

1823 och 2020 En viss oro uppstod år 1823 då detta årtal inhöggs i en av stenarna på Kronoberg. Således inte 5583 enligt det judiska kalendern. Det beslöts att att årtalet skulle huggas bort. Men troligen var man på den tiden mer liberal än i den nuvarande Judiska församlingen på 2020-talet (ordförande Aron Verständig). Nuvarande församling rev nämligen bort en Förintelsemonument (läs skändade) vid Norra judiska begravningsplatsen. 

Årtalet 1823 och andra årtal enligt det kristna tidräkningen finns kvar till idag vid Kronobergs begravningsplats. Holocaustmonumentet vid Norra judiska begravningsplatsen är dock borta, försvunnen år 5780 enligt den judiska kalendern.

Jude-Pelle Kronobergs gravplats hade fram till 1904 en vaktare, en svensk trädgårdsmästare Carl Pettersson som bodde i ett trähus på en av Kronobergets sluttningen. Barnen i trakten kallade honom för en Jude-Pelle.

Kobacken och Himmelsbacken Per Wästberg skriver om de i i boken ”Halva kungariket”: De gråa stenarna är små och tunna, de liknar en samling gavlar av leksakshus som har brunnit. Innan parken ännu var helt klar erbjöd Kronoberget Kungsholmens bästa kälkbackar. Himmelsbacken från bergets topp ner till Kronobergsgatan. Kobacken, fanns också kanske som en påminnelse att det fans kor där. Isak Aron  beskrev det då han var sur på den andra gruppen av judar som separerade sig från diktatorn. Han skrev följande: Det är en liten begravningsplats som ligger nedanför ett berg. På berget ligger alltid gödsel efter boskap. När det regnar rinner orenligheten från gödseln ner på kyrkogården (obs! inte gravplatsen som det egentligen hette).

Kronobergsparken utformades ursprungligen enligt 1890-talets estetiska ideal med slingrande gångvägar och stora träd. Det var Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin som fick uppdraget att omvandla det outnyttjade bergspartiet till grönskande park. Den kala och otillgängliga marken fylldes upp med sopor och matjord. Parken började anläggas 1891 och stod klar 1912. Innan parken anlades stod Kronkvarnen på Kronobergets norra sida. Den brann ner 1835.

Träden i Kronobergs begravningsplats liksom vid Aronsberg tillkom först vid anläggningen av gravplatserna. Att plantera träd är att tro på framtiden. Inte bara den egna framtiden då de planterade träden kommer att betraktas av flera generationer. På många sätt liknar träd människor fast de åldras i en annan takt. Det här med att plantera plantera träd hos judar är kanske över 5 000 år gammal historia där man i Israel försöker oavbrutet göra det ökenlika landet allt grönare. Det finns gravstenar där just träd är avbildade (t.ex. vid Aronsberg och Norra judiska begravningsplatsen med avbildade träd.
Brutna trädstammar i sten symboliserar döden och att livet som så ofta symboliseras av ett träd, avslutades plötsligt. Ett ungt träd kanske en ung person som har dött.

De Befriade 1945 - M/S Rönnskär lista 25 juli 1945 från Lübeck - Kliger Szymon och Estera - Patient nummer L: 9527

Kliger Szymon och Estera kom till Malmö från Lübeck tillsammans på den Vita båten M/S Rönnskär. De ville dock åka vidare till två olika destinationer. Långt ifrån varandra. Eretz Israel och USA. Varför?

Jag trodde att de var syskon men troligen så var de kusiner.