Cohensius - the Diamond family torn apart in Bergen-Belsen in December 1944 - Swedish connection - Timeline - Kinderheim.

Beendorf salt mine - factory and concentration camp.

On May 19, 1944, hundreds of diamond workers and their families were deported to concentration camps in Bergen-Belsen and to Vught in the south of Holland. Diamond families from Amsterdam in the Bergen-Belsen camp had several privileges. They lived together in Star Camp. However, the situation changed drastically one day. On December 4, 1944, the men in the families were sent away in the cattle wagons to Sachsenchausen concentration camp. On the next day, December 5, the children (under 16 years old) in barracks 17 were abruptly torn from their mothers. Mothers were sent to Beendorf concentration camp while the children were sat on a truck and driven to the to the Woman camp, where they were abandoned close to Barrack 211. Among the children was Gerrit Cohenisius, 13 years old. Most of the children torn from their families were much Younger than Gerrit.

Only 4 men out of 175 survived the hard labor in Sachsenchausen. Women who were sent to Beendorf concentration camp had more light work and numerous survived the war.
At the very end of the war, women were sat on a deportation train, a spoke train that after several days of travel reached in the beginning of May 1945 city of Padborg at the German-Danish border. They were then sent on May 4 1945 the Malmö in Sweden, Nya Borgarskolan emergency hospital, and from there on June 14 to the camp at Robertshöjd, close to Gothenburg. On July 30, 1945, numerous Dutch women, among them from "Diamond families" left Sweden for Holland.

Nya Borgarskolan, the school in Malmö that was an Emergency Hospital (Beredskapssjukhus) during the Summer of 1945.

On May 19, 1944, hundreds of diamond workers and their families were deported to concentration camps in Bergen-Belsen and to Vught in the south pf Holland. On the pink registration cards initially issued by Judenrat in Amsterdam one can see the date of deportation written cross over the card with a red pencil, 19-5-44, May 19, 1944. Above are two registration cards of Cohensius family, mother, and son.  On the card of Cohensius Sientje, the mother of Gerrit, there is an annotation at the bottom left of the card that she, on December 5, 1945, was sent to Ravensbrück concentration camp. The day of the deportation is correct, however, she ended up in the Beedorf concentration camp. The same info is on the Cohensius Gerrit card but he never left the Bergen-Belsen camp and was driven with the rest of the children to another part of the camp called the Women's camp.

On May 19, 1944, hundreds of diamond workers and their families were deported to concentration camps in Bergen-Belsen and to Vught in the south of Holland. On the pink registration cards initially issued by Judenrat in Amsterdam one can see the date of deportation written cross over the card with a red pencil, 19-5-44, May 19, 1944. Above the registration card of Cohensius Joseph, Gerrit Cohensius was his son and Sientje was his wife, see their cards above. There is an annotation at the bottom left of the card that he, on December 4, 1945, was sent to Ravensbrück concentration camp. The day of the deportation is correct, however, he ended up in Sachsenhausen concentration camp.

Swedish registration cards of women in Robertshöjd II among them Cohensius mother

On December 5, 1944, according to a German list 57 children (under 16 years old) from barracks 17 who in two days became parentless were sat on a truck and driven across over Bergen-Belsen camp to the Women's camp. There, at night they were abandoned close to the Barrack 211. Among the children was Gerrit Cohensius, 13 years old. Most of the children torn from their families were much younger than Gerrit, many of them born 1942-1943. The youngest one, a boy Philip was just 13 months and born in the Westerbork transit camp.


On December 5, 1944, according to the German list above 57 children (1 - 16 years old) from barracks 17 were sat on a truck and driven across over Bergen-Belsen camp from Star Camp to the Women camp. There, at night they were abandoned close to the Barrack 211. 


Kinderheim at Bergen-Belsen was run by two former Auschwitz prisoners, Luba Tryszynska and Hermina Krantzova. There are several books and articles about how The Angel of Bergen Belsen, Luba, sheltered and saved the Dutch "Diamond children" at Bergen-Belsen. Often omitted are, however, additional Polish Hungarian, Slovakian, and other Jewish children who were also brought to the Kinderheim.  It is known that on January 5, 1945, 21 boys were brought to Kinderheim from the Buchenwald concentration camp and Ravensbrück. Many of the non-diamond children were deported at the beginning of December 1944 from Piotrkow Trybunalski in Poland. The picture is from the movie taken by the British at the liberation of the camp on April 15, 1945, showing Luba carrying one of the youngest children. The rest of the children are a mixture of Dutch, Polish, and Slovakian children.


Swedish registration cards of women in Robertshöjd II among them Cohensius mother. Most of the "Diamond women left Robertshöjd on July 21 and 28, 1945, and returned to Holland.

Dutch women in the Robertshöjd II camp reading the mail from Holland. Who survived? Where are our children, our families?


Kinderheim at Bergen-Belsen was run by two former Auschwitz prisoners, Luba Tryszynska and Hermina Krantzova. There are several books and articles about how The Angel of Bergen Belsen, Luba, sheltered and saved the Dutch "Diamond children" at Bergen-Belsen. Often omitted were, however, an additional 50-80 Polish, Hungarian, Slovakian, and other Jewish children who were also brought to the Kinderheim. It is known that on January 5,1945, 21 boys were brought to Kinderheim from the Buchenwald concentration camp and later also girls with mothers from Ravensbrück. Many of the "none-diamond children" were deported at the beginning of December 1944 from Piotrkow Trybunalski in Poland to Buchenwald and Ravensbrück concentration camps.

52 children who after WWII ended, are mentioned by several historians as Kinderheim survivors but the number is not explained. Not all Dutch children were "repatriated" from Bergen-Belsen directly to Holland. Numerous women and children came to Sweden by means of the UNRRA White Boat Mission that started in late June 1945.

In late April 1945 the transport of deported women (among them Dutch women originating from former Diamond families in Bergen-Belsen), from the Helmstedt-Beendorf satellite camp reached Hamburg-Wandsbek. Thereafter the women gathered at the Wandsbek camp were, like in other camps, at the end of WWII loaded on the trains. Trains, mainly consisting of cattle wagons were often so-called spoke trains. As the area of the land that was controlled by Germans was limited and several tracks were bombed the train was moving according to the physical possibilities

It is likely that such a train was one of the spoke trains that was finally redirected from Hamburg to Padborg in Denmark and arrived there on 1 or 2 May 1945. From Padborg after the Danish Red Cross first helped the inmates, it continued to Sweden and they arrived in Malmö on May 4, 1945.

Sex kvinnor och två män var styrkan på frälsningssoldaterna som gjorde en hedervärd insats när Förintelsens överlevande kom till beredskapssjukhuset i Sigtuna.

 

En av de yngsta intagna på Sigtuna beredskapssjukhus - Oli med en rödakorssyster (till höger) och en frälsningssoldat eller en hjälpsyster till vänster. När man tittar på den underbara bilden och de vackra kvinnorna så förstår man varför de kallades för De Vita Änglarna.

När jag tittade på gamla foton från sommaren 1945 så fanns de på ett flertal foton. Deras vackra uniformer var på bilderna utbytta mot vita skyddsrockar och de gjorde all möjligt tungt arbete. 

Att börja med så var de sex kvinnor och två män som anlände med bussen från Märsta till Sigtuna. Men behovet av hjälpande händer var stort och styrkan av frälsningssoldaterna utökades. 

Att börja med så var de sex kvinnor och två män som anlände med bussen från Märsta till Sigtuna. Men behovet av hjälpande händer var stort och styrkan av frälsningssoldaterna utökades.

Att börja med så var de sex kvinnor och två män som anlände med bussen från Märsta till Sigtuna. Men behovet av hjälpande händer var stort och styrkan av frälsningssoldaterna utökades.

Att börja med så var de sex kvinnor och två män som anlände med bussen från Märsta till Sigtuna. Men behovet av hjälpande händer var stort och styrkan av frälsningssoldaterna utökades.
När jag tittade på gamla foton från sommaren 1945 så fanns de på ett flertal foton. Deras vackra uniformer var på bilderna utbytta mot vita skyddsrockar och de gjorde all möjligt tungt arbete. Även att vistas bland de utmärglade kvinnorna som fram till den 15 april 1945 fanns i koncentrationslägret Bergen-Belsen var tungt.

En av frälsningssoldaterna var brigadör Ragnar Åberg. Han dokumenterade insatsen och sina intryck och tog många bilder.
Han skriver bland annat:
- Vid åttatiden kom som först de första två bussarna körande fram till skolhemmet. Det var inte utan att vi fick erfara något av en chock då vi fick se de första magra varelserna. De allra flesta är unga kvinnor i 17 – 20 årsåldern. Samtliga kvinnor är mellan 13 och 45 år. Där kom unga flickor på 14-15 år som tillbringat sex-sju år i koncentrationsläger och som knappast minns något annan tillvaro än skräck och pina. De kom oerhört utmärglade, man kan inte tro det om man inte sett, men snart ändrades de flestas utseende. Rekordet torde väl innehas av en kvinna som efter ett par veckor ökat i vikt med 22kg.

Ragnar Åberg skriver också att de flesta kvinnorna ville vidare till Eretz Israel/Palestina.

En av berättelserna i Ragnar Åberg samling kommer från Paula Justhova (Justh, Just), som var från Prag och kom till Sigtuna den 15 juli 1945.

En av berättelserna i Ragnar Åberg samling kommer från Paula Justhova (Justh, Just), som var från Prag och arbetade före kriget som förskollärare. Här är ett utdrag ur det hon skrev ur "Mottagandet" som hon skrev för Sigtunaringen, Sigtuna folkhögskolas skoltidning.

- ...bakom mig det härliga havet och framför mig leende människor, svenska människor, som mottar oss med öppna armar, hälsar oss välkomna i sitt gästfria land och genast ägnar oss sin omsorg. Upptakten till vårt mottagande utgjordes av en sagolik frukost, en sådan som en 'fata morgana'. Men denna gång är det verklighet, det kraftfulla bettet i ostsmörgåsen, de knapriga franska bröden i våra händer, den ljuvliga mjölken och ....CHOKLADEN! För första gången åter den härliga känslan av att kunna äta sig mätt. Så har då redan grunden lagts till vårt nyvaknande hopp, kanske kan vi trots allt än en gång bli alldeles friska?...

Vita och Solkiga Vita bussar. Är det inte snart dags for de svenska forskarna att börja räkna de som kom till Sverige med Röda korsets 36 Vita bussar. En del bussar lämnade aldrig Skandinavien. Mysteriet om Vita bussar i Sverige löst! - Historien om O16451 och 39193 . - Tysk-svenskar och Svensktyskar.

Alla riktiga Vita bussar har haft svenska militära registreringsskyltar, svarta med gula siffror. I regel var det då fem siffror. Det fanns även interna militära siffror vita från början därefter svarta på alla sidor i ambulansbussens bakre parti, i regel var det två siffror. Tackräcken fanns på samtliga militära Vita bussar som användes.

Alla riktiga Vita bussar har haft svenska militära registreringsskyltar, svarta med gula siffror. I regel var det då fem siffror. Det syns klart på den första bussen på högra sidan. Bussen fick heta Per Albin. Bakom Per Albins står Kajsa. Tackräcken fanns på samtliga militära Vita bussar som användes. En avskärmad belysning, här kåpor över strålkastarna, fanns på samtliga bilar. Det skulle ge en viss skydd vid mörkerkörning i Tyskland.

Historien om  O16451  och  39193 

Fram till 1973 var varje fordon i Sverige registrerad i det län där fordonet hörde hemma. Då "Förordningen om automobiltrafik av den 21 sept. 1906" trädde i kraft, skulle en Automobil vara försedd med ett "... särskilt ordningsnummer, hvilket, jämte en gemensam, länet betecknande bokstaf, utgör automobilens igenkänningsmärke". Registreringsskylten skulle således innehålla länsbokstav plus ett löpnummer med upp till 5 siffror. Om ett län hade fler än 99999 inregistrerade fordon utökades länsbokstaven med ett A och i förekommande fall med ett B. Göteborg hade först enbart ”O” som bokstav men beroende på många fordon användes så småningom även OA samt OB.  och

Registreringsskyltar O16451 och O16454 på de bifogade foton tillhör inte något militärförband i Sverige. Från fordon registret får man veta att bussen var registrerad i Göteborg och tillhörde Göteborgs Spårvägar. Det är möjligt att den användes för transporter mellan Padborg och Köpenhamn, en sträcka på 224 km. Det är möjligt att samma bus användes senare för transporter av de som har anlänt med UNRRAs Vita båtar till Göteborg och skulle vidare färdas till beredskapssjukhuset i Uddevalla (obekräftad). Även en del bussar från Malmö, Malmö Lokaltrafik användes för ändamålet.

De riktiga Vita bussar hade takräcken - anordningar för att lasta på taket. De hade även svenska militära registreringsskyltar, svarta med gula siffror. I regel var det då fem siffror, t.ex.,  39193 . De hade också andra svarta nummer på vit bakgrund på sidorna och bak på bussarna. De andra, mindre historiska "Vita räddningsbussar" körde oftast i Malmöområdet. Några användes för transporter från Danmark till Sverige. De hade vanliga svenska registreringsnummer från Malmö och Göteborg och saknade de svarta nummer på vit bakgrund på sidorna och bak på bussarna.

Även stadsbussar från Malmö och Göteborg målades såsom Vita bussar. Varför? Jämfört med de riktiga Vita bussarna så saknar de uppställda i hamnen i Malmö tackräcken och har däremot plats för destination och busslinjenummer, både fram och bak. Färjan S/S Malmö syns på den övre bilden i bakgrunden. De riktiga Vita bussarna lämnade Malmö den 2 maj 1945 och återvände till Hässleholm för avrustning och ommålning till de militära skyddsfärgerna. Registreringsskylt på den sista ambulansbussen vid kajen är O16454. Från fordonregistret får man veta att bussen var registrerad i Göteborg och tillhörde Göteborgs Spårvägar. Det är möjligt att den användes för transporter mellan Padborg och Köpenhamn, en sträcka på 224 km. Det är möjligt att samma bus användes senare för transporter av de som har anlänt med UNRRAs Vita båtar till Göteborg och skulle vidare färdas till beredskapssjukhuset i Uddevalla (obekräftad). Buss nr O 16451, MOTALA buss typ M-2 var kanske en av tio bussar som användes för att hämta koncentrationslägerfångar i Padborg i Danmark som fördes dit från Tyskland av de "riktiga" Vita bussarna och de två spöktåg som kom till Padborg och innehöll flera gånger fler fångar än Vita buss expedition har åstadkommit.

Registreringsskylt O16451. Från fordon registret får man veta att bussen var registrerad i Göteborg och tillhörde Göteborgs Spårvägar. Det är möjligt att den användes för transporter mellan Padborg och Köpenhamn, en sträcka på 224 km. Det är möjligt att samma bus användes senare för transporter av de som har anlänt med UNRRAs Vita båtar till Göteborg och skulle vidare färdas till beredskapssjukhuset i Uddevalla (obekräftad). Buss nr O 16451, MOTALA buss typ M-2 var kanske en av tio bussar som användes för att hämta koncentrationslägerfångar i Padborg i Danmark som fördes dit från Tyskland av de "riktiga" Vita bussarna och de två spöktåg som kom till Padborg och innehöll flera gånger fler fångar än Vita buss expedition har åstadkommit.

Registreringsskylt M 15017. Från fordon registret får man veta att bussen var registrerad i Malmö. Det är möjligt att den användes för transporter mellan Padborg och Köpenhamn, en sträcka på 224 km. Den Malmöregistrerade bussen var kanske en av tio bussar som användes för att hämta koncentrationslägerfångar i Padborg i Danmark som fördes dit från Tyskland av de "riktiga" Vita bussarna och de två spöktåg som kom till Padborg och innehöll flera gånger fler fångar än de som transporterades under hela Vita bussexpedition.

Bilden visar Vita bussar på tågfärjan vid avfärden från Malmö. Samtliga bussar har stora takräcken. Det är meningen att man ska lasta bussen även på taket. Takräcken - anordningar för att lasta på taket fanns på alla riktiga Vita bussar. Alla har svenska militära registreringsskyltar, svarta med gula siffror, t.ex. 43346 . I regel var det fem eller sex siffror.

Bilden visar riktiga Vita bussar vid avfärden från Hässelholm. Samtliga med stora takräcken. Det är meningen att man ska lasta bussen även på taket. Takräcken - anordningar för att lasta på taket fanns på alla riktiga Vita bussar. Alla har svenska militära registreringsskyltar, svarta med gula siffror. I regel var det fem eller sex siffror.


Bilden visar riktiga Vita bussar strax före avfärden från Hässelholm. Samtliga med stora takräcken. Det är meningen att man ska lasta bussen även på taket. Takräcken - anordningar för att lasta på taket fanns på alla riktiga Vita bussar.  Alla är ambulansbussar och har bara en sidodörr då man har en dubbeldörr back i bussen.

Registreringsskyltar som inte finns i de svenska fordonsregister då det handlar om 33 danska Vita bussar. 

Många namn i listorna känner jag igen. De kom till Padborg med Vita bussar från Ravensbrück. Det var de absolut två sista Vita buss transporterna.  1 297 "polskor" kom med Malmöfärjan den 28 april 1945 till Sverige.

Svenska Röda korset prioriterade högst transporter av gruppen tysk-svenskar som sjuksköterskor i Padborg kallade de eller "svensk-tyskar" som svenska Röda korset valde att kalla de för (personer utan svenskt medborgarskap med anknytning till Sverige) och först därefter hjälp åt danska och norska fångar i tyska koncentrationsläger. Huvudparten av svensk-tyskar var svenska kvinnor och deras barn bosatta i Tyskland (svenska fruar och barn till tyska nazister?). Dessa två kategorier utgjorde också flertalet av de räddade till Sverige. Först långt därefter kom en del judiska fångar ur koncentrationslägre. På övre bilden ser man den Vita buss kontigenten som Shimanski och hans familj kom till Sverige (från Populär Historia). På nedre bilden en liknande transport. Välmående folk med resväskor eskorterade av resliga män i hatt - Gestapo. Stannade de därefter i Sverige?

På bilden ovan. Från cabriolet till en Vit buss. Nazisten Veit Harlan och Kristina Söderbaum i Lübeck i april 1945. Veit Harlan producerade och Kristina Söderbaum medverkade i ett flertal av Harlans antisemitiska filmer, inte bara den mest mycket grova ”Jud Süss”. De stannade i Nazitysklam ända tills dess undergång och har flytt till Sverige mha Vita bussar i april-maj 1945.

Vita bussar och "räddning" av tysksvenskar (svensktyskar) till Sverige. Troligen följande människokategorier: 1 - en svensktysk kommenderar en rödakorsarbetare - 2 att ta hand om hennes väskor, 3. Väskor placerades oftast på ambulansbussens  takräcket, 4. Allt övervakas av ett flertal Gestapomän, 5. Rödakorspersonalen harvita armband med rött kor på ärmarna.

"Den skrattande flickan" på de tre bilderna heter Lola Preiss. Hon kom till Sverige den 28 april 1945 med en riktig Vit buss. Vi småpratar ibland. Malmö färjan den 28 april 1945.

Ett fordon som flyttade de överlevande som kom till Stockholm med UNRRAs Vita Båtar hade registreringsnummer A 16121. Med det numret går det att spåra vilken organisation som fordonet tillhörde.

Sigtunastriftelsen. En buss som flyttade de överlevande som kom till Stockholm med UNRRAs Vita Båtar beskrevs i 75 år såsom en Vit buss. Först efter att Föreningen Förintelsens Minne år 2021 informerade Sigtunastiftelsen att patienter som kom till beredskapssjukhuset i Sigtuna, kom med UNNRAs Vita Båtar så ändrade man informationen på sina hemsidor..

Folke Schimanski, nu historisk skribent, var med en av de första transporterna av "svensk-tyskar" till Sverige. Av prioriteringen för de olika grupperna tycks den högsta prioriteringen varit att ta hem den gruppen där ingen hade svenskt medborgarskap men var kända sympatisörer av nazismen och tillhörde liksom Folke Bernadotte adeln och överklassen. På bilden en dansk Vit buss.

Folke Schimanski, nu historisk skribent, var med en av de första transporterna av "svensk-tyskar" till Sverige. Av prioriteringen för de olika grupper var det högsta prioritering av ta hem den gruppen där ingen hade svenskt medborgarskap men var kända sympatisörer av nazismen och tillhörde liksom Folke Bernadotte adeln och överklassen.

I en text publiceras i Populär Historia (28 april 2006) skrev Schimanski bl.a. följande;

"...Vita bussar hade vid den här tiden börjat transportera svensk-tyskar till Sverige – före koncentrationslägerfångarna märk väl. I mars fick vi plats på en transport norrut. Men vi kördes inte direkt till Sverige utan till ett kasernområde utanför Lübeck, en riskabel färd med tanke på de allierade jaktplanen som strök omkring och angrep det mesta. Även kasernen var intressant för britternas Spitfires; inte så roligt för oss förstås. Nu väntade vi på sluttransporten till Sverige.
Den så kallade Vita bussaktionens ursprungliga syfte var att rädda norrmän och danskar som fanns internerade i Tyskland. Den genomfördes av svenska och danska Röda korset men var ursprungligen ett norskt initiativ. 

Den tidigaste gruppen som fördes till Sverige var tysk-svenskar (svensk-tyskar), mest kvinnor med barn men även tyskar, nazister och sympatisörer med sina svenskfödda fruar eller flickvänner. Därefter kom i rask takt skandinaver och en del judar, mest från Skandinavien. 

Kronologin, diverse händelser

• 7-8/3 Vita buss-detachementet samlas i Trelleborg.
• 27-29/3 Svenska Röda korset tvingas föra 2 000 sjuka och döende franska, ryska och polska fångar från uppsamlingslägret Neuengamme till omänskligare filialläger. Härmed bereddes plats åt danska och norska fångar, som skulle föras från Tyskland. Därefter, under april samlas cirka 7 000 danskar och norrmän i Neuengamme. Många av dem franska, ryska och polska fångar avled som en följd av transporterna. Om detta berättade de svenska busschaufförerna direkt efter kriget, men det har dröjt innan utgallringen av icke-nordiska fångar har getts en plats i historieskrivningen om de vita bussarna.
• 5/4 Svensk-tyskar hämtas till Sverige.
• 7-8/4 Danska Rödakorsfordon deltar i svensk kolonn: nu svensk-dansk aktion.
• 8/4 Skandinaviska kvinnor hämtas i koncentrationslägret Ravensbrück.
• 10/4 Internationella Röda korset hämtar 299 franska kvinnor från Ravensbrück, däribland 7 judinnor."
• 25/4 Brittiskt jaktflyg angriper en konvoj. Svenske rödakorsmannen Ringman och flera kvinnliga fångar dödas. Ytterligare brittiska flyganfall skördar 25 dödsoffer.
• 28/4 Sista koncentrationslägerfångarna anländer till Sverige med de sista äkta Vita bussar.
• Maj stadsbussar från flera städer anländer till Malmö och målas på exakt samma sät som de äkta bussar. Bussförare kommer från de olika stadsbussdepåerna i Sverige.

Lund bussar. På bilden från Mårtenstorget ser vi åtta bussar som alla är målade i den nya gulvita och gröna färg- sättningen. Bussarna är från vänster; M2207 (7), M2106 (6), M2405 (5), M1204 (4) samtliga nya Scania-Vabisbussar av modell 1544 med kaross från Hägglund & Söner. Inga Volvobussar som lånades från det svenska försvaret för transporter i och från Nazi-Tyskland.

Vänstra bilden visar Vita buss-detachementet, de som utförde transporter i Nazityskland. Bilderna till höger visar lokala lånebussar från Göteborg och Malmö som målades vita. De kördes huvudsakligen i Sverige och till danska färjeläger.

Gdzie i kiedy urodził się Janusz Korczak - Henryk Goldszmit? - Bielańska 18, 22 lipca 1878 roku. Zamordowany 5 sierpnia 1942 roku w obozie Zagłady Treblinka.

Niebieska kropka to ulica Bielańska 18 gdzie w 1878 roku urodził się Henryk Goldszmit - Janusz Korczak. Wielka Synagoga na Tłomackiem do której chodził z ojcem oraz inne ważne budynki w sąsiedztwie oznaczono na tej mapie numerami: 5- ratusz, 11- gimnazjum żeńskie (dawny Pałac Ministra Skarbu), 23- Izba Skarbowa, 29- filia Banku Państwa (dawniej Bank Polski), 35- Główne Więzienie Karne (Arsenał),  39- Resursa Kupiecka (Pałac Mniszchów), 42- warsztaty wojskowe (dawna mennica), 49- kościół św. Antoniego, 65- kościół Panien Kanoniczek, 71- kościół ewangelicko-reformowany, 72- Wielka Synagoga, 100- Straż Ogniowa. „Plan informacyjny miasta Warszawy” z 1890 r., wydrukowany w zakładzie litograficznym Ottona Flecka (Polona).

Henryk Goldszmit - Janusz Korczak urodził się na ulicy Bielańskiej 18 w Warszawie w 1878 roku. Myślę, że dzisiaj jest na tym miejscu częściowo Trasa W-Z. Niedaleko dawnego Muzeum Lenina lub Rewolucji w Pałacu Przebendowskich (Radziwiłłów) które znajdowało się przy ulicy Bielańskiej 14. Jezdnie Trasy W-Z otaczają budynek pałacu zarówno po północnej, jak i po południowej stronie budynku. Północna jezdnia trasy W-Z to Bielańska to były numer 16. Czytałem że budynek na ulicy Bielańskiej 18 gdzie się urodził Korczak wyburzono i postawiono ten co przetrwał wojnę. Niestety obecna numeracja i widok domów nie zgadza się z mapką.

Kobieta po lewej na dolnym zdjęciu jest przy domu pod numerem 18 Bielańskiej. Synagoga na Tłomackiem była dość blisko miejsca, w którym Korczak urodził się i mieszkał jako dziecko. Budynek Bielańska 18 na poniższych zdjęciach pochodzi z 1912 roku, został wybudowany w miejscu, poprzednio stał budynek, prawdopodobnie dwupiętrowy, gdzie urodził się Korczak.

Może powinno się upamiętnić to miejsce? Pomnik ? Tablica?

Bielańska 18 to dom po lewej, przesłoniony drzewami. Synagoga na Tłomackiem była dość blisko miejsca, w którym Korczak urodził się i mieszkał jako dziecko.

A więc kobieta po lewej na dolnym zdjęciu jest przy domu pod numerem 18 Bielańskiej. Synagoga na Tłomackiem była dość blisko miejsca, w którym Korczak urodził się i mieszkał jako dziecko.

Ostatni przedwojenny dom na Bielańskiej przed wyburzeniem to numer 18. Na zdjęciu to budynek (za Grubą Kaśką) miedzy północną jezdnią trasy W-Z a ul. Długą, czyli w miejscu gdzie urodził się Henryk Goldszmit - Janusz Korczak.

Od lewej domy, Bielańska 20, 18, 16.

Od prawej domy, Bielańska 16, 18, i 20. Narozny dom (22 ?) to skrzyzowanie z ul. Długa.

Dom Goldszmitów - G.   Synagoga na Tłomackie - S.   Obecny ZIH - *

Dödande tristess på de flesta beredskapssjukhusen i Sverige. I Sigtuna och Uddevalla försökte de överlevande från Förintelsen klara av ledsamhet och långtråkighet på exakt samma sätt.

Min mor berättade om tristessen hos "judar i skogen" som brukade komma till familjen Wojciechowski i staden Kopyczynce för att få sina kläder tvättade. De gömde sig undan i skogarna, undan för tyskarna och undan för den polska och ukrainska befolkningen.

Min mor som kom till denna stad som en polska, läs kristen med falska identitetshandlingar. Hon hjälpte till med att tvätta på nätterna åt skogsjudarna som kom i skymningen med sin smutstvätt. Allt skulle tvättas, torkas och strykas. Under tiden så satt "judarna från skogen" gömda i ett hönshus. De berättade för min mor om den tristess som rådde i deras skogsläger. De bad om arbete. De sa att de kan reparera kläder och skor. De var maximalt uttråkade. En dyster stämning rådde i lägret. Isolering från omvärlden och en oviss framtid var deras vardag. Enligt min mor så överlevde de i skogen fram till befrielsen.

En liknande tristess rådde nog på beredskappssjukhusen. Trots att sjukhusen var isolerade från varandra så har patienterna, de överlevande kommit på olika saker för att klara tristessen och den ofrivilliga ensamheten som rådde i deras hjärtan då de var medvetna om sina närmastes förintelse. (Här får man stava Förintelse med litet f då de handlar om ett verb). Hur hanterade de situationen?  Det fanns ingen arbetsterapi på beredskapssjukhusen. Vad gjorde flickorna för att döda tristessen på de svenska sjukhus under sommaren 1945?. Att börja med fanns inget material. Flickorna använde gamla vaxdukar från köket och sydde gjorde av de hjärtan och dockor. Jag tror att förutom själva sysselsättningen så var önskan att ha något eget oerhört viktigt. 

Senare har man skaffat till sjukhusen tyg och sybehör. På de olika beredskapssjukhusen i Sverige tillverkade man exakt samma typ av föremål. Detta trots att det saknades förbindelse, fysisk och telefonledes mellan sjukhusen.

Liknande dukar som den som syddes ihop av smådukar i Uddevalla gjordes även på andra sjukhus.

Andra typiska föremål är små flaggor och dockor. Även Viola Horvath som skrev poesi på svenska gjorde en ungersk miniatyrflagga där hon skrev på baksidan Viola Horvath, Budapest  V Academia -Utca 9, således sin hemadress på baksidan av flaggan. 

De flesta försökte hjälpa till i beredskapssjukhusens verksamhet. De anmälde sig till städning, till köket och andra göromål och så småningom har de hamnat på lönelistor.

Stickning i Sigtuna

Hjälp i sjukstugan i Roberstshöjd

Hjälp i köket i Robertshöjd.

Duken är gjord på beredskapssjukhuset i Uddevalla. 36 flickor broderade sina namn på duken. Foto från Digital Museum Uddevalla.

Where was Janusz Korczak born? - 18 Bielańska street, Warszawa.

18 Bielańska street in Warszawa. Today Trasa W-Z is at that spot, I think. Lenin or Revolution Museum at Pałac Przebendowskich (Radziwiłłów) was at 14 Bielańska street. So the woman on the left in the lower picture is in front of number 18 Bielańska. Synagogue at Tłomackie was rather close to the place where Korczak was born and lived as a child. The building in the photos below is from 1912, build on the spot where Korczak was born in 1878.

Blue/White spot marking place where Korczak was born (or 3-5 m to the left).

18 Bielańska street in Warszawa - the house in the middle. The house on the right is 16 Bielańska. 

Bielańska street corner of in Warszawa - the house on the right is number 18.

After WWII. Bielańska street corner of in Warszawa - the house on the left, shadowed partly by the tree  is number 18.