Tre generationer i samma koncentrationsläger - Farfar Saul, far Symcha och son Jidele - Bergen-Belsen Kinderheim i barrack nr. 211 - Julius arrived on White boat Kastelholm to Malmö on July 26 1945.

Bergen-Belsen - Barrack nr. 211. Troligen månadsskifte april-maj 1945.

Jidel - Julius fångekort med angivet datum 8 december 1944. Hans ålder framgår också av kortet, 10 maj 1941.

Jidel - Julius DP-1 kort

En sekvens från filmen som gjordes vid övertagandet av Bergen-Belsen lägret i april 1945.

Jidels pappas kort med två stämplar, 3 december 1944, datumet de anlände till Buchenwald och 5 februari då han deporterades vidare till lägret i Natzweiler. En stor del av fångarna i Natzweiler (Alsace) tillhörde en särskild grupp som kallades NN-fångar. Förkortningen NN stod för ”nacht und nebel”, som på svenska betyder ”natt och dimma”. NN-fångarna var män och kvinnor som var aktiva i motståndsrörelserna i Frankrike, Holland, Belgien och Norge.  Flera ur Piotrków judar som kom till Buchenwald med decembertransporten skickades just till Natzweiler. Det sista man vet om Jidels pappa var att han var slavarbetare på Adlerfabriken i eller nära Frankfurt a/Main.

Julius kom till Sverige med Vita båtar i juli 1945. Han kom från Bergen-Belsen. Innan dess var han fånge i Buchenwald. Innan dess var han i Piotrków/Petrikau gettot... Julius mor mördades i Treblinka.
Julis - Jidel har minst 5 olika födelsedatum i sina dokument. Fotot till vänster är från april 1945 när koncentrationslägret befriades. Jag klippte det ur en dokumentärfilm som britterna gjorde. Fotot till höger är gjort i Sverige. Det står Polyfoto på den.
Polyfoto var ett sätt att framställa ett porträtt utgående från ett storkort med 48 småbilder av samma person. Tanken var att man skulle välja ut det bästa av småkorten och beställa en förstoring av det. Ofta blev det emellertid aldrig någon beställning av förstoring. I allmänhet var de flesta av småbilderna lyckade, så de blev i stället utklippta som gåva till bekanta. Småbilderna var 35 × 35 mm, och med lite marginal kring småbilderna blev måttet på storkortet ca 22 × 29 cm. Lite som Skolfoto på 70-90 talet.

Dear Sir

I just discovered your website https://www.shma.online/

The first thing that struck me was your use of Rachela Fajner's DP index card form Bergen-Belsen.
To put everything in context I have to tell you a little bit about myself.

The Fajner family were our neighbours in Piotrków Poland. I was born in 1942. My name was Yidele Henechowicz. I survived Buchenwald and Bergen-Belsen. I met Rachela and her sister Tusia Jablonski (previously Estera Fajner) again in Stockholm in 2001.

Tusia was one of the people that took care of me in the Kinderheim in Bergen-Belsen. She helped me with research into my early years. The book that I have relied on is 'Straight On' by Robert Collis. Among other things he describes our journey from Bergen-Belsen to Sweden through Lübeck. After liberation I too came to Sweden. In Sweden I was admitted to theChildren’s Hospital in Landskrona on July 26th 1945. The admission form stated that I was to be treated there for a lung infection located close to the large bronchi. I also had pulmonary tuberculosis, a mild case of scabies and my weight was 14 kg. I did not have typhus. My general condition was good. I was given excellent and thorough medical attention. My health continued to improve. By the time I was transferred to a better climate at the Central Sanatorium in Arvika, on December 27, 1945, my weight had increased to 17.2 kg. There the medical care was equally attentive. In June 1946 I was adopted by a Finnish-Jewish couple Minna and Sam Maslovat. I grew up in Finland and moved to Canada in 1966.
According to my research (which may or may not be right) I too went on the 'white' ship from Lübeck to Malmo. The ship may be SS Kastelholm. Could you possibly confirm this?
I have also my DP index card from Bergen-Belsen. My number was #G 21034491, and the handwritten number in the upper left-hand corner is 7802. I would therefore assume that I was on the same ship with Rachela.

I would now like to ask you if you have any documentation about me. If you do would it be possible for you to send it to me? If not, can you direct me to somewhere else? I have my personal records from the Riksarkivet and Landskrona.

I would be grateful for any information that you may have.
Tack så mycket. (I can still speak and read Swedish)

Julius Maslovat

Aronsberg - en judisk begravningsplats mitt i Stockholm - 110 och 147.24 grader

Stockholms karta från 1863. Aronsberg och Kyrkogård är markerade. Begravningsplatsen och här även området fick sitt namn efter grundaren Aaron Isaac. Han dog 1816 och ligger begraven där. Den första begravningen vid Aronsberg ägde rum år 1782 och den sista år 1888. På den tiden så nådde man begravningsplatsen från Igeldammsgatan som hette något annat då. Gatan har fått sitt namn från de dammar med igelodlingar som fanns i området, troligen i kvarteret Herden i hörnan av nuvarande Fleminggatan och Arbetargatan. 1835 härjade en koleraepedemi i Stockholm och det uppstod brist på blodiglar. Därför 1850 bestämde Apotekssocieteten att på försök odla iglar där. Två avlånga odlingsbassänger syns på översta bilden. Reparebansgatan hette gatan som gick fram till Aronsberg numera heter Fleminggatan och sträckningen mot Karlbergsjön heter numera Igeldammsgatan.

De judiska begravningsplatserna liksom gravarna är eviga. Inte 25 år som på de många kristna begravningsplatserna. De två äldsta begravningsplatserna som inte är i bruk finns på Kungsholmen. Här Aronsberg. Foto från 1903. I bakgrunden syns trästaketet som användes som virke av de kringboende under de kalla vintermånaderna. I förgrunden syns de första gravvårdar som var över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek, (andra raden på bilden) men med rundad överdel och parallella sidor. Senare, som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Ännu längre fram i tiden, från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke (tredje raden av gravar. 

Efter de 50 år av begravningar på Aronsberg då gravvårdar höll sig till rätt så standardiserade former så börjar uppträda andra gravvårdar med former såsom avbrutna kolonner, m.fl. Matzeva stenar som användes vid de sista begravningarna vid Aronsberg visar dock en viss återgång till de tidigaste gravstenarna då begravningsplatsen anlades. Kolonnen som är avbruten i mitten kommer kanske från ritbordet av arkitekten Johan Fredrik Åbom (1817-1900) som ritade liknande kolonner för Boliners gjuteri.

Johan

Fredrik

Åbom

(1817-1900)

var

en

av

sin

samtid

mycket

uppskattad arkitekt.

Aronsberg. Fotot från 1903 från Stockholmskällan.  På den tiden så nådde man begravningsplatsen från Igeldammsgatan som då hette något annat då.  Man ser att ett trästaket omgärdade begravningsplatsen. Sista begravningen vid Aronsberg ägde rum 1888.

Enligt den judiska kalendern har man precis firat judiskt nytt år. Nu under veckan kommer nästa helg som heter Sukkot. Det är en helg då man skall följa ett påbud, att bygga en lövhydda, sukka, Därefter, under en hel vecka skall man bo och äta i sukkan. Genom sukkans tak skall man kunna se himmelen. Det gör man faktiskt i Israel. Vädret är dock inte lika behagligt på våra breddgrader som i Israel. Lövhyddor bygger man till minne av israeliternas temporära boningar i öknen, efter uttåget ur Egypten.

110 och 147.24 grader 

Alströmergatan sträckning längs Aronsberg är längs 110 graders linje. Igeldammsgatan i riktningen mot Igeldammsplan ligger exakt i riktningen mot Jerusalem, 147 grader. Varför tar jag upp det? Av tradition ska en jude vända sig mot Tempelberget i Jerusalem i sin bön. Tidigare gjorde även muslimer det. Idag ber muslimer från alla grenar, inklusive sunnier och shia, alla mot Kaaba i Mecka. 

Judar inte bara bad men även anlade begravningsplatser (inte kyrkogårdar!) i riktningen mot Jerusalem. Enligt en judisk tradition skall gravarna (fotändan) och således gravstenarna vara vända i den riktningen.  Vare sig Aronsberg eller Kronoberg har anlagts i den riktningen. De har anpassats till gatornas dåvarande och framtida sträckning. 147 grader sträckning ligger ungefär i linje mellan nord och sydhörnan av respektive begravningsplatserna. Gravarna i nordvästra delen är någorlunda riktade åt det hållet. Däremot så är gravarna i den östra delen av begravningsplatsen vända åt motsats håll, åt den gamla gångvägen som delade 

Jag var nog den förste som upptäckte att det var något speciellt med graven nr. 54 i nordvästra hörnan av den gamla judiska begravningsplatsen Kronoberg. Släktingar till innehavaren av grav nr. 54 som tillhör Raphael Benjamin tog kontakt med mig då de visste att jag och mitt företag STHLM Gravvårdar renoverade och riktade gamla gravstenar - (STHLMgravvard@gmail.com). Själva visste de då inte särskilt mycket om sin släkting eller om graven. Enligt en judisk tradition skall gravarna vara vända  mot Jerusalem. Det speciella med graven var att det var den ända graven på riktigt vänd mot Jerusalem. Mannen som var begravd där var nämligen en känd person och ledare i Chevra kaddish - begravningsällskapet. 

1600-talet

Judar fanns i Sverige under en lång tid. Under 1600-talet var officiellt strängt förbjudet för judar att bo i Sverige vilket innebär att det finns få historiska tecken på judisk närvaro överhuvudtaget i Svea Rike vid denna tid. Trots förbudet förekom det dock judiska bosättningar. 1685 hade en mindre grupp judar bosatt sig i Stockholm. De bodde i Gamla Stan hos en änka vid Järntorget och höll gudstjänster. Det uppmärksammades att de hade byggt sig en lövhydda för lövhydda helgen. I november 1685 (eller 5446 enligt den judiska kalendern) bad stadens prästerskap att kungen skulle ingripa mot ”förargelsen”. I december befallde därför överståthållaren att alla judar skulle lämna Stockholm inom två veckor.

1775 fick judarna i Sverige en fristad i Marstrand efter beslut av Gustav III. Gustaf III meddelade privilegier för Marstrands Porto Franco inrättning - (Marstrand skulle betraktas som en frihamn). Det var en åtgärd i avsikt att stödja Sveriges näringsliv och ytterligare utveckla detsamma genom nya företag av skilda slag och tillåta köpmän av olika nationaliteter att bosätta sig där. Observera, inte i Sverige. Frihamnen blev öppen för andra trosbekännare. Den religionsfrihet, som utlovades åt alla främmande trosbekännare i Marstrand, var ävenledes av största betydelse för judarna, vars mosaiska lära hittills ofta utgjort ett av de största hindren för deras legaliserade bosättning i Sverige. Till detta kom ytterligare den skattefrihet, som frihamnsrättigheterna erbjöd stadens innevånare, samt den 

svenska medborgarrätt, som medgavs de utlänningar, vilka förvärvade fastighet på platsen. 

År 1776 ansökte Aaron Isaac, grundaren av Mosaiska församlingen i Stockholm om att få anlägga en begravningsplats för stadens judar. Långt ifrån Gamla Stan där många församlingsmedlemmar bodde då. Först var det tänkt vid Klara. Staden beslöt den 10 juli 1776 att avsätta ett område om cirka 1300 kvadratmeter vid den nuvarande Alströmergatan. Platsen låg drygt 3 kilometer från Gamla stan och fick sitt namn efter grundaren Aaron Isaac. Han dog 1816 och ligger begraven där. Den första begravningen vid Aronsberg ägde rum år 1782. Den sista år 1888. Det finns 300 gravplatser vid Aronsberg men alla gravstenar är inte bevarade. 

Vid 1800-talets mitt blir Aronsberg och Kronoberg otillräckliga. 1857 köper judiska församlingen ny mark i Solna, en plats där ett brännvinsbränneri har stått. År 1857 invigs ”den mosaiska begravningsplatsen på Norra kyrkogården”. Vid

Svenska medborgare "av mosaisk trosbekännelse".

Riksdagen 1778-1779 gav tillstånd åt judarna att ha en synagoga i Stockholm och högst tre andra städer, och 1782 utfärdades det s.k. Judereglementet, som reglerade vilka näringar judarna fick utöva och i vilka städer de fick bo i. Regelverket, Judereglementet utfärdades den 27 maj 1782 av Kommerskollegium på uppdrag av riksdagen och Kgl. Maj:t Gustav III på 1770-talet tillät judar att komma till Sverige och få medborgerliga rättigheter utan att konvertera, dock inte vara svenska medborgare. 

Magistratet i Stockholm hade andra idéer än Gustav III när det gäller judar på Aron Isaks tid. Judarna skulle uteslutande bo på Kungsholmen och märkas, se nedan*:

Afattandet. af det beslutade reglementet 
-hänsköts först till Magistraten, I detta sitt första 
skick förefaller det ha dykt upp ur medeltidens 
natt. Judarna skulle endast få drifva handel med 
gamla kläder, ej fa hålla någon salubod, endast 
bo på Kungsholmen i hus der ingen kristen 
bodde, ej taga någon kristen i tjenst, ej få idka 
något- hantverk, och slutligen skulle de bära ett 
gult ylleband om hatten. Överståthållaren 
menade, att det var ett »dumt» reglemente, och att 
Magistraten skulle handlat riktigare om den 
genast drivit de få judarna ur landet. 

Först den 30 juni 1838 upphävdes Judereglementet. Judarna i Sverige blev då svenska medborgare "av mosaisk trosbekännelse". Vissa begränsningar ifråga om bosättningsorter och andra medborgerliga rättigheter kvarstod ända till 1870.

Kronoberg

År 1787 skapades den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm - Kronoberg. Kronoberg skapades som en följd av oenighet inom judiska församlingen. Flera av de cirka 150 medlemmarna i församlingen ansåg att en av de ledande personerna i församlingen. Man ansåg bl.a. att Aaron Isaac, agerade alltför auktoritärt. Därför beslöt de att bilda en ny judisk församling och skaffa sig en egen begravningsplats. Tomten vid Kronoberg inköptes i januari 1787. Ytan är cirka 1 100 kvadratmeter stor. Begravningsplatsen Kronoberg blev därmed den andra judiska begravningsplatsen i Stockholm. Bara elva år tidigare hade församlingen fått tillstånd att etablera sin första begravningsplats, Mosaiska begravningsplatsen Aronsberg. Hur stora de två judiska  församlingarna var är den okänt för mig. Antalet gravar från 1790 framt tyder på att församlingarna var nog lika stora. 

Matseva - en judisk gravsten

Från början var de flesta gravvårdar över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformat avslutning. Även tjockleken var avsmalnande uppåt. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. Senare som ett tecken på integrering med den svenska samhället ersattes den rundade formen med empir stil där överdelen av stenen såg ut som en krona. Från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke. Efter de första 50 år av begravningar på Aronsberg då gravvårdar höll sig till rätt så standardiserade former så börjar uppträda andra gravvårdar med former såsom avbrutna kolonner, m.fl. Matzeva stenar som användes vid de sista begravningarna vid Aronsberg visar dock en viss återgång till de tidigaste gravstenarna då begravningsplatsen anlades.

Aronsberg. Den gamla gången från Igeldammsgatan. Från början var de flesta gravvårdar över 1 meter höga, något avsmalnande uppåt med en takformad avslutning. Även tjockleken var avsmalnande uppåt. Därefter har man haft gravstenar av liknande storlek men med rundad överdel och parallella sidor. 

Från år 1825 börjar de första monumentala gravvårdar sättas upp. De består av tre delar: fundament, mellandel med text och ett överstycke. 

Efter de första 50 år av begravningar på Aronsberg då gravvårdar höll sig till rätt så standardiserade former så börjar uppträda andra gravvårdar med former såsom avbrutna kolonner, m.fl. Matzeva stenar som användes vid de sista begravningarna vid Aronsberg visar dock en viss återgång till de tidigaste gravstenarna då begravningsplatsen anlades. På platsen där det rosa huset står idag fanns nog tidigare porten till begravningsplatsen. Gravvårdar till vänster om den höga kolonnen är vända västerut medan de till höger står vända mot öster. Skuggan från kolonnen visar riktningen mot Jerusalem - 147.23 grader. Liknande kolonn, dock av gjutjärn finns i Uppsala. 

Aronsberg - gravvårdar i gjutjärn

Under 1800-talet lät man tillverka gravvårdar i gjutjärn, ett material som var resultatet av en helt ny teknik och högsta mode. Flera järnbruk och gjuterier har varit aktiva då. Ofta togs flera hantverksspecialister i anspråk för tillverkningen av gravvårdar i gjutjärn. Först ritades modellen och därefter skars den i trä av en modellsnickare. Modellen pressades ned i en sandform av en gjutare som hällde flytande järn i formen. Varje gjuten gravvård har dessutom en individuellt utformad inskription och utvalda symbol- och dekorelement. Det finns två gravar med gravvårdar av gjutjärn vid Aronsberg. De liknar varandra så det var nog samma gjuteri som har tillverkat de. Trots att de underhålls inte så konstigt nog rostar de inte sönder såsom gravstaketen p.g.a. för närgången gräsklippning. De flesta av gravstaketen vid Aronsberg och Kronoberg är nu borta. Jag har föreslagit att det gör avgjutnings i gips av de återstående innan de förfaller helt. Jag har en känsla att de två gravvårdar har kunnat beställas hos Bolinders. Med säkerhet kan konstateras att Bolinders Mekaniska Verkstad, (grundat 1844) hemmahörande i Stockholm, levererade gravvårdar och gravstaket (se omslaget till katalogen). Firman låg låg på den plats där idag Tekniska nämndhuset, som har adress Fleminggatan 4, ligger, på norra sidan av Fleminggatan och norr om Kungsbroarna och vid korsningen av Pipersgatan, således i början av Reparebansgatan (senare Fleminggatan) som ledde till begravningsplatsen Aronsberg.

Trots gjutjärnets stora spridning på begravningsplatser och kyrkogårdar vet vi förvånansvärt lite om vilka järnbruk och gjuterier som tillverkade gravvårdar, vilka modeller som producerades, vem som formgav och varifrån impulserna hämtades. 

Det finns två gravar med gravvårdar av gjutjärn vid Aronsberg. De liknar varandra så det var nog samma gjuteri som har tillverkat de. Trots att de underhålls inte så konstigt nog rostar de inte sönder såsom gravstaketen.

De flesta av gravstaketen (således runt gravarna) vid Aronsberg och Kronoberg är nu borta. Jag har föreslagit att det gör avgjutnings i gips av de återstående innan de förfaller helt. Jag har en känsla att de två gravvårdar har kunnat beställas hos Bolinders. Med säkerhet kan konstateras att Bolinders Mekaniska Verkstad, (grundat 1844) hemmahörande i Stockholm, levererade gravvårdar och gravstaket (se omslaget till katalogen). Firman låg låg på den plats där idag Tekniska nämndhuset, som har adress Fleminggatan 4, ligger, på norra sidan av Fleminggatan och norr om Kungsbroarna och vid korsningen av Pipersgatan, således i början av Reparebansgatan (senare Fleminggatan) som ledde till begravningsplatsen Aronsberg.

Texter på gravstenarna

Texterna på gravstenarna varierade, del när det gällde mängden av texten, språket mm. Från jiddisch till svenska. Från hebreiska bokstäver till svenska. En del stenar har texter på båda sidor. Oftast de på svenska på andra sidan. En annan utveckling som följer tiden och som man lätt märker är stensorten. Från kalksten till de mer beständiga och dyrare stensorterna. Vid Aronsberg så finns två gravvårdar av gjutjärn i mycket fint skick. De har tyvärr inte beskrivits i några gamla eller nyutgivna böcker om de judiska begravningsplatserna. 

Högst upp på en gravsten brukar det stå פּ״ט (b"p) eller po nickar som betyder här vilar. Samma två bokstäver kan också betyda här är begravd. Längst ner på stenen ingraveras alltid fem hebreiska bokstäver .ת.נ.צ.ב.ה. - v'c'm'b'. Dessa är en förkortning av hebreiska orden Tehi nishmato (fem. nishmata) tserura bitseror hachajim - Må hans/hennes själ bli upptagen i det eviga livets förbund. 

Den riktigt värdefulla boken om judiska begravningsplatserna i Stockholm. Finns på Stadsbiblioteket och hemma hos mig. Tack vare den boken vet vi idag vad stod på gravvårdarna Aronsberg och Kronoberg. En riktig doktorsavhandling som skrevs för 100 år sedan!

* Boken utgavs av läkaren och förläggaren Joseph Seligman och bygger på Isak Arons självbiografiska anteckningar.

Reparebansgatan (nu Fleminggatan) österut med Grubbens kvarn till vänster. Reparebansgatan är år 1868 en lantlig landsväg. Målat från trakten av nuvarande Kronobergsgatan. I fonden syns staden med bl.a. Klara kyrktorn. Huset som sticker upp t.h. vid horisonten är Slottet. Oljemålning av Carl Petter Hallberg (1809-1878) Stockholms stadsmuseum. Troligen var det just längs Reparebansgatan som de judiska begravningstågen gick till både Aronsberg och Kronoberg.

Förintelsen - När gav Du upp det aktiva. sökandet?

Flera frågor i Enkät 3 som jag sammanställde år 1994 handlar om sökandet av de närmaste efter Förintelsen. På sidan 1 ställde jag flytta frågor som gällde bara syskonen då jag visste att de flestas föräldrar var döda, läs mördade. De som mirakulöst överlevde var ett slags monogeneration. Utan föräldrar och oftast utan syskon.

På sidan 7 i samma enkät ställde jag en följdfråga:

Hur stor del av Din närmaste vän- och umgängeskrets före kriget, överlevde kriget?

Svar att välja var:     Inga     en fjärdedel      hälften     tre fjärdedelar      alla

Svaret var oftast: Inga

Hur sökte man? När sökte man? En del återvände till sina hem. Satte i ruinerna på sitt hem en papperslapp. En del av de befriade i lägren i Tyskland reste mellan lägren som omvandlades till Displaced persons läger. De letade oftast efter syskonen då de ofta såg sina föräldrar att gå mot lägrets gaskammare som markerades av en intilliggande krematorieskorsten.

Från Ravensbrück med Vita bussar till Sverige. Fördelningen mellan de olika sjukhusen skedde direkt vid ankomsten. Listan med överlevande skickades över hela världen, se den röda texten..

Hur sökte man? I Polen och i flera länder gjorde man det genom Röda korset och Judiska församlingarna.I Sverige var det svenska Röda Korset som samordnade eftersökningarna. Troligen samarbetade de flitigt med World Jewish Congress i Stockholm som förmedlade informationen om de sökta (och de döda) genom Radio Stockholm till New York kontoret. Varför Radio Stockholm ställer sig många frågan. På den tiden fanns ingen Atlantkabel eller TAT (Trans Atlantic Telephone Cable för telefonkontakt. Kommunikation mellan Europa och Amerika kunde bara ske genom telegrafer. Först på 1950-talet fanns sjökablar med inbyggda förstärkare och då blev det möjligt ringa.

Med hjälp av register från de ursprungliga transporterna till Sverige och sjukhusregister, rapporterades de personer som vistades i Sverige till det centrala registret. 

Den överlevande, som ville eftersöka sina anhöriga eller andra närstående, fick beställa blanketter från Röda Korset och erlägga en expeditionsavgift om 1 krona för varje person man letade efter. Timlönnen i Sverige räknades i öre och dagsförtjänst var ca. 5 kronor.

Detta måste ha varit en stor summa pengar för de överlevande vilka fick ett bidrag på 50 öre om dagen. Fyra dagars sparande för att söka efter föräldrarna och ytterligare fyra dagars sparande för att leta sina två syskon.


Peter Vig frågade mig om Eva Fish som var på Reservsjukhuset Borgarskolan i Malmö Eva kom till Borgarskolan samma dag som Rozy och Regina Malek.

Eva föddes den 3 oktober, 1929, i Kiskunfelegyhaza, i Ungern. och var då 15 år. 

 Hon flyttade tillsammans med

Hon avled året efter befrielsen och ankomsten till Sverige, den 4 mars 1946.  Peter Vig hittade hennes grav

DP-läger som den i Bergen-Belsen fungerade som informationscentral. Ett år efter befrielsen fanns hela 11 000 judar i lägret. Det var inte enbart de som befriades i april 1945 som bodde i lägret men även de som överlevde i andra läger eller de som ville ej återvända till sina "hemländer" och väntade på visering till Eretz Israel, USA eller Sydamerika. Ovan en lista med uppräkning av de som lämnade lägret.