Zuzanna kör i stan, det väcker gamla minnen!

Igår ringde mina döttrars kusin. Med en jätteglad röst meddelade hon: jag kör i Warszawa! Blixtsnabbt svarade jag: På vilka gator? Sedan blev jag nyfiken varför hon berättade det. Varningen som sådan var onödig då jag inte kör på Warszawas gator numera.

Det visade sig att hon fick en egen bil och kör alldeles själv. Kul, tyckte jag. Därefter, berättade hon, att det var jag som har, för flera år sedan tvingat henne att ta körkort och även bekostat detta. Inget jag har direkt minne av. Men stämmer nog överens med mina tankar om nödvändigheten att ha ett körkort.

På något sätt ville jag själv ha det så fort så möjligt. Jag hade redan ett dykarcert, skepparexamen för både segel- och motorbåtar, mm.

För körkortet fick man dock vara minst 16 år gammal och ha föräldrarnas samtycke. Vid något tillfälle fick jag intyget om samtycke undertecknat. Det var lite svårare med körlektionerna. Jag fick ihop pengar till fyra sådana. De ägde rum i stadsdelen Gamla Stan som liksom i Stockholm hade mycket smala gator. På bilden ovan ser man hörnan av gatorna Rycerska och Piekarska. En högersväng försvårades av de gamla stenar i hushörnorna (numera är de flesta gator där gågator). Övningsbilen var en gammal Warszawa (en amerikansk bil från 30-talet som tillverkades på licens i Sovjet och därefter i efterkrigs Polen). Warszawa var trög, treväxlad bil och hade dålig sikt. Jag var dock stark! Problemet som dök upp var dock studentexamen som jag på den tiden värderade lika mycket som körkortet. De två kom på kollisionskurs!

Att avlägga studentexamen i Polen var en hel procedur med skriftliga och muntliga tentamen i flera ämnen med några dagars mellanrum. Studenten, proverna som man skrev var de viktigaste. Om man var ej godkänt på den skriftliga hade man en chans på de muntliga proven.

Som sagt, mellan skriftliga och muntliga examen fanns några fria dagar under vilka skulle man ägna sig åt läsning till de muntliga proven. Det var just under den tiden, i hemlighet, passade jag på att göra skriftligt prov och uppkörning för körkortet. Det gick bra både med körkortet och studentexamen.

Examinationen för körkortet ägde rum i den för mig nästan helt okända gråa stadsdelen Praga runt Wielenski järnvägstation. Som tur fick jag en bra, modernare bil med en synkroniserad växellåda.

Rozental, Twarda 3 m 79, tel: 128 40

Twarda 3 finns inte mera. Ingen minns var mina morföälldraras lägenhet låg eller en sådan trivial sak såsom deras telefonnummer 128 40 eller lägenhetsnummer 79. Egentligen oviktiga saker att komma ihåg men det känns på något sätt skönt att få veta det. Annars blir det bara torra uppgifter från databaser om deras deportationer till Treblinka.

Twarda 3 var platsen varifrån min moster Sabina åkte i en hästdragen utsmyckad droska till sitt bröllop i synagogan som låg (och ligger) vid Twarda 4. Droskan åkte flera varv runt Grzybowski Platsen för att slutligen stanna framför byggnaden som låg rakt mittemot..

Synagogan är den enda synagogan i Warszawa som överlevde kriget. Under kriget användes det av tyskarna som stall för arméhästar och magasin. Tyskar bytte namnet från Twarda till Querstrasse. Först långt efter kriget, efter att jag har lämnat Polen fick den tillbaks sitt namn Twarda, Hård. Namnet fick den att den var eh huvudgata i den träskiga regionen, den enda som hade en hård beläggning och därför var farbar under alla årstider. Senare gick även elektrisk spårvagn nr 20 längs Twardagatan till Plac Grzybowski.

Vi fördes aldrig dit som barn. Gatan hette då Krajowej Rady Narodowej. Det enda som min Pappa uppreppade ibland var en vers (hans) om att nu dånar det då Twarda 3 är på frammarsch:

Wokół cała ziemia drży,
idzie Twarda numer trzy

Det handlade om min mor!