Swedish Midsummer - UNRRAs White Boats and ex-Kriegsmarine minesweepers - Important message - Start of the Mission - Survivors from the Bergen-Belsen camps to Swedish Hospitals.

Info from the Swedish Marine chef about White Boats departure to Lübeck.

The White Boats and ex-Kriegsmarine minesweepers were assembled in Trelleborg on June 22nd, and shortly after they sailed for Lübeck, approx. 150 nautical miles, and the time for the voyage 13 - 14 hours. White Boats were escorted from Trelleborg over the Baltic by German, ex-Kriegsmarine minesweepers with their original crews.

While the White Boats were being fitted with German devices against acoustic mines (the message), the first patients arrived at the Swedish Transit Hospital in Lübeck.

The White Boats (left photo) and ex-Kriegsmarine minesweepers (right photo( were prior to start of the UNRRA mission assembled in Trelleborg on June 22nd 1945.

I kölvattnet av UNRRAs Vita Båtar - Midsommarafton - Midsommardagen

Första ambulanståg från Bergen-Belsen sjukhuset skickades till Lübeck samtidigt som de Vita Båtarna skulle samlas i Trelleborg. Fem tåg per vecka, vardera med c:a 450 passagerare skulle anlända till Swedish Transit Hospital och Transit Centre i Lübeck. Där badades och registrerades de överlevande och valdes successivt för vidare transport med Vita båtar till Sverige.

Strax före avfärden samlades alla Vita Båtar i Trelleborgshamnen eller strax utanförhamnen vid Trelleborgsredden. Besättningarna firade Midsommar. På eftermiddagen den 23 juni, eskorterade av tre tyska minsvepare gick en konvoj av fyra Vita Båtar till Travemünde. M/S Karskär avgick en dag tidigare. De fyra fartygen kom till Travemünde redd efter drygt 13 timmar. I Travemünde kom tyska lotsarna ombord. Exakta tidsangivelser finns i HMS Prins Carl loggbok. Efter ankomsten till Lübeck monterades två stycken akustiska svep på varje fartyg. Deras uppgift var att alstra starka ljud under färden så att eventuella akustiska minor skulle utlösas långt ifrån fartygen.

Passagerarlistor liksom DP-2 korten fylldes av UNRRA vid det Svenska sjukhuset i Cambrei kasernerna dit patienter från Bergen-Belsen anlände med ambulanståg. De första listorna gjordes i alfabetisk ordning. Förutom namnet antecknades patientens Lübecknummer. På DP-2 korten stod fartygets namn och avfärdsdatumet.

Passagerarlistor liksom DP-2 korten fylldes av UNRRA vid det Svenska sjukhuset i Cambrei kasernerna i Lübeck dit patienter från Bergen-Belsen anlände med ambulanståg. De första listorna gjordes i alfabetisk ordning. Förutom namnet antecknades patientens Lübecknummer. På DP-2 korten stod fartygets namn och avfärdsdatumet. På bilden Halina Neujahrs DP-2 kort som fylldes in den 24 juni och Vita båtens namn Prins Carl och avgångsdatumet. den 25 juni 1945, antecknades med rött. Halina anlände till Norrköpings hamn den 1 juli 1945.

I kölvattnet av UNRRAs Vita Båtar - Örebro beredskapssjukhus i Engelbrektsskolan - Hit kom Förintelsens överlevande med tåg från södra Sverige.

Läkaren Olle Ottander och Lewenberg Henny, överlevande finns på det gemensamma fotot från Beredskapssjukhuset i Örebro.  

DP-2 Lewenberg Sara L/7715 och hennes syster Henny L/7716 kom till Malmö den 26 juli 1945 med Vita Båten M/S Rönnskär. Från Malmö kom de till Örebro med tåg och placerades på beredskapssjukhuset där. L-nummer, här antecknat i övre högra hörnan,  var ett nummer på deras Inresekort till Sverige.

Det speciella med Beredskapssjukhuset i Örebro var en flitig sjukhusfotograf. Det finns således foton i ID-format på de flesta patienternas Läkarkort.

I slutet av april 1945 anlände de sista Vita bussarna till Sverige. Därefter i början av maj kom till Sverige två tåg genom Padborg i Danmark och i juni startade Vita båtar att trafikera mellan Lübeck och Sverige vilket gjorde att man var nödsakad att få igång ett flertal sjukhus, även i inre delar av Sverige.

Den 17 maj 1945 rekvirerade Kungliga Medicinalstyrelsen Engelbrektsskolan för anordnande av ett beredskapssjukhus för flyktingar. Enbart kvinnor kom till Örebro dels att det var mer praktisk och att såsom i fallet med överlevande från Bergen-Belsen det var merparten av kvinnor som kom till Sverige.

Den 19 maj, bara två dagar efter att man mottaget besked från Medicinalstyrelsen, kunde örebroarna läsa i pressen att undervisningen på Engelbrektsskolan omedelbart ställts in och att eleverna skickas hem. Den 23 maj får eleverna besked om att undervisningen ska återupptas på Nicolaiskolan den 24 maj. Detta innebar omgjorda klasser, skoltider och nya lärare. Matbespisning, slöjdundervisning, skolhälsovård och skoltandvård blev berörda av förändringen. Allt detta gjorde att pressen skrev en del kritiska synpunkter, man ansåg att myndigheterna borde ha kunnat placera flyktingarna på ett annat ställe eller gjort allt på ett annat sätt för att få mindre intrång på det normala livet. Samtidigt är det tydligt att många invånare i Örebro skänkte kläder och på andra sätt engagerade sig för flyktingarna. När många kvinnor börjat återhämta sig bodde många inneboende hos vanliga örebroare.

De första kvinnorna kom den 25 maj 1945 med ett tidigt morgontåg från karantänläger i Lund. Röda kors personal skötte transporten från järnvägsstationen till Engelbrektsskolan. Under sommaren inkommer sedan fler transporter.


Läkaren Olle Ottander skriver senare i Läkartidningen: 

”I stadens största folkskola, som omändrats till beredskapssjukhus lågo patienterna i salar på 9-10 stycken i varje rum i 4 etager. En god och närande kost fingo de, dietiskt avpassad för olika sjukdomstillstånd … Provisorisk ringledning inrättades vid varje säng, provisorisk toalettanordning i varje korridor (vattenklosett) … Klädförråd och skoförråd hade erhållits på frivillighetens väg, linneförråd genom Röda korset … Ett kliniskt laboratorium hade inretts, möjlighet för röntgen genomlysning likaså. Bad fanns förut i skolan. Tillgång till massage- och rörelsebehandling ordnades för patienterna. Social kurator hjälpte dem tillrätta osv. I varje patients journal fanns fotografi av patienten. Detta var mer praktiskt än att söka uttala namn sådana som Zbrzeznjek … Glasögon med enkla bågar fingo de i en optisk affär. Komplicerade fall remitterades till lasarettets ögonavdelning. Patienternas tandstatus var fruktansvärd och det var nödvändigt att klara av det värsta, om man skulle kunna förbättra deras hälsa … stadens tandläkarförening erbjödo sig samtliga tandläkare att kostnadsfritt hjälpa till med den nödvändiga tandvården.

Sammanslutningar och enskilda bidrogo varje vecka med ett underhållande program till patienternas stora glädje. Då de senare tillfrisknade sökte vi sätta dem i lämpligt arbete. Detta var av oerhört stor betydelse för deras psykiska hälsa.”

Engelbrektsskolan upphör som beredskapssjukhus den 31 december 1945. Kvinnor med vårdbehov överförs då till den vanliga sjukvården eller andra beredskapssjukhus.

Operation Barbarossa - den tyska invasionen 1941 – massavrättningar och getto
Den 24 juni 1941 nådde den tyska offensiven mot Sovjetunionen Liepāja i Lettland där Heny bodde. På samma sätt som tidigare i den delen av Europa som ockuperades år 1939 fick alla judar bära Davidsstjärnan på sina ytterplagg. Många av letterna precis som andra balter hade frivilligt anslutit sig till tyska armén. Deras agerande när det gäller judar var oftast värre än tyskarnas. Gettot bildades i juli 1942. De flesta judar arbetade utanför gettot. träflis som skulle användas till gengaskammarna som fanns på taxibilar. Heni arbetade i en träflisfabrik. Ibland med sin syster. Fredagen den 8 oktober 1943, på Yom Kippur-kvällen, klockan 4 på morgonen, beordrades judarna i Liepāja-gettot att samlas och överlämna alla sina pengar och värdesaker. Därefter fördes de med tåg till koncentrationslägret Kaiserwald, nära Riga. Dagen därpå efter selektionen skickades alla judar olämpliga för arbete - mödrar och deras barn, svaga och äldre till Riga-gettot. Vid likvidationen av Riga-gettot, mindre än en månad senare, deporterades de till dödslägret Auschwitz. Bland de fanns Hennys båda föräldrar. Kvar fanns Hennys två systrar och hennes moster. De som ansågs vara arbetsföra skickades till koncentrationslägret Stutthof (utanför Gdansk i Polen). Det här lägret var fruktansvärt, vi var där bara två veckor (de förflyttades sannolikt till underlägret Stolp) men vi hade tur som fick fortsätta arbeta för järnvägen. Vid samma läger arbetade ett antal unga pojkar från Lodz som kom dit från Auschwitz. De pojkar kom faktisk också senare till Sverige med Vita Båtar.

åter förflytta oss till koncentrationslägret Stutthof. Fruktansvärt läger med inspektioner, selektioner och ont om mat.

Dödsmarsch med fartyg

Stutthof var det första koncentrationslägret som nazisterna lät uppföra i Tyskland. Det var beläget 34 kilometer från Danzig (polska Gdańsk). Flera av flyktingar som kom till Sverige med Vita båtar och Vita bussar kom därifrån.

Många av fångarna i Stutthof var med ökända transporterna som startade 15 april 1945. Evakueringen av Stutthoflägret precis som andra läger innan berodde på att de ryska arméernas framryckning som startade i januari 1945. Fångarna i Stutthof lastades ombord på pråmar. På varje pråm fanns flera tusen fångar. På pråmen Ruth fanns 1060 fångar. Drygt 700 överlevde resan till Flensburg.

Den 11 maj 1945 kom med S/S Homberg till Malmö 1375 flyktingar från Flensburg, av de var 142 kvinnor. Bland de fanns Zofia. Om jag minns rätt (måste undersökas!) så hade S/S Homberg lämnat därefter Malmö med en last av tyska soldater, m.fl. från Norge.

Under resan från Flensburg till Malmö hade en handfull människor dödats och dumpats i havet. Brittiska underrättelser berättade att koncentrationslägervakter fanns bland de fjortonhundra flyktingarna. Vad som exakt hände på fartygen fastställdes aldrig. Svenska polisen avslutade sin förundersökning! Att Sverige blev till en fristad för krigsförbrytare läser man i många personliga skildringar, bl.a. från beredskapssjukhusen. Nazister och krigsförbrytare kom till Sverige bland övriga flyktingar. Precis som de så hade de inga dokument och fick som alla andra en blå stämpel i sina inresehandlingar till Sverige.

När den ryska fronten närmade sig placerades vi på tre lastfartyg. Vi kördes runt på Östersjön i tre dagar. Vi satt som sardiner, några dog. Ont om vatten och ingen mat. Fartygen minerades för att kunna sänkas men vi hade med några norska motståndsmän som kände att något var på gång och när eskortfartygen försvann dök de ner och skar av ledningarna. Sedan skeppades vi in till land med en tillfällig pråm. När vi kom i land kom det några SS-män som började skrika att vi skulle tillbaka till båten men en högre officer dök upp och beordrade att de som kunde skulle av båten. Många svaga dödades. Vi marscherade in till ett militärfält, soldaterna hade redan lämnat området, men eftersläntrare sköts. Där satt vi när en högtalare meddelade att vi skulle utväxlas mot tyska soldater i Danmark och att vi skulle upp i ett nytt fartyg. Vi skulle gå upp och gå till piren, då det dök upp engelska flygplan som attackerade fartygen och bland annat sänkte fartyget Cap Arcona. Många dödades.

Befrielse men död genom svält och umbäranden

Vi gick tillbaka till fältet och nu dök det upp brittiska stridsvagnar och våra vakter var plötsligt borta. Det var den 5 maj 1945. Vi var tusentals på det där fältet och gjorde ingenting. Vi hittade övergivna kaserner och förråden plundrades. Många åt ihjäl sig. Vi var väldigt svaga och tålde inte fast föda. Men det fanns ingen annan mat. Vi var alla sjuka, jag mina systrar och min moster. Jag hittade några kakor men kunde inte äta dem. Det fanns ett fältkök, jag försökte få oss alla att äta men det gick inte. Min yngsta syster dog tre dagar efter befrielsen av svält och sjukdom. Min moster dog på samma sätt i Bergen-Belsen något senare. Jag bara min äldre syster Ella kvar. Lämna mig inte ensam! Jag får min syster att försiktigt börja äta soppa men sedan blev även jag väldigt sjuk. Jag ville verkligen leva. Jag är 16-år gammal! De tog mig till ett sjukhus – jag var medvetslös i två veckor. Läkaren konstaterade att han varit läkare i 40 år och att jag inte borde ha kunnat överleva. Jag kämpade. Jag ville verkligen se att tyskarna skulle få tillbaka för vad de gjort mot oss…

Så Henny befriades i Neustad. Tack vare dr. Arnoldson som var småsur på att britter skickade till L¨beck helt friska personer så tog han hand om de sjuka i neustadt, bl.a. Henny som kom med  den sista turen av Vita Båtarna.

Till Sverige och Örebro

Läkarna i Tyskland efter befrielsen upptäckte att Henny hade fläckar på lungorna – tuberkulos.  till Sverige. Hon och syster Ella fick plats på en av Vita båtarna   som gick till Malmö.Sverige i nio år. Efter ett tag blev Sverige ett underbart land. Jag var ju sjuk i början då jag var på sjukhus (Örebro beredskapssjukhus) och sanatorium. Vi hade ju inga pengar men de (svenskarna) tog hand om oss och gav oss det vi behövde. En kvinna kom och besökte mig ofta, hon hade med sig godis och när vi fick permission så kunde jag följa med henne hem på besök. De köpte kläder och allt annat jag behövde. Efter ett tag började jag arbeta på ett sjukhus. Jag lärde mig cykla men tyvärr inte att bromsa… bröt ena armen i fallet.

Vi hamnade i Helsingborg där min syster Ella började arbeta i en fabrik. Vi var ute och dansade mycket. Det var svårt att leva ett religiöst liv men det fanns i alla fall judar där. Jag förlorade tron på Gud till en början. Det kan inte finnas någon Gud som tillät det som hände min familj. Hur kan man tro på Gud? När jag fick barn ändrades detta. Jag vill göra min mor nöjd så mina barn fick en judisk uppfostra. Mitt första barn Ann föddes i Sverige, Pearl och Stanley i USA. Det var svårt för oss i början i USA, min man var ju från Polen och hade ingen utbildning men min syster hade varit här tre år före oss. USA var ett bra val men från början hade vi tänkt oss att ta oss till Israel.

Ezster - Ester Bodenski föddes den 4 januari 1932 i Papa, Ungern. Hon är dotter till trävaruhandlaren Zoltan B, född år 1895 och hans hustru Elsa, född Polak, år 1901. Ester hade två syskon; en broder, Ernö, född år 1921 och en syster, Adel, född år 1923. Innan hon deporterades från Ungern gick hon fyra år i folkskola och ett år i borgarskola. Den 18 maj 1944 hela hennes familj deporterades till Auschwitz i Polen, därifrån till ett arbetsläger i Breslau. Senare flyttades hon vidare till koncentrationslägret Gross-Rosen och slutligen till lägret Bergen-Belsen där hon befriades den 15 april 1945. Med UNRRAs Vita Båtar kom hon ombord M/S Kronprinsessan Ingrid till Malmö. Efter en tid på beredskapssjukhuset där kommer hon till Örebro beredskapssjukhus den 21 augusti 1945, då var hon bara 13 år gammal. Under hösten, således bara två månader efter ankomsten till Sverige fick hon gå i en svensk årskurs 5-klass tillsammans med
en svensk flicka, Ulla Birgitta Pålsgård då 11 år som beskrev henne enl. följande:
Hela Esters familj mördades under Förintelsen. Inen släkt fanns kvar i hemlandet Ungern. Ester fick möjligheten att välja mellan att flytta till sin farbror i England eller till en kusin, Jóse Kornis, i Chile. Hon valde att flytta till Chile dit hon reste den 18 oktober 1946 med flyg från Bromma.

Roza Drummer föddes den 19 november 1931 i Berzanef, Rumänien. Hennes far var en köpman vid namn Aizik D som föddes 1897. Hennes mor hette Roise D, född Gluser, och dog i början av maj 1944. Hennes broder tjänstgjorde i den Ungerska armén i 4 år och hon hade därefter inte hört något om honom. Hon hade även två systrar som dog i Bergen-Belsen 1945 och en yngre bror som blev mördad i Auschwitz.

Roza hade gått 4 år i folkskola innan hon och hennes familj arresterades den 4 maj 1944. Först så fick hon komma till Auschwitz där hon splittrades ifrån sin familj. Två och en halv månad efter ankomsten till Auschwitz så fördes hon vidare till ett arbetsläger i Hunsfeldt, där hon arbetade om nätterna i en ammunitionsfabrik. Den 27 december förflyttades hon till ett läger i Gross-Rosen för att sedan flyttas till ett annat läger i Mauthausen. Roza fördes slutligen till Bergen-Belsen där hon insjuknade i tyfus. Räddningen kom genom engelsmännen som förde henne till ett sjukhus i Bergen. Hon kunde sedan, genom svenska Röda korset, ta sig till Malmö den 4 juli 1945. Där låg hon i karantän i 6 veckor och efter det så sändes hon till Beredskapssjukhuset i Örebro.

Roza Drumer friskförklaras den 27 september 1945 och bodde sedan hos en svensk familj medans hon gick i en flickskola i Örebro. Genom det röda korset så sökte hon efter familjemedlemmar vid liv och hittade snart en farbror i Palestina. Det ordnades så att hon kunde gå på ett judiskt skolhem i Norrköping. Hon stannade i Sverige ända fram tills 1947 då hon åkte till Marseilles. Den 23 mars 1948 försökte hon att ta sig illegalt till Israel men blir deporterad till Cypern. Roza Drumer spenderade tre månader där men lyckades tillslut ta sig till sin farbror i Israel.

Sedermera har regeringen efter förhandlingar med representanter för UNRRA medgivit, att här i landet får omhändertagas ytterligare 10 000 personer, vilka under kriget tvångsförflyttats till Tyskland. Av dessa beräknas ungefär hälften vara sjuka under det att de återstående i allmänhet äro att betrakta som konvalescenter.

Tillgängliga förläggningslokaler förslå icke för inkvartering av ett så stort antal, utan det har visat sig nödvändigt att härför utnyttja även vissa skolor och andra allmänna byggnader. Framför allt ha provisoriska sjukhus måst anordnas i åtskilliga skollokaler.

Det är uppenbart, att i de fall, då skolor sålunda tagas i anspråk, vissa olägenheter och svårigheter för undervisningen måste uppkomma. Ett bispringandeav de olyckliga människor, det här är fråga örn, har emellertid ansetts vara en humanitär uppgift av sådan vikt, att undervisningens intresse, då så ansetts oundgängligen nödvändigt, fått stå tillbaka.

Till vänster om vaktmästaren Knut Karlsson Rosa Drumer - Rosi Drummer och till höger Ester Bodenski - Eszter Bodensky.

Det speciella med Beredskapssjukhuset i Örebro var en flitig sjukhusfotograf. Det finns således foton i ID-format på de flesta patienternas Läkarkort. Höger foto är av Bodensky Eszter.

 

Det speciella med Beredskapssjukhuset i Örebro var en flitig sjukhusfotograf. Det finns således foton i ID-format på de flesta patienternas Läkarkort. Varje Läkarkort innehöll en mycket utförlig anamnesdel.

Dr. Olof Ottander, slutsatser, manus till Läkartidningen 1946

Olof (Olle) Ottander, Läkartidningen 1946: Några erfarenheter och intryck från sjukvårdsarbete på ett beredskapssjukhus i Mellansverige

Bland de kvinnliga patienter på Beredskapssjukhuset i Örebro fanns även några holländska judinnor. Bland de Pagrach Rozette. Även en av hennes bröder, Aatlje, kom till Sverige men vistades på ett annat sjukhus.

Bland de kvinnliga patienter på Beredskapssjukhuset i Örebro fanns även några holländska judinnor. Bland de Pagrach Rozette. Även en av hennes bröder, Aatlje, kom till Sverige men vistades på ett annat sjukhus.

Deras familjehistoria påminner om judars från Östeuropa. Hennes mor, far och en av bröderna mördades i förintelselägret Sobibor.  Lägret etablerades våren 1942 och avvecklades i slutet av 1943. Sobibor bemannades av en kommendant som till sin hjälp hade omkring 30 SS-män och ett hundratal ukrainska lägervakter. De sistnämnda hade tidigare varit krigsfångar. 250 000 judar mördades i Sobibor.

Det rosa kortet bredvid Pagrachs journal är mycket speciellt. Den användes först av det Judiska rådet i Amstardam. Därefter av SS och sis av Röda korset efter kriget.

En del av ovanstående material har publicerats av elever från en Örebroskola, se: 

http://xn--skuggorfrndetfrflutna-02b01b.se/

Vita bussar, Drottningen och Prinsen var ett Luftslott som byggdes vidare under 75 år. Bygget fortsätter precis som fallet med Gaudis Sagrada Família*.

En ambulansbuss förde de överlevande från Frihamnen till Sigtuna. Ambulansbussens färg var inte vit. I Göteborg använde man bussar från den vanliga stadstrafiken, ändå rapporterar man att vita bussar användes och körde de överlevande till bl.a. Uddevalla. 

Många överlevande från Förintelsen berättade, även skrev i böcker att de kom med sk. Vita bussar. Detta trots att de kom med UNRRAs Vita Båtar under juni-juli 1945.  Man skrev också att man fördes från hamnarna längs svenska kusten till sjukhusen med Vita bussar, med stort F. En del, få, kom verkligen med Vita bussar och de absolut sista "vitmålade" Vita bussarna anlände till Malmö den 28 april 1945. Inga Vita bussar kom efter det datumet.

Även på Sigtunastiftelsens hemsidor, stiftelsen som ingick i det stora beredskapssjukhuskomplexet står det om Vita bussar. Detta trots att sjukhuset sattes upp först i juni 1945 och första överlevande anlände dit i juli 1945.

Bussar i svenska hamnar under juni-juli 1945 var inte vita. Varför beskrev de överlevande att de kom med de Vita bussarna? Det handlade faktiskt om rykten- Först på sjukhuset i Bergen-Belsen och därefter vid avfärden på sjukhuset i Lübeck. En kung eller en drottning eller en prins skulle vänta på de på kajen i Sverige.

Det handlar om ett fenomen som kan jämföras med Fata morgana, en luftspegling men även, i överförd bemärkelse, en drömbild eller ett luftslott. Ingen forskare har försökt att fastställa genom en riktig grundforskning vilka och hur många som kom med Vita bussar.  Man baserar nuvarande information från Röda korsets hemsida där man gärna vill göra gällande att även två stycken spöktåg, evakueringståg från Tyskland skall räknas med som "Vita bussar". De gamla fakta lever vidare och informationen lever vidare. Man fortsätter att bygga upp historien precis som fallet med Sagrada Família* i Barcelona.

Frälsningsarméns sida från juni 2021 med informationen om Vita bussarna.

Sigtunastiftelsens sida från juni 2021 med informationen om Vita bussarna.

Vid ett tillfälle så fick de överlevande som kom med UNRRAs Vita Båtar en ros men inte av kungen, drottningen eller Prinsen! När Förintelsens överlevande reste vidare till Eretz Israel fick de bl.a. en väska av Staten. De svårt sjuka som begravdes i Sverige under 1945-1948 fick begravningen och gravstenen betald av Staten.

*Sagrada Família är en basilika i Barcelona som börjades år 1882 och ännu ej är färdigbyggd.