Friday, April 13th, 1945. The Moment of Liberation. Farsleben, Germany. By U.S. Army, Major Clarence Benjamin, 743rd Tank Battalion.
|
När Rhenoffensiven startade den 23 mars rullade de brittiska och amerikanska trupperna snabbt österut. Man visste om lägrets existens. Medan de tysk-britiska förhandlingarna pågick om Bergen-Belsens lägrets övertagande så började man "städa" lägret som var fyllt till bristningsgränsen, 60 000 fångar.
Det var bl.a. då man skickade iväg tre sätt av tåg huvudsakligen bestående av boskapsvagnar. I de överfyllda tågen fanns drygt 9 000 lägergångar. Tågen skulle till lägret i Theresienstadt. Kvar i lägret fanns över 40 000 fångar. Förhandlingarna fortsatte.
Det första av de tre tågen som startade den 6 april befriades vid Farsleben, cirka 10 km norr om Magdeburg. Det var när de amerikanska trupperna letade efter fiendens sk fickor så upptäckte de ett långt godståg på järnvägsspåret, som hade bevakats av flera nazistiska vakter. Vakterna och tågbesättningen flydde från området så snart de insåg att de var upptäckta.
Detta tåg, som avbildas ovan, innehöll cirka 2500 judar, hade lämnat dödslägret Bergen-Belsen 7 dagar innan. Det var de typiska föråldrade godsvagnarna, benämnda "40 och 8", enligt gammal militär terminologi. Detta betydde att dessa vagnar skulle inrymma 40 män eller 8 hästar. Nu var de packade med cirka 60-70 av Bergen-Belsen fångar, de flesta fick stå under resan p.g.a. utrymmesbrist. Fångarna kom dels från Bergen-Belsens Sternlager (ca. 400) dels från andra läger 2100. Det var de fångarna såsom nazisterna skulle köpslå med i utbyte mot guld och eventuellt fri lejd. Alla visste att kriget var förlorat för Nazitysklands del.
Två judinnor från Warszawa som överlevde där den Stora aktioner var bland de första som såg de amerikanska styrkan. En av de berättade: Någon skrek "Amerikaner kommer!" när de amerikanska tanks kom och blev synliga vid ravinens top. Därefter började den långsamt rulla ned. Jag sprang mot den och kysste dess pansarplåt. Den andra judinnan från Warszawa gettot, Gina Rappaport, se bilden ovan. pratade flytande engelska och berättade länge om det de har varit med om.
Det andra tåget som startade den 7 april kom fram till Theresienstadt efter två veckor, den 21 april. Således dagen efter Vita bussar hämtade fångarna som skulle till Dannmark och Sverige. Det tredje tåget (The lost train), som startade den 10 april kom slutligen, efter att ha åkt runt i områden det kriget pågick, till staden Tröbitz den april 23 där Röda armén befriade där fångarna. Över 600 av fångarna av det tåget dog under resan. Dödsfallen fortsatte i Tröbitz och 160 judar begravdes där.
Det speciella är, när man har studerat de militära kartorna, de vägar som de tyska tågen tog samt vittnesberättelserna så inser man att greve Bernadottes expeditioner med Vita bussar saknade det värde man har tillskrivit de, att rädda fångarna eller att rädda judarna. Samtidigt som fångarna transporterades med tåg söderöver till Theresienstadt så transporterade man från samma ställe fångarna norröver.
Naturligtvis det största värde, det som har bestått fram till idag handlade om att rentvå Sverige såsom Nazitysk kollaboratör. Vita bussars personel tycks ha utnyttjats i ett propagandistiskt syfte, enligt mig.
En riktig juderesa skulle Vita bussar göra. De skulle hämta drygt 400 skandinaviska judar från Theresienstadt. Bussarna skulle dock inte resa tomma dit. I SS regi skulle de ta med sig från Neuengamme 450 franska fångar till Theresienstadt. Flera av de franska fångarna var i dåligt skick och dog under resan. De kastades av bussen och vägdiket blev deras gravplats. Vita bussarna fortsatte sin färd.
Framme i Theresienstadt lämnade man av återstoden av de 450 franska fångarna och så den 15 april lastades 423 skandinaviska judar i samma bussar och kördes i motsatt riktning, mot Danmark. På vägen norröver passerade de Vita bussarna staden Dresden som precis innan hade blivit bombat och nästan jämnat med marken. För natten gjorde man ett stopp i Potsdam som tidigare samma natt hade bombats. Konvojen nådde dock oskadd fram till Padborg vid den tysk-danska gränsen den 17 april 1945. Dagen efter fortsatte konvojen med färjan över till Malmö.
Hur många fångar har man räddat, nettot, den här gången? Vet ej. Det helt klara är att Vita busar har, i krigets slutskede transporterat koncenterationlägersfångar i olika riktningar. Således även åt SS. De har dessutom transporterat en hel del nazister, deras fruar och barn (de flesta enbart med tyskt medborgarskap) till Sverige.