För mig var Janusz Korczak alltid levande. Han tittade på mig varje dag och jag tittade på honom. Han sa inget. Jag ställde inte heller några frågor om honom. Detta trots att hans fotografi bakom glaset i en järnram var det enda i hela vår lägenhet i efterkrigs Warszawa. Således var han levande under hela min uppväxttid.Av min far fick jag veta en hel del om Korczak och om barnhemmet Dom Sierot där min far arbetade före och under andra världskriget. Inget om "slutet". Ingenting om deportationen. Den informationen fick jag då han ansåg sig vara mogen, vid 60 års åldern.
Som liten pojke besökte jag också barnhemmet med min far. Min far har dock aldrig fört mig medvetet till Umschlagplatz eller en annan plats i gettot som var knuten till min hans, min morsföräldrar eller Korczak.
Jag skriver medvetet, för att jag var egentligen inom "gettos murar" jätteofta. Det låg ett stenkast från vårt hem på Królewska 2 gatan, där vi bodde efter kriget. Królewska löper rakt mot det Lila Gettot och precis vid gettotgränsen ändrar den lite sin riktning eller rättare, förskjuts några meter och byter namnet till Grzybowska. Delar av Grzybowska tillhörde gettot och efter deportationerna, bl.a. Korczaks barnhemmets inom den Stora Aktionen blev gatan igen på den ariska sidan.
Vid Grzybowska 26/28 låg Warszawas gettots Judenrat och där begick Adam Czerniaków självmord i protest att vara medlöpare vid starten av den Stora Aktionen (Deportationen) den 23 juli 1942.
Min pappa jobbade på Grzybowska 77 i ett modernt förlagshus. Hans arbetsplats låg på ett promenadavstånd till Korczaks Dom Sierot på Krochmalnagatan som är närmaste parallellgata till Grzybowska.
Det är först nu, när mina föräldrar är borta som jag kom underfund med att de dagligen "exponerades för" och påmindes och den mörka tiden. Pappa åkte genom Lila Gettot till jobbet vid Grzybowska 77. Han passerade dagligen den numera osynliga gettomuren. Han åkte förbi mina morföräldrarshus som låg bredvid en kyrkan i vars trädgård fick Korczaksbarn leka för att se lite grönska.
Mammas arbetsplats var under en långtid förlagt till Umschlagsplats. Hon arbetade vid Stawki 5/7 (gatan). Denna byggnad (se bilderna), har ett tragiskt förflutet. Uppfördes år 1938 som en skolbyggnad och under kriget låg den innanför murarna i Warszawas getto. Byggnaden tjänstgjorde då som huvudkontor för den gren av SS som svarade för förintelsen av Warszawas judar. Det i omedelbar närhet av Umschlagplatz, där tågen avgick till Treblinka. Under renoveringen av källaren fann man i husets källare inskriptioner i flera språk på väggen gjorda av av fångarna. Minnesplaketten denna tragiska historia är på uppbyggnaden av institutet. Denna byggnad, tillsammans med den andra, som ligger tvärs över gatan (som under kriget tjänstgjorde som ett sjukhuset), är en av de få byggnader inom getto-området.
