Så importerades nazismen med Vita bussarna! Stadsbussar från Malmö och Göteborg blev propagandabussar för Bernadotte.

Bussen på bilden tillhör inte de vita bussarna som var med i aktionen på kontinenten, utan är uthyrd tillfälligt från Malmös och Göteborgs stadstrafik för att göra aktionen synlig i efterskott. Fejkbussar transporterade folk från danska färjor och Köpenhamn till Malmö.

Den snart ett år gamla artikeln från Sydsvenskan (11 maj 2025) innehåller flera intressanta pärlor förutom importen av tysksvenskar och bland dem nazister. Det var de som kom först med de vita bussarna med sitt tyska bagage och bland det hundar och papegojor. Antalet uppskattar jag till 2000–3000. Det finns en möjlighet att få exakta siffror då deras inresekort finns i arkiven. De är inte hemligstämplade. 

Bussen på bilden tillhör inte de vita bussarna som var med i aktionen på kontinenten, utan är uthyrd tillfälligt från Malmös och Göteborgs stadstrafik för att göra aktionen synlig i efterskott. Fejkbussar transporterade folk från danska färjor och Köpenhamn till Malmö.

Det som borde avhandlas mera är två ämnen som berörs i artikeln. Dels gäller det fotografen Heinz Ahrens vars bilder om avfärden av Vita bussar säger mer än tusen ord, dels SS-generalen Walter Schellenberg och hans samarbete med Bernadotte. Ett samarbete som handlade om "liv och död" för den förstnämnde och berömhet och dess aura för den andre.

Bernadotte smugglade Schellenberg till Sverige medan hans partner vid vitabussöverläggningar, Himmler, en av de mäktigaste naziledarna och arkitekten bakom Förintelsen, hade blivit tillfångatagen av brittiska trupper och tog sitt liv genom självmord den 23 maj 1945. Alla ur SS-generaler ur Himmlers inre krets fick hårda straff medan Schellenberg kom undan med ett relativt lindrigt straff jämfört med många andra högt uppsatta nazister. Detta bl.a. genom Bernadottes vittnesmål. I april 1949 dömdes Schellenberg till sex års fängelse för sin inblandning i krigsförbrytelser, inklusive ansvar för Einsatzgruppens* verksamhet. Han frigavs i december 1950 på grund av sviktande hälsa.


Ur Sydsvenskan av Christoph Andersson:

Albumet och negativen förvaras hemma hos Heinz Ahrens dotter Anita och hans barnbarn Marzio i Göteborg. Däribland fotot på Goebbels favoritregissör Veit Harlan och hans hustru samt tillika skådespelerskan Kristina Söderbaum, paret bakom den antisemitiska propagandafilmen ”Jud Süss”. På en av bilderna syns också en liten flicka som sitter på kofångaren till ett Röda-kors-fordon. – Det är min mamma Anita, sex år gammal, säger Marzio. Hon hjälpte morfar att framkalla filmerna och bilderna. Modern, idag 86 år, har nedtecknat sina dåtida hågkomster från Lübeck i ett bokmanus, ”Minnen 1938 till 1947”.

Redan då misstänktes det att flera av svensk-tyskarna var nazister, men det var bara att acceptera. Himmler och Folke Bernadotte hade ju gjort upp om att även svensk-tyskar, framför allt kvinnor, skulle bussas norrut, i regel med Köpenhamn som slutdestination. 

Säkerhetspolisens akt om SS-generalen Walter Schellenberg är sliten, så pass att Riksarkivet numera bara lämnar ut skannade kopior. 

 

* SS-generalen Walter Schellenberg spelade en viktig, men ofta mindre känd, administrativ roll i uppbyggnaden och samordningen av Einsatzgruppen (de mobila insatsstyrkor som genomförde massavrättningar i Östeuropa). Även om han inte själv förde befäl över styrkorna i fält, var han djupt delaktig i deras logistiska och politiska förutsättningar. I maj 1941, inför invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa), var det Schellenberg som på uppdrag av Reinhard Heydrich förhandlade med den tyska armén. Han slöt det avgörande avtalet med Wehrmachtgeneralen Eduard Wagner som gav Einsatzgruppen rätt att operera i arméns bakre områden och garanterade dem logistiskt stöd. Den 20 maj 1941 utfärdade Schellenberg ett cirkulär till den tyska säkerhetspolisen som förbjöd judar att emigrera från tyskockuperat område. I dokumentet användes formuleringen "med hänsyn till den utan tvivel förestående slutgiltiga lösningen av judefrågan", vilket under rättegångarna användes som bevis för att han var väl medveten om de kommande utrotningsplanerna. Einsatzgruppen beräknas ha mördat över två miljoner människor mellan 1941 och 1945. Majoriteten av offren var judar (1,3 miljoner), men enheterna mördade även systematiskt romer, politiska kommissarier, intellektuella och personer med funktionsnedsättningar.