I torsdagens DN Kultur (s. 5) rapporteras det om förhållandet mellan bilismen och vintercyklismen. Man menar att genom att sätta sig i en bil förvandlas ens medmänniskor (såsom andra bilister, cyklister, fotgängare) till ett hinder, en fiende. Man kallar det för vägvrede – ett underbart ord som har nog många synonymer. Det handlar om ett egendomligt, egoistiskt och aggressivt beteende där man försöker tjäna något på andras bekostnad. Vad är något i det ociviliserade beteendet? Att tjäna några sekunder eller minuter på sin resa eller att känna sin tillfälliga makt? Troligen en blandning av dem nämnda faktorerna.
Vägvrede finns i många länder och i många länder förklarar man det genom landets kultur. Klart är att vägvrede finns även i Sverige. Vägvrede är inte globalt. Det existerar t.ex. inte i Indien. Där finner man fyra bilar bredvid varandra på en två fillig motorväg samtidigt som på samma väg framförs cykelrikshor och djurdragna vagnar. Då och då dyker det också upp en bil eller en lastbil som kör åt motsatt riktning, långsamt och nära vägkanten. Stora, tunga lastbilar brukar ligga jämt i den snabba filen. Vad händer ? Man väjer och kör vidare. Man tutar och kör vidare. Inget finger, inget vägvrede trots att trafiken är så enorm. Alla vet att alla skall samtidigt fram. Kanske vet man att vägvrede skapar ännu sämre framkomlighet. Att tuta i Indien har inget med vrede att göra. Man tutar för uppmärksamhetens skull – PLEASE HORN står det på de stora lastbilarna. Naturligtvis så finns en hel del trafikolyckor i Indien men inget vägvrede.
