Aln - Łokieć

Aln (fornsvenska alin; ytterst från protoindoeuropeiska el-, armbåge, underarm) är ett äldre längdmått som funnits i olika varianter genom historien. Den ursprungliga betydelsen är "armen från bågen till spetsen av långfingret". Enheten är idag inte i allmänt bruk inom något välkänt måttsystem.
En romersk aln kallades ulna, vilket även är den medicinska termen för armbågsbenet. En ulna motsvarade 0,593 802 meter, och i Sverige kom måttet att standardiseras efter denna definition.

Redan i de gamla svenska landskapslagarna användes aln som måttenhet. Även det redskap, alnmåttet, med vilket denna längd mättes, kallades aln.
Måttet aln blev senare standardiserat och fortsatte att vara i bruk tills metersystemet infördes 1889. En aln indelades i 2 fot = 4 kvarter = 24 verktum à 24,741 75 mm. 3 alnar var en famn och 18 000 alnar var en svensk gammal mil (10 688 m). Alnen var enligt denna definition 0,593 802 meter lång. Verktum (12 per fot) ändrades till decimaltum, även kallad nytum (10 per fot, med motsvarande ökning i längden av 1 tum, 29,690 4 mm).
Alnmåttet var olika på olika platser, och dess längd ändrades flera gånger. Det äldsta kända alnmått var Rydaholmsalnen (Rijholmsalnen), som var uppsatt på dörren till Rydaholms kyrka i Jönköpings län. Den förstördes dock och ersattes med en ny 1664. Rydaholmsalnen användes redan omkring år 1100 i Skåne som byggnadsaln. Genom kungliga förordningar 1524 och 1582 bestämdes att den skulle gälla för hela Småland. På riksdagen i Norrköping 1604 fick Karl IX i uppdrag att "rätta" alla slags mått, mål och vikt. Det beslutades att det svenska alnmåttet skall vara lika med Rydaholmsalnen och att edsvurna smeder skulle tillsättas i alla städer för att göra alnmåtten.
Karl IX hade redan före 1605 låtit göra en aln efter den gamla Rydaholmsalnen och fästa den på dörren till Stockholms rådhus. Denna aln, som senare kallades Stockholmsalnen och från 1605 påbjöds såsom rikslikare jämte Rydaholmsalnen, var 0,593 4 meter lång. Den nyare Rydaholmsalnen var cirka 1 % längre än Stockholmsalnen. Georg Stiernhielm gav Stockholmsalnen namnet Linea Carolina. Alnens växlande storlek i olika landsdelar åstadkom åtskillig villervalla. Allmogen klagade vid riksdagarna. Nya förordningar utfärdades 1733 och 1737. 1855 blev foten grundmått i stället för alnen. När metersystemet infördes 1889 som ensamt längdmåttsystem, slutade alnen användas i officiella sammanhang.
En svensk aln var lika med 0,946 07 av den danska, norska och preussiska eller rhenländska alnen samt 0,499 7 av den franska alnen (aune, definierades 1742 till 1,188 45 m). En svensk aln på 0,593 802 meter motsvarade 2,632 3 Paris-fot.

Łokieć chełmiński (w poł. XVI w.) 57,62 cm
Łokieć warszawski albo staropolski (w I Rzeczypospolitej i po rozbiorach do 1819 r.) 59,6 cm
Łokieć lwowski albo galicyjski (w Galicji 1787-1857 r.) 59,6 cm
Łokieć krakowski wiek XIII – 64,66 cm; wiek XIV – 62,5 cm; poł. XVI w. – 58,6 cm; 1836-1857 – 59,6 cm
Łokieć wrocławski (na Śląsku do 1816) 57,6 cm
Łokieć nowopolski (w Królestwie Polskim 1819-1849) 57,6 cm
Łokieć gdański 57,8 cm
Za granicą:
Łokieć berliński (w Prusach do 1872) 66,7 cm
Łokieć wiedeński (w Austrii do 1876) 77,9 cm
Łokieć hamburski 57,3 cm
Łokieć lubecki 57,7 cm
Łokieć duński 62,7 cm
Łokieć szwedzki 59,4 cm
Turecki długi łokieć (pik halebi) 70,9 cm