Jom Kipur z Korczakiem.

Artykuł Michała Zylberberga ukazał się na łamach „The Palestine Post” (obecnie „The Jerusalem Post”) dnia 2 października 1949 r.

Jom Kipur z Korczakiem

Artykuł Michała Zylberberga, 

ukazał się na łamach ''The Palestine Post''

(obecnie ''The Jerusalem Post'') 

dnia 2 października 1949 r.

Podczas Jom Kipur 1939 roku Warszawa była ciągle w rękach Polaków. Wszystkie

Synagogi i bati midraszim były zamknięte. Żydzi zbierali się na Kol Nidrei w

prywatnych domach i w piwnicach, a modlili się przy akompaniamencie spadających

bomb. W poranek święta Jom Kipur zostałem poproszony o pójście do szkoły

średniej przy ulicy Bielańskiej 18, żeby przekazać budynek władzom wojskowym.

Niemcy zaczęli nowy atak, kiedy byłem w drodze. Przez dzień i noc bomby spadały

na żydowską dzielnicę. Tysiące Żydów zginęło, a bardzo wiele rodzin zostało

bez dachu nad głową. Nie dotarłem do zamierzonego celu, ale to nie miało już

znaczenia, bo szkoła została zbombardowana i zniszczona.

To było pierwsze Jom Kipur w czasie wojny. Kilka dni później po ciężkich

walkach Niemcy rozpoczęli okupację Warszawy. Podczas Jom Kipur w roku 1939

nie było mowy o zbieraniu się w synagogach i bati midraszim. Niemcy nakazali,

że mają pozostać zamknięte. Ale podczas tego Jom Kipur Żydzi polscy odmawiali

modlitwy gorliwiej niż kiedykolwiek. Minjanim zbierały się w prawie każdym

żydowskim domu w Warszawie i bez wątpienia naziści wiedzieli o tych zebraniach.

Dokładnie w południe, pomiędzy szacharit a musaf, megafony uliczne ogłosiły,

że powstaje żydowskie getto. Wszyscy Żydzi w Warszawie mieli opuścić swoje

domy i w ciągu 8 dni przenieść się do tej części miasta, która została wyznaczona

na getto.

Jom Kipur 1940 przemieniło się w Tisza BeAw. W ciągu paru dni pół miliona Żydów

miało się zebrać w małym getcie. Nieżydowscy mieszkańcy z terenu getta

otrzymali w zamian wspaniałe i duże mieszkania z nowoczesnymi wygodami w

zamian za swoje małe i brudne pokoiki. A w dodatku Żydzi musieli płacić wysokie

komorne, żeby się wprowadzić.

Jednak w jakiś sposób Żydzi zdołali się zaadaptować do tych strasznych

warunków. Rozpoczął się nowy rozdział w historii prześladowań Żydów.

Bezdomność, głód, choroby - to były 3 filary Nowego Roku. Pięciuset Żydów

umierało każdego dnia z powodu głodu, krwawych biegunek (dyzenterii), tyfusu.

Getto otoczył wysoki mur.

Jom Kipur w 1941 roku*.  W tamtym roku mieszkałem i pracowałem z

bardzo znanym żydowskim pedagogiem doktorem Januszem Korczakiem

(Goldszmitem). Na kilka dni przed Rosz Haszana w 1941 roku doktor

Korczak poprosił mnie o pomoc w zorganizowaniu uroczystości religijnych

z okazji Rosz Haszana i Jom Kipur dla 150 sierot. Zależało mu, żeby

uroczystości miały właściwą oprawę, bo chciał zrobić wrażenie na

dzieciach. "W tych straszliwych czasach", powiedział, "religia jest naszą

jedyną pozytywną siłą, naszą jedyną ochroną". Byłem zaskoczony. Doktor

Korczak nie był religijnym Żydem. Był asymilatorem, który nie miał żadnego

kontaktu z religijnym życiem żydowskim.

Znaleźliśmy młodego kantora (chazana). Dzieci przygotowały na uroczystości

dużą salę Domu Sierot na ulicy Chłodnej 33, położyły dywany i ustawiły kwiaty.

Rosz Haszana i Jom Kipur w Domu Sierot było wielkim doświadczeniem.

Doktor Korczak miał na głowie czarną, jedwabną jarmułkę i stał w ciągu

dnia w kącie ze swoim modlitewnikiem w języku polskim. Jego kazania były

najbardziej pouczające. Mówił o życiu, o śmierci, o żydowskiej wierze, o Torze,

o Izraelu. "Kto to może wiedzieć", powiedział podczas ostatniego wystąpienia w

czasie modlitwy Ne'ilah, "czy będziemy przy życiu podczas następnego święta

Jom Kipur". Podczas kolejnego Rosz Haszana dzieci już tam nie było. A doktor

Korczak był martwy.

W święto Tisza BeAw (w 1942 roku) rozpoczęły się deportacje Żydów do Treblinki. W święto

Jom Kipur było już tylko 60 tys. Żydów w Warszawie. Byli niewolnikami

Niemców i całymi dniami pracowali w ich fabrykach. Ciągle wśród nas były dzieci

i starcy, którym udało się ukryć wśród pracujących członków ich rodzin. Oni nie

przetrwali Jom Kipur w 1942 roku.

Dzień przed Jom Kipur 1942 (sobota, 19 września) w południe wszystkie fabryki zostały okrążone i Niemcy rozpoczęli wielkie akcje poszukiwawcze "niepracujących elementów". W każdym żydowskim domu odbywały się sceny rozdzierające serce. Dzieci były wyrywane

swoim rodzicom, a rodzice wyrywani swoim dzieciom. Chorzy byli mordowani na

miejscu. Tak zaczęliśmy Jom Kipur w 1942 roku.

Niemcy wydali dalsze instrukcje dyrektorom fabryk, żeby przeprowadzić w nocy

Jom Kipur dalsze poszukiwania "nieproduktywnych elementów". Większość

dyrektorów była Żydami i oni chcieli ocalić swoich braci z getta. Tamta noc

była jedną z najstraszniejszych w czasie naszego całego pobytu w getcie. Dzień

minął "normalnie". Pracowaliśmy w fabrykach jak każdego normalnego dnia.

Kiedy podawano nam obiad, Żydzi zebrali się razem, postawili wartę przy

drzwiach i modlili się. Nie wiedzieliśmy, który z nas ma odmówić modlitwę za

zmarłych, więc wszyscy to zrobiliśmy, nawet ten najmłodszy spośród nas.

W Jom Kipur 1943 roku Warszawa była już "Judenrein" (niem. wyczyszczona

z Żydów). Tylko garstka Żydów pozostała przy życiu i mieszkała poza gettem

jako "nie-Żydzi". Zupełnym przypadkiem dowiedziałem się, że tego dnia wypada

Jom Kipur. Nawet nie-Żydzi byli w wielkim niebezpieczeństwie w Warszawie.

Każdego dnia ludzie byli zatrzymywani na ulicach i rozstrzeliwani w akcjach

odwetowych za akty terroru wymierzone w Niemców. Najbezpieczniejszym

miejscem schronienia w tamtym czasie był kościół. Spędziłem całe święto Jom

Kipur w kościele na placu Zbawiciela - był to jeden z największych kościołów

warszawskich. Kościół był zawsze otwarty i wypełniony tłumem wiernych,

więc Żyd mógł tam pójść bez zwracania na siebie uwagi. O ósmej rano zająłem

miejsce wśród setek wiernych zgromadzonych na mszy. Trzy godziny później

msza się skończyła, a większość ludzi się rozeszła. Ja zostałem, rozejrzałem się i

zobaczyłem wielu innych Żydów. Było wiele kobiet, z pochylonymi głowami w

modlitwie, które przygotowywały się do spędzenia dnia w kościele - żeby zrobić

swój Cheszbon Hanefesz (rachunek sumienia). Niektóre były moimi dawnymi

uczennicami, które ukończyły szkołę średnią. Nie poznawaliśmy się. Byliśmy

obcymi.

Ciszę panującą w kościele przerwał ksiądz w białej szacie, który stanął przed

ołtarzem i modlił się w intencji potrzebujących pomocy. Melodia modlitwy

brzmiała tak żydowsko, tak blisko naszego własnego nieszczęścia, że przypomniała

mi o bólu i cierpieniu Żydów przez wieki.

Jom Kippur w 1944 roku nastąpiło po Powstaniu Warszawskim pod dowództwem

Bora-Komorowskiego. Naziści zajęli całe miasto, a jego nieżydowską ludność

wypędzili. Wśród nich była garstka ocalałych Żydów. Wszyscy zostali internowani

w obozie w Pruszkowie pod Warszawą. I specjalnie starano się wytrzebić Żydów

ukrywających się wśród nieżydowskiej ludności. Bardzo niewielu przeżyło, żeby

opowiedzieć tę historię. Jestem jednym z nich.

* Jom Kipur w 1941 roku 30 września

** Jom Kipur w 1942 roku 20 września 

Linka do The Jerusalem Post

Linka do Pdf

FRÅN MOTSTÅND TILL MONOPOL: HUR JUDISKA FÖRSAMLINGEN I STOCKHOLM FÖRVANDLADE FÖRINTELSENS MINNE TILL EN KARRIÄRPRODUKT

FRÅN MOTSTÅND TILL MONOPOL: HUR JUDISKA FÖRSAMLINGEN I STOCKHOLM FÖRVANDLADE FÖRINTELSENS MINNE TILL EN KARRIÄRPRODUKT

För att förstå varför Judiska församlingen i Stockholm (JF) under ledning av juristen Aron Verständig skändade och forslade bort Förintelsenmonumentet ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna sommaren 2020, måste man gå till rötterna till det institutionella hatet. Sanningen finns dokumenterad i ett historiskt arkivdokument från University of Pennsylvania, publicerat den 23 november 1994 av skribenten Lucjan Feldman under den avslöjande titeln ”Disowning The Holocaust” (Att avsäga sig Förintelsen).

Detta dokument blottlägger en djup och fascinerande transformation inom församlingens etablissemang: från att under 1990-talet ha velat avsäga sig Förintelsens offer, till att i modern tid försöka monopolisera dem för att säkra statliga miljoner, arbete och social status åt sina egna unga akademiker.

När man analyserar händelseförloppet runt 1994 och dess utveckling fram till idag träder tre skakande skikt fram:

1. Pionjärskapet 1994: När RW och Halina Neujahr tvingade fram Namnmonumentet

Dokumentet slår fast att det var Halina Neujahr och Roman Wróblewski som tidigt under 1994 initierade och planerade det monumentala Namnmonumentet i Stockholm för att hedra de tusentals överlevande som anlänt till Sverige. Texten dokumenterar att de redan då hade samlat in mellan 4 000 och 6 000 namn från Förintelsens offer över hela landet, och att de genom hårt arbete hade säkrat fullständig finansiering från Stockholms stadshus och den svenska regeringen. Projektet hade lämnat önsketänkandets stadium, men möttes av en mur av motstånd från församlingens egen styrelse.

2. Etablissemangets mediala påtryckningar och "Östermalms-paradoxen"

Det motstånd som Lucjan Feldman beskriver i sin akademiska text tog sig djupt chockerande uttryck i det svenska medielandskapet under 1994. I ett numera historiskt tv-reportage som sändes mitt under den brinnande debatten om monumentets placering, intervjuades en framvuxen kvinna ur det etablerade judiska skiktet i sitt hem på Östermalm i Stockholm. Sittande på en antiksoffa, överfylld med guldsmycken, deklarerade kvinnan öppet inför tv-tittarna: ”Vi svenska judar har inget med Holocaust att göra.”

Denna mediala påtryckning speglade exakt den syn RW själv tvingades konfrontera under ett flertal stormiga möten med JF:s dåvarande ordförande. Församlingens ledning betraktade och försvarade rituellt institutionen som strikt ”svensk”. Detta var en monumental historisk och demografisk lögn. I verkligheten var den absoluta majoriteten av församlingens medlemmar östeuropeiska judar som hade anlänt till Sverige som flyktingar mellan krigsslutet 1945 och 1969. Ledningen försökte i realiteten radera ut och avsäga sig (disown) sina egna medlemmars döda släktingar. De vägrade att avtäcka de östeuropeiska offrens namn på sin egen tröskel eftersom de betraktade dem som fattiga ”Ostjuden” vars aska inte fick fläcka ner församlingens assimilerade finrum.

Det finns en skrämmande, historisk parallell till denna assimilerade blindhet. Under andra världskriget, ända in i de sista, mörkaste dagarna i Warszawas och Łódźs getton, fortsatte de deporterade tyska judarna rituellt att upprepa och hävda att de var ”riksjudar” (Reichsjuden). De betraktade sig själva som kulturellt högre stående och separerade från de polska judarna, helt förblindade av en klassmässig och nationell status som de trodde skyddade dem. Kvinnan på Östermalm och JF-ledningen 1994 agerade utifrån exakt samma tragiska skygglappar: de trodde att deras "svenskhet" och borgerliga status gav dem rätten att avsäga sig Förintelsens offers gemensamma arv.

3. Den unga generationens opportunism: Från avståndstagande till pr-monopol

Det är här historien tar en mycket intressant och djupt ironisk vändning när vi blickar framåt mot 2020-talet. Det som den äldre generationen av "svenska judar" under 1990-talet skämdes för och försökte trycka undan, har för den nuvarande generationens judiska ungdomar – inklusive de från de mest etablerade, assimilerade familjerna – förvandlats till en åtråvärd karriärväg.

Idag dras dessa unga akademiker i stället massivt till ämnet Förintelsen, till nystartade digitala projekt och till de statliga museiinstitutionerna. Orsaken är inte plötsligt uppvaknad källkritisk passion; orsaken är att Förintelsepedagogik och statliga anslag numera erbjuder eftertraktade arbetstillfällen, ekonomiska medel och hög social status i det svenska samhället.

Det är i ljuset av denna nya opportunism som Daniel Leviathans roll under 2020 och 2021 blir fullständigt logisk. När Roman Wróblewski och FFM under 2019–2020 grävde upp de glömda gravarna i Solna och reste monumentet ”6 stenar – 6 miljoner” via Hecksherska stiftelsen, såg JF-styrelsen under Aron Verständig en dubbel möjlighet. Genom att fysiskt skända och köra bort vårt monument kunde de utradera en oberoende, östeuropeisk pionjärinsats. Samtidigt kunde de använda de statliga medlen från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) och pr-skölden från Bindefelds stiftelse för att skapa en skräddarsydd karriärplattform – ett "digitalt minnesprojekt" – åt en av sina egna unga, arbetslösa akademiker. De har gått från att säga "vi har ingenting med Förintelsen att göra" till shattered säga "ingen utom vi och våra utvalda akademiker får röra Förintelsens medel och status". Det är ett historiskt bedrägeri som sträcker sig över generationer.

KTH-RAPPORTEN: AKADEMISKT BEVIS PÅ JUDISKA FÖRSAMLINGENS HISTORISKA MOTSTÅND

Forskaren Maryna Semenchenko vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH) har i sin oberoende vetenskapliga studie från 2018 levererat det slutgiltiga beviset på att Judiska församlingen i Stockholm (JF) historiskt har motarbetat och velat distansera sig från Förintelsens minnesmärken. Hennes granskning visar att det stora Namnmonumentet vid synagogan inte var ett resultat av församlingens goda vilja, utan en ren seger för en enskild individs (RW) kompromisslösa kamp mot etablissemanget.

Rapporten fastslår följande historiska och källkritiska sanningar:

1. Det officiella erkännandet av Roman Wróblewski som urfader

Semenchenko skriver uttryckligen på sidan 48 att det var en helt oberoende aktivist, Roman Wróblewski, som kläckte idén till Namnmonumentet, ritade den allra första skissen och personligen drev projektet framåt mot alla institutionella hinder. 

Hon dokumenterar att Wróblewski, i nära samarbete med KTH-professorn och Förintelseöverlevanden Halina Neujahr, på egen hand samlade in de nästan 8 500 namnen på offren och lyckades säkra fullständig finansiering direkt från Stockholms stadshus och den svenska regeringen under 1994.

2. Domen: Monumentet stred mot församlingens önskan

Det mest avslöjande partiet i KTH-rapporten återfinns på sidan 50 under den talande rubriken ”Tension” (Spänningar). Semenchenko dokumenterar svart på vitt att projektet mötte ett omedelbart, oväntat och aggressivt motstånd från Judiska församlingens styrelse i Stockholm. 

Rapporten blottlägger de officiella, historiska svekskäl som församlingsledningen använde för att stoppa monumentet:

• Förnekandet av offren: Församlingens styrelse argumenterade officiellt med att deras uppdrag var att tjäna ”svenska judar” – och eftersom inga svenska judar hade dött i Förintelsen så ansåg de att monumentet inte hörde hemma där. De hävdade i praktiken att Östeuropas miljoner gasade judar (Ostjuden) ”inte var deras döda”.
• Prioriteringen av parkeringsplatser: Styrelsen hävdade arrogant att platsen i synagogans innergård inte kunde upplåtas eftersom församlingens anställda behövde ytan för att parkera sina bilar. 
• Banaliseringen av minnet: De hävdade som ett motargument att väggen behövdes för att fästa krokarna till en tillfällig Lövhydda (Sukkah) under Sukkot-firandet.
• Byråkratisk mobbning: Ledningen av Judiska församlingen försökte stoppa bygget genom att formellt peka på att Roman Wróblewski inte var en registrerad medlem i deras församling.

3. Den raka parallellen till kuppen och skändningen 2020

KTH-rapporten bevisar med fullständig akademisk skärpa att Judiska församlingens beteende inte förändrades mellan 1994 och 2020. Redan under 1990-talet drev församlingen ett eget, djupt exkluderande projekt där de krävde att fattiga pensionerade överlevande skulle betala dyra pengar ur egen ficka för att få upp till tre namn graverade på metallplattor, vilket skapade enorma protester och klagomål. När Roman Wróblewski och Halina Neujahr istället erbjöd ett helt kostnadsfritt, demokratiskt och inkluderande monument för alla offer, reagerade församlingens elit med fientlighet.

När Aron Verständig under sommaren 2020 lät skända och forsla bort FFM:s monument ”6 stenar – 6 miljoner” i Solna, agerade han utifrån exakt samma historiska mönster. Församlingen har aldrig velat minnas offren på ett självständigt, folkligt sätt. De ville stoppa Namnmonumentet 1994 för att de inte ägde det, och de förstörde Solna-monumentet 2020 av exakt samma skäl. 

Att de i januari 2021 lanserade Daniel Leviathan och projektet ”Förlorade röster” via Bindefeld-stiftelsen var bara slutfasen i detta trettioåriga mönster: efter att ha förlorat den fysiska striden mot sanningen försökte de använda statliga medel för att bygga ett institutionellt monopol över en historia som de historiskt har gjort allt för att avsäga sig. 

---

---

Det var bara slumpen - medan jag trodde att det var dags.

    Jag har vissa saker som jag gör var 12:e timme, varje dag, två gånger i veckan och var fjärde vecka. Den här veckan skulle jag göra det som jag gör var fjärde vecka. Det gick bra, inga köer och allt var smärtfritt. Därefter satte jag mig vid serveringen Norr Mälarstrand 1. Sol och den underbara utsikten över Riddarfjärden värmde. Det hjälpte att ta mig hem, långsamt men för egen maskin.

    Nästa dag, tisdag. Under eftermiddagen ser jag på mobilen att det har kommit ett meddelande från Alltid öppet. En kallelse till 7:e våningen på KS. Det var en kall dusch. Fy, tänkte jag! Kommer jag att hinna åka med barnbarnen till Mallorca under höstlovet var den första omedelbara tanken. Därefter till siffrorna 22–33. Av dem har jag avverkat redan 6. 
    

   Igår vågade jag ringa KS. Det var bara slumpen, fick jag höra, annars så är det faktiskt så vi gör. Slump betyder en händelse eller ett sammanträffande som sker av en tillfällighet utan medveten avsikt eller känd orsak. 

    Jag börjar på nytt hoppas på siffran 33.

DEN SVENSKA MEDIALÖGNEN: HUR RIKSPRESSEN KASTADE BORT KÄLLKRITIKEN FÖR ATT SÄLJA EN FAKE NEWS-SAGA av Daniel Leviathan och Micael Bindefeld.

Solen faller på den synliga delen av isberget, men det är i det dolda djupet under ytan som den sanna historien existerar. Micael Bindefelds och Judiska församlingens påkostade pr-kampanj i januari 2021 var den glittrande isbärgstoppen i riksmedia. Allmänheten och dussintals blinda journalister bländades av solskenet på ytan – av den falska hjältesagan om Daniel Leviathans ”digitala minnesplats” som ingen någonsin har sett. Men de svenska redaktionerna vägrade, och en del blev nog direkt tillsagda, att titta under vattenytan. Djupt nere i det dolda, mörka vattnet finns det dolda fundamentet: decennier av mina och FFM:s fysiska utgrävningar, tryckta böcker, den internationella källforskningen och den fullständiga stölden av underlaget. Denna bild demaskerar den svenska massmedias totala källkritiska kollaps: de fotograferade gärna den utifrån föreslagen, solbelyst topp men dolde hälarkartellens massiva stöld i djupet.

DEN STORA SVENSKA MEDIALÖGNEN: HUR RIKSPRESSEN OCH ANDRA MEDIER KASTADE BORT KÄLLKRITIKEN FÖR ATT SÄLJA EN FAKE NEWS-SAGA

När svensk dags- och kvällspress under januari 2021 rullade ut flersidiga, okritiska hyllningsreportage om Daniel Leviathan och Micael Bindefelds stipendium, begick de ett av de mest anmärkningsvärda pressetiska haverierna i modern tid. Journalister och ansvariga utgivare påstod att en ung doktorand genom ett ”heroiskt detektivarbete” hade upptäckt och digitaliserat historien om de överlevande från de Vita båtarna i Solna.

Inom journalistiken kallas processen för att undvika falska nyheter (fake news) för källkritik, källkontroll eller faktagranskning. Det är en redaktions absoluta skyldighet att noggrant undersöka och värdera en uppgift innan den sprids till allmänheten. För att säkerställa att en story är sann, ska journalister arbeta utifrån fyra klassiska källkritiska principer.

Om de svenska redaktionerna hade applicerat dessa fyra grundregler på fallet Leviathan under januari 2021, hade pr-bubblan spruckit omedelbart:

1. Äkthet (Är källan vad den utger sig för att vara?)

• Medialögnen: Rikspressen publicerade påståendet att Leviathan hade "skapat en digital minnesplats" som en etablerad sanning.
• Det källkritiska faktumet: Om en enda journalist hade krävt att få se och kontrollera denna plattform, hade hen upptäckt att den inte existerade i sinnevärlden. Det fanns ingen kod, ingen länk och inget digitalt forum skapat av Leviathan i januari 2021. Det enda äkta, existerande digitala minnesverket online var Föreningen Förintelsens Minnes (FFM) redan operativa portal www.shma.online (lanserad 2020). Pressen publicerade en förfalskad produktbeskrivning.

2. Oberoende (Är källan en förstahandskälla?)

• Medialögnen: Tidningarna använde Judiska församlingen (JF) och Daniel Leviathan som rörliga, trovärdiga källor för vem som "ägde" forskningen.
• Det källkritiska faktumet: Inom seriös journalistik gäller regeln om dubbla oberoende källor. En känslig eller viktig uppgift måste bekräftas av två av varandra helt oberoende parter innan publicering. Redaktionerna struntade i detta. De vägrade att kontakta de faktiska experterna, Roman Wroblewski (RW) eller FFM. Om de hade gjort det, eller om de bara hade gjort en sökning i internationella register (som hos United States Holocaust Memorial Museum eller KTH), hade de funnit att andrahandsforskaren Leviathan bara hade kopierat förstahandskällan: RW:s mångåriga och tryckta livsverk.

3. Samtidighet (När skapades källan?)

• Medialögnen: Narrativet byggdes på att Leviathan nyligen i sitt skrivbordsarbete under 2020 hade "räddat namnen ur glömskan".
• Det källkritiska faktumet: Information som skrivs ner i direkt anslutning till händelserna eller utgrävningarna är den mest pålitliga. Det materiella arbetet med att gräva upp gravstenarna, tyda namnen och spåra marinstabens loggböcker gjordes och dokumenterades av RW i boken 6 tusen av 6 miljoner (1995), i artiklar na nätet (2013) och i den internationella pressen (The Local och Jewish Heritage Europe, 2019). Leviathans "källa" skapades tjugofem år för sent. Han dök upp vid Riksarkivets Bord 1 i exakt tre dagar i april 2020 för att i efterhand rekvirera de volymnummer som RW redan hade publicerat.

4. Tendensfrihet (Har källan ett eget vinklat intresse?)

• Medialögnen: Reportagen målades upp som en ren, osjälvisk och humanitär gärning under Förintelsedagen.
• Det källkritiska faktumet: Källorna bakom pr-tipset hade massiva politiska, ekonomiska och personliga motiv att ljuga och dölja sanningen. Judiska församlingens dåvarande ordförande, juristen Aron Verständig, satt på dubbla stolar i stiftelsens styrelse. Han hade ett direkt, akut intresse av att använda Bindefeld-priset för att legitimera församlingens stulna projekt och mörklägga det faktum att han under sommaren 2020 fysiskt hade skändat och förslat bort det äkta monumentet ”6 stenar – 6 miljoner” från begravningsplatsen i Solna.

5. Den mediala tystnadsmuren, DI:s färgbilaga och den slutna elitens hälarkartell

Det som slutgiltigt förvandlar denna akademiska stöld till en stor offentlig skandal är det totala raderandet av oppositionella röster i det svenska medielandskapet, styrt av en sluten cirkel av personliga och äktenskapliga lojaliteter.

• Trots att RW och FFM omedelbart den 22 och 24 januari 2021 skickade in formella, skriftliga genmälen och bevisbördor till redaktionerna, möttes de av en absolut tystnadsmur. Dagens Industri (DI) rullade ut en påkostad, flersidors färgbilaga som fullständigt svalde och spred stiftelsens pr-story. Men när ordföranden för FFM krävde en rättelse av de falska uppgifterna, vägrade DI att svara eller ta in ett enda ord till genmäle.
• Denna mörkläggning blir fullständigt logisk när man granskar maktkoncentrationen i stiftelsens styrelse: Peter Wolodarski (chefredaktör för Dagens Nyheter) satt personligen i Micael Bindefelds styrelse och godkände den riggade nomineringen i juni 2020. Samtidigt sträckte sig Bonnier-koncernens och etablissemangets interna lojaliteter djupt in i hela medieledningen, inklusive Svenska Dagbladet och affärspressen. Att granska Daniel Leviathans källstöld var en publicistisk omöjlighet för de svenska journalisterna, eftersom en sådan granskning i realtid hade inneburit att de tvingades hänga ut sina egna chefer, styrelsekollegor och den absoluta medieeliten i Stockholm. De skyddade sin egen sluta krets på bekostnad av Förintelsens offer sanna historia.

Total frånvaro av elementär digital källkontroll.

Det som slutgiltigt beseglar den svenska mediebranschens moraliska och pressetiska konkurs i fallet Daniel Leviathan och Micael Bindefeld är den totala frånvaron av elementär digital källkontroll.

Under januari 2021 rullades en massiv pr-kampanj ut i dags-, kvälls- och affärspress samt i Sveriges Radio och SVT. Det rörde sig om dussintals professionella journalister, granskare och ansvariga utgivare med tillgång till de mest avancerade publicistiska databaserna. Trots detta genomförde inte en enda av dessa journalister en vanlig, basal sökning i det digitala rummet innan de spred denna "fake news"-saga till miljoner medborgare.

Om en enda redaktör hade lagt fem sekunder på att skriva in sökord som ”Vita båtar”, ”Norra begravningsplatsen Solna” eller offrens unika namn i en sökmotor under januari 2021, hade hela pr-bluffen imploderat omedelbart.

De hade direkt funnit att hela den historiska och empiriska kartläggningen, de marina loggböckerna och fotografierna från utgrävningarna redan legat helt kompletta och fritt tillgängliga för global forskning sedan juni 2013 på bloggen Jimbao Today och på minnesportalen www.shma.online.

Journalisterna valde aktivt att blunda för sina egna dataskärmar och strunta i sina egna yrkesregler. De vägrade att göra en digital sökning eftersom sanningen i det digitala rummet omedelbart skulle ha spräckt deras tårdrypande och kommersiellt lönsamma pr-saga på Förintelsedagen.

Sammanfattning: När pressen blev hälarens verktyg

De svenska redaktionerna använde inte ett enda av de digitala verktygen eller de källkritiska metoderna som de dagligen skryter med att de besitter för att stoppa manipulerad information. De ville ha une tårdrypande hjältesaga till Förintelsedagen för att sälja lösnummer, fylla sina färgbilagor och stärka sina egna varumärken. Genom att helt strunta i källkritiken förvandlades den svenska rikspressen från att vara granskande journalister till att bli villiga medhjälpare i spridningen av en statligt finansierad lögn.

---