Today, Jim bao Today officially passed 3 million hits! 🌟

 Today, Jim bao Today officially passed 3 million hits! 🌟

This milestone feels even more special because this November marks the blog’s 20th anniversary. I published my very first post back in November 2006. Over the last two decades, this space has become a living archive: I have written more than 4,000 articles and stories, all documented with thousands of photographs and historical records. A deeply meaningful portion of this journey has been dedicated to preserving the legacy of Janusz Korczak. Thank you to every single reader who has clicked, read, and shared this 20-year journey with me. Three million thank yous!

 

Sacrum Profanum - Modernizacja pomnika Korczaka i dzieci - Zrównani z ziemią!

Symboliczny grób Starego Doktora oraz 239 dzieci z Domu Sierot. Od prawej wieloletni wychowawca w Domu Sierot (1930-1942), Pan Misza (Wasserman Wróblewski i jego żona która była świadkiem marszu Korczaka, dzieci i personelu na ul. Zamenhofa, dnia 5 sierpnia 1942 roku.

Symboliczny grób Starego Doktora oraz 239 dzieci z Domu Sierot. Po lewej stronie stoi wieloletni wychowawca w Domu Sierot (1930-1942), Pan Misza (Wasserman Wróblewski), jedyny wychowawca, który przeżył deportację Domu Sierot dnia 5 sierpnia 1942 roku.

Fotografia z ABC Warszawy i Mazowsza

Fotografia z ABC Warszawy i Mazowsza

Sacrum Profanum - Zrównani z ziemią. 

Jak bezmyślna przebudowa zniszczyła symboliczny grób Janusza Korczaka.

Często wydaje nam się, że cokół pomnika to tylko techniczny „stołek” – zbędny element konstrukcyjny, który można bezkarnie usunąć lub zmodyfikować w imię „nowoczesnego porządkowania przestrzeni”. To dramatyczny błąd. Cokół to integralna część samego dzieła sztuki. 

Rzeźbiarze od początku projektują figurę i jej rozmiary w ścisłej relacji do wysokości i wyglądu bazy. Gdy ta symbioza zostaje przerwana, dochodzi do artystycznego i historycznego barbarzyństwa.

Właśnie taki los spotkał jeden z najbardziej przejmujących i ekspresyjnych monumentów w Warszawie – pomnik Janusza Korczaka i dzieci na Cmentarzu Żydowskim przy ul. Okopowej (kwatera 72), autorstwa Mirosława Smorczewskiego z 1982 roku.

Niedawno zdemontowano cokół tej rzeźby. Monument, traktowany od dekad jako symboliczny grób Starego Doktora oraz 239 bezbronnych dzieci z Domu Sierot, został brutalnie odarty ze swojej tożsamości. Rzeźbę postawiono bezpośrednio na brukowcach, które dodatkowo zasypano ostrym, technicznym żwirem – takim, jakim zimą posypuje się zaśnieżone chodniki.

Rozbicie granicy między Sacrum a Profanum

Wprowadzone do nauki przez Mirceę Eliadego pojęcia sacrum (świętość) i profanum (codzienność) idealnie tłumaczą sens istnienia cokołu w architekturze cmentarnej.

• Sacrum to w tym miejscu nietykalna sfera pamięci o męczeństwie i Zagładzie. Cokół pełnił funkcję ołtarza pamięci – fizycznie wynosił ofiary ponad grunt, budując barierę szacunku i moralnego dystansu. Mówił przechodniowi: „Zatrzymaj się, to nie jest zwykłe miejsce”.
• Profanum to strefa potocznego, miejskiego życia – bruk, po którym depczemy, i drogowe kruszywo.

Likwidując cokół, sprowadzono pamięć o Korczaku i dzieciach do sfery profanum. Zrównano symboliczny grobowiec z poziomem alejek, po których chodzą zwiedzający, odzierając to święte miejsce z należnej mu godności.

Destrukcja proporcji i karłowacenie postaci

Rzeźby pomnikowe projektuje się z uwzględnieniem skrótów perspektywicznych – widz ma patrzeć na nie z dołu, co nadaje im monumentalny tragizm i dostojeństwo. Obniżenie monumentu Smorczewskiego zrujnowało tę optykę. Postać Janusza Korczaka, która miała górować nad dziećmi i osłaniać je swoim autorytetem, drastycznie zmalała w oczach widza. Z kolei figury dzieci, odcięte u dołu przez pryzmę technicznego żwiru, straciły swoje sylwetki. Wyglądają teraz nienaturalnie, niczym małe pingwinki z wystającymi łapkami. Zamiast potężnego wyrazu dramatycznego marszu na Umschlagplatz, otrzymaliśmy postacie przysadziste, stłamszone i optycznie zniekształcone.

"Modernizacja" to jawne łamanie prawa autorskiego (Copyright)

To nie jest tylko kwestia estetyki – to sprawa bezprawia. Zgodnie z ustawą o prawie autorskim i prawach pokrewnych, twórcy dzieła (lub jego spadkobiercy) przysługują niezbywalne autorskie prawa osobiste, w tym prawo do nienaruszalności treści i formy utworu oraz jego rzetelnego wykorzystania (tzw. prawo do integralności dzieła). Mirosław Smorczewski zaprojektował pomnik jako spójną całość przestrzenną. Usunięcie bazy i drastyczna zmiana sposobu posadowienia rzeźby bez zgody dysponentów praw autorskich to ewidentne złamanie prawa i zniekształcenie intencji autora.

---

Lekcja szacunku z Borzęciczek. Można inaczej?

Że zmiana ta niszczy intencję rzeźbiarza, udowadnia niezwykła historia z Wielkopolski. Kiedy w 2002 roku na Okopowej wymieniano oryginalną rzeźbę ze sztucznej żywicy na odlew z brązu (pierwotny materiał niszczał od zniczy), oryginalny model trafił do Specjalnego Ośrodka Szkolno-Wychowawczego im. Janusza Korczaka w Borzęciczkach, mieszczącego się w XIX-wiecznym pałacu.

Wychowankowie i dyrekcja tamtejszego ośrodka podeszli do tematu z najwyższym pietyzmem. Aby zachować odpowiednie kontury, proporcje i przede wszystkim intencję rzeźbiarza, postawiono tam rzeźbę na cokole o dokładnie takich samych wymiarach, jakie pierwotnie zastosowano w Warszawie.

W tej małej wielkopolskiej miejscowości zrozumiano, że bez odpowiedniej bazy dzieło sztuki traci sens. Tymczasem w stolicy, na jednym z najważniejszych cmentarzy w Polsce, ten sam fundamentalny element został bezmyślnie zlikwidowany.

---

Podsumowanie

Zastąpienie czystej formy architektonicznej technicznym szarym żwirem – kojarzącym się z niedbałością, tymczasowością i placem budowy – to potworne lekceważenie historii. Tradycja żydowska nakazuje kłaść na grobach drobne, przynoszone z szacunkiem naturalne kamyki. Zasypanie otoczenia pomnika masowym, drogowym kruszywem to zaprzeczenie tego rytuału. 

To, co wydarzyło się na Okopowej, to podręcznikowy przykład urzędniczej lub wykonawczej bezmyślności, która w imię rzekomej „modernizacji” niszczy fundamenty – zarówno te materialne, jak i emocjonalne – naszej narodowej i ludzkiej pamięci. Borzęciczki pokazały, jak dbać o pamięć i sztukę. Warszawa powinna wziąć z nich przykład i natychmiast przywrócić cokół na Okopowej.

---

EXODUS x 2

Korczakowskie WRAŻENIA - Akademia cierpliwości.

Korczakowskie  W R A Ż E N I A

Paryski manifest Pana Miszy, (Wassermana Wróblewskiego) - Niezłomność propagowania Janusza Korczaka - Jak powstała IKA?

Spotkanie UNESCO w Paryżu w 1975 roku po zamknięciu w Warszawie Komitetu Korczakowskiego w 1968 roku. M.in, dyskusja na temat siedziby nowego międzynarodowego Komitetu Korczakowskiego.

---

Salusia 6 år född under kriget - det senaste barnet vars liv jag undersökte i barngruppen från Bergen-Belsen som kom till Sverige sista dagen av UNRRA Vita Båt-aktionen..

Salas handlingar från Lübeck.

1939. Sala tillhör den gruppen barn som var först tillsammans med föräldrar eller släkt i Piotrków Trybunalski getto. Det första gettot i Europa. Hennes far Wolf mördades 1940 av tyskarna i Piotrków. Då tog hennes mor och morbror Abram Bogdanski tillsammans hand om henne fram till slutet av 1944. Då försvann hennes mor som deporterades till tvångsarbete i amunitionsfabriken i Skarzyski Kamienna. Därefter försvann även morbror, precis som hennes mamma inte återvände från arbetet. försvann. Sala togs hand av makar Najkron som båda bodde i och arbetade i trävarufabriken Bugaj,i stadens utkanter. Fabriken var ett arbetsläger. När fronten närmade sig i slutet av 1944 sändes alla jidiska anställda där med barn i boskapsvagnar till koncentrationsläger. Kvinnor till Ravensbrück och män till Buchenwald.

Sala kom till Sverige tillsammans med gruppen Kinderheim-barn som befriades i april 1945 i Bergen-Belsen. Hon återförenades med sin mor Rózia som kom till Sverige 1946.

Piotrków hade före kriget drygt 10 000 judar. När gettot bildades där trängdes över 25 000 judar. Under deportationen till Treblinka, som började i oktober 1942, har gettot tömts på 22 000 judar. Det var de kvarvarande judarna efter den stora deportationen i oktober 1942 som arbetade i fabriker som var viktiga för den tyska industrin. Barn till dem som arbetade fick stanna hos dem, och de äldre barnen arbetade som hjälparbetare.
Under den stora deportationen i december skickades familjerna till lägren i Ravensbrück och Buchenwald. Kvinnorna huvudsakligen med döttrarna till Ravensbrück och männen med söner till Buchenwald. Familien Najkron* blev delad. Kvinnan Gittla Najkron deporterades till Ravensbrück medan mannen, Chaim Najkron, deporterades till Buchenwald.

Chaim Najkron överlevde Förintelsen. Hans två tonåriga döttrar deporterades under "Aktionen" i Piotrków och mördades i Treblinka. Hans fru Gitla dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Här är transportlistan för fångarna från Piotrków till KL Buchenwald där bland de deporterade finns Chaim Najkron. Med på listan finns flera barn, fast deras ålder har inte markerats som på listorna av kvinnor som deporterats till KL Ravensbrück.

Chaim Najkron överlevde Förintelsen. Hans två tonåriga döttrar mördades i Treblinka. Hans fru Gitla dog i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Chaim var från 1939 i gettot i Piotrków Trybunalski, Buchenwald och Schlieben (Tyskland) samt Theresienstadt, där han befriades i maj 1945. Efter kriget bodde han bl.a. i München. På bilden är den övre delen av hans registreringskort från KL Buchenwald där han uppgav att han hade 2 barn (Kinder: 2 ). Troligen då de mördades i Treblinka har information om barnen strukits.

När lägren, bl.a. Ravensbrück, evakuerades i början av 1945 kom flertalet kvinnor och barn till Bergen-Belsen. Få överlevde där. Det är de överlevande som jag oftast skriver om, bl.a. om 30 barn från Piotrkóws getto, medan under sommaren 1942 fanns det kanske 8–10 000 barn i Piotrkóws getto. De mördades i Treblinka. Precis som under den "Stora aktionen" under sommaren 1942 i Warszawa gjorde tyskarna inga listor över de deporterade. I samma stund som boskapsvagnarnas dörrar stängdes i Piotrków blev de namnlösa. I Treblinka gjorde man inga listor över de ankomna. De blev gasade, samma dag, direkt efter ankomsten. Så blev fallet med nästan 1 miljon judar. Det finns huvudsakligen en dokumentation från Deutsche Reichsbahn (DR), de tyska järnvägarna, som var en viktig del i Förintelsens statistik. En mindre del av dem har man hittat efter kriget. Genom det får man veta att dagligen ankom tåg, en eller två med 6-8 tusen offer till utrotningslägret Treblinka. Tågen återvände tomma, även det står det i de tyska fraktsedlarna. Det faktum är oerhört viktigt att påpeka. Det är också viktigt att ta fram deras namn. Efter kriget, bland de överlevande polska judarna fanns det ingen tvekan om att de som deporterades till Treblinka skulle betraktas som döda. Sannolikheten att överleva var mindre än 1/10%. Så var det med mina morföräldrar och deras släkt och med Janusz Korczak och 239 barn från hans barnhem.

De får vi aldrig glömma när vi skriver eller läser om de 30 som räddades mirakulöst, vars namn vi känner. De andra, över 20 000, representeras av en minnessten "Piotrków Trybunalski" i Treblinka.

I Bergen-Belsen var de i en stor barack där hälften var polska judar och hälften zigenare. De låg på golvet där. Sala berättade: Tant (Ciocia) Gittla Najkron blev sjuk och dog dagen innan befrielsen, den 14 april 1945. Hon blev en i de stora högarna av kroppar.


Därefter kom engelsmännen, befrielsen. Därefter flyttades barn och ungdomar till ett stort hus (Round house). Det kom en dag en kommission (ryska judiska män som sökte föräldrlösa barn som valde barnen till nytt…liv). Sala gömde sig och stannade i BB. Så kom en varm sommar. Barnen flyttades till andra ställen (Dorka Rubinowicz, Iwa och en annan Sala). På Bergen-Belsen-sjukhuset hittades Sala av hennes farbror Abram. Han fick inte följa med sin systerdotter till Sverige. (Salas intervievare, rätt så obildad, frågade gång på gång om det var vita bussar Sala kom med.) Detta trots att sista Vita bussen rullade in till Sverige i april och Sala kom i slutet av juli). I Sverige fick de sova på papperslakan. Hon kom till barnhem/ställe Celsiusgatan 1 i Malmö. Där fick hon veta att hennes mamma, Rózia, överlevde och kommer snart till Sverige.


Kanske borde jag avsluta historien om Sala här. Men i hennes berättelse fanns information om att makarna Najkrons två tonåriga döttrar har fängslats och deporterats till Treblinka och tidsmässigt så har det skett strax innan de tog hand om Sala. Jag bestämde mig för att hitta deras namn. De skulle adderas till den lista som man försöker sammanställa i Polen. Förutom det som jag beskrev ovan, att det inte fanns några deportations- eller ankomstlistor till dödslägren, var faktum att hela familjer förintades, att det inte fanns någon överlevande som skulle minnas och förmedla deras namn.


Sökning efter familjen Najkron var svår. Det var bara fadern i familjen som var överlevande. Det var faktisk i hans uppgift i en Minnesbok på yiddish där det fanns namn på hans döttrar, Chana och Chawa. Där fanns även en berättelse om hans fru Gitla som räddade livet på Sala.

Guta (Gitla) med sina döttrar Chana och Chaja.

T.N.Z.B.H. (Må hennes själ vara inbunden i livets knippe)
Chaim-Benjamin Nejkrong

GUTA NAJKRON

Guta Najkron, hustru till Chaim-Benjamin Najkron, föddes år 1897 i Warszawa. Hon var dotter till Meir Danziger, en av grundarna av textilfabriken ”Lodzia” i Eretz Israel. Trots sitt rika, aristokratiska ursprung och sin härkomst från framstående familjer, ägnade Gute Nejkrong sig helt åt samhällelig och filantropisk verksamhet bland de breda massorna i staden. Hon var mycket aktiv i kommittén för ”Keren Kajemet” (Judiska nationalfonden), i ”Scholem Aleichem”-biblioteket och i nästan alla sociala föreningar och institutioner.

Guta Najkron grundade den sionistiska kvinnoorganisationen ”WIZO”, men motsatte sig kategoriskt att sitta i dess styrelse. Denna inställning av blygsamhet och återhållsamhet åtföljde alltid hennes arbete och livsstil. Utöver sin verksamhet inom ramen för officiella föreningar och institutioner utförde hon ett mycket viktigt arbete i hemlighet och anonymitet. Hon delade ut challah (sabbatbröd) till fattiga inför sabbaten, ordnade mediciner till dem, skickade kläder och skor, och stöttade dem ibland med ett lån eller kontanter. Endast ett fåtal personer i staden kände till dessa hemliga kontakter mellan den givmilda kvinnan och fattigdomen...

Sitt sista, storslagna och ärofulla kapitel skrev Guta Najkron under de mörka dagarna av Förintelsen. När hon befann sig i koncentrationslägret Piotrków Trybunalski, tog hon hand om alla olyckliga judiska föräldralösa barn som en mor tar hand om sina egna barn, vilka hade förlorat sina föräldrar där. Under hela denna tid gömde hon en 5-årig flicka vid sin sida – Ala Paszenowska, en knubbig liten föräldralös flicka – och vid mer än ett tillfälle skyddade hon detta barn med sin egen kropp närhelst speciella aktioner riktade mot barn (så kallade barnselektioner) genomfördes i lägret.

Guta Najkron dog av hunger och ren utmattning i koncentrationslägret Bergen-Belsen, under den allra sista natten före dess befrielse...

H.B. (Makens initialer Haim Benjamin)

Denna återfunna text bär på en helt unik och gripande fortsättning. Den lilla flickan som nämns i dokumentet – Sala, som Guta (Gitla) Najkron räddade livet på genom att bokstavligen skärma av henne med sin egen kropp under selektionerna i Piotrków och i lägren Ravensbrück och Bergen-Belsen – överlevde krigets fasor. Efter befrielsen kom hon till tryggheten i Sverige, där hon byggde upp ett nytt liv och bor än i dag. Denna text är ett monument över den gränslösa kärleken och det heroiska modet som Guta Najkron visade i det sista, i en av mänsklighetens mörkaste stunder.

---

https://samlingar.shm.se/person/76f033b4-36aa-43ae-b8fc-3c03192a75e1

 * Familjen Najkrons två tonårsdöttrar hade i oktober 1942 deporterats till dödslägret Treblinka.

The Secret Geopolitical Alliance and the British Blindspot (July 1946 – January 1947) - Kielce and Trelleborg - 80 years.

This extraordinary, rare photograph from July 30, 1946, serves as a textbook testament to one of the most fascinating and tightly concealed chapters of post-war European history. It captures Major Michał Wróblewski (Pan Misza), second from the right, alongside Major Michał Rudawski (both Jewish) and a fellow officer, Major Chorabik of the Polish Army, near the Polish-Czechoslovak border, standing shoulder-to-shoulder with Luba Geller—an operative of the legendary, underground Zionist organization Irgun Ha-Bricha.

The Secret Geopolitical Alliance and the British Blindspot (July 1946 – January 1947) - 80 years.

This extraordinary, rare photograph from July 30, 1946, serves as a textbook testament to one of the most fascinating and tightly concealed chapters of post-war European history. It captures Major Michał Wróblewski (Pan Misza), second from the right, alongside Major Michał Rudawski (both Jewish) and a fellow officer, Major Chorabik of the Polish Army, near the Polish-Czechoslovak border, standing shoulder-to-shoulder with Luba Geller—an operative of the legendary, underground Zionist organization Irgun Ha-Bricha.
To fully grasp the immense weight of this image, one must contextualize it within the global geopolitical arena of 1946. Great Britain was the pivotal antagonist in this puzzle. Operating under the Mandate for Palestine, the British government drastically restricted legal Jewish immigration to the Middle East, seeking at all costs to block the post-war exodus from Europe. The diplomatic pressure exerted by London on European governments was monumental. Consequently, the Bricha (Hebrew for "flight") operation—despite being orchestrated and supported by the Polish authorities—had to remain strictly semi-secret and deeply covert.

- CONFIDENTIAL

The Ambassador in Poland (Lane) to the Secretary of State

WARSAW July 25, 1946—5 p.m.

[Received August 4—8:50 a.m.] 1144. 

1. Embassy has evidence Jews now leaving Poland illegally in great numbers via the Czechoslovak frontier, with the ultimate destination American zone, Germany. Rate prior to Kielce pogrom approximately 70 per week. Rate now 700 per day. Evidence indicates numbers involved may total 100,000.
2. According to an eyewitness account by Mary Gibbons, UNRRA Deputy Director General for Health, Welfare and Repatriation, who has just visited Czechoslovakia, Jews cross the frontier with the connivance Polish and Czechoslovak border guards and are transported by Czechoslovak railway to Bratislava. Here Soviets facilitate transit to the American zone Austria, and US military authorities, in Austria, sent them on to Germany.
3. JDC assists with food and other help in Czechoslovakia. Apparently, Jews so arriving all well provided with money.
Detailed information follows by air.

Repeated to Berlin as 181; Vienna as 21; London as 153.
Lane

This created an unprecedented paradox within the post-war Polish state apparatus. Only a designated faction of the government and the Polish military, which directly secured and coordinated the transports, was aware of the mass movement of Jewish survivors across the borders. The entire operation was completely hidden from the Ministry of Foreign Affairs (MSZ). The MSZ had to officially maintain clean diplomatic relations with Great Britain and could not afford to be accused on the international stage of violating British mandatory blockades. Thus, the military and tight government circles conducted their own secret humanitarian policy right behind the backs of their own diplomats.

The conspiracy was so meticulously executed that the British government only discovered the operation when a massive wave of Polish Jews literally flooded Prague and other cities in Czechoslovakia. This sudden, overwhelming influx of refugees in the heart of Central Europe confronted London with a fait accompli, forcing British intelligence to realize they had been completely blindsided by a highly effective, underground migration network - see the telegram above.

This exact same operational blueprint of tactical evasion was utilized just a few months later, in January 1947, in Sweden. A large group of former concentration camp prisoners from Bergen-Belsen, who had been recovering in Sweden thanks to UNRRA action (White Boats), were organized to board a ship in the port of Trelleborg bound for Haifa. To protect itself from British diplomatic fury, the Swedish government, together with Jewish organizations, masterfully orchestrated the Ulua boat departure to ensure the refugees had absolutely no official ties to Sweden once they boarded the ship. They were all provided with genuine Polish national passports in which their Swedish residence visas had conveniently expired, alongside a fabricated, collective visa for Cuba. When (if) the British intercepted the ship, Sweden held total plausible deniability.

Holocaust survivors leaving Sweden in January 1947. They arrived with a secret chartered night train and are leaving on the S/S Ulua ship.

Swedish government, together with Jewish organizations, masterfully orchestrated the Ulua boat departure to ensure the refugees had absolutely no official ties to Sweden once they boarded the ship. They were all provided with genuine Polish national passports in which their Swedish residence visas had conveniently expired, alongside a fabricated, collective visa for Cuba. 

The applicant, who belongs to the contingent of

600 Jews, who through the care of the Jewish Refugees Wel-
fare Society have been provided the opportunity to emigrate to Cuba
during October 1946, has received the following stamped
in his/her passport:

"Unrestrained departure before 31/10 1946. Does not entitle
the holder to receive rationing cards."

Any identity document previously issued to the applicant,
if any, has not been requested for return.

Stockholm, in October

K. Önner

---

According to the documents in the Swedish National Archives, a special stamp was in use for the travelers' national passports, saying:"Unimpeded departure before 31/10/1946. Does not entitle the bearer to receive a ration card", indicating that the person would have left the country by the end of October 1946 and did not need a ration card. This clearly indicates that the trip had been planned before October 1946.

My father, Michał Wróblewski (Pan Misza), and Major Michał Rudawski, who had survived the horrors of the war (read Holocaust) and lost their immediate families, saw this silent service on the border as deeply personal. Standing there in uniforms as a Major of the Polish Army, they were active players in a high-stakes game of espionage and statecraft. By bending the laws and opening the border gates quietly, these officers successfully defied the British Empire and paved the way to freedom for thousands of Holocaust survivors.

Read also: 

Emigration of Holocaust Survivors from Sweden to Eretz Israel by S/S Ulua in January 1947 - Coverage of the Trip by the Swedish Press.

Aftermath of Kielce pogrom - Cooperation of Irgun Ha-Bricha and Polish Army - Midnight border crossings - "Jews cross frontier with connivance Polish and Czechoslovak border guards".