Att hinna att hitta min mammas kusiner 1945-1996. Var finns Ni? Frankriket? USA? Australien? Sverige?

Albert och Bertha heter min morfars föräldrar. Morfar heter Gabriel och hade flera syskon. Bland de Eleonora (Lola). Eleonora gifte sig med Alexander (Sascha) Noz och flyttade så småningom till Paris. Hon behöll kontakten med familjen i Warszawa och återvände till familjens stora händelser som bröllop. Eleonora hade vid ett tillfälle sin äldsta dotter Simone med sig. Simone och min mor var kusiner. När Simone kom från Paris till Warszawa så blandade hon flera ord i franska när hon pratade polska. Sedan kom Förintelsen! År 1945 kontaktade min mor IRC, Internationella Röda Korset och sökte sin familj i Frankriket. När det gällde den polska delen så var hon ögonvittne till deras deportation till utrotningslägret Treblinka. Mammas far Gabriel och mor Helena mördades i Treblinka. Alla min mors fastrar och farbror mördades i Treblinka: faster Irena (Rothaub) och hennes make, faster Zofia och hennes make, faster Eugenia och hennes man och barn och farbror Piotr. 

År 1993 kom jag på idéen att bygga i Stockholm ett Namnmonument till minnet av våra närmaste mördade i Förintelsen.

 
År 1994 började jag direkt fråga mina föräldrar om de hade några riktiga mostrar och fastrar. Själv hade jag en moster och en faster och ställde aldrig fråga vad som hände med deras syskon. Jag frågade min mor om antalet och var de bodde. Först då fick jag veta att hon hade en faster som bodde i Paris och att där fanns en kusin som hon träffade i Polen och lekte tillsammans i Saski Parken.
År 1995 var jag i Washington DC, bl.a. för att titta på utformning av Vietnam-monumentet som var känd som ett namnmonument. Jag passade på och tog kontakt med Holocaust museum där som har en jättestor forskningsavdelning. Jag frågade de hur skall jag söka min försvunna släkt. När det gäller min pappas släkt i staden Pinsk kom de med ett direkt svar: All residents of the ghetto were murdered in the final aktion of Oct 28 - Nov 1, 1942. Det var Einsatsgruppen B som mördade hela min pappas släkt där. Hade Albert Noz samma typ av dokument som Anny Horowitz. År 1996 började jag söka min franska familj då alla som bodde före kriget i Warszawa och Pinsk var mördade. Under sommaren där kontaktade en fransk organisation i Paris och bad de om hjälp. Efter ett halv år fick jag ett mejl. Min mammas faster, hennes man och en yngre kusin, 10 årige Albert hade arresterats av den franska polisen. Familjen skickades till tre olika läger i Frankriket. Pappa Sascha till Campiégne, mamma Lola till Pithiviers och den 10 årige sonen till Drancy. Alla tre har därefter deporterats från lägren i Frankriket och mördats i utrotningslägret Auschwitz under sommaren 1942. 

De anlände till Auschwitz i godsvagnar med tåg med konvoj-nummer 2, 14 och 20 (se listan). Simone, mammas kusin som hon träffade i Warszawa strax före kriget fanns inte med de listor gjorda av den franska polisen för tyska SS. Exakta listor följde varje tåg transport från Frankriket till dödslägret i Polen. Dr Georges Wellers, a survivor of Drancy and Auschwitz recalled the scenes: “On the day of the deportation the children were usually woken at five o’clock in the morning and dressed in the half –light. It was often cold at five o’clock in the morning, but nearly all the children went down to the yard very lightly clad. Suddenly roused from sleep, ill with sleepiness, the littlest ones would begin to cry, and one by one, the others followed their example. They did not want to go down to the yard, struggled and would not let themselves be dressed. Sometimes it happened that a whole roomful of a hundred children, seized with panic and unconquerable terror, no longer responded to the comforting words of the adults who tried vainly to get them to go downstairs. Then the gendarmes were called, who carried the children down, screaming with terror. In the yard they waited to be called - they often answered wrongly when their names were called out. The older ones held on to the little ones’ hands and would not let go of them. There was a certain number of children in each transport added at the end. Those whose names were unknown were entered on the list by a question mark. It was of no great importance – it was doubtful whether even the half of the unfortunate children would withstand the journey. There was no doubt at all that the survivors would be exterminated shortly after their arrival. In this way 4,000 children, who had been left behind by the evacuation of their parents, were deported in two weeks. " This took place in the second half of the month of August 1942. In Roethke's deportation file there was found an illicit tract, dated 11 November 1942, it reported that in the box cars returning empty from Auschwitz, Belgian railwaymen had found twenty-five bodies of children aged between two and four. These had never reached the gas chamber. It is to Drancy that SS First Lieutenant Klaus Barbie transported Jewish children that he captured in a raid of a children’s home in Izieu, before deporting them to Auschwitz, where they were all killed. 

Text 1 Text 2 Text 3 Deportationshistorik Under 1941 skärptes den antisemitiska lagstiftningen som tillämpades i båda zonerna i Frankriket (Tyskockuperad och Vichy-kontrollerade). Fransk polis genomförde den första massarresteringarna i Paris i maj 1941 då 3.747 män internerades. Ytterligare två svep ägde rum innan det första deportationståget (godståg från franska staten järnvägar SNCF) började rulla i mars 1942. Den 16 juli 1942 franska polisen grep, i Paris, 12.884 judar, däribland 4.501 barn och 5.802 kvinnor under en raid som blev känt som La Grande Rafle. De flesta tillfälligt internerades i en idrottsarena under eländiga. Efter några dagar var fångar som skickades till Tyskland hos nötkreatur-vagnar, och några blev de första judarna att dö i gaskamrarna i Auschwitz. Många historiker anser att ett värre brott begicks i Vichy-kontrollerade södra Frankrike, än i norra. I augusti 1942 var gendarmer skickades för att jaga utländska flyktingar. Men som det framgår av deportationslistorna sammanställda av den franska polisen så deporterade man på samma sätt barn med franskt medborgarskap som med polskt eller statslösa. Cirka 11.000 judar transporterades till Drancy som var den viktigaste transfer läger på väg till förintelsen i Auschwitz. Under 1942 sände tjänstemän 41.951 judar till Tyskland, även om deportationerna kom till ett tillfälligt uppehåll när vissa religiösa ledare varnade Vichyregeringen för eventuella allmänhetens reaktioner. Efteråt genomfördes arresteringarna mer diskret. 1943 och 1944, deporterades regimen 31.899 människor - det sista tåget lämnade i augusti 1944. Detta trots att den 6 juni 1944 de allierade steg i land i Normandie. De allierade trupperna intog Paris (25 augusti 1944).

 Av de totalt 75.721 deporterade, överlevde färre än 2.000. ©