År 1995-1996. Det sista som jag gjorde under den forna perioden var att ge ut en bok 6 tusen av 6 miljoner – ett requiem
Boken innehåller unika dokument, insamlade från överlevande i Sverige, samt ett antal artiklar som beskriver såväl personliga minnen som Sveriges invandringspolitik från tiden då Hitler kom till makten i Tyskland. Den största delen av boken är dock de namn som jag samlade in som underlag till Holocaust Monumentet i Stockholm.
Där finns upptagna Lola och hennes man Sascha Noz och deras två barn Albert och Simone.
Simone låter mig inte sova! Tyskar och fransmän hade betydligt mera ordning på sina deportationer när det gäller listor av de deporterade och Simone fanns inte på de listorna.
År 1996. Vad göra, Quo Vadis, var är jag på väg i mitt sökande?
År 1997. Tillbaka till Paris och tillbaka till det judiska forskningsinstitutet nära Seine.
Tillbaka till lådor med dokument om L'Enfant Caché.
Bingo!
Jag hittar ett dokument där det står att den 29 september 1942 (således efter de värsta deportationerna till Auschwitz) Madame Moskowicz (med polsk-judisk klingande namn) som bodde Rue d'Angoulême, nr. 101. Paris XI sökte stöd för textilier och kläder för Simone. Simone var under 1 månad i barnhemmet vid rue Lamarck som drevs av en judisk organisation (UGIF).
År 1997 ringde min dåvarande fru Joanna till alla Moskowicz i Parisregionen. Ingen av de visste något om Simone och deklarerade att de var Fransyskorna (med stort F) och att det var deras män som var judar... och var numera avlidna.
På inrådan från L'Enfant Caché sätter jag in en efterlysning nr. 319 i deras tidning. Simone Noz où êtes-vous?
På första sidan av tidningens nr. 20 är bild av en flicka som åkte samma tåg som Albert och mötte samma öde i Auschwitz. I nr. 21 av tidningen som utkom i december 1997 fanns min efterlysning på franska..
År 1998 sökte mig till de franska arkiven där det fanns dokument från den allmäna folkräkningen 1946. Två adresser och hus runtomkring var av intresse:
Rue d'Angoulême, nr. 101. Paris XI och
Rue Bissone nr. 42 Paris XII.
Trots flera dagar i D`Archives de Paris hittade jag inget! Överlevde Simone inte kriget? Kanske gifte hon sig före 1946 och bytte namn? I så fall väntade flera extra dagar i de franska arkiven för att gå igenom giftermålarkiven. På den tiden fanns inga data som var tillgängliga för sökning genom datorer.
Jag får ett svar på min efterlysning. Tyvärr, allt anonymt. Till sist får ja kontakt med Jean som säger sig varit pojkvän (vän) till Simone under 1945-1948. Han sa också att Simones bror överlevde kriget. Kan jag tro på honom? Jag har jo svart på vitt Alberts namn på SS-listan som innebar en säker död i Auschwitz gaskammare.
Jag får Simones adress och telefon i Palo-Alto. Jean är lite svår att prata med, tvär!
Palo Alto är en stad i Kalifornien långt ifrån Europa. Varför där? Inget svar på det numret jag fick av Jean men hänvisning till en annan. Hjärtat bultar på nytt!
Men jag har kommit till ett äldre hem. Ingen av nuvarande personalen (som lät mycket unga) hade hör något om Simone Noz.
Dog Simone på det hemmet? Jag låter mig inte övertygas av det kanske mest realistiska slutsatsen.
Under tiden söker jag alla Noz gm internet i USA och tillskriver de. Ingen napp.
Återvänder till Paris och berättar om all min eftersökning. Jean svarar inte på sin telefon men folket på L'Enfant Caché får kontakt med honom. Han meddelar att han skall träffa en vän om en månad som vet säkert var Simone befinner sig. Han lovar också att tillskriva henne själv (men inte ge mig hennes aktuell adress).
Det sista veckan i november 1998 då jag får på tisdag den 25 november ett brev från Simone. Kort och utan minsta känslomässiga engagemang som om hon tyckte att jag sysslade med bondfångeri. Jag känner mig oerhört sårad. Skriver samma dag ett rätt så beskt svar.
På lördag den 29 november, det var en solig dag, så ringer telefonen tidigt på förmiddagen. Det är gråtande Simone. Hon beklagar sitt brev. Men hon tyckte att det inte fanns någon vid liv av vår familj efter Förintelsen. Snart gråter vi båda två. Resten av vår familjeåterförening är lika solig som denna november dag.
Även historien om en bror som överlevde Förintelsen klaras ut. Det fanns nämligen en bror till, Bert, som vi visste inte om. Honom får vi träffa samma år i december. Min mamma säger att han påminner om sin far.
År 1999 på sommaren träffar min mor Simone.
Albert Noz, 10 år gammal, född i Paris, fransk medborgare, sattes i fångenskap i Drancy lägret av den franska polisen. Den 17 augusti fördes han med andra judiska barn av vilka några hade polskt eller tyskt medborgarskap till förintelselägret Auschwitz. Det var fransk polis som skötte också deporteringen och franska järnvägar SNCF. Visserligen bad SNCF om ursäkt för sin roll i andra världskriget judiska utvisningar (76000 judar). SNCFs vd uttryckte sin "djupa sorg och saknad" för konsekvenserna av sina handlingar(ty var det i samband med ett lukrativt USA-kontrakt).
Den yngsta i vagnen nr. 8 i deportationståget nr. 20 var en flicka, Rotman Helene 4 år, född i Paris, fransk medborgare. Hon reste med storsyster Rotman Lisa som var 8 år gammal. Alla barn mördades direkt vid ankomsten till Auschwitz!
