Giuseppe Molteni, Bikt, 1838 |
Född i ett katolskt land, Polen har jag som barn alltid varit nyfiken på det här med bikt. De små mörka utrymmen i kyrkor delade i två kammare där "syndaren" befinner sig i det ena och prästen i det andra. Mellan de, ett nät som gör att de kan höra varandra men inte se varandra. Bikt 'bekännelse' är en enskild syndabekännelse inför en präst med åtföljande tillsägande av syndaförlåtelse. Bikten sägs leda till försoning... I praktiken så kan man börja syna på nytt. Detta gjorde mig alltid fundersamt särskilt då de som har syndat har efter bikten fortsatt sitt leverne på samma sätt som förr. Det mest slående var att det handlade om en grupp starkt religiösa personer.
På katolska kyrkans hemsida står följande:
Försoningens sakrament försonar människan med Gud ... Försoningens sakrament är ett tecken på Guds kärlek och förlåtelse. Också den som medvetet vänt sig till Kristus och vill tillhöra honom misslyckas, faller - och denna vår synd skiljer oss både från Gud och från våra medmänniskor. Katoliker känner sin svaghet, sina tillkortakommanden och sitt behov av ständig omvändelse. Genom försoningens sakrament kan de återknyta förbindelsen med Gud och med varandra. Den som uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv får alltid Guds förlåtelse. På Kristi uppdrag löser prästen den biktande från alla synder.
Den som uppriktigt ångrar sin synd, bekänner den och vill bättra sitt liv får alltid Guds förlåtelse.
Försoningsdagen Jom Kippur – dagen för bot och förlåtelse.
Vad gör de religiösa judar som har utfärdat fatwor mot andra judar/judinnor. Särskild de vars fatwor orsakat synd för all framtid. Blir de inskrivna....? Fortsätter de på samma sätt som katoliker efter bikten och hoppas att G inte ser det?