”När stenen helt frilagts och namnet kunde avläsas, så blev det plötsligt helt tyst i hela gruppen. Alla studenter kom fram och smekte stenen. Sista eleven lät handen vila, en lång, lång stund. Hon slöt ögonen och bara satt där vid graven med handen på den kalla gravstenen. Hon ingick något slags förbund, inte bara med den begravda flickan utan med alla offren. Det var den starkaste upplevelsen för mig, läraren.”
I antologin ”Någonstans i Sverige” berättar Roman Wasserman Wroblewski om vikten av lokalhistoria och hur den kan vara ett redskap för att göra historieundervisningen levande. Hur lokalhistoria kan bidra till att inte glömma bort den enskilda människan i sammanhanget.
