Thursday, December 15, 2016

Etablerande av Förintelseminnet i Sverige - Förintelsemonument - Namnmonumentet i Stockholm

Ovan: Omslagsbilden av boken "En problematisk relation" med ett bakgrunds foto av flyktingar som anländer med båt till Nyhamnen i Malmö 1945. Fotograf: K. W. Gullers 1945. Förutom den boken så finns det en beställningsskrift av Svante Hansson - "Flykt och överlevnad". Det är en vitbok Hansson skrev på uppdrag av Judiska församlingen om Mosaiska församlingens mottagande av judiska flyktingar i Sverige.
Vitbok är ett policydokument, är en skrift som med "viss auktoritet" sammanfattar idéer eller ambitioner inom ett område. Vitboksbegreppet används inom såväl politiken som inom företagsledning. 
Vita lögner är att avstå från sanningen när man tycker något negativt om någon och inte vill såra. När det gäller sanning och lögn i en vit bok så frågar jag mig om man verkligen kan jämställa objektiva faktum med subjektiva omdömen. Ett omdöme är något som uppstår i hjärnan och som är tolkningsbart och dessutom påverkbart med intellekt, inflytande med mera.


Idag somnade min svärmor på 99 året av sitt långa liv.

När jag, efter min svärmors resa till Polen år 1993,  kläckte ideén om Namnmonumentet i Stockholm visste jag att jag skulle träffa på motstånd då jag ville sätta upp Namnmonumentet i det mest centrala Stockholm, vid den judiska synagogan.

När jag, efter min svärmors (på bilden ovan) resa till Łódź i Polen år 1993, kläckte idén om Namnmonumentet i Stockholm visste jag att jag skulle träffa på motstånd då jag ville sätta upp Namnmonumentet i det mest centrala Stockholm, vid den judiska synagogan.


Jag förväntade mig att det största motståndet skulle handla om finanseringen. Jag har dock snabbt lyckats med en totalfinansering av projektet med medel från Svenska Staten och Stockholms kommun. Min finansieringsplan omfattade även en hel del markarbeten och omläggning av ventilationen hos grannen till Synagogan, en restaurang vars köksventillation med alla matdofter mynnade mellan församlingshuset och synagogan. Namnmonumentet skulle även täcka en hemsk betongväg som löpte längs hela synagogan. Jag trodde att Församlingen skulle uppskatta det.

Men det blev nej. Flera nej. Det bildades flera nejgrupper och på samma sätt som nu när det gäller Bajthuset (Judaicahuset) och konkurrerande grupper inom Judiska Församlingen så använde sig grupperna redan då, flitigt, av den svenska massmedian. Dags- och kvällstidningar och även SVT. 
SVT, minns jag, intervjuade en "svensk judinna" i en typisk Öfre Östermalm lägenhet. Det var mycket guldramar i hennes lägenhet och TV-bilden (och jag) stördes av glitter (flera tunga karat) från hennes uppsättning av ringar hon bar på båda händerna. Hon upprepade att vi svenska judar har inget med Förintelsen att göra eller liknande. Hon kom nog, precis som många andra nej-sägare till Namnmonumentets invigningen då man har bjudit dit kungaparet.

Det bildades flera nejgrupper och på samma sätt som nu när det gäller Bajthuset (Judaicahuset) så använde sig grupperna flitigt av den svenska massmedian. Dags- och kvällstidningar och även TV.  Min svärmor, Maria Soltan född Kalisz, blev riktigt förbannad på "de svenska judarna" (nejsägarna). Hon skev en insändare på polska och lät sin dotter Joanna översätta det till svenska. Hon var som jag, raka ord!

Huvudargument som den Judiska Församlingen hade var det med "svenska judar" och "östjudar". De som vill veta mera om det hänvisar jag till ovan nämnda skrifter, bl.a. skrifter av Judiska Församlingens egne skriftställare - Svante Hansson.

De som vill fördjupa sig i problematiken ännu mera bör kanske läsa En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar i Sverige 1920-1950 Lars M Andersson &  Karin Kvist Geverts (red.) Se omslaget högst upp på sidan. De sista kapitlarna av boken av boken är de mest intressanta ur den synpunkten. Hur det gick till i Stockholm beskrivs i boken av Pontus Rudberg med en spekulerande titel: Restriktivitet eller generositet? Flyktingverksamheten inom Stockholms mosaiska församling och hjälpkommittén för Tysklands judar 1938-1940. Under tiden då jag samlade namn för Namnmonumentet kom jag i nära kontakt med just den gruppen. Min telefon gick varm. Min fru Joanna skakade på huvudet men förstod att det var viktigt för de på andra sidan av telefonlinjen. I flera fall så handlade det om unga flickor som flydde, skickades bort från Tyskland. Om mottagandet i Sverige och vad de upplevde i svenska judars hem kommer jag kanske en dag att skriva om. Det som jag tyckte först var märkligt var att de har inte berättat "det" för sina närmaste. Vare sig för sin man och numera vuxna bar. Först senare, då min egen "extra moster" från Paris berättade något liknande så förstod jag deras reaktion och traumat. Det jag fick höra skulle leda till fängelsestraff i Sverige. Många av flickorna var under 18.

Judiska Församlingen trodde först att de skulle lösgöra sig ifrån Namnmonumentet med nya finnansiella krav och genom att sprida skräcken om faran med nazistattacker och skadegörelsen. Sista extra behov var "på min tid" ett krav på 500 000 kronor.  Cyklande (på en Monark från 1949), på väg hem från Judiska församlingen träffade jag på Mona Sahlin. På gatan, på väg till regeringskansliet. Hon var nog då vicestatsminister. Några mail senare (finns nog även i riksdagens arkiv) som jag undertecknade med mitt namn och "den cyklande docenten" har den nya kravsumman kommit från den socialdemokratiska regeringen. De tidigare medlen kom under "icke socialdemokratiska" mandat både i riksdagen och i Stadshuset.

Efter de "snabba cash" från min sida så förstod Församlingen att jag skulle alltid komma att uppfylla deras ständigt nya ekonomiska krav.

Vad som pågick bland församlingens ledare visste jag rätt så bra då jag hade en mullvad där som då och då rapporterade till mig. Den störste och mäktigaste motståndare var församlingens ordförande Salomon Berlinger. Hans kanslichef, Eva Frid stödde honom på alla sätt. Båda hade som de tyckte ett ess i fickan. Ett ess, en skenbar anknytning till Förintelsen som skulle ge en förespegling att de var opartiska. Salomon upprepade ofta "men jag har en fru som är överlevande" och Evas svärmor var Hedi Frid.


Nästa försök var att trycka ned mitt och Tadeusz Klimczaks förslag till Namnmonumentet. Informellt så var han "en polack" (läs kristen). Församlingen hade, som de sa, "vår egen" Willy Gordon. Jag betraktades nästan som "en polack" då jag var icke medlem i Judiska Församlingen. I den engelska beskrivningen av projektet skrev man: Because it cannot be ruled out that no additional victim names will come to the Association's knowledge after the unveiling of the Memorial, the concept calls for a flexible monument format, one which will allow incorporation of more name-tablets in the near future. It also stipulates that the Memorial be placed in the courtyard of the Great Synagogue in Stockholm, where it will cover an adjoining anonymous gray concrete fire-wall that separates the building from a Catholic church in the same city block.

Nästa försök var att trycka ned mitt och Tadeusz Klimczaks förslag till Namnmonumentet. Informellt så var han "en polack" (läs kristen). Församlingen hade, som de sa, "vår egen" Willy Gordon. Jag betraktades nästan som "en polack" då jag var icke medlem i Judiska Församlingen. Tadeusz Klimczak var då en erkänd arkitekt som belönades för sin planering av Brunkebergstorg med att ensamt få Stockholmspriset 1988. Han hade också som rådgivare i byggfrågor en man med rätt klingande namn, Leif Dawidowicz.

Jag träffade Willy Gordon tvenne gånger och han var villig att bidra med en staty, dock utan namn. Jag förklarade för honom att pengarna som jag har sökt och svenska staten och Stockholms stad anslagit var för ett monument med, som det stod i beskrivningen, 6000 till 7 000 namn. Willy och hans fru Mona som serverade te var småsura. Då jag tyckte om Gordons konst sa jag att jag ser fram emot att få ett förslag från honom men att det fortfarande handlar inte om en staty men om ett Namnmonument. Det skapades nästan ett parti i Stockholm för "vår egen Willy Gordon". De agerade starkt, sk i massmedia utan att känna till fakta.


Rabbinens eller egentligen överrabbinens Morton H. Narrowes agerande kan man karakterisera som en kyrktupp. 

Rabbinens eller egentligen överrabbinens Morton Narrowes agerande kan man karakterisera som en kyrktupp. Tyvärr, precis som man sade också om tuppen i kyrktornet, den vänder sig alltid när det blåser minsta motvind. Så i frågan om Namnmonumentet så snurrade Morton Narrowe runt, flera gånger. Hans mest uppmärksamma var hans artikel, insändare i DN. 
Den var skriven i samma ton som Judiska Församlingen antagit för att förklara för svenska politiker att
"svenska judar har egentligen inget med Förintelsen att göra" då de "har inte varit involverade"
De så hemska formuleringar tog upp Feldman i sin Krönika och jag använde det därefter. Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.
Tidigare (åren 1994 -1995) så tyckte Morton H. Narrowe mycket bra om Namnmonumentet och sa att Namnmonumentet skulle passa utmärkt som en del i hans undervisning när ca. 2 000 elever från Stockholms skolor besöker synagogan för att lära sig om judendomen.



Maria Soltan f. Kalisz från Łódź skrev denna insändare till SvD.


Jackie Jakubowski, chefredaktör för tidskriften Judisk Krönika ville ej publicera något om planer för Namnmonumentet (åren 1994 - 1995) och inte heller informationen om den pågående namninsamlingen. Det skulle kunna publiceras enbart i form av en betald annons. Jag avbröt kontakten med honom då jag förstod att Jakubowski gör det som hyresvärden, Judiska församlingen vill och befaller. Om man använder sig av församlingens terminologi blev han "svensk jude". Därför vände jag mig till tidningen Dagen (Olof Djurfeldt, chefredaktör) som låg också på ett cykelavstånd, Stora Essingen. När Namnmonumentet blev "ett riktigt problem", läs årsskiftet 1995 - 1996, var även Jakubowski nödsakad att börja publicera om det! Det kom inga namn av de mördade i Förintelsen från Jakubowskis familj. 6 000 andra namn hade kommit fram till maj 1995.

Det var på Jan Nissels tid då man godkände "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida.



Jag har försökt med små påtryckningar. Bl.a. så skulle dåvarande Stockholms finansborgarråd (läs borgmästare) Mats Hulth (S) ta det klassiska ”första spadtaget”. Det skulle ske runt Yom Hashoah (19-20 april 1995) som är kopplat till minnet av upproret i Warszawas ghetto (april 1943) och även för att högtidlighålla 50 års minnet av befrielse av ett flertal av koncentrationsläger under våren 1945.

Egentligen så handlade det två spadtag då Carl Cederschiöld (M), som var finansborgarråd i Stockholms stad åren 1991-1994 skulle hjälpa till. Politikerna var glada att äntligen komma igång. Det inställdes dock av Judiska församlingen. De var också glada då alla medel, över 2 000 000 kronor överfördes till Församlingens kassa och gav rejäl avkastning. Styrelsen för FFÖ blev apatisk. Ringart med kolleger återgick till att informera om Förintelsen i skolorna och föra en rättslig process mot ett filmbolag som slukade alla FFÖs krafter och pengar.

Det var inte bara en gång som Judiska församlingen inställde det första spadtaget. Efter det som skulle ske år 1995, således året då man anser vara slutåret för perioden som kallas för Förintelsen så skulle det andra "första spadtaget" ske den 16 april 1996. Inget hände då heller!

Då kom det en fortsättning eller rättare sagt en uppdatering av Lucjan Feldmans artikel, på engelska (se nedan). Den obekväma för Judiska Församlingen sanningen kom fram och på engelska. Sanningen och artikeln skulle användas! Jag använde det flitigt. De högste religiösa ledarna från Israel, USA och Europa ringde och faxade till Församlingen. 
Rabbiner sägs ha använt sig av Lucjan Feldmans starka men sanna ord:
A lot has been said about outright denial of the Holocaust, from "mere" doubting the existence of gas chambers to that of negating the demographic absence of millions of European Jews... we don't need to discuss that. Yet using the same measure I wonder if the above position of --after all-- a Jewish body shouldn't be classified as an attempt to disown the Holocaust. 
Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.

Jag har kopior på deras brev ifall de försvann hos den Judiska församlingen. Församlingen röt åt Ringart som först reagerade som en skrämd europeisk jude under den mörka tiden men förstod till sist att nu kommer att Församlingen att slutligen ge sig.


Jag hade ett antal informella samtal med Jan Nissel i hans företag vid Liljeholmen. Jan som var en ung ordförande ville väl. Tyvärr, hade han inte tillräcklig makt. Berlingertrogna styrde fortfarande inom JF murar och gjorde allt att stoppa Namnmonumentet.


Ett möte vid Stockholms Konstråd. Ark. Klimczak visar exakta skisser av Namnmonumentet. Till det mötet har jag även bjudit Jakub Ringart (till höger på bilden). På bordet ligger olika prover av de stentavlor jag lät tillverka.

Jag satt med en dator, färdiga planer omgiven av en totaltystnad. Ett antal tunga stentavlor påminde mig ständig om Moses och de stentavlor han mottog av Gud. Namn på de mina stentavlorna var heliga för mig. Namnen, personerna bakom namnen tog jag fram, från min närmaste familj från andra familjer som "gömde de" precis på samma sätt som mina föräldrar. De namn skall vittna!

I väntans tider ringde jag till Aleksander Wolodarski om råd att välja teckensnitt. Då det handlade om ett Namnmonument så ville jag ha ett teckensnitt som ska utan svårighet gå att läsa bland tusentals andra namn. Jag visste att det bästa läsbarhet uppnår man med tecken som vi är vana vid att läsa - seriffer. Teckensnitt utan seriffer (linjära) kan däremot kanske bättre motstå "regn, frost och vind" och vara lättare att åstadkomma i granit. Jag sa till Aleksander att jag hade färdiga stentavlor med exempel av olika teckensnitt.

Aleksander och jag kände varandra sedan 1968 och deltog i varandras vigslar i Stockholm Stadshus, hösten 1974. det var då Stockholms två vackraste judinnor (Magda och Joanna) blev fruar med W i efternamn.

Wolodarski hänvisade mig till sin vän... Sivert Lindblom. Han skulle kanske kunna ge råd. Det ända jag visste om Lindblom var att han var skulptör och gjorde Rodininspirerade skulpturer. Wolodarski sa att jag skulle titta på de närbelägna Siverts skulpturer, de två bysantinska hästar i brons som finns uppställda på Blasieholmstorg. Jag tyckte om hästarna, mycket. Senare det visade att det var enbart socklarna till hästar som Lindblom stod för. Samma hästskulptur hittar man i Rottneros parken i Sune (med ljusare sockel). Båda är dock kopior av en häst ur fyrspannet på St. Markusdomen i Venedig (från kejsartidens Rom). Man daterar orginalhästarna, de ursprungliga i ett tidsspann från 300-talet fvt till 300-talet evt.

Jag stämde i alla fall en träff med Lindblom. Parkerade min gröna Fiat 127 på Riddargatan tog ut två av mina stentavlor och gick till hans atelje/lägenhet närheten. Sivert tycke att jag hade rätt, det borde vara teckensnitt utan seriffer.

Senare visade sig att de två bysantinska hästarna i brons visade sig vara trojanska hästar. Först senare förstod jag mig på talesättet ”Timeo Danaos et dona ferentes” (jag fruktar grekerna även när de kommer med gåvor).
Jag visste att statyer och monument tillhörde kategorin av stöldbegärligt gods. Jag trodde dock aldrig att en stöld skulle ske utav ett monument, Namnmonumentet som inte var färdigställt.


Jag träffade Gabriel Herdevall första gången på ett arkitektkontor på Söder, Allhelgonagatan nära kyrkan om jag minns rätt. Då var han representant från Judiska Församlingen och skulle ta del av mina beräkningar, monument- och byggplaner av Klimczak mm. Jag sa att Namnmonumentet skall börja med sin synliga del vid huvudingången och därefter fortsätta längs gången vid synagogan nästan till Församlingshuset. Det var uträknat av det dataprogram jag hade. 6 000 namn nådde då nästan till församlingshuset. Jag lämnade till honom av mig kalkylerade vikter på de stentavlorna så han skulle kunna beräkna om marken under pallar för trycket! Skönt, tyckte jag att någon från Församlingens sida bidrar med ett ideellt arbete. Det dröjde inte länge då Gabriel Herdeval (en jude) som skulle representera Församlingen ville ha pengarna/betalt. Han gick förbi mig och kontaktade Jakub Ringart. Troligen då slöts en överenskommelse. Herdevall fick sina silverpenningar och det var starten att tömma monumentkontot. Inget mera ideelt arbete..... Samtidigt så var då ränteläget i Sverige helt annorlunda så de ekonomiska hål efter de första tömningarna kunde fyllas på nytt för varje år som Namnmonumentetprojektet låg i en malpåse.



Memo 5 skrev jag i augusti 1995 då jag kände att många som anslöt sig till monumentgruppen ville vara med för egen ekonomisk vinning.



Till sist, jag tror att det var på Jan Nissels tid så godkände man "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida.  Satte man igång med färdigställandet? Nej. man  hade trots beslutet och att allt var godkänt begärt nya alternativ, den här gången från Sivert Lindblom. Monumentet skulle på nytt börja vandra. Den här gången lite mindre turer. Här är ett försök att visa storleken på det om Namnmonumentet byggdes på baksidan av synagogan dvs framför församlingshuset ett skelett i 1:1 skala. Från judiska Församlingen ansåg man att Namnmonumentet (röd pil på bilden) skulle skymma "deras synagoga.


Det var på Jan Nissels tid (31 mars 1995) som godkände man "ett svenskt namnmonument" (finansiärer) på judisk mark. Men trots det blev det total stopp från församlingens sida. Satte man igång med färdigställandet? Nej, trots de bindande beslutet och att allt var godkänt har Judiska Församlingen begärt nya alternativ, den här gången från Sivert Lindblom. Monumentet skulle på nytt börja vandra. Den här gången, lite mindre turer. På fotot ovan är ett försök att visa storleken på Sivert Lindbloms begärda skapelse. Dvs storleksförhållanderna om Namnmonumentet byggdes på baksidan av synagogan dvs framför församlingshuset. På bilden ett skelett i 1:1 skala. Från judiska Församlingen ansåg man att Namnmonumentet (röd pil på bilden) skulle skymma "deras synagoga. Numera har träden på gården där vuxit mycket högre än Namnmonumentet som utgick från Davids stjärna skulle vara.

Trots "beställning" så förkastades Lindbloms projekt med ett fristående Namnmonument. Samtidigt så fick trion Herdevall - Lindblom - Wolodarski "greppet om Namnmonumentet" och pengarna. Församlingen tyckte att man skulle återvända till ursprungsideén (Klimczak & Wroblewski), således Namnmonumentet längs muren till den katolska kyrkan med fortsättning in i den mörka gränden. Med andra ord, tillbaka efter en lång (tidsmässigt) vandring rund synagogan, till ett utgångsläge och utgångsprojektet från 1994. Den nämnda trion tog mina och Klimczaks planer och så vilka blev plötsligt deras planer och deras Namnmonument. Man kontaktade dock ark. Klimczak (bl.a. herr Pomert från JF) då arbetet och projektering av bygget var rätt så avancerad och Klimczak gjorde redan 1995, inför första spadtaget, även särskilda byggplaner. Namnmonumentet fick inte inverka på "den katolska muren" som var byggd några år tidigare av Skanska.


Disowning The Holocaust

by Lucjan Feldman 
first published 1994-11-23


Early this year [1994] Halina Neujahr and Romuald Wroblewski of the Association of Holocaust Survivors in Sweden initiated a project to build a Holocaust Memorial in Stockholm. Though remaining neutral during WWII Sweden has in early 1945 acted for release, and then opened its doors to busloads of Jews freed from German concentration camps in the collapsing Third Reich, many of whom subsequently have made their home here. The proposed monument has the form of 7 granite slabs arranged as a symbolic menorah, on which stone tablets with engraved names, dates and places will be fastened. To date the Association has gathered approximately 4 000 [presently 6 000 +] names from all over Sweden, seven of which are of my family members. And, lest it be left unsaid, they have also by now secured enough funds to cover the construction and the erection of the monument, so the project has definitely left the stage of the wishful thinking. Because it cannot be ruled out that no additional victim names will come to the Association's knowledge after the unveiling of the Memorial, the concept calls for a flexible monument format, one which will allow incorporation of more name-tablets in the near future. It also stipulates that the Memorial be placed in the courtyard of the Great Synagogue in Stockholm, where it will cover an adjoining anonymous gray concrete fire-wall that separates the building from a Catholic church in the same city block.

Before it was chosen five other locations were investigated but found unsuitable for the purpose. In the end this central place seemed not only relevant to the cause of keeping the memory of Holocaust victims aflame but, because each year upwards of 3000 local students visit the Synagague as part of their high-school curriculum, also of great educational potential. Education for the present AND future generations. After all, facing a visible roll of names, dates and for Swedish ears unfamiliar-sounding places is a much more tangible evidence of the Holocaust, than the usual, at best fuzzy knowledge of "something like that" having happened. The Holocaust is not taught in public schools in Sweden, not even in the sole Jewish school in Stockholm.

Placing the monument in this spot, the immediate vicinity of the Great Synagague, has also received full approval of the City of Stockholm planning committee -- a monument is after all also a public structure, and here it is of utmost importance that it not become an easy target for vandals etc. So the Memorial seems as good as sealed and delivered, right? Alas, nothing could be more wrong.

Because, strange as it may sound, the board of the local Jewish Congregation - the steering committee and the owner of the Synagogue - has thus far been less than lukewarm in its reception of a Holocaust "presence" in the designated location. Some other place -- sure, by all means, as long as it's not right there on their doorstep where, if my reading of governors' minds is anywhere near correct, the monument presumably would be associated with themselves, the Swedish Jews (the horror, the horror).

Which is why and in spite of great urgency - inauguration of the Memorial is planned for late April 1995, to coincide with the 50th anniversary of the liberation of many Nazi concentration camps in 1945-- the governors drag their feet to delay giving the formal permission that the Association needs in order to proceed with the construction of the monument.

And no, I am not making this up. I go strictly by the opinions of the board as expressed in official minutes of two recent meetings. Their position in a nutshell: since no "Swedish Jews" perished in the Holocaust (true depending on who classifies whom to be a "Swedish Jew"), then the rememberance of it can hardly be of concern for the local Jewish congregation. That's the major argument. Minor ones against the proposed placement include that the place is sometimes being used as a parking lot, that on that fire-wall there is a frame for attaching of a Sukkah, that children sometimes play in the court while their parents attend the synagogue services and that one of the principals of the Association that wants that monument is not a de-facto member of the congregation.

The fact that there are 400 - 500 Holocaust survivors still alive in Sweden, plus a couple of thousands of post-war Jewish emigrants, many of them of the Second and now Third Generation, children of survivors for whom such monument seems more than appropriate, carries little weight in the minds of the elders of the Swedish-Jewish community that has never been very keen on welcoming the 'Ostjuden' into its fold. And certainly not enough to counter-weight a canopy on a wall for a Sukkah, a structure which has been known to stand in the desert without the benefit of a supporting wall, but that's another story.

And so it goes. After 9 months of talks The Association is slowly being pushed into a position in which they will have to request that the City of Stockholm -a  gentile body - assign them another, presumably equally central and vandal-proof, though hardly as prominent location for the Memorial, because the most suitable one has been stonewalled (an apt description!) by officials of the Jewish congregation. Well, indisputably it ain't their dead.

A lot has been said about outright denial of the Holocaust, from "mere" doubting the existence of gas chambers to that of negating the demographic absence of millions of European Jews... we don't need to discuss that. Yet using the same measure I wonder if the above position of - after all - a Jewish body shouldn't be classified as an attempt to disown the Holocaust. Not deny that it has happened, only that it has happened only to some other Jews.

FEEDBACK: Romuald.Wroblewski@onkpat.ki.se
of the SHMA, the Swedish Holocaust Memorial Association.
published 1994-11-23
annotated 1995-12-26