De oavslutade böckerna

We apologize for the inconvenience this causes you. En annan motståndare är kriget där den enda demokratin i Mellanöstern kämpar för sin överlevnad och bekämpar terrorister. Jag hade planerat att tillbringa oktober-december i Israel och göra där de sista intervjuer och arkivsökningarna då mycket av den information jag är ute efter är inte digitaliserad. Det positiva är att den sk Andra generationen där har aktiverats bl.a. genom mina förehavanden och publicitet.

Vissa böcker blir aldrig klara. Troligen så finns det tusentals böcker som är nästan klara eller helt klara men som aldrig kommer att ges ut. Det handlar om olika typer av skapelser. Allt från vetenskapliga verk till poesi, romaner och enkla deckare.

Själv så raderade jag hittills bara min andra doktorsavhandling, helt! Den som skulle handla om de överlevande som kom till Sverige 1945, 1956 och slutligen 1969 och bygga på en enkät från 1994-1995*. Varför? Jag bara kände att jag måste skiva på nytt, inte redigera den gamla Word-filen.

Nu håller jag på och skriver två böcker samtidigt. Böckernas innehåll sväller och kanske jämfört med andra författare så vill jag bli helt färdig med de. Det handlar inte om pengar eller beröm. Det handlar om en viss plikt. Det handlar också om tiden. Tiden är egentligen min största motståndare nu. Det handlar både om min egen ålder och personer jag vill intervjua. Att intervjua är en konst, det är inte bara ett vanligt samtal från vilken man plockar ut russinen. Man kan inte förberedda sig helt före en intervju. Naturligtvis, vet man vilka frågor man vill ha svar på men... Jag har erfarit så många gånger att en intervju har gått nästan helt i en annan riktning än vad jag har planerat. jag har dock inte försökt at styra in intervjun tillbaka till det gamla spåret men lätt istället ett nytt spår utvecklas. Snabbt bearbetade jag i huvudet nya följdfrågor. Jag bör kanske tillägga att de de personer jag har intervjuat är mellan 80 och 100. Det sidospåret brukar utvecklas till ett huvudspår och informationen blir ofta helt ny och äkta.

Den första intervjun är egentligen bara början. Man bara skapar kontakt, en närhet. Man frågar också om artefakter. De brukar inte dyka upp vid den första intervjun.

Två av mina så viktiga personer har gått bort förra året, en i år. Plötsligt. Ofattbart för mig då bara några dagar innan då jag träffade dem var så levande, glada, helt klara i huvudet. Precis som min "extra moster" Erika från Równe som blir 99 om 3 veckor.

En annan motståndare är kriget där den enda demokratin i Mellanöstern kämpar för sin överlevnad och bekämpar terrorister. Jag hade planerat att tillbringa oktober-december i Israel och göra där de sista intervjuer och arkivsökningarna då mycket av den information jag är ute efter är inte digitaliserad. Det positiva är att den sk Andra generationen har aktiverats. Genom de kommer det fram nya dokument och frågor. De har med sig till mötena föräldrarnas brev och dokument skrivna på polska och ryska och frågar om innehållet. Jag måste faktiskt korrigera lite ovanstående, för det är faktiska många av den tredje generationen som undrar över sina förfäders förflutna och den mörka tiden i Europa, Förintelsen.

Moderna översättningsverktyg klarar inte av att läsa de personliga brev där skrivstilen är så varierande.

Jag märker att med tiden så försöker jag göra böckerna mer och mer personliga. Med det menar jag att beskriva de personliga öden mer i detalj på samma sätt som jag gjorde då det handlade om "flickor från Norra judiska begravningsplatsen". Flickor och kvinnor som är direkta offer av Förintelsen. Oftast var de enda överlevande. Bara tre av flickorna hade någon från familjen som överlevde. Bl.a. Elsa Jakubovics kom till den Epidemiska sjukhuset den 15 juli 1945, klockan 6.30 på morgonen direkt från Vita båten S/S Kastelholm som förtöjde in Frihamnen och dog den 19 juli. Vårdtid 4 dagar. Hennes systrar kunde inte närvara vid begravningen p.g.a. karantän reglerna.

*Min andra avhandling var baserad på en stor enkät som jag sammanställde år 1994. Flera frågor i den handlar om sökandet av de närmaste efter Förintelsen. På sidan 1 ställde jag frågor som gällde bara syskonen då jag visste att de flestas föräldrar var döda, läs mördade. De som mirakulöst överlevde Förintelsen var ett slags monogeneration. Utan föräldrar och oftast utan syskon. På sidan 7 i samma enkät ställde jag en följdfråga:

Hur stor del av Din närmaste vän- och umgängeskrets före kriget, överlevde kriget?

Svar att välja var:     Inga         en fjärdedel          hälften         tre fjärdedelar          alla

Svaret var oftast: Inga

Min andra doktorsavhandling var baserad på en stor enkät som jag sammanställde år 1994. Flera frågor i den handlar om sökandet av de närmaste efter Förintelsen. På sidan 1 ställde jag frågor som gällde bara syskonen då jag visste att de flestas föräldrar var döda, läs mördade. De som mirakulöst överlevde Förintelsen var ett slags monogeneration.

Jag märker att med tiden så försöker jag göra böckerna jag skriver på, mer och mer personliga. Med det menar jag att beskriva de personliga öden mer i detalj på samma sätt som jag gjorde då det handlade om "flickor från Norra judiska begravningsplatsen". Flickor och kvinnor som är direkta offer av Förintelsen. Oftast var de, de enda överlevande. Bara tre av de begravda flickorna hade någon från familjen som överlevde. Bl.a. Elsa Jakubovics kom med ambulans till den Epidemiska sjukhuset den 15 juli 1945, klockan 6.30 på morgonen. Hon kom direkt från Vita båten S/S Kastelholm som förtöjde in Frihamnen och dog den 19 juli. Vårdtid 4 dagar stod i hennes utskrivningsrapport. Hennes systrar kunde inte närvara vid begravningen p.g.a. karantän reglerna. Hennes övriga släkt mördades i Auschwitz. En av stenar i Förintelsemonumentet bredvid Elsas grav hette just AUSCHWITZ.