En Ryss, en Polack och en Jude - troligen en typisk historia

Judar i Polen före andra världskriget - 3 113 900

Efter andra världskriget sägs att vi var cirka 100 000.

Efter 6 dagars kriget stannade få.

Nu, när nästan hela generationen av Holocaust överlevande är borta börjar vi, second generation, tänka på vår uppfostrat i "that Poland". Ett uttryck som jag har använd sedan slutet av sextiotalet.

Var vi någon typ av curlingbarn som skulle få bra glid i livet men inte bara genom att man banade och borstade vägen framför oss men även genom att man såg till att föräldrarnas ögonsten skulle aktas för onödiga kollisioner.

Vad ansågs vara en kollision eller en ojämnhet på vår väg glättades till på olika sätt som kanske först nu efter en halvt sekel kan anses vara sofistikerade. Hur som helst så ger de mycket att tänka på.

www.nytimes.com/2010/02/28/world/europe/28poland.html?scp=5&sq=polish jew&st=cse

I en New York Times artikel kan man läsa om ett exempel från en tredje generationen som plötsligt fick veta om sitt ursprung och saddlade om från en neonazi skinhead till en ortodox jude.

Orsaken till ovanstående var troligen hans föräldrars (second generation - dvs sådana som jag själv) önskan att: Vad? Det är en fråga som plågar mig!
Killen i Warszawa förklarar sina föräldrars beteende: “My parents were the typical offspring of Jewish survivors of the war, who decided to conceal their Jewish identity to try and protect their family.”

OK, tänker jag på verben conceal - to prevent from being seen or discovered.

Vad gömmer sig bakom det att gömma och försöka glömma i andra generationen. Här tänker jag endast på de som vet om eller kan misstänka sitt judiskt ursprung.

Jag tänker på ett bråk i gymnasiet där en ryss (dvs en kille med ett ryskt efternamn) slog en jude - Jurek Lewi och en polack (med ett polskt klingade namn)- dvs jag själv bråkade. Jag kom till en undsättning av juden som slogs av ryssen då han var en jude och ryss var en judehatare. Jag försvarade juden och fick en kraftig smäll mot magen av ryssen men lyckades att svara med en rak vänster mot hans öra (tyvärr, lite svag) varefter ringde skolklockan och rasten samt bråket var slut. Jurek Lewi var svagast av oss, ryssen kraftigast och van med slagsmål, inte minst med sin tvillingbror.

Jag fick så småningom ana och därefter veta om mitt ursprung. Jag hann dock ta mitt körkort innan. Nyligen fick jag veta att den antisemitiska ryssen (det var det bråket handlade om) var också en jude. Konstigt bråk tänker jag nu när 45 år har passerat från händelsen i korridoren framför toaletten i gymnasiebyggnaden på Karowa 18 i Warszawa.

Fortfarande förundras jag över att jag har aldrig, på riktig, in på djupet frågat mina föräldrar eller kanske fått mina föräldrar att självmant berätta varför vi saknade far- och morföräldrar eller mer om deras liv under fyrtiotalet, samma fyrtiotalet av vilkets slutskede jag föddes.