 |
| Janusz Korczak - Legend eller en bok om den Riktige Korczak - "Hand i hand med barnen till Treblinka - Berättelsen om Janusz Korczak" av Margit Silberstein. |
Margit Silberstein har skrivit en ny bok om Korczak. I beskrivning av boken står följande:
"Den femte augusti 1942 vandrade han tillsammans med nästan 200 barn på Warszawas dammiga gator på väg till de väntande tågen till gaskamrarna i Treblinka, där döden var en snabb affär. Korczak blev erbjuden att stanna för att rädda sitt eget liv, men han avböjde varje gång. Janusz Korczak svek aldrig barnen".
Vad menas med:
- "vandrade" - det handlar om en dödsmarsch till boskapsvagnarna". Dessutom så Korczak släpade sig långsamt fram då han hade svårt att gå och var egentligen mycket sjuk.
- "döden var en snabb affär" - nej, folk kvävdes långsamt till döds.
- "Nästan 200 barn - det handlar om över 200 barn (239 barn).
- "erbjuden att stanna för att rädda sitt eget liv" - upprepning av en gammal legend.
- "han avböjde varje gång" - upprepning av en gammal legend.
- Observera, datumet för deportationen är rätt, den 5 augusti 1942 samt att "Korczak svek aldrig barnen".
I bokens beskrivning hos förlaget Bonnier står även följande: Han lämnade karriären för att leva tillsammans med föräldralösa judiska barn i hemstaden Warszawa.
 |
| Den 20 november 2015 som tidningen Dagens Nyheter, publicerade Elisabeth Åsbrinks artikel om Janusz Korczak. Jag bad henne direkt och därefter DN om en rättelse. Artikeln är av typen finn fem rätt, ett riktigt hafsverk således och djupt diskriminerande. Då artikeln handlar inte om fiction så är det en ny historieomskrivning och ett skapande av en ny myt runt Janusz Korczak. Han behöver verkligen inte det! Korczak har inte sjungit på väg till gaskammaren i Treblinka, Korczaks föräldrar har inte heller varit polska nationalister. |
 |
| Den 20 november 2015 som tidningen Dagens Nyheter, publicerade Elisabeth Åsbrinks artikel om Janusz Korczak. Jag bad henne direkt och därefter DN om en rättelse. Artikeln är av typen finn fem rätt, ett riktigt hafsverk således och djupt diskriminerande. Då artikeln handlar inte om fiction så är det en ny historieomskrivning och ett skapande av en ny myt runt Janusz Korczak. Han behöver verkligen inte det! Korczak har inte sjungit på väg till gaskammaren i Treblinka, Korczaks föräldrar har inte heller varit polska nationalister. |
Oriktigheter om Korczak har publicerats tidigare i Sverige. Den 20 november 2015 som tidningen Dagens Nyheter, publicerade Elisabeth Åsbrinks artikel om Janusz Korczak. Jag bad henne direkt och därefter DN om en rättelse. Artikeln är av typen finn fem rätt, ett riktigt hafsverk således och djupt diskriminerande. Då artikeln handlar inte om fiction så är det en ny historieomskrivning och ett skapande av en ny myt runt Janusz Korczak. Han behöver verkligen inte det!
Elisabeth Åsbrinks artikel om Janusz Korczak innehåller följande: Janusz Korczak, en man som gick sjungande in genom de 7,5 centimeter tjocka trädörrarna till sin död i en av Treblinkas gaskammare.
Trots att jag utpekade ett antal grova fel har inget ändrads i artikeln under de gångna 30 dagarna trots att jag bad både Åsbrink och DN (Wolodarski och Wiman) om det.
DNs och Åsbrinks värsta övertramp är dock att införa ny absurd legend eller myt om Korczak som sjunger på väg till gaskammare i Treblinka.
Trots att jag utpekade ett antal grova fel har inget ändrads i artikeln under de gångna 30 dagarna trots att jag bad både Åsbrink och DN (Wolodarski och Wiman) om det.
DNs och Åsbrinks värsta övertramp är dock att införa ny absurd legend eller myt om Korczak som sjunger på väg till gaskammare i Treblinka.
Jag har tidigare varit i kontakt med två personer förutom min far och mor som beskrev Korczaks sista timmar. Korczak var sjuk. Den 5 augusti 1942 hade han svårt att gå. Det finns mera info om det i min blog, se nedan
http://jimbaotoday.blogspot.se/2012/06/korczak-sista-resans-nast-sista-etapp.html
http://jimbaotoday.blogspot.se/2012/06/korczak-sista-resans-nast-sista-etapp.html
Jag har läst två riktiga recensioner av Silbersteins bok som är skrivna med egna ord, inte från recensionen från BTJ eller bokförlagets beskrivning. Där saknas t.o.m. verbet att Korczak vandrade till Umschlagplatsen. Att använda ordet vandra är ofattbart och tyder på okunskap om Korczak och deportationen det 5 augusti 1942. Svenska är inte mitt modersmål men det är stor skilnad mellan "vandra" och "släpa sig fram" eller "hasa sig fram". Korczak hälsa var dålig vid den tiden. Han hade svullna ben. Vittnen, de riktiga, inte från "Legenden Korczak" berättade att gruppens enda privilegium var, att p.g.a. Korczaks häsa så fick de stanna i skuggan för att Korczaks skulle kunna vila. Silberstein väljer att berätta legenden eller beskriver scenen från Andrzej Wajdas film "Korczak".
Det påpekar även Göran Rozenberg i tidningen Vi. Han skriver: Silberstein hade kunnat citera vittnesmål med en mera uppgiven bild av vad som hände: ”Det förekom inga gester, ingen sång, inga stolt höjda huvuden. Det var en fruktansvärd, trött tystnad. Korczak släpade benen efter sig, som en förkrympt person, och mumlade något för sig själv då och då.”
Att Korczak hade läkarutbildning men sysslade med pedagogik och författarskap beskrivs i många recensioner som ett stort avsteg fån detta yrke. När jag läser det uppreppas gång på gång så tänker jag på den judiska skämthistoria är en judisk mor deltar i promotionen av en av hennes sönnes till USAs president. När hon gratuleras till det så utbrister hon, ja,ja, tack men den andre sonen jag har är "läkaren". Det är många recensenter, många va de judiska, suckar och skriver att Korczak har "övergett kariärren" som läkare.
Ett särskilt kapitel och introducering av ny legend är Korczaks namnbyte. Den skulle ha skett p.g.a. antisemitismen i Polen. Oriktighet! Sanningen är dock att i sina program i den Polska Radion fick Henryk Goldszmit- Janusz Korczak uppträde som "Den Gamle Doktorn".
Nytt tillskrivet den 5 februari 2024.
Ole Larsmo i DN och Lars Vendt i Aftonbladet beskriver den riktige Korczak, inte Legenden Korczak.
Niclas Vendt skriver: Hans (Korczaks) idéer om barnuppfostran är progressiva. Barnen betraktar han inte som ofullständiga vuxna, utan som individer med egna rättigheter. Han vill göra dem till bättre människor, som kan befolka en bättre värld. Han följer dem in i döden. Korczaks liv är välkänt och dokumenterat. Det framkommer, såvitt jag kan bedöma, inte några nya uppgifter i boken.
Ofta tycks boken lätta från den historiska verkligheten. Närmast invändningslöst bygger Silberstein upp Korczak till en helgonlik gestalt, ett föredöme och en person att efterlikna.
Silberstein gör helt enkelt Korzcak till den han måste vara.
Ett exempel som måste lysa, för att historiens mörker annars blir för kompakt.
En man som måste inspirera, för att allt inte bara ska upprepa sig nu när svärtan åter griper omkring sig i världen.
”Vi behöver Janusz Korczak. Jag behöver honom,” skriver Silberstein redan i förordet.
Det märks.
”Nu vet jag mycket om dig – och tack och lov – du var ingen ängel på jorden”, skriver hon mot slutet.
Det märks inte.
Det är för att det inte är den klarögda journalisten som skriver. Utan det är det lilla barnet hon minns sig själv som, hon som drömde om att förändra världen och göra den rättvis. Som nu famlar genom tid och rum efter en hand, för att hon behöver någon som griper hennes egen. Någon som säger att allt blir bra.
Passagerna där hon vänder sig direkt till Korczak är de tydligaste.
”Du påminner mig om min pappa.”
Därför förpassas allt som inte stämmer in på bilden till marginalen.
Silberstein måste i en kort avstickare tillstå att Korczak uttrycker sig ”nedsättande om kvinnor”: ”Jag vågar säga att det inte är likt dig, jag vill inte att det ska vara det,” skriver hon och hastar vidare.
I den stunden är Korczak transcendent, ett fantasifoster.
Dold för oss, i skuggan av sin lysande avbild.
Ofta tycks boken lätta från den historiska verkligheten. Närmast invändningslöst bygger Silberstein upp Korczak till en helgonlik gestalt, ett föredöme och en person att efterlikna.
Silberstein gör helt enkelt Korzcak till den han måste vara.
Ett exempel som måste lysa, för att historiens mörker annars blir för kompakt.
En man som måste inspirera, för att allt inte bara ska upprepa sig nu när svärtan åter griper omkring sig i världen.
”Vi behöver Janusz Korczak. Jag behöver honom,” skriver Silberstein redan i förordet.
Det märks.
”Nu vet jag mycket om dig – och tack och lov – du var ingen ängel på jorden”, skriver hon mot slutet.
Det märks inte.
Det är för att det inte är den klarögda journalisten som skriver. Utan det är det lilla barnet hon minns sig själv som, hon som drömde om att förändra världen och göra den rättvis. Som nu famlar genom tid och rum efter en hand, för att hon behöver någon som griper hennes egen. Någon som säger att allt blir bra.
Passagerna där hon vänder sig direkt till Korczak är de tydligaste.
”Du påminner mig om min pappa.”
Därför förpassas allt som inte stämmer in på bilden till marginalen.
Silberstein måste i en kort avstickare tillstå att Korczak uttrycker sig ”nedsättande om kvinnor”: ”Jag vågar säga att det inte är likt dig, jag vill inte att det ska vara det,” skriver hon och hastar vidare.
I den stunden är Korczak transcendent, ett fantasifoster.
Dold för oss, i skuggan av sin lysande avbild.
Ole Larsmo skriver en riktig artikel om Korczak, egentligen inte en recension. Enligt Larsmo "marscherar" Korczak mot Umschlagsplatz:
