Chevradagen - Stockholm den 17 mars 2019.

Vera Krémers grav. Ingen gravsten ovan gjord. En liten öppning i gräsmattan är det enda som syns. Den kvinliga rabbinen Ute Steyer läser bönen för de döda. Gravstenen har därefter restaurerats av Föreningen Förintelsens Minne. 

Vid Vera Krémers grav - Norra begravningsplatsen. Vera Krémers grav. Ingen gravsten ovan gjord. En liten öppning i gräsmattan är det enda som syns. Den kvinliga rabbinen Ute läser bönen för de döda. Gravstenen har därefter restaurerats av Föreningen Förintelsens Minne. De andra stenarna har redan grävts upp och restaurerats av FFM.

Rosa Ida Grunwalds grav - Södra begravningsplatsen.

Chevradagen är en gammal tradition i Stockholm. Man åker till de fyra judiska begravningsplatserna tillsammans med rabbinen och ber Kaddishbönen. Kaddish (av arameiska qaddis vilket betyder "helig") är en judisk bön, författad på arameiska, som ärar Guds härlighet.

Under elva månaders tid efter dödsfallet av en närstående, t.ex. mor eller far säger de sörjande kaddish-bönen. Därefter läses kaddish på varje årsdag (räknat efter den judiska kalendern).

Många dör dock ensamma och då blir den sista kaddishbönen den vid begravningen. Sådana ensammapersoners gravar finns det många.

I år har man valt att be för Förintelsens överlevande som kom med Vita båtar och som dog på de svenska sjukhusen. Många bara 4–5 dagar efter ankomsten. Det var mitt förslag att samlas vid Vera Krémers grav. Vera var den första som dog av dem som kom med Vita Båtar till Frihamnen i Stockholm.

Nedan är mitt anförande vid hennes grav. Anförandet följdes av Kaddishbönen som leddes av rabbinen Ute Steyer.

    Förintelsens offer finns här begravda inom två intilliggande gravfält på Norra judiska begravningsplatsen i Solna.

    Vera Krémer var den första som begravdes, den 19 juli 1945 i kvarter K, plats 3308. Efter henne i nästa rad ligger 17 kvinnor, en del egentligen flickor då många var i skolåldern när Andra världskriget bröt ut. De var födda i Ungern, Tjeckoslovakien, Polen, Rumänien, Tyskland och Österrike. 

    Det finns flera gemensamma nämnare i deras liv. Alla var unga judinnor som fängslades i getton och fördes till koncentrations- och dödsläger. Många bevittnade sina närmastes död då deras yngre syskon och föräldrar efter selektionen i lägren gick mot gaskamrarna. De som överlevde selektionen kommenderades till slavarbete. När fronten närmade sig lägren transporterades de till läger och fabriker i Tyskland och slutligen till Bergen-Belsen.     Den 15 april 1945 övertog den brittiska armén lägret. Där fanns då 10 000 obegravda lik och varje följande dag dog nära 2000 personer till följd av undernäring och sjukdomar.

    De som ligger på Norra Judiska begravningsplatsen är de som ansågs kunna klara resan med de Vita Båtarna och få vård i Stockholm. I slutet av juni 1945 lämnade den första transporten Lübeck och anlände till Frihamnen i Stockholm. Båten hette S/S Kastelholm och hade Röda korsets beteckningar. De svårast sjuka fördes direkt från Kajplats 2 i Frihamnen till Epidemiska sjukhuset vid Roslagstull. De andra åkte liggande på bårar i arméambulanser till beredskapssjukhuset i Sigtuna.

    I anamnesdelen i deras läkarkort kan man läsa om deras liv. Korta rader som samtidigt utgör Förintelsens historia i mördandets logistik.

I gettot sedan 1940, 1943 Auschwitz, 1944 ammunitionsfabriken, 1945 dödsmarsch. I Bergen-Belsen tyfus. Föräldrarna och syster döda i Auschwitz, broders öde okänt.

I andra intyg står det. 

Vårdtid i Sverige: 5 dagar.

    Ingen hade räknat med uppemot fyra begravningar per dag av de nyanlända. Man kallade dem flyktingar.

I Gravboken finner man att gravraden som börjar med 3311 och slutar med 3327 fylldes på bara några veckor. Det var förmodligen då man bestämde sig att börja begrava inom ett eget kvarter, kallat J-kvarteret.

    Hundratals av Förintelsens offer finns begravda på flera olika platser i Sverige varav de flesta på Norra judiska begravningsplatsen i Solna. Låt oss hjälpas åt så att dessa människors öde aldrig faller i glömska.

Roman Romuald Wasserman Wroblewski

 

Chevradagen brukar avslutas med en middag på Judiska hemmet. Även där höll jag ett föredrag och blev avtackad av ytterligare 2 rabbiner, sammanlagt 4. Även vid middagen höll jag ett kort anförande. Det handlade om min första minnesbild från mötet med kvarter J - Inte nummer igen! 

    Jag kom cyklande från Karolinska sjukhuset, min arbetsplats, genom den långa allén som leder från porten vid Karolinska sjukhuset, förbi den katolska begravningsplatsen och fram till den judiska sektionen på Norra begravningsplatsen. Jag gick in genom en sidoingång och rörde mig österut, mot huvudingången och E4-motorvägen.

    När jag kom fram till kvarter J, det stora fältet där merparten av Förintelsens offer ligger begravda, möttes jag av vad som såg ut som en vacker äng med högt gräs och svarta rosor. Men när jag steg närmare upptäckte jag sanningen. Det jag på avstånd trott var svarta rosor var i själva verket svarta metallskyltar. På baksidan av varje skylt fanns ett ingraverat gravnummer.

    Min omedelbara, instinktiva reaktion var en våg av fasa: Nej, inte nummer igen!

    Koncentrationslägerfångarna berövades allt, och deras namn försvann i samma ögonblick som de tilldelades ett fångnummer. Vid de timslånga, utmattande uppställningarna i lägren tvingades de identifiera sig som rena nummer. I Auschwitz fick de denna nya, påtvingade identitet tatuerad i huden som ett livslångt märke. Att de nu, efter sin död i frihetens Sverige, återigen låg dolda bakom anonyma nummer i gräset var outhärdligt.

    Det var i det exakta ögonblicket som mitt beslut fattades. Drivkraften blev att fysiskt gräva upp deras dolda gravhällar ur jorden, att rensa bort glömskan och ge dem tillbaka deras identitet och deras rätta namn. De skulle inte längre ligga där som anonyma siffror. 

    Mitt mål var också att återförena dem med deras familjer – de föräldrar och syskon som oftast utplånades i gaskamrarna och som aldrig fick uppleva Förintelsens slut. Jag tänkte: Genom att skriva in familjemedlemmarnas öden (mördade i Treblinka, Auschiwtz och Chelmno) vid gravarna låter vi dem till slut få vila tillsammans. Det var så QR-ideén föddes.

På Södra bad vi Kaddishbönen vid Rosa Ida Grunwalds grav. Hennes livshistoria liknar Nelly Sachs. Ida arbetade hårt under hela sitt liv i Sverige. Klarade dagarna men inte nätterna. Då kom Gestapo och minnet av Förintelsen i hennes drömmar, mardrömmar, precis som hos Nelly Sachs.