När jag skriver om närvaron av kriget i min barndom så tänker jag huvudsakligen om jag hade påverkats av "krigets skugga" från mina föräldrars sida.
På den polska sajten Våran klass hade en av lärarna från min gymnasieskola skrivit ett mycket genomtänkt brev med en analys av den klass hon ledde fram till studentexamen i Czacki´s Lyceum nr. XXVII i Warszawa.
Läraren skriver brevet med anledning av att det har gått 45 år sedan klassen tog studenten. De flesta i klassen är numera 63-64 år gamla. Deras conception inföll således 1945, således direkt efter andra världskrigets slut.
Läraren beskriver efterkrigsåren som en ren kaos både ur politisk, ekonomisk och social synpunkt. Det sist nämnda innebar att alla hade vi pappor och mammor som hade varit med en ohygglig krig. För våra judiska föräldrar innebar kriget att de befann sig på en offentlig begravningsplats där 6 miljoner judar har mördats. Siffran 6 miljoner var kanske inte lika slående som faktum att deras föräldrar var borta, att deras fastrar och mostrar var borta, att de flesta av deras kusiner och syskon var borta. Vågar vi starta ett nytt liv? Här i Polen. Warszawa låg i ruiner.
Fanns en skugga av den mörka tiden i min barndom. Det är jag säker på. Från mina föräldrars sida var den dock i det närmaste osynlig. De helt enkelt teg om det hela. De teg för de kunde inte prata om DET. DET var större än allt annat. Min mor har under ett 30-tal år i Sverige sagt, en dag skall vi alla samlas så skall jag berätta! Det hände dock aldrig! Samma sak var med min far. Fast han har aldrig lovat att berätta!
Tillbaka till lärarens brev. Hon skriver om att hennes gamla elever ville inte tala om nuet eller hur deras liv har förlöpt. Alla var de insjunkna att i sina samtal och berättelser begränsa sig till den deras gemensamma uppväxt och ungdomsåren som de flesta upplevde som en lycklig tid i deras liv.
Jag bör kanske tillägga att krigets fasor upplevde vi dock på andra sätt än genom "arvet från våra pappor och mammor". Filmer, böcker och skolan har npg sätt att vi var fullt medvetna om krigets fasor och alla i vår generation kände nog samma Never Again.
