Sunday, January 31, 2010

Jemu masz się kłaniać - Professor Kotarbiński



























Fönstret och den breda fönsterbrädan från vilken jag skrek ut mitt missnöje med Stalin och mina föräldrar var samtidigt mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Min pappas väns (kommendör Sliwinski) syster var nunna som bodde där och han fick träffa henne bara få enstaka gånger. Framför kyrkan växte alltid två träd och det fanns en drosk- och därefter en taxiparkering där också. Längst till höger fanns en stor port i huset med en sidoingång till Warszawa Universitet. Det inte många som kände till den.


Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16 (på vänstra sidan). Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 (det vita huset). 

Professor Kotarbiński, den enda människan i världen som min mor uttryckligen sa till mig - Jemu masz się kłaniać, att ja skall göra honnör för (bugga) korsade alltid parken och tog sig genom sidoingången till universitetsområdet. Parken framför mina fönster som kallades för skwer(ek) byggdes på ruinhögar och man tog tillvara de stora gamla kastanjeträden i mitten.

Mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.
På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18. Skissen har jag gjort år 1967 i Sverige då jag ville bevara några minnes bilder från Polen och var fast besluten att aldrig återvända dit.


På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet. Han gick alltid genom sidoingången vars port syns till höger om kyrkan. En Mercedes 190 som jag skickade till föräldrarna från Sverige syns på parkeringen framför kyrkan.

Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenshögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåninghus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

Prof. Tadeusz Kotarbiński hus  hus som gränsande med mitt gymnasium på Karowa gatan.  Det låg i samma kvarter som Hotel Bristol.

Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 18A. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 B.

Prof. Tadeusz Kotarbiński gick alltid genom sidoingången vars port syns till vänster om vaktkuren. Bakom syns kyrkans byggnad. 


Min mors första kontakt med Kotarbiński var före kriget då hon var student vid Warszawa Universitet. Då Universitetsledning införde antisemitiska restriktioner (se nedan) bl.a. att judiska studenter fick begränsad antal sittplatser så stod Kotarbinski under hela sin föreläsning och uppmanade andra likasinnade att göra det också. Kontakten mellan min mor och Kotarbinski fortsatte under kriget då han svarade på hennes brev från Kopyczyńce och på det sättet bidrog till hennes ariskhet och efter kriget till hans död 1981. Min mor vidhöll därefter kontakten med Kotarbinskis änka Janina Kotarbińska (Dina Sztejnbarg; 1901–1997). Kotarbińska var född i Warszawa. Under Förintelsen hade hon sk ariska dokument (Janina Kaminska). Hon fängslades för sitt deltagande i det underjordiska universitet och satt i fängelse i Warszawa och därefter skickades hon till Auschwitz och överlevde då hennes judiska identitet undanröjdes inte!



Nedan innehållet i Lodz tidningen Republika vars korrespondent rapporterar från Warszawa. Vi får veta att  nationalistiska paramilitära gäng sökt och slå studenter av judiskt ursprung . Nationalister använde knogjärn och promenadkäppar . De attackerade professor Tadeusz Kotarbiński , känd för sin fientlighet mot antisemitiska upptåg.
" Gamle av dagar professor militanta omgiven och transporteras i hela hallen , bland olämpliga att upprepa förolämpningar . " Han blev slagen som kvestor och flera universitetstjänstemän. Artikeln beskriver hur militanta gäng mitt under föreläsningarna går in i aulan och drar ut universitetsstuderande av judisk utseende. En av professorerna har försökt att låsa dörrarna inifrån men det hjälpte inte.


Z treści korespondencji z Warszawy dowiadujemy się, że nacjonalistyczne bojówki wyszukiwały i biły studentów żydowskiego pochodzenia. Narodowcy używali kastetów i lasek. Zaatakowali również prof. Tadeusza Kotarbińskiego, znanego z niechęci wobec antysemickich wybryków. „Sędziwego profesora bojówkarze otoczyli i przeprowadzili przez cały korytarz, wśród nienadających się do powtórzenia wyzwisk”. Pobity został także kwestor i kilku uczelnianych urzędników.
W artykule opisano, jak bojówkarze wyciągali z sal podczas wykładów na UW studentów o żydowskim wyglądzie. Jeden z profesorów „polecił zamknąć drzwi na klucz”, jednak i to nie pomogło. Z kolei na Politechnice Warszawskiej wykryto „silną petardę”, która na szczęście nie wybuchła.

Kiedy w styczniu 1937 roku na Uniwersytecie Warszawskim ogłoszono „dzień bez Żyda”, zawsze występujący przeciwko "hecom antysemickim” na wyższych uczelniach prof. Kotarbiński opublikował na łamach „Kuriera Porannego” list otwarty:
Z rozgoryczeniem wstępuję na teren uniwersytetu. Jednemu z moich uczniów, starszemu statecznemu nauczycielowi, napastnik rozbił tam głowę klamką czy czymś podobnym.

Inny szlachetnie myślący młody człowiek ufność swą do uczelni przypłacił załamaniem ogólnym. Raz podczas wykładu wtargnęła wataha, tygrysimi skokami dopadnięto Żydów w ławkach, sprano, stłuczono, sponiewierano jego i innych. Nie pokazał się już więcej. Trzeci szukał sygnatur w katalogu. Otoczono go – jak opowiada – z nagła, zapytano, czy Żyd, a gdy potwierdził, złamano mu nos. Napastnicy – nie, raczej oprawcy – rzucali półprzytomnym jak piłką, tłukąc ile wlazło, bo „jeszcze nie upadł”, bo trzeba go było „dokończyć”. Zbitego wyrzucili wreszcie na bruk przed bibliotekę. Dodajmy, że w żadnym z opisanych przypadków nie był to lynch indywidualny, kara czy odwet za czyny lub ujawnione intencje danego właśnie osobnika. Robota idzie hurtem i komu by się chciało dopytywać o takie detale. (…)

Nie ma co, trzeba się brać do samoobrony, bo znikąd obrona nie przyjdzie, skoro znikąd nie przychodziła na czas po dziś dzień.
Nie bić w odwet, tylko nie dawać bić. Zasłaniać napastowanych, rozbrajać napastników. Tam się ustala pokojowy modus vivendi, gdzie obrona dzielniejsza jest od napadu. A wolno mniemać, że w działaniach obronnych nie dopatrzą się występku ci, których prawo powołuje do zapobiegania napaści.

Modus vivendi (łac. "sposób życia”; l.mn. modi vivendi) – ułożenie stosunków pomiędzy stronami (np. państwami) na podstawie tymczasowego kompromisu. Tutaj "sposób współżycia”.

Modus vivendi är ett latinskt uttryck som betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Modus betyder sätt eller form, vivendi är en form av vivo som betyder leva.