Om Janusz Korczak – minnen från
hans sista levnadsår *
Munk eller eremit? Ett asketiskt
ansikte inramat i skägg, hög panna, skallig, blå genomträngande blick bakom
glasögonen. Grå, ibland grön rock. Det är Janusz Korczak, allmänt känd bland
barn, ungdomar, lärare och pedagoger, högaktad och älskad av sina unga vänner:
Jaski, Joski, Franki och Joski, Moski, Srole, alla förevigade i hans böcker.
Dessa böcker utgör den unge läkarens första pedagogiska erfarenheter från ett
arbete med barn av proletär härstamning.
Salongsbarnet är hans självbiografiska bok. Sedan, i egenskap av
föreståndare för barnhemmet ”Vårt hem” i stadsdelen Bielany och ”Barnhemmet”
på Krochmalnagatan, skrev han ett verk i tre band om sina omfattande
iakttagelser och slutsatser av sitt arbete – Hur man älskar ett barn – ett slags revolution inom pedagogiken.
Dessutom litterär verksamhet och dramatik. Allt fyllt av en anspråkslös och
djupt tänkande människas originella funderingar och åsikter, en barnvärldens
nära vän och samtidigt något av en ensamvarg. Man skulle kunna tala mycket om
Doktorn, men jag skall begränsa mig till hans liv och leverne under den tyska
ockupationen.
September 1939
Den tyska arméns ring runt
Warszawa dras åt mer och mer. Vid den här tiden är det inte en rock utan en
soldatuniform av majors rang som Janusz Korczak bär. På den hänger utmärkelser
för kampen om Polens självständighet och en guldmedalj för förtjänster inom
pedagogik och socialvård. Han är tystlåten och sitter omringad av Barnhemmets
busfrön. Han lyssnar noga på dem, blicken är riktad mot det onåbara fjärran.
I Barnhemmet är han numera en sporadisk gäst. Han kommer bara för att vila en
stund. Han bär på en tung börda: att i den omringade stadsdelen samordna
barnavården. Men han knäcks inte av ansvaret, tvärtom; hans böjda siluett rätas
ut. Han ger prov på en stor rörlighet i sitt arbete och varje företag krönes
med framgång. Under dagen – på stan, om natten – i barnens sovsal. Han vandrar
mellan sängarna likt en skyddsängel, tystar ner och lugnar. I hans närvaro
känner sig barnen trygga som om alla bränder och kanonader bara var en ond dröm
eller en grym saga. De behöll ett stoiskt lugn även då en artilleripjäs genomborrade
väggen och föll ned på skrädderiet. Doktorn var ju med dem …
År 1941
Den preussiska vilda horden hade
invaderat huvudstaden. De hade vält in i staden och nådde redan Krochmalnagatan
och Barnhemmet. Här inför denna barnens helgedom och en stor pedagogs livsverk
hejdade den sig för några månader. Men det var endast ett vilddjurs manöver
inför det sista anfallet. Sedan kom det beryktade ”Raumungsbefehl”,
naturligtvis för barnens och personalens ”bästa”. Barnhemmet förflyttades till
den f.d. Handelsskolans lokaler vid Chlodnagatan och bara några månader
därefter till Polska handelsföreningens byggnad vid Siennagatan. På så sätt
blev en pelarförsedd spegelsal en asyl för 239 hemlösa och föräldralösa barn.
I början var allt en
mardröm. Med mycket möda organiserades dock det hela. Anstaltens
föreståndarinna, Stefa Wilczynska, tillsammans med dr Korczak, förvandlade de
kalla utrymmena genom idogt arbete. Doktorns rum tjänstgjorde samtidigt som
isoleringsrum, sjukstuga, kabinett, forskarrum. Det fanns inte tid för eget
arbete. Man måste uppbåda alla krafter till kampen för existensen och bröd
till barnen. Doktorn påbörjade sin ”tiggarkarriär” att samla in pengar bland de
rika. Och det var en tung och törnbeströdd väg.
Augusti 1942
Order
från Berlin: ”Ausrotten!” – utrota, förinta. Under falsk förevändning om
evakuering till f.d. sovjetiska områden startades en massiv förflyttning av
folk till dödsfabriker. I början förskonades Barnhemmet. Även Doktorn trodde på
koloniseringen. Men plötsligt försvann all tveksamhet. En morgon, utan
förvarning, trängde sig ett mördarband in i Barnhemmet. ”Alle raus!” Barnen, barfota och i
sommarkläder, gick ner på gården. Där bildades kolonner som under uppsikt av
SS, tyska junkers och polis, startade i riktning mot Umschlagsplatsen. I täten
Doktorn stödd på en käpp och ledande den minsta flickan vid handen. Iförd en
grön soldatuniform, barhuvad, gick han sakta och majestätiskt. Vid stationen
föstes 100 personer in i varje boskapsvagn. Doktorn hjälpte själv varje barn
upp i vagnen. Tiggde om litet vatten till dem som svimmade. Och sedan försvann
även hans kala hjässa in i djupet av en boskapsvagn. Försvann för att aldrig
mera återfinnas bland de levande.
* Publicerat på polska i Nowe Widnokregi
(Nya Horisonter). Utgiven i Moskva redan 1944, således under Andra Världskriget.
