Det speciella med boken/fotoalbumet är, liksom min blog, minst trespråkig och att Thorman försöker i den återskapa något som inte finns men ändå finns.
Det intressanta med honom är att han har tidigt "fotograferat i minnet" och lagt massa bilder i sitt minnesarkiv. Således många hans gråcellbilder framkallades aldrig. Trots att de exponerades för första gången för flera decennier sedan så har de efterexponerats och framkallats först i nuet, flera år efteråt.
Normalt efter att ha gjord en exponering så framkallar fotografen negativet. Den så kallad latent bild blir synlig. Otmar har haft massa latenta gråcellbilder inom sig. Hans sett att få fram de är genom fotografin med en riktig ljuskänslig negativfilm. Han gör det dels att åka tillbaka till sin barndoms- och ungdomsstad, dels att avfotografera egenkomponerade stilleben.
På samma sätt som Otmar Thormann har haft i minnet många bilder så har min mor burit en bild av sin far. Inga, inga bilder av honom har överlevt Förintelsen. Det fanns dock en bild av honom i min mors minnesceller. Hon har försökt ett flertal gånger förmedlat bilden av min morfar. Det skedde på gatan eller så pekade hon ut en programledare från vetenskapsredaktionen i svensk TV.
Otmar Thormann nya/gamla bilder handlar om portvakter, slakteri och köttaffärer med grishuvuden i skylt fönster. Han tar nya bilder med sin kamera och ser till att de är kopior av bilder i hans huvudet. Han slutar dock inte där, han övergår till stilleben som skall göra honom fri från sina tidiga upplevelser.
