Minnesmärket över de mördade judarna i Stolin (Belarus) är beläget vid en massgrav, nästan 300 meter långt dike i skogsområdet Stasino (Стасино), cirka 3 km nordost om staden (51.923538, 26.865231). Det är inte lätt att hitta till skogsområdet Stasino (ibland stavat Stasyn), där minnesmärket över de 8000 mördade judarna från Stolin-gettot finns. Det ligger inom ett stort tallskogsområde. Under kriget skulle området användas som ett flygfält, vilket förklarar de stora öppna ytorna och de djupa groparna som utgör massgravarna. Cirka 8 000 judar mördades i skogsområdet Stasino under massakern den 11–12 september 1942. Utöver de 8 000 judarna finns ytterligare en massgrav i Stasino med cirka 4 500 andra offer, däribland belarusier, ukrainare och ryssar, vilket innebär att totalt över 12 000 människor vilar på platsen. Bilden ovan och texten säger faktiskt mer än bilden på en skogsparti och texter som visas på Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm.
 |
| Sveriges Museum om Förintelsen, Stockholm. Denna mastodontbild (flera kvadratmeter) av skogen är tyvärr en sammanfattning av nazisternas första fas av Förintelsen – Holocaust by bullets. Fotografiet på skogen i utställningen är tyvärr en alltför förenklad representation av nazisternas första fas av Förintelsen – ”Holocaust by bullets”. Ett intetsägande foto av en skog förväntas här förklara mordet på mellan 1,5 och 2 miljoner judar. Detta är anmärkningsvärt då få svenskar känner till denna del av Förintelsen, som inleddes sommaren 1941. |
 |
| Einsatzgruppen soldater skjuter judar i en förberedd massgrav. |
Sveriges museum om Förintelsen gör det genom att representera massmordet på två miljoner judar med en intetsägande bild av en grönskande skog och sviker sitt uppdrag. Istället för att visa den brutala verkligheten i ’Holocaust by bullets’ – nakenheten, ravinerna och de personliga avrättningarna – väljer museet en estetisk abstraktion. Resultatet blir att de mördade osynliggörs på nytt och historien förvandlas till ett akademiskt samtal för de redan invigda, medan den nakna sanningen om Babij Jar-massakern förpassas till en fotnot i hörnet.
Hur visualiserar man det ofattbara utan att antingen skona betraktaren för mycket eller bli voyeuristisk?
Jag har besökt Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm flera gånger och varje gång lämnade jag platsen med en djup känsla av frustration och sorg. Museet, som bär det tunga ansvaret att förvalta minnet av historiens största brott, tycks ha valt en väg som döljer sanningen snarare än att visa den.
Måste våga visa mörkret!
I den "fasta utställningen" möts man bl.a. av ett foto på en grönskande skog. Denna vackra naturbild ska representera ”Holocaust by bullets” – den första fasen av Förintelsen där mellan 1,5 och 2 miljoner judar mördades i masskjutningar. Genom att använda en anonym skogsbild förvandlas råa, brutala mord till något abstrakt och vackert. Det är en skam och en kränkning av de miljoner offer som tvingades klä av sig nakna vid kanten av raviner som Babij Jar, Liepaja och många andra ställen för att sedan skjutas ner i massgravar inför ögonen på sina familjer. Varför väljer ett museum att gömma undan denna historia? Den som inte redan är expert ser bara en skog. Informationen om att 33 771 judar mördades i Babij Jar på bara två dygn sitter som en liten, ditklistrad oansenlig lapp i ett hörn.
Naturen som medbrottsling – från Liepaja, Babij Jar och Treblinka till Stockholm
När Sveriges museum om Förintelsen väljer att representera massmorden med en bild av en fridfull skog, gör de naturen till en medbrottsling i efterhand. Detta är inte bara ett estetiskt val; det är en metod som nazisterna själva fulländade för att utplåna spåren efter sina brott.
I utrotningslägret Treblinka II genomfördes en systematisk mörkläggning genom att gräva upp kroppar och bränna dem på järnvägsräls (Sonderaktion 1005 ***). Askan av nära 1 miljon offer blandades med jord; området förvandlades till en bondgård och man planterade lupiner över hela området. Naturen användes medvetet som en mask för att dölja den fysiska förintelsen och förvandla platsen för dödsmaskineriet till en oskyldig sommaräng.
Titta bara på museets program för Kulturnatten i mitten av april.
Hur visualiserar man det ofattbara utan att antingen skona betraktaren för mycket eller bli voyeuristisk?
Jag har besökt Sveriges museum om Förintelsen i Stockholm flera gånger och varje gång lämnade jag platsen med en djup känsla av frustration och sorg. Museet, som bär det tunga ansvaret att förvalta minnet av historiens största brott, tycks ha valt en väg som döljer sanningen snarare än att visa den.
Måste våga visa mörkret!
I den "fasta utställningen" möts man bl.a. av ett foto på en grönskande skog. Denna vackra naturbild ska representera ”Holocaust by bullets” – den första fasen av Förintelsen där mellan 1,5 och 2 miljoner judar mördades i masskjutningar. Genom att använda en anonym skogsbild förvandlas råa, brutala mord till något abstrakt och vackert. Det är en skam och en kränkning av de miljoner offer som tvingades klä av sig nakna vid kanten av raviner som Babij Jar, Liepaja och många andra ställen för att sedan skjutas ner i massgravar inför ögonen på sina familjer. Varför väljer ett museum att gömma undan denna historia? Den som inte redan är expert ser bara en skog. Informationen om att 33 771 judar mördades i Babij Jar på bara två dygn sitter som en liten, ditklistrad oansenlig lapp i ett hörn.
När Sveriges museum om Förintelsen väljer att representera massmorden med en bild av en fridfull skog, gör de naturen till en medbrottsling i efterhand. Detta är inte bara ett estetiskt val; det är en metod som nazisterna själva fulländade för att utplåna spåren efter sina brott.
I utrotningslägret Treblinka II genomfördes en systematisk mörkläggning genom att gräva upp kroppar och bränna dem på järnvägsräls (Sonderaktion 1005 ***). Askan av nära 1 miljon offer blandades med jord; området förvandlades till en bondgård och man planterade lupiner över hela området. Naturen användes medvetet som en mask för att dölja den fysiska förintelsen och förvandla platsen för dödsmaskineriet till en oskyldig sommaräng.
När ett modernt museum i Stockholm nu använder samma visuella grepp – grönskande träd istället för den brutala dokumentationen av Holocaust by bullets – går man omedvetet i förövarnas fotspår. Genom att skona besökaren från de mördades blickar och de bödlar som stod vid dikets kant, fullbordar man nazisternas sista önskan: att brottet ska förbli dolt bakom naturens anonymitet.
Ett museum om Förintelsen ska inte vara en plats för estetik och akademisk distans. Det ska vara en plats där vi tvingas se mörkret i vitögat, för att vi aldrig ska tillåta det att sänka sig igen.
Är Sveriges Museum om Förintelsen ett museum för de "närmast sörjande"?
Det stora problemet är inte bara bildvalen utan museets hela inriktning. Verksamheten domineras av seminarier, bokcirklar, uppträdanden och akademiska föreläsningar. Det är i sig viktiga inslag, men det skapade en sluten krets. De som kommer dit är vad jag kallar för de ”närmast sörjande” – människor som redan kan allt om Förintelsen. Det positiva är att bland de närmast sörjande finns även andra och tredje generationen. De är dock oftast intresserade av språket jiddish samt sånger och dans från tiden före Förintelsen (substantiv).
Sveriges museum om Förintelsen har blivit ett samtalsrum för experter, medan den breda allmänheten, skolungdomar och de som aldrig hört talas om Einsatzgruppen eller Babij Jar lämnas utanför. Om vi inte vågar visa hur det faktiskt gick till (den fysiska förintelsen), om vi bara pratar om historien istället för att visa den, då har vi misslyckats med uppdraget att ”aldrig glömma”.
Ett museum om Förintelsen får aldrig bli en bekväm plats (vare sig för personalen eller besökarna). Det måste vara en plats som vågar visa mörkret, så att vi verkligen förstår vidden av det som skedde.
Museum om Förintelsen tycks skydda besökaren från informationen då bilderna från själva förintelsen (verb) göms bakom en bild på sommarvacker, grönskande skog. En bild på en vacker skog känns djupt provocerande för mig när den används för att representera massavrättningar. Utan förkunskap ser besökaren bara natur. Det riskerar att "naturliggöra" brottet eller göra det abstrakt. Håller ni med om det?
* Titel. "Ett dike och en vacker skog döljer miljoner nazistiska mord – nu samma förfarande även på Sveriges museum om Förintelsen" - är rätt så kraftfull och jag hoppas att museets ledning förstår den provokativa vinklingen. Om inte? Genom att dra parallellen till att museet ”går i nazisternas spår” markerar jag att museet nu, precis som förövarna gjorde då, döljer brottsplatserna (och brotten) bakom naturens anonymitet.
**
*** Sonderaktion 1005 var den nazistiska täckmanteln för att utplåna bevisen för Förintelsen. Enheten, ledd av Paul Blobel, grävde upp och brände miljontals kroppar vid massgravarna i öst (bl.a. Babij Jar och Treblinka) för att dölja brotten inför den framryckande Röda armén. Naturen användes som ett aktivt redskap i detta förnekande genom återplantering av skog och gröda. Valet av lupiner i Treblinka II-området var inte en tillfällighet. De växer nämligen utmärkt på väldränerad sandmark, eftersom den inte hindrar deras djupa rötter från att växa.
Ett museum om Förintelsen ska inte vara en plats för estetik och akademisk distans. Det ska vara en plats där vi tvingas se mörkret i vitögat, för att vi aldrig ska tillåta det att sänka sig igen.
Är Sveriges Museum om Förintelsen ett museum för de "närmast sörjande"?
Det stora problemet är inte bara bildvalen utan museets hela inriktning. Verksamheten domineras av seminarier, bokcirklar, uppträdanden och akademiska föreläsningar. Det är i sig viktiga inslag, men det skapade en sluten krets. De som kommer dit är vad jag kallar för de ”närmast sörjande” – människor som redan kan allt om Förintelsen. Det positiva är att bland de närmast sörjande finns även andra och tredje generationen. De är dock oftast intresserade av språket jiddish samt sånger och dans från tiden före Förintelsen (substantiv).
Sveriges museum om Förintelsen har blivit ett samtalsrum för experter, medan den breda allmänheten, skolungdomar och de som aldrig hört talas om Einsatzgruppen eller Babij Jar lämnas utanför. Om vi inte vågar visa hur det faktiskt gick till (den fysiska förintelsen), om vi bara pratar om historien istället för att visa den, då har vi misslyckats med uppdraget att ”aldrig glömma”.
Ett museum om Förintelsen får aldrig bli en bekväm plats (vare sig för personalen eller besökarna). Det måste vara en plats som vågar visa mörkret, så att vi verkligen förstår vidden av det som skedde.
Museum om Förintelsen tycks skydda besökaren från informationen då bilderna från själva förintelsen (verb) göms bakom en bild på sommarvacker, grönskande skog. En bild på en vacker skog känns djupt provocerande för mig när den används för att representera massavrättningar. Utan förkunskap ser besökaren bara natur. Det riskerar att "naturliggöra" brottet eller göra det abstrakt. Håller ni med om det?
**
*** Sonderaktion 1005 var den nazistiska täckmanteln för att utplåna bevisen för Förintelsen. Enheten, ledd av Paul Blobel, grävde upp och brände miljontals kroppar vid massgravarna i öst (bl.a. Babij Jar och Treblinka) för att dölja brotten inför den framryckande Röda armén. Naturen användes som ett aktivt redskap i detta förnekande genom återplantering av skog och gröda. Valet av lupiner i Treblinka II-området var inte en tillfällighet. De växer nämligen utmärkt på väldränerad sandmark, eftersom den inte hindrar deras djupa rötter från att växa.
 |
| Bilden visar en skylt vid en skogsväg som leder till Stasino-minnesmärket, som markerar en massgrav för 8 000 offer från Stolin-gettot. Texten på bilden är på ryska och anger namnet "STASINO" (СТАСИНО). |
 |
| Titta bara på museets program för Kulturnatten i mitten av april. Här reklam för Klezmer med Sternfall. Inget om "Kultur och konst i getton". Inget om "Musiken och Auschwitz-orkestern", egentligen orkestrar. Således inget som kan direkt kopplas till förintelsen (verb) av judar m.fl. |
Sveriges museum om Förintelsen - Programmet för Kulturnatten
- Klezmer med Sternfall
- Prova på romsk folkdans med Claudia Toftesson
- Konstverket Moln som bär våra tankar
- Musik med bandet Kulti (romska sånger och musik)
Inget om "Kultur och konst i getton". Inget om "Musiken och Auschwitz-orkestern", egentligen orkestrar. Således inget som kan direkt kopplas till förintelsen (verb) av judar m.fl.
Förslag:
"Mädchenorchester von Auschwitz"
I Auschwitz fanns flera orkestrar, men mest känd är kvinnoorkestern "Mädchenorchester von Auschwitz" i Auschwitz-Birkenau. Musiken användes av SS som ett makabert verktyg för att upprätthålla disciplin och dölja verkligheten. Musiken spelades främst vid lägergrindarna när arbetskommandon marscherade ut på morgonen och kom tillbaka på kvällen. Vid vissa tillfällen tvingades orkestern spela nära gaskamrarna för att lugna nyanlända offer och dränka ljudet av skrik, vilket är en av de mest mörka aspekterna av deras historia. De spelade även underhållningsmusik för SS-officerare på deras fritid. Att vara musiker var en privilegierad position som ofta innebar räddningen för medlemmarna. De fick bättre matransoner, egna baracker med värme och slapp det tyngsta tvångsarbetet. Den mest kända ledaren för kvinnoorkestern i Auschwitz var den österrikiska violinisten Alma Rosé (brorsdotter till Gustav Mahler). Överlevare som Anita Lasker-Wallfisch (cellist) och Fania Fénelon har skrivit gripande skildringar om hur musiken både blev deras räddning och ett psykologiskt trauma.
Gela Seksztajn (1907–1943). Hon var målare och pedagog. Innan hon mördades i Warszawagettoupproret 1943 gömde hon över 300 av sina verk (främst akvareller och porträtt av barn) i det hemliga Ringelblum-arkivet. Hon lämnade ett testamente där hon bad att hennes bilder skulle bevaras som ett minne av det judiska folket.
Halina Ołomucka (1921–2007). Hon började teckna i ghettot som tonåring. Hennes mor uppmanade henne att "rita så att världen får veta". Hon smugglade ut sina teckningar eller gömde dem i väggar, och många av hennes skisser från livet i Warszawas ghetto och senare i Auschwitz finns bevarade idag.Władysław Szpilman (1911–2000). Världskänd genom filmen The Pianist. Han var en framstående kompositör och pianist som spelade i ghettots kaféer och för den judiska radion. Hans överlevnad i ruinerna efter ghettots likvidering är en av de mest kända historierna från denna tid.
med en påk i handen, med en kniv i näven.
Vi ber om ett våldsamt slut, om ett dånande rus,
Inte om nåd, men om hämndens sista sven.
Konstnärligt motstånd i Getton
Konstnärer i getton försökte fånga vardagslivet och det nazistiska förtrycket. Mycket av det som skapades var i form av teckningar, illustrationer och dagboksanteckningar som gömdes undan för att vittna om Förintelsen. I Warszawas ghetto fanns ett intensivt kulturliv trots den extrema hungern och terrorn. Bl.a. flera teatrar. Konstnärer försökte dokumentera verkligheten som ett sista vittnesbörd eller som en form av andligt motstånd.
Här är några av de mest betydelsefulla namnen och deras konstnärliga produktion:
Här är några av de mest betydelsefulla namnen och deras konstnärliga produktion:
Gela Seksztajn (1907–1943). Hon var målare och pedagog. Innan hon mördades i Warszawagettoupproret 1943 gömde hon över 300 av sina verk (främst akvareller och porträtt av barn) i det hemliga Ringelblum-arkivet. Hon lämnade ett testamente där hon bad att hennes bilder skulle bevaras som ett minne av det judiska folket.
Halina Ołomucka (1921–2007). Hon började teckna i ghettot som tonåring. Hennes mor uppmanade henne att "rita så att världen får veta". Hon smugglade ut sina teckningar eller gömde dem i väggar, och många av hennes skisser från livet i Warszawas ghetto och senare i Auschwitz finns bevarade idag.
Roman Kramsztyk (1885–1942). En etablerad konstnär redan före kriget. I ghettot skapade han gripande teckningar som visade svälten och tiggeriet på gatorna. Han vägrade lämna ghettot trots erbjudanden om skydd på den "ariska" sidan och sköts till döds under en aktion 1942.
Władysław Szlengel, poet (1912–1943), brukar kallas för "Warszawaghettots krönikör". Han var den mest betydelsefulla poeten som skrev inifrån murarna och hans dikter fungerade som en levande tidning, "Det levande tidningsbladet", för de instängda människorna. Szlengel anordnade litterära kvällar där han läste upp sina dikter, som ofta var bitande ironiska och tragiska. Hans dikter kopierades för hand och spreds i hemlighet bland invånarna. En av hans mest kända texter, "Telefonen", beskriver känslan av total isolering. I dikten ringer han upp vänner på den "ariska sidan" av staden, bara för att inse att ingen svarar eller vill kännas vid honom längre. Han mördades av tyskarna i maj 1943 under upproret i Warszawaghetto 1943 när bunkern han var gömd i upptäcktes.
Władysław Szlengel, poet (1912–1943), brukar kallas för "Warszawaghettots krönikör". Han var den mest betydelsefulla poeten som skrev inifrån murarna och hans dikter fungerade som en levande tidning, "Det levande tidningsbladet", för de instängda människorna. Szlengel anordnade litterära kvällar där han läste upp sina dikter, som ofta var bitande ironiska och tragiska. Hans dikter kopierades för hand och spreds i hemlighet bland invånarna. En av hans mest kända texter, "Telefonen", beskriver känslan av total isolering. I dikten ringer han upp vänner på den "ariska sidan" av staden, bara för att inse att ingen svarar eller vill kännas vid honom längre. Han mördades av tyskarna i maj 1943 under upproret i Warszawaghetto 1943 när bunkern han var gömd i upptäcktes.
Emanuel Ringelblum. Man kan inte nämna konstnärerna utan att nämna historikern Emanuel Ringelblum. Han startade gruppen Oyneg Shabbos som i hemlighet samlade in teckningar, dikter, dagböcker och affischer. Utan detta arkiv hade vi inte haft de visuella bevisen vi har idag på hur livet såg ut inifrån.
Telefonen Władysław Szlengel (Utdrag)
Mitt finger darrar i nummerskivans hål…
Jag ringer till andra sidan.
Där borta finns kvällen, och lugnet, och staden,
Där borta finns de som jag en gång kände.
Jag ringer till andra sidan.
Där borta finns kvällen, och lugnet, och staden,
Där borta finns de som jag en gång kände.
Hallå! Är det du? Det är jag… Minns du mig än?
Vi skrattade nyss under lyktornas sken.
Men rösten i luren är främmande, kall:
"Vem söker ni? Här finns ingen med det namnet."
Vi skrattade nyss under lyktornas sken.
Men rösten i luren är främmande, kall:
"Vem söker ni? Här finns ingen med det namnet."
Jag stirrar på väggen, på nattens tysta vakt,
Här inne är det mörkt; här är världen lagd i aska.
Mellan oss finns en mur, en oändlig distans,
Och ingen svarar längre när jag ringer från min instängda värld.
Här inne är det mörkt; här är världen lagd i aska.
Mellan oss finns en mur, en oändlig distans,
Och ingen svarar längre när jag ringer från min instängda värld.
Kontraattack Władysław Szlengel (Utdrag), troligen hans sista dikt skriven i april 1943.
Hör du, tyske gud, hur judarna ber i sina "vilda" hus,med en påk i handen, med en kniv i näven.
Vi ber om ett våldsamt slut, om ett dånande rus,
Inte om nåd, men om hämndens sista sven.
Se på oss! Vi kliver ut ur källarnas dunkla skrymslen,
Inte till boskapsvagnar, inte till dödens perrong.
Vårt "nej" ekar högre än era piskor och fängelsen,
Nu sjunger vi vår egen bittra segersång.
Blodet som flyter på gatan är inte längre bara vårt,
Inte till boskapsvagnar, inte till dödens perrong.
Vårt "nej" ekar högre än era piskor och fängelsen,
Nu sjunger vi vår egen bittra segersång.
Blodet som flyter på gatan är inte längre bara vårt,
Nu blandas det med ert i rännstens smuts.
Det är svårt att dö, men att dö kämpande är inte svårt,
När varje skott är en hälsning, en sista resurs.
Det är svårt att dö, men att dö kämpande är inte svårt,
När varje skott är en hälsning, en sista resurs.
Szlengel skrev "Kontraattack" som en direkt reaktion på att den judiska motståndsrörelsen (ŻOB) i januari 1943 och därefter i april hade gjort ett aktivt motstånd mot nazisterna. Szlengel skildrar förvandlingen från det han kallade boskap (offren som föstes i boskapsvagnar på väg till utrotningsläger) till krigare. Dikten blev en hymn för de stridande i bunkrarna.
 |
| Gela Seksztajn (1907–1943). Hon var målare och pedagog. Innan hon mördades i Warszawagettoupproret 1943 gömde hon över 300 av sina verk i det hemliga Ringelblum-arkivet. Hon lämnade även ett testamente där hon bad att hennes bilder skulle bevaras som ett minne av det judiska folket. |
 |
| Halina Ołomucka (1921–2007). Hon började teckna i Warszawa-gettot som tonåring. |
 |
| Halina Ołomucka (1921–2007). Hon började teckna i Warszawa-gettot som tonåring. |
 |
| Halina Ołomucka (1921–2007). Hon började teckna i Warszawa-gettot som tonåring. |
 |
| Władysław Szlengel, poet (1912–1943), brukar kallas för "Warszawaghettots krönikör". Han var den mest betydelsefulla poeten som skrev inifrån murarna och hans dikter fungerade som en levande tidning, "Det levande tidningsbladet", för de instängda människorna. Szlengel anordnade litterära kvällar där han läste upp sina dikter, som ofta var bitande ironiska och tragiska. Hans dikter kopierades för hand och spreds i hemlighet bland invånarna. En av hans mest kända texter, "Telefonen", beskriver känslan av total isolering. I dikten ringer han upp vänner på den "ariska sidan" av staden, bara för att inse att ingen svarar eller vill kännas vid honom längre. |
#Treblinka #Holocaust #Aktion1005 #Historia #Sonderkommando #Liepaja #SverigesMuseumOmFörintelsen #BabijJar #HumanRights #Skam
