Dagiset i Muranów (na Muranowie)

Det första dagiset minns jag inte riktigt, men det låg någonstans i närheten av det forna gettot i stadsdelen som kallades för Muranów. Jag minns ruiner och en kyrka eller ett skelett av sådan med ett högt torn ovanför ruinökenlandskapet. Vi åkte dit med bussar eller egentligen var det lastbilar vilka anpassades för fångtransport. De hade olika delar av bussen avdelade med nät och dörrar vilket var extra roligt för oss ungar.

Nelly i februari 2010

Pappas cykel av bröderna Löb and Moses Simson

Det var nog år 1954-55 som min pappa köpte en hel ny cykel av märke Simson Shul. Cykeln köptes i en affär som låg på andra sidan av gatan där vi bodde, dvs Królewska 1 med ingång från Krakowskie Przedmiescie. Cykeln doftade ny lack och råggummi. Den var stor, ungefär som svenska militära cyklar. Främre delen av ramen var blåmålad. Efter flera års användande där jag som barn lärde mig att cykla under ramen krockade vi med cykeln mot ett träd och den fick en spricka i ramen vid styret varefter den svetsades där.
Minst två barn skulle rymmas på ramen och en på pakethållaren. Cykeln hade en handbroms som tryckte en gummiplatta uppifrån på däcket. Den hade också en triangelformad verktygsväska som satt fast under ramen vid sadeln.
Jag minns tydligt första turen på den med pappa. Jag satt naturligtvis på den långa ramen. Vi cyklade från vårt hus på Królewska 2 mot den Okända Soldatens Grav och vidare till Plac Teatralny. Pappa cyklade med starka, jämna drag. Han hade på sig en mörkblå manchesterjacka med militär grön foder. Jackan har jag kvar!
Cykel var nog avsedd för våra semestrar i Dziwnów vid Östersjökusten. Sök ett tidigare inlägg i min blogg med ordet Dziwnow).
I Dziwnów åkte vi med cykeln till den militära förlägningens kök och hämtade maten där. Med tiden var vi Dziwnówbarn mer och mer samspelta och upp till 5 av oss kunde samtidigt färdas på den.
Bilden överst: Bröderna Wroblewski och Baczko samt Andrzej "Bambo" Sliwinski.

Nedanför lite info från www om bröderna Simson.

Because he was a Jew, Arthur Simson (the grandson of the company founder, Moses Simson) and several of his employees were eventually jailed by the Nazis in 1935. After seven months in prison, Simson was forced to admit evading income taxes and to sign the rights to his company over to Nazi Gauleiter Fritz Sauckel. A few months after his release on bail, Simson and his family fled to Switzerland and eventually to the United States of America. Sauckel renamed the company Berlin-Suhler Waffen- und Fahrzeugwerke (BSW), but after the assassination of the Swiss Nazi Party leader Wilhelm Gustloff, Sauckel renamed it Gustloff Werke.* The Parabellum machinery in the Simson factory was removed to the Heinrich Krieghoff Waffenfabrik, which was also located in Suhl.

The earliest Simson pistol, known as the Type I, or the Model 1922, was marked on the left side of the frame with the Simson logo and the inscription “WAFFENFABRIKEN SIMSON & CO. SUHL,”
The Nazis made an example of the Simson Company. ‘ ...Wilhelm Gustloff ... was an ardent Swiss Nazi shot dead in Bern by a Jewish student named David Frankfurter on 4 February 1936. To honor Gustloff, the Nazis had given his name to one of the first “Aryanized” companies of the Reich, in this case a firm formerly owned by the Jews Arthur and Julius Simson. The Simsons’ company, the Suhler Weapons and Vehicle Works, had received the dubious privilege of being the only Jewish firm to receive contracts from the German army after the Treaty of Versailles. That Jews should be entrusted with defense contracts, of course, enraged the Nazis. The national press had pilloried the Simsons since the 1920s, accusing them of embezzlement and demonizing them as the spearhead of a world Jewish consipracy to emasculate the German armed forces. By 1935, the Gauleiter of Thuringen, Fritz Sauckel, finally succeeded in throwing the Simson brothers in jail and appropriating their company.’ --The Business of Genocide, p. 191.

During the war, Gustloff Werke, which was under the management of Fritz Walther, opened a factory at the Buchenwald concentration camp to manufacture carbines, and later machine guns, using slave labor.

Gauleiter Fritz Sauckel, who was in charge of the Nazi slave labor program, was hanged for war crimes in 1946. Fritz Walther lived on to revive the Walther company in the ‘50s and died in 1966. Arthur Simson died in Los Angeles in 1969. The Simson family eventually received partial reparation for their losses from the German government.

Later the the USSR handed over the factory to German Democratic Repuplic (GDR), 1952 the government renamed it to "VEB Fahrzeug- und Gerätewerk Simson Suhl". Little by little the production of sporting guns, perambulators and bicycles started again.
The first motorbike I was ridning by myself MZ comes also from the old Simson Shul factory.

Check: http://unblinkingeye.com/Guns/Simson/simson.html

Tvätten

Nanna skall flytta den här veckan till Vasastan. Vem skall ta hand om hennes tvätt. Jag är djup bekymrad.

Hade inte Din mamma en Auschwitznummer tatuerat på sin vänstra arm?

Hade inte Din mamma en Auschwitznummer tatuerat på sin vänstra arm? frågade jag min ungdomskärlek när vi träffades hos gemensamma vänner. Hade hon det? undrade Lola. Javisst hade hon det, sa hon efter en stund. På något sätt var ett intatuerat nummer inget speciellt för henne, mamma Bronia Rosner hade det, pappa Jakub Rosner hade det, grannar från nedre botten hade det, moster Karola hade det. Jag förstår henne och samtidigt så undrar jag över en del av liknande vardagsklarheter som min generation fick uppleva eller inte uppleva. Med det senaste så tänker jag på vår avsaknad av far och morföräldrar. Ingen i vår omgivning hade en sådan, så det fanns inget att undra över eller fråga om.

Bronia gick bort för exakt 8 år sedan.

Min moster wallraffade ett decenium före Wallraff

Min moster Krystyna Zielinska-Zarzycka var en riktig Wallraff redan på sextiotalet i Polen. Hennes arbetssätt, att använda falsk identitet för att bedriva undersökande journalistik, var identisk med Gunter Wallraffs.

Hennes journalistik var känd för alla polska radiolyssnare. Själv minns jag när hon undersökte de missförhållanden som fanns i det polska detaljhandeln och ställde sig bakom disken i en matvaruaffär. Kunderna kallade henne för bl.a. Lalunia.

Jemu masz się kłaniać - Professor Kotarbiński

Fönstret och den breda fönsterbrädan från vilken jag skrek ut mitt missnöje med Stalin och mina föräldrar var samtidigt mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Min pappas väns (kommendör Sliwinski) syster var nunna som bodde där och han fick träffa henne bara få enstaka gånger. Framför kyrkan växte alltid två träd och det fanns en drosk- och därefter en taxiparkering där också. Längst till höger fanns en stor port i huset med en sidoingång till Warszawa Universitet. Det inte många som kände till den.

Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16 (på vänstra sidan). Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 (det vita huset). 

Professor Kotarbiński, den enda människan i världen som min mor uttryckligen sa till mig - Jemu masz się kłaniać, att ja skall göra honnör för (bugga) korsade alltid parken och tog sig genom sidoingången till universitetsområdet. Parken framför mina fönster som kallades för skwer(ek) byggdes på ruinhögar och man tog tillvara de stora gamla kastanjeträden i mitten.

Mitt fönster mot världen i 17 år. Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenhögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåningshus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 16. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18. Skissen har jag gjort år 1967 i Sverige då jag ville bevara några minnes bilder från Polen och var fast besluten att aldrig återvända dit.

På högra sidan fanns en kyrka (Kosciól Wizytek sen barrock) och ett ”hemligt” kloster som var gömd bakom en mur, höga poplar och en alltid stängt järngrind. Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet. Han gick alltid genom sidoingången vars port syns till höger om kyrkan. En Mercedes 190 som jag skickade till föräldrarna från Sverige syns på parkeringen framför kyrkan.

Framför fönstret fanns det först ruiner och tegelstenshögar. Bland de växte tre stora kastanjeträd som överlevde kriget. Det var allt som var kvar efter de trevåninghus som stod där före kriget. Kastanjeträden växte troligen på en av deras bakgårdar.

Prof. Tadeusz Kotarbiński hus  hus som gränsande med mitt gymnasium på Karowa gatan.  Det låg i samma kvarter som Hotel Bristol.

Professor Kotarbiński, bar alltid en Lenintyp keps och en sliten läderportfölj. Han gick oftast försjunken i sina tankar. Det var hans väg till/från Universitetet från hans hem på Karowagatan 18A. Ett hus som gränsande med mitt gymnasium Karowa 18 B.

Prof. Tadeusz Kotarbiński gick alltid genom sidoingången vars port syns till vänster om vaktkuren. Bakom syns kyrkans byggnad. 

Min mors första kontakt med Kotarbiński var före kriget då hon var student vid Warszawa Universitet. Då Universitetsledning införde antisemitiska restriktioner (se nedan) bl.a. att judiska studenter fick begränsad antal sittplatser så stod Kotarbinski under hela sin föreläsning och uppmanade andra likasinnade att göra det också. Kontakten mellan min mor och Kotarbinski fortsatte under kriget då han svarade på hennes brev från Kopyczyńce och på det sättet bidrog till hennes ariskhet och efter kriget till hans död 1981. Min mor vidhöll därefter kontakten med Kotarbinskis änka Janina Kotarbińska (Dina Sztejnbarg; 1901–1997). Kotarbińska var född i Warszawa. Under Förintelsen hade hon sk ariska dokument (Janina Kaminska). Hon fängslades för sitt deltagande i det underjordiska universitet och satt i fängelse i Warszawa och därefter skickades hon till Auschwitz och överlevde då hennes judiska identitet undanröjdes inte!



Nedan innehållet i Lodz tidningen Republika vars korrespondent rapporterar från Warszawa. Vi får veta att  nationalistiska paramilitära gäng sökt och slå studenter av judiskt ursprung . Nationalister använde knogjärn och promenadkäppar . De attackerade professor Tadeusz Kotarbiński , känd för sin fientlighet mot antisemitiska upptåg.
" Gamle av dagar professor militanta omgiven och transporteras i hela hallen , bland olämpliga att upprepa förolämpningar . " Han blev slagen som kvestor och flera universitetstjänstemän. Artikeln beskriver hur militanta gäng mitt under föreläsningarna går in i aulan och drar ut universitetsstuderande av judisk utseende. En av professorerna har försökt att låsa dörrarna inifrån men det hjälpte inte.

Z treści korespondencji z Warszawy dowiadujemy się, że nacjonalistyczne bojówki wyszukiwały i biły studentów żydowskiego pochodzenia. Narodowcy używali kastetów i lasek. Zaatakowali również prof. Tadeusza Kotarbińskiego, znanego z niechęci wobec antysemickich wybryków. „Sędziwego profesora bojówkarze otoczyli i przeprowadzili przez cały korytarz, wśród nienadających się do powtórzenia wyzwisk”. Pobity został także kwestor i kilku uczelnianych urzędników.

W artykule opisano, jak bojówkarze wyciągali z sal podczas wykładów na UW studentów o żydowskim wyglądzie. Jeden z profesorów „polecił zamknąć drzwi na klucz”, jednak i to nie pomogło. Z kolei na Politechnice Warszawskiej wykryto „silną petardę”, która na szczęście nie wybuchła.

Kiedy w styczniu 1937 roku na Uniwersytecie Warszawskim ogłoszono „dzień bez Żyda”, zawsze występujący przeciwko "hecom antysemickim” na wyższych uczelniach prof. Kotarbiński opublikował na łamach „Kuriera Porannego” list otwarty:
Z rozgoryczeniem wstępuję na teren uniwersytetu. Jednemu z moich uczniów, starszemu statecznemu nauczycielowi, napastnik rozbił tam głowę klamką czy czymś podobnym.

Inny szlachetnie myślący młody człowiek ufność swą do uczelni przypłacił załamaniem ogólnym. Raz podczas wykładu wtargnęła wataha, tygrysimi skokami dopadnięto Żydów w ławkach, sprano, stłuczono, sponiewierano jego i innych. Nie pokazał się już więcej. Trzeci szukał sygnatur w katalogu. Otoczono go – jak opowiada – z nagła, zapytano, czy Żyd, a gdy potwierdził, złamano mu nos. Napastnicy – nie, raczej oprawcy – rzucali półprzytomnym jak piłką, tłukąc ile wlazło, bo „jeszcze nie upadł”, bo trzeba go było „dokończyć”. Zbitego wyrzucili wreszcie na bruk przed bibliotekę. Dodajmy, że w żadnym z opisanych przypadków nie był to lynch indywidualny, kara czy odwet za czyny lub ujawnione intencje danego właśnie osobnika. Robota idzie hurtem i komu by się chciało dopytywać o takie detale. (…)

Nie ma co, trzeba się brać do samoobrony, bo znikąd obrona nie przyjdzie, skoro znikąd nie przychodziła na czas po dziś dzień.
Nie bić w odwet, tylko nie dawać bić. Zasłaniać napastowanych, rozbrajać napastników. Tam się ustala pokojowy modus vivendi, gdzie obrona dzielniejsza jest od napadu. A wolno mniemać, że w działaniach obronnych nie dopatrzą się występku ci, których prawo powołuje do zapobiegania napaści.

Modus vivendi (łac. "sposób życia”; l.mn. modi vivendi) – ułożenie stosunków pomiędzy stronami (np. państwami) na podstawie tymczasowego kompromisu. Tutaj "sposób współżycia”.

Modus vivendi är ett latinskt uttryck som betyder ungefär levnadssätt eller sätt att leva. Modus betyder sätt eller form, vivendi är en form av vivo som betyder leva.