Alba var min första hund.
Enligt rasbeskrivning så Polski owczarek podhalański kan troligen leda sitt ursprung tillbaka
till herdehundar som följde med de asiatiska stammar som invandrade till Europa för flera tusen år sedan. Hundarna användes främst till vakt och försvar mot rovdjur. Ursprungsrasen finns i Mongoliet och Tibet. Karpaternas bergsmassiv, eller Tatrabergen som området också benämns, har varit hemvist för vita herdehundar i sekler. Alla de omkringliggande länderna har i typ närstående varianter av vita bergs- och herdehundar. Polski owczarek podhalański har tidigare kallats för Tatrahund. Hundarna hade till uppgift att ha översikt över djurflockarna som oftast var fårflockar. De skulle varna för fara och om så behövdes också försvara flocken.
Min mor läste om det och brukade kalla vår valp för Den modige försvarare mot vargar! Hunden skall vara kraftigt och kompakt byggd och ge intryck av massa och rörlighet.
Det var min mor som såg den som valp och tog den hem. Det fanns flera förslag till namn bl.a. Różyczka som vårt hembiträde föreslog. Det avgjordes genom att man skrev alla förslag på små vita lappar och kastade framför valpen på golvet. Valpen tog lappen med namnet Alba (vit på latin). Alba blev inte så stor som hon kanske borde, hennes bror däremot, från samma kull blev en jätte av St:Bernardshunds storlek.
Jag har kvar, efter mer än ett halv sekel en konstig känsla som på sätt och viss förföljer mig. Det handlade om Albas första sommar.
Det blev inte en gemensam sommar, dvs min och Albas. Föräldrarna lämnade henne till en Pappas arbetskamrat. Hon skulle få det bra då denne bodde precis utanför Warszawadär Alba kunde springa fritt. Jag minns inte var tillbrinade denna sommar. Kanske var jag på kollo. Jag minns bara att jag åkte med buss 106 till Pappas jobb för att hämta hunden. Pappas arbete, ett bokförlag (Wydawnictwo MON) låg vid Grzybowska nr 77.
Det var en riktig återträff, min och Albas. Hon kände igen mig på direkten. Men hon var mager och ovårdad och hennes blick sa att hon hade det inte så bra.
Jag skämdes inför henne. Min Pappa gjorde det också. Vi sa inget. Vi visste att "vi gjorde fel". Den känslan har jag kvar idag. Jag förklarar för mig själv att jag som ett litet barn inte kunde bestämma men det räcker inte! Minnet av den olyckliga hunden och en känsla av skam förföljer mig fortsättningsvis.
Vi tog inte bussen hem trots att jag fick busspengarna. Vi gick hela vägen hem genom ett område som två decennier innan var det judiska gettot. Då visste jag inte det. När jag lämnade Polen och inte återvände efter semestern kände jag en skuld till Alba. Samma gjorde min far två år senare. Min moster Krystyna och hennes man Janusz tag hand om Alba som kunde springa fritt i deras trädgård vid Brodzinskiego 21.
Hur gammal var jag då jag fick Alba? Troligen 11-12 år. Jag minns min och Albas första vår då hon upptäckte vatten. Hon gick in och började promenera under vattnet för en kort stund. Därefter simmade hon!
